När Polen befriades från den nazistiska ockupationen 1945 gav det också kulturlivet och författarna nya möjligheter. Men dessa kringskars snart av kommunistiska påbud om socialrealism och krav på att författarna skulle bli ”själens ingenjörer”. En polsk bok tar upp sex kända författares öden och hur flera av dem i fullständig konflikt med sin konstnärliga integritet och litterära talang lät sig exploateras i dogmatismens och maktens tjänst.
När Polen under 1944 och 1945 befrias från nästan sex år av brutal nazistisk ockupation finns det ett stort sug efter normalitet, människor vill bygga upp landet, leva ett normalt vardagsliv och njuta av fredens frukter. Det polska kulturlivet ser en chans till en ny blomstring. Samtidigt är den politiska situationen fortfarande oklar, oppositionens roll är än så länge osäker i det av de Moskvatrogna kommunisterna dominerade politiska landskapet. Och på samma gång som kommunistpartiet (tillsammans med delar av socialistpartiets vänsterflygel) med diverse medel stärker sitt grepp om makten, söker de stöd hos olika skikt av samhället, inte minst de intellektuella, och då främst författarna.
Författarnas attityd till de nya makthavarna varierade åtskilligt förstås, men påtagligt många, en klar majoritet, valde att stanna och verka i den nya verklighetens Polen. Så småningom kom de också att ställa sig i den av stalinismen påbjudna och av partiet hårt kontrollerade socialrealismens tjänst för att senare successivt distansera sig från sina tidigare ställningstaganden, till en början genom en sorts revisionism inom partiet tills de till sist hamnade i öppen opposition till makten.
Hela denna synnerligen fascinerande resa skildras, mot en bakgrund av Polens politiska, kulturella och sociala liv genom dessa decennier, genom sex författare och deras öden i Anna Bikonts och Joanna Szczęsnas tegelsten från 2021 på drygt 600 sidor Lawina i kamienie (”Lavinen och stenarna”) med undertiteln Pisarze w drodze do i od komunizmu (”Författare på väg till och från kommunismen”).
De sex författarna är Adam Ważyk, Jerzy Andrzejewski, Kazimierz Brandys, Wiktor Woroszylski, Tadeusz Borowski och Tadeusz Konwicki. Alla utom Woroszylski är översatta till svenska, och den för den svenska läsekretsen mest kände av dem är förmodligen Andrzejewski, och då framför allt för hans ”Aska och diamanter”.
Bokens tyngsta – och mest intressanta – del beskriver och söker förklara hur dessa författare så till synes i fullständig konflikt med sin konstnärliga integritet och litterära talang lät sig exploateras i dogmatismens och maktens tjänst. Skräck och rädsla är förstås en förklaring, i synnerhet som flera av författarna – de själva och/eller deras familjemedlemmar – hade egna erfarenheter av den sovjetiska säkerhetstjänstens terror. De nya makthavarnas framfart lämnade heller inga illusioner om vad som väntade dem som inte rättade in sig i ledet.
Men ändå inte helt. För de polska kommunisterna öppnade också famnen för alla som var beredda att samarbeta med dem, lite enligt principen ”är man inte emot oss, är man med oss”. Denna period brukar kallas ”den milda revolutionen”, och pågick några år efter maktövertagandet. Det satsades samtidigt också stort på kulturlivet. Ett brett spektrum av förlag och tidskrifter uppstod, det öppnades bibliotek, man drog igång alfabetiseringskampanjer, gav ut böcker i stort antal och i dittills aldrig skådade upplagor, det instiftas priser och utmärkelser och kulturutövare får tillgång till semesterhem och andra privilegier. Att den nya kulturpolitiken utövade stor lockelse på författarna är därför inte det minsta förvånande.
För flera av dem tillkom misstron mot den politiska situationen i Polen före kriget, inte minst gällde det författare som var av judiskt ursprung. Bitterheten över nederlaget 1939 och västs svek då, gick hand i hand med en form av tacksamhet till Röda armén för befrielsen och med uppfattningen att enbart kommunismen var en garant mot återkomsten av förkrigstidens reaktionära politik med dess antisemitism, klerikalism, obskurantism, ekonomiska efterblivenhet och sociala klyftor. En form av upplyst diktatur, alltså. Och man kunde peka på konkreta förändringar som jordreformen, industrialiseringen och olika utbildningsreformer.
De sex författarna hade skiftande ideologisk bakgrund. Konwicki hade rent av deltagit i den antikommunistiska underjordiska verksamheten efter kriget. Flera hade sedan tidigare vänstersympatier, men den unge Borowski som hade gått genom koncentrationslägrens helvete påstods vara hatisk till kommunismen och tvekade länge inför att återvända till Polen. Efter hemkomsten genomgick han en total ideologisk metamorfos och konverterade till en dogmatisk kommunism, en idémässig kullerbytta som inte är helt lätt att förstå.
Men Borowski var i mångt och mycket en motsägelsefull person. Han propagerade socialistisk realism, men i sitt eget författarskap framstår han som allt annat än dogmatisk. Han slår världen med häpnad med sina berättelser från Auschwitz ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”, men några år senare tar han livet av sig, 28 år gammal. Kanhända den första sprickan i den kommunistiska litteraturens annars monolitiska fasad.
Samtidigt var nog ingen av författarna helt obekanta med den sovjetiska verkligheten. Brotten, deportationerna och inte minst massmordet i Katyń, kände de väl till, men valde att skylla på krigets extraordinära förhållanden. Om de inte helt enkelt föredrog att förtränga sin kunskap. Ett belysande exempel är poeten Adam Ważyk, en kompromisslös kommunist, som blundar för övergreppen i det av Sovjet ockuperade Lwów, och en fullständigt okritisk förespråkare av den socialistiska realismen, som skriver lika entusiastiska som träaktiga verser om produktionens framgångar och femårsplanernas uppfyllande. För att 1955 släppa en ideologisk bomb i form av långdikten ”Poem för vuxna”, som skoningslöst kritiserar det rigida litterära klimatet, propagandalögner, och inte minst det moraliska förfallet bland arbetare i det kommunistiska paradprojektet Nowa Huta utanför Kraków.
Länge levde dock övertygelsen kvar att Polen och det socialistiska bygget där skulle bli bättre och bättre och mer humant än dess sovjetiska föregångare och förebild. Men den övertygelsen visade sig snart nog vara illusorisk. Snaran drogs stegvis åt, och på författarkongressen 1949 i Szczecin proklamerades socialrealismen som enda gällande rättesnöre för litteraturen. Författarna – i Stalins efterföljd nu kallade för ”själens ingenjörer” – får i uppgift att efter Partiets diktamen skapa beställningsverk som ska bidra till att uppfylla produktionsplanerna.
Det fanns avvikande röster, men inte bland de sex. De ställde istället lojalt upp, i sina verk, uppfyllde kraven på lojalitet och rätt linje, de var skoningslösa i sin kritik av avvikare och i egen förnedrande ”självkritik”.
Men sprickor skulle uppstå i denna skenbart så solida mur. 1951 hoppade Czesław Miłosz av till väst och samma år begick Tadeusz Borowski självmord. 1953 dog Stalin. Och även om panegyriken och servilismen då når en bisarr kulmen när varenda författare skriver ett högstämt ode till Den Store Ledarens ära, så vänder det sakta. 1954 skriver Andrzejewski: ”en människa som inte får med full röst tala om systemets brister – börjar så sakteliga tvivla på själva systemet”. Och redan 1955 kommer Ilja Ehrenburgs roman ”Töväder”, som ger namn åt ett helt historiskt fenomen.
Vid partikongressen i Moskva i februari 1956 håller Chrusjtjov så sitt ”hemliga” men snart världsberömda tal där han avslöjar ”personkulten” och stalinismens brott. I Polen kommer Gomułka till makten, och en kort period av relativ frihet inträder, men det följs snart av den så kallade ”lilla stabiliseringen”, och klockan vrids tillbaka, åtminstone delvis. Även om samhället blev friare än under stalinismens värsta härjningar, infriades inte på långa vägar de förhoppningar som Gomułka släppt loss under några månader. Det blir bättre, men inte bra. Socialrealismen är den här gången död för alltid. Litteraturen blir friare, både till form och innehåll, och ganska mycket blir tillåtet, åtminstone så länge man inte ifrågasätter systemet – eller kritiserar Sovjetunionen.
Men friheten beskärs kraftigt och stagnationen blir allt mer märkbar. Författare lämnar partiet, om de inte utesluts, och hamnar i en allt öppnare opposition. Lite av en sista spik i kistan är den antisemitiska kampanj – kreativt omdöpt till ”antisionistisk” – som följer på sexdagarskriget i Mellanöstern, men som har som egentligt syfte att på klassiskt manér, vanligen praktiserat av den politiska högern, avleda det folkliga missnöjet.
Författarna blir nu del av den breda demokratiska rörelse som banar väg för Solidaritet, och i förlängningen bidrar till systemets kollaps 1989.
I dagens Polen uppskattas de sex författarna efter litterär förtjänst. Däremot finns det föga förståelse för deras politiska ställningstaganden, och deras systemkritik efter 1956 blir ofta ifrågasatt. Det är en kritik som i själva verket började höras redan i avstaliniseringens begynnelse, och formulerades kanske skarpast av poeten Zbigniew Herbert.
Lavinen har stannat upp, men stenarna rullar vidare.