I sin nya bok Miasta pogromów (Pogromernas städer) tecknar Mirosław Tryczyk förtjänstfullt en historisk bakgrund till pogromerna som ägde rum i östra Polen 1941, sätter in dem i ett politiskt och socialt sammanhang, pekar på vad avhumanisering, stigmatisering och hatspråk kan föra med sig och vad helt vanliga människor kan göra om de beväpnas med en patologisk ideologi och samhällelig acceptans.
I historikern Jan Tomasz Gross bok från år 2000, Sąsiedzi (”Grannar”), skildrar han den massaker i byn Jedwabne i landskapet Podlasie i östra Polen som begicks mot judar av deras polska grannar. De fakta, som han lade fram i boken var redan tidigare kända, men hade länge begravts under en massiv tystnad. Med publiceringen av boken exploderade de med en våldsam kraft som skakade om det polska samhällets kollektiva minne och identitet, och följdes av en bitter och oförsonlig debatt.
Några år senare, 2015, kom Mirosław Tryczyks Miasta śmierci (”Dödens städer”), en plågsam skildring av den våg av våldsamma pogromer som svepte genom delar av nordöstra Polen sommaren 1941 i kölvattnet av det tyska angreppet på Sovjet (klicka här för att läsa mer om boken).
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Tryczyk har sedan dess lyckats få fram en lång rad nya källor i form av publicerade och opublicerade dokument, vittnesmål och inte minst fotografier tagna av en tysk krigskorrespondent. Utifrån det nya materialet har författaren nio år senare kompletterat och skrivit om sin bok och nyligen givit ut Miasta pogromów – Nie tylko Jedwabne (”Pogromernas städer – Inte bara Jedwabne”).
Den nya boken tecknar förtjänstfullt en historisk bakgrund till de tragiska händelserna i juni och juli 1941 och sätter in dem i ett vidare politiskt och socialt sammanhang.
De berörda områdena var redan tidigare mindre ekonomiskt utvecklade än centrala och västra Polen. De hade också drabbats hårt redan under det polsk-ryska kriget 1920–21. Den starka ökningen av nativiteten som följde under 1920-talet ledde till en pauperisering, inte minst av unga män som inte hade möjlighet att bedriva jordbruk och då tvingades till migration, många av dem till närbelägna småstäder.
Grundproblemet bestod i avsaknaden av en jordreform. En sådan hindrades effektivt av den jordägande adeln och katolska kyrkan – som också var en stor jordägare – som båda förstås var politiskt djupt konservativa. När sedan klyftorna mellan stad och landsbygd späs på av etniska konflikter mellan å ena sidan städer med stor judisk befolkning, som dominerar näringslivet, och å den andra huvudsakligen polska byar runt omkring dem, tar de politiska eliterna till antisemitism som ett gammalt beprövat knep att avleda folkligt missnöje.
Trakten kring staden Łomża som kom att bli skådeplatsen för pogromerna 1941 dominerades under mellankrigstiden totalt av högernationalistiska krafter, med antisemitism som en bärande ideologisk grund. Spänningarna stegrades ytterligare av decennieskiftets ekonomiska kriser, och 30-talet kom att präglas av tilltagande våld mot den judiska befolkningen. Man protesterade mot ”blandade” skolor för polska och judiska barn, ett eko från storstadsuniversitetens krav på så kallat numerus clausus (så småningom numerus nullus!).
Judiska butiker och verkstäder bojkottades, judar trakasserades och misshandlades, också dödsoffer förekom. Det bildades polska, nationalistiska medborgagarden, som kom att utgöra stommen för de organisationer som tillfälligt tog makten sommaren 1941.
Det bör i rättvisans namn påpekas att trots att antisemitismens gift spred sig också till grupper utanför de traditionella högerkrafterna, försökte den polska ordningsmakten att stävja utbrotten av antijudiskt våld, och kyrkans officiella inställning var att säga ja till bojkott men nej till våld – även om det knappast alltid efterlevdes lokalt.
Sammanfattningsvis grasserade i de här trakterna en intensiv antisemitism, det existerade organisatoriska strukturer som kunde användas och våld mot judar hade blivit alltmer normaliserat. När så området ockuperas av tyska trupper i september 1939 skedde det övergrepp på judar, men då ännu mest slumpmässigt, inte systematiskt.
När tyskarna i enlighet med överenskommelsen i Molotov-Ribbentroppakten hade dragit sig tillbaka från östra Polen och Röda armén tagit över vidtog en tid av terror med arresteringar och deportationer av hela familjer. Ett kraftfullt polskt motstånd organiserades, något som bekämpades skoningslöst av sovjetisk säkerhetstjänst. Den dominerande uppfattningen bland den polska befolkningen var att judar samarbetade med sovjetmyndigheterna, och många satte likhetstecken mellan judar och kommunister, allt enligt den etablerade klyschan om ”judebolsjevism”.
Det finns nu inga som helst belägg för att just judar skulle ha deltagit i de sovjetiska myndigheternas verksamhet i någon större utsträckning, de flesta samarbetsmän var faktiskt polacker och vitryssar utifrån. Men fakta biter aldrig på ingrodda fördomar. Att drygt 300 000 judar deporterades österut, mestadels till Sibirien, räddade paradoxalt nog livet på dem.
Efter Tysklands anfall på Sovjet i juni 1941 nådde tyska trupper bara efter ett par dagar fram till Podlasie, men stannade där inte länge utan drog vidare österut. Nya trupper, som kom vartefter, blev inte heller kvar, och initialt etablerades det ingen ny ockupationsmakt. I det vakuum som uppstod trädde polskt självstyre och lokal milis in. De bestod uteslutande av högernationalistiska aktivister, ofta med bakgrund i tidigare organisationsstrukturer. Det dröjer inte länge förrän deras främsta och egentligen enda uppgift utkristalliseras: att utkräva hämnd på judarna för deras påstådda samarbete med sovjetmakten.
Här lyckas Tryczyk att övertygande upprätta ett mönster för pogromerna i tid och rum. De började bara ett par dagar efter det tyska anfallet, de gick fram som en våg, från by till by, från småstad till småstad. Jedwabne som länge framstod som en symbol för massakern och som stod i debattens centrum, var i själva verket bara en av alla orterna för pogromerna, och utgjorde snarare kulmen på den dödliga vågen.
Pogromerna var välorganiserade och välsynkroniserade, invånare från de olika platserna hjälptes åt och förstärkte organisationen på respektive ort för att göra mördandet så effektivt och heltäckande som möjligt. Det var alltså ingen rasande mobb som löpte amok, allt var istället minutiöst planerat. Varje ort omringades i förväg för att förhindra flykt, hästforor för transport beordrades fram, sand och släckt kalk skaffades för att täcka massgravar, sopa igen spåren och förebygga spridning av sjukdomar.
Pogromerna på samtliga platser följer sedan ett bestämt mönster. Det börjar med trakasserier, rån och misshandel, därefter vidtar dödande av enskilda judiska familjer, inte sällan de mest välbärgade, och hela den mordiska proceduren kulminerade i massdödande och allmän plundring.
Det genomgående mönstret hindrade naturligtvis inte på något sätt en närmast ofattbar bestialitet. På flera platser brändes stora grupper av judar levande i lador. Enligt ett vittnesmål från Jedwabne försökte en treårig judisk flicka gömma sig i ett hönshus, upptäcktes och slängdes in i elden. Som mordvapnen användes yxor, spadar, spikklubbor och liknande, endast i ett fåtal fall tog man fram eldvapen. Alla samhällsklasser deltog i pogromerna, också de lokala eliterna, som dessutom genomgående var drivande.
I början av pogromvågen vädjade judar om hjälp från det lokala prästerskapet, men mötte konsekvent kalla handen. Enda undantaget var prästen i byn Jasionówka som genom ett resolut och modigt ingripande lyckades stoppa den pågående pogromen och även hindra att den blossade upp igen under de följande dagarna. Intressant nog var denne präst en hängiven antisemit. Men att en människa, i synnerhet en kristen präst, inte är beredd att ta steget från ogillande, ja hat, till massmord, borde ju egentligen inte förvåna någon.
Tyskar, som man efter kriget försökte skylla pogromerna på, var oftast helt frånvarande. I den mån de uppehöll sig tillfälligt på plats uppträdde de passivt. På en förfrågan om tillstånd att ”göra upp” med judar svarade de att lokalbefolkningen fick göra som den ville, även om det finns exempel på att tyska armétrupper satte stopp för mördandet, och i ett fall till och med arkebuserade polacker för att de varit alltför giriga och brutala!
Efter kriget var intresset att skipa rättvisa för massmorden från 1941 mycket svalt, de nya kommunistiska makthavarna ville inte uppfattas som judarnas beskyddare, stora delar av rättsapparaten bestod av äldre, konservativa och nationalistiska jurister, de nya var oerfarna och bristfälligt utbildade. Hela 80 procent av de få, som ändå ställdes inför rätta, frikändes eller dömdes till mycket milda straff.
Massmorden 1941 är fortfarande högst kontroversiella i Polen. Bokens författare Mirosław Tryczyk har fått betala ett högt pris för sina avslöjanden. Han har blivit av med jobbet två gånger, utsatts för ryktesspridning, mobbning, hot och hat.
Det förvånar väl egentligen inte, då samma sorts krafter som då är i rörelse också idag. Därför måste det gång på gång visas vad avhumanisering, stigmatisering och hatspråk kan leda till, och vad helt vanliga människor är kapabla göra om de beväpnas med en patologisk ideologi och samhällelig acceptans.
- Klicka här för att läsa om Mirosław Tryczyks bok Miasta śmierci
- Klicka här för att läsa om pogromen i Kielce