Porträtt av en pionjär 
Om Anna Maria van Schurman

När Anna Maria van Schurman 1622 var 15 år behärskade hon både latin och grekiska och skrev dikter på båda språken och kom inte bara att ses som den bästa latinisten i hemstaden Utrecht utan blev senare också den första kvinnan vid universitetet där. Karin W. Tikkanen tecknar här hennes porträtt.

 

År 1872 skrevs Betty Pettersson in vid Uppsala universitet, med sikte på en fil.kand, och blev på så vis den första kvinnan i Sverige som fick tillträde till universitetet. Under flera år hade det då förts många och långa debatter om huruvida kvinnor skulle få studera, och år 1870 kom en lagändring som gjorde att kvinnor tilläts studera medicin. Betty Pettersson hade behövt begära kunglig dispens för att få läsa filosofi, och lagen ändrades först senare, 1873, till att välkomna kvinnor i alla olika ämnen.

Liknande lagändringar skedde i många andra europeiska länder under slutet av 1800-talet. 1871 skrev den då sjuttonåriga Aletta Jacobs in sig vid universitet i Groeningen, och blev den första kvinnliga läkaren med universitetsutbildning i Nederländerna – men hon var rakt inte den första nederländska kvinnliga studenten. Mer än två sekel tidigare, år 1636, trädde nämligen en annan kvinna in i skaran av män vid universitetet i Utrecht: Anna Maria van Schurman.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

Anna Maria van Schurman föddes år 1607 in i en relativt välbeställd familj, och fick en för sin tid reguljär skolning, det vill säga fadern Frederik van Schurman undervisade sina barn i hemmet enligt den indelning som då var den gängse: bröderna Hendrik Fredrik och Johan Godschalk studerade latin och grekiska medan deras lillasyster istället fick lära sig franska. Men eftersom all undervisning skedde i samma rum hörde Anna Maria allting som sades, och när hon vid ett tillfälle korrigerat brödernas böjning av latinska glosor beslutade fadern att även dottern skulle få lära sig latin. När Anna Maria var 15 år behärskade hon både latin och grekiska och skrev dikter på båda språken, och hon kom inom kort att betraktas som den bästa latinisten i hemstaden Utrecht.

Självporträtt från 1633 av Anna Maria van Schurman. Den skrivna texter lyder i Karin W. Tikkanens översättning ung :
”Varken sinnets stolhet eller en nådefull form fick mig att rista mina drag i evig brons. Men om händelsevis min grova stil här skulle förneka bättre ting, skulle jag föredra (att avstå) det förra och inte det större.”
(Bilden från Rijksmuseum Netherlands – Public Domain)

På 1600-talet var renässansens ’respublica letteraria’, nätverket av latinkunniga lärda runtom i Europa som korresponderade brevledes, ett väl etablerat fenomen. Anna Maria deltog i brevskrivandet och fick tidigt kontakt med flera lärda män och kvinnor. En av hennes tidigaste kontakter var författaren och juristen Jacob Cats (1577–1660). Han blev mycket imponerad av hennes kunskaper i språk, historia, filosofi och teologi, men också av hennes många konstnärliga förmågor, i blyertsteckning, kalligrafi, papperskonst och etsning, och han hyllade henne i många av sina egna texter som en förebild för andra kvinnor i fråga om bildning.

Eftersom Johannes Cats böcker sålde i stora upplagor blev Anna Maria ett känt namn i litterära kretsar. Hon fick också kontakt med André Rivet (1572–1651), professor i teologi i Leiden, och de två skrev brev till varandra under flera års tid. Både Johannes Cats och André Rivet spred kopior av breven från Anna Maria till vänner i Frankrike och England, vilket gjorde att hon fick en viss internationell berömmelse, och även oväntade möjligheter.

Den 16 mars 1636 invigdes universitetet i Utrecht, med pompa och ståt. I stadens katedral – där föreläsningarna skulle komma att hållas – höll den store teologen Gisbertus Voetius en lång predikan om betydelsen av akademier och skolor. Och eftersom Anna Maria ju ansågs vara den främsta latinisten i staden bjöd han in henne att skriva en dikt på latin för att hylla det nya universitetet. Anna Maria skrev en melodisk hyllningsdikt till Utrecht som lärdomsstad, men fogade även in en direkt uppmaning till universitetet att välkomna också kvinnor till undervisningen. Genom universitetet, förklarade hon i dikten, skulle stadens invånare kunna dricka ur visdomens fontän – så varför inte också kvinnor?

Dikten fick ett strålande mottagande, mycket tack vare Anna Marias förtrogna som tog varje tillfälle i akt att nämna hennes namn. Dikten trycktes som tillägg till upplagor av Voetius predikan, vilket gjorde Anna Maria till en av få kvinnor i sin samtid vars dikter spreds i tryckt form. Inte långt efter att dikten publicerats blev hon också inbjuden att delta i universitetets föreläsningar. Hon blev därmed den första kvinnan vid universitetet även om hon inte studerade på samma villkor som de övriga studenterna, eftersom hon måste använda en separat ingång och sitta dold bakom ett skrank, för att inte förvirra männen i salen med sin närvaro.

Under renässansen var brev inte nödvändigtvis en privatsak på det sätt vi tenderar att se på dem idag. Brev, särskilt om de skrivits av mer eller mindre berömda personer, var snarare någonting mottagaren gärna visade upp för andra, som bevis på sina kontakter, på det sätt Johannes Cats och André Rivet gjorde. Anna Maria följde med andra ord sin tids vana när hon fogade samman breven hon fått från André Rivet med sina egna i det som blev hennes första bok, Dissertatio (1641).

Thomas George Webster – A Dame’s School (Bild: Tate)
Klicka på bilden för att läsa om de engelska Dame Schools för små barn

Det genomgående temat i boken är värdet av kvinnlig utbildning. Rivet hade uppmanat Anna Maria att studera, även om han inte ansåg alla ämnen lika lämpliga – kvinnor borde studera litteratur och filosofi, men däremot inte teologi, medicin och juridik. Eftersom kvinnor inte kunde få arbete i domstolar eller som läkare eller präster fanns det ju ingen anledning för dem att studera sådana ämnen. I sina brev förespråkade Anna Maria bred utbildning för kvinnor och lyfte samtidigt problemet att så gott som inga läroanstalter på den tiden tillät kvinnliga studenter. Därför, argumenterar hon i breven, är det viktigt att studera i hemmet, under ledning av sin far eller make. För eftersom Gud givit kvinnan ett intellekt och nyfikenhet, är det då inte en synd att låta detta gå till spillo? Och är det inte det bästa för en ung kvinna som i vilket fall, på grund av sitt kön, är begränsad till ett liv innanför hemmets skyddande väggar, att hänge sig åt studier för att bättre förstå den kristna trons fundament och vägen till frälsning?

Dissertatio fick mycket stor uppmärksamhet och gavs under loppet av närmare två decennier ut i ständigt nya editioner, på latin men också i översättningar till nederländska, engelska och franska. Anna Marias mest kända bok Opuscula (1648) är en annan samling brev, essäer och dikter som hon valt ut för publicering. Många av texterna hade då länge spridits på olika sätt, mellan Europas lärde, och den nederländska boktryckarsläkten Elzevir (namnet återanvänds idag av förlaget Elsevir) hade länge bett om tillåtelse att få trycka och ge ut hennes texter. Även Opuscula kom ut i flera upplagor och översattes från latin till olika språk.

Genom åren skrevs ett stort antal hyllningar till Anna Maria och hon omnämndes ofta som förebild för kvinnors förmågor i största allmänhet. En viktig inramning var föreställningen om kvinnans roll som stadigvarande komponent inom familjen. Även om mannen alltjämt sågs som den starkare och viktigare innebar det faktum att kvinnor uppenbarligen ägde förmågan att tillägna sig djupare kunskaper, på det sätt Anna Maria gjorde, att de mycket väl kunde fullgöra sitt ansvar inom familjen. Man diskuterade henne också filosofiskt i termer av ’si vir esset’ (”om hon varit en man”), tänk vad hon hade kunnat åstadkomma då.

Några böcker på engelska av och om van Schurman

Anna Maria var själv inte odelat förtjust i det beröm som östes över henne, då det också fick ett inte litet antal besökare att flockas kring henne, något som tog tid från hennes studier. Bland de lärda män och kvinnor, som tog vägarna förbi Utrecht, fanns också Kristina av Sverige, på sin väg mot Rom. År 1660 flyttade Anna Maria och storebrodern Johan Godschalk (hennes då enda kvarvarande familjemedlem) till Lexmond och undanbad sig bestämt alla former av påhälsningar. Fyra år senare dog Johan Godschalk och i november 1669, när Anna Maria var 62 år gammal, flyttade hon till Amsterdam.

Där sällade hon sig till kretsen kring predikanten Jean de Labadie (1610-1674), en fransk mystiker och separatist som under åren provat ett antal olika religiösa kostymer – jesuit, janseit, kalvinist, pietist – och som till slut formulerade sin egen lära, om asketism och eskatologi. Kretsen kring honom levde avskilt från omvärlden och fungerade närmast som en liten familj, inte olikt den tidiga kristna kyrkan. Församlingen uppskattades dock inte av sin omgivning och lämnade efter ett par år Nederländerna, och slog sig till slut ned i Altona, utanför Hamburg. Anna Maria levde i församlingen ända fram till sin död i maj 1678.

Efter att hon sökt sig till de Labadie förändrades omvärldens syn på henne. Istället för att prisas för sin lärdom kritiserades hon för att ha avvikit från den rätta tron, och glansen kring hennes person dalade. Att Anna Maria självmant skulle föredra spiritualitet och den sorts hänryckning de Labadie förespråkade framstod inte som särskilt lämpligt för en omgivning som använt henne som förebild för borgarklassens familjedöttrar.

Perspektivet lades om först 1853, då den nederländske prästen, filologen och historikern G. D. Jacobus Schotel skrev en monografi om Anna Maria, och stämde in i hyllningskörerna från 1600-talet. Från 1900-talets början och framåt har forskningsintresset bara växt, och idag är hon tämligen omskriven, även om hennes brev och dikter ännu bara delvis katalogiserats och publicerats.

Fyra kvinnliga pionjärer – fr.v. Elena Lucrezia Corner Piscopia, Laura Bassi, Dorothea Erzleben och Aletta Jacobs (Alla bilder från Wikimedia commons)

Även om Anna Maria van Schurman aldrig tog någon formell examen förblir hon en av de första kvinnliga universitetsstudenterna i Europa, med enstaka kvinnliga studenter i Bologna (1200-talet) och Salamanca (1400-talet) som förebilder. Systemet som satte stopp för utbildning för kvinnor luckrades dock långsamt upp, och Elena Lucrezia Corner Piscopia sägs ha blivit den första kvinnan med doktorsgrad (filosofi, utfärdad i Padova 1678), följd av till exempel Laura Bassi (filosofi, Bologna 1732), och Dorothea Erzleben (medicin, Halle 1754), för att bara nämna några. Ändå dröjde det ända fram till 1871 innan Aletta Jacobs blev nästa kvinna att studera vid ett nederländskt universitet.

Anna Maria van Schurman var ett unikum i sin tid: en föregångare i ett klimat där kvinnlig lärdom sågs som någonting opålitligt och svårhanterligt, och där unga kvinnor helst inte skulle ge sig i kast med svåra studier över huvud taget. Anna Maria själv höll inte med och drog sig inte för att betrakta sin egen kunskap som någonting högst lovvärt, som hon själv skrev i inledningen till sin sista bok Eukleria, 1673:

”Här har du, läsare, ett verk som tidigare århundraden aldrig har sett, och som bidrar till lycka och ära inte bara i vår tid utan som en dag kommer att väcka beundran också hos eftervärlden.”

 

  • Klicka här för en sammanställning av bevarade texter av Anna Maria van Schurman
  • Klicka här för att läsa om Comenius som också han under 1600-talet hävdade betydelsen av en skola för alla, som dessutom skulle vara i fredens tjänst
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).