Idag på Förintelsens minnesdag skriver Gregor Flakierski om den polska boken Cena (Priset) av den välkända journalisten Anna Bikont som berättar om hur barn, som gömts undan nazisterna och överlevt Förintelsen i Polen, blev föremål för köpslagan efter kriget.
Då andra världskriget bröt ut i september 1939 fanns det i Polen omkring en miljon judiska barn i åldrarna upp till 14 år. Bara 5000 av dem överlevde. En halv procent. Oerhörda och fullständigt chockerande siffror som är ett vältaligt vittnesbörd om de judiska barnens outsägliga utsatthet. Det var näst intill omöjligt för dem att överleva. Och de som mot alla odds ändå hade klarat sig, hade tvingats genomleva ett veritabelt helvete som lämnat outplånliga trauman efter sig.
Deras lidande tog inte slut ens när kriget var över. Endast ett fåtal hade haft turen att klara livhanken tillsammans med åtminstone någon av sina föräldrar. De flesta hade blivit föräldralösa och gömts undan hos polska (någon enstaka gång också ukrainska) familjer eller i kloster. Där hade de fått nya namn, nya ”föräldrar”, döpts i den katolska tron och uppfostrats i polsk anda. Något som inte sällan inbegrep en rabiat antisemitism.
När kriget äntligen var slut uppstod frågan vad som skulle hända med dessa barn. Skulle de fortsätta sina liv som polacker? Eller återvända till sina tidigare judiska liv om vilka många då hade högst dimmiga begrepp, om ens några? Och som de då dessutom kunde vara direkt fientligt inställda till.
Av en ren slump råkade den polska reportern och författaren Anna Bikont stöta på två skrivhäften i A5-format. En viss Lejb Majzels redogjorde där för hur han under perioden maj 1947 till augusti 1948, på uppdrag av Judarnas Centralkommitté i Polen, sökt efter överlevande judiska barn i ”polska händer”.
I ett försök att ta reda på vad som egentligen hade hänt dessa barn beslutade sig Bikont för att nu, 70 år senare, resa i hans spår. Hennes sökande har resulterat i reportageboken Cena. W poszukiwaniu żydowskich dzieci po wojnie (”Priset. Sökandet av judiska barn efter kriget”).
Majzels anteckningar var mycket noggranna, konkreta och prosaiska. Han noterade sina resekostnader och utlägg, datum och till och med klockslag, vilket barn han sökt då och om han lyckats finna det. Sist men inte minst antecknade han det pris familjerna begärt för att lämna tillbaka barnet.
För även om undantag fanns, ville så gott som alla familjer ha betalt. Man motiverade det med att man haft kostnader för barnens uppehälle. En motivering som framstår som märklig med tanke på att de flesta familjerna hade fått pengar – och ofta rundliga summor – för just detta redan när de tog emot barnen.
En del hade, visade det sig, tagit emot pengarna bara för att sedan lämna över barnen till de tyska myndigheterna. Några hade behållit pengarna, men lämnat barnen vidare till någon annan. Andra tog hand om barnen så länge deras föräldrar i gettot betalade för dem. När penningflödet tog slut gjorde de sig av med barnen på ett eller annat sätt.
Andra skäl som framfördes av dem som krävde pengar var att de ville bli kompenserade för den fara de utsatt sig för när de gömde judiska barn eller för den smärta som det innebar att nu skiljas från dem.
Med klostren var det annorlunda. De hade inte tagit betalt för att gömma undan judiska barn undan Förintelsen. Inte heller krävde de någon betalning för att släppa barnen efter kriget. Om de nu alls gick med på det. Ur deras synpunkt var döpta barn en del av kyrkan och kunde därför inte lämnas över till judiska organisationer. Handlade det istället om en återförening med barnets familj var man mindre restriktiv, men även då kunde det uppstå svårigheter.
Mellan privatpersoner däremot uppstod det en livaktig marknad med stadigt växande priser. Precis efter kriget, åren 1945–46, kunde barnen lämnas över till relativt låga priser, men ryktesspridningen om nya förtjänstmöjligheter spädde på prisutvecklingen. Genomsnittspriset, som 1946 låg på runt 14 000 złoty, hade tiodubblats året därpå!
Men också annan köpslagan förekom på denna ”marknadsplats”. Bikont redogör för flera fall då priset som begärdes var åtta kor (!). Andra kunde kräva att få barnens arv – det kunde röra sig om mark, hus, affärer etc – efter deras döda föräldrar. Några ställde alldeles orealistiska krav på fantasisummor, ibland flera miljoner dollar.
Marknaden lockade förstås också samvetslösa individer, som till ”rabatterat pris” försökte sälja barn till judiska organisationer, men som senare visade sig vara polska barn från barnhem. I rättvisans namn bör vi inte glömma att det naturligtvis också fanns anständiga människor, som vägrade smutsa ner sig i detta föraktliga geschäft.
Judarnas Centralkommitté var inte den enda organisation som ägnade sig åt att spåra judiska barn. Också sionistiska och religiösa organisationer bedrev samma verksamhet. Det förekom att de samarbetade, men de kunde också vara arga konkurrenter, som bekämpade varandra med ojusta metoder.
Judarnas Centralkommitté, som hade närmare band till de nya makthavarna, var av den anledningen generellt mer angelägna att hålla sig inom lagens ramar. Sionisterna och de religiösa, som kom att alltmer verka i den då tilltagande totalitarismens skuggsidor, var där mindre nogräknade med vilka medel som användes för att återfå barnen.
Man hade också olika mål och förhållningssätt när det gällde barnen. För sionisterna och de religiösa gällde det villkorslöst att barnen skulle återföras till det judiska samfundet och uppfostras inom den judiska kulturen. Centralkommittén å sin sida var mer kompromissvillig och i vissa fall också beredd att backa.
Bara att hitta barnen var nog så svårt. Ledtrådarna som fanns kom från förfrågningar och anmälningar från lokala judiska organisationer och släktingar, varav bara en del fanns i Polen, de flesta utomlands. Svårare ändå visade det sig sedan vara att få barnen att följa med. I de flesta fall var de ytterst motvilliga, och främlingskap eller rent av direkt fientlighet till judisk miljö var mer regel än undantag.
Det är egentligen föga förvånande. Barnen skulle ryckas upp från en invand miljö, från personer som de betraktade som sina föräldrar, sin familj, till en okänd, främmande värld, till någon avlägsen släkting som de kanske aldrig hade träffat. Många av barnen var dessutom uppfostrade i en antijudisk anda. Den nyvunna insikten om deras egen judiskhet väckte starka känslor och inte sällan häftiga protester. Ett tragiskt fall var en pojke som frankt förklarade sig hata judar och som när man påpekar att han själv var jude, utbrast att i så fall hatade han sig själv!
Också efter kriget var antisemitismen starkt närvarande i Polen. Barnens traumatiska bagage tyngdes därför ytterligare av trakasserier, mobbning, överfall och till och med väpnade attacker. Dessa kulminerade med den ökända pogromen i Kielce i juli 1946 som ledde till en massexodus av judar från Polen.
Bikont följer spåren av de upphittade barnen och lyckas leta rätt på några av dem, nu ålderstigna. Ett fåtal lever kvar i Polen, men de flesta runt om i världen, i Israel, Kanada, USA, Sverige, Australien.
Så gott som alla beskrivs av sina familjer som visserligen förtegna om sina erfarenheter från kriget, men ändå som gladlynta, starka och hjälpsamma personligheter. Ett imponerande bevis på människans inre styrka och outtömliga mentala resurser.
- Klicka här för att läsa mera om pogromen i Kielce
- Klicka här för att läsa om en polsk bok där några av de överlevande judiska barnens vittnesmål återges