Idag syns ekonomer överallt där olika samhällsfrågor diskuteras. De uttalar sig ofta tvärsäkert om den troliga utvecklingen, som om allt var givet, som om också samhällsutvecklingen följde rena naturlagar. Sven-Eric Liedman tecknar här i en längre essä bakgrunden till hur ekonomin och ekonomerna fått en så dominerande ställning.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Inledning
Varför har ekonomin och med den ekonomerna fått en så dominerande ställning i offentligheten under de senaste fyra decennierna? I alla möjliga frågor kallas de in som experter. Ekonomin tycks ha skaffat sig en position som kan påminna om den som teologin hade under medeltiden.
Många tror rentav att den står naturvetenskaperna nära eftersom den använder en hel del matematik. I själva verket är skillnaden mellan till exempel fysik och nationalekonomi avgrundsdjup. Inom fysiken kan man göra ytterst exakta förutsägelser – inom nationalekonomin inte alls när det gäller de stora frågorna. Krisen 2008–09 fanns till exempel inte i deras scenarier.
I ärlighetens namn ska det sägas att det finns ekonomer som förhåller sig kritiska till många av deras kollegers anspråk. Men dessa kritikers genomslag är begränsat. En fransk ekonom som tillhör de oppositionella, Robert Boyer, berättar att när New School i New York sökte en ekonom som inte tillhörde dagens ekonomiska ortodoxi så fann de inte en enda lämplig kandidat.1
Välstånd och kriser
För att förstå vad som hänt måste vi ta flera steg tillbaka. De första årtiondena efter andra världskriget var en period av snabbt växande välstånd i Europa och Nordamerika. I Frankrike brukar man tala om les trentes glorieuses, de trettio gyllene åren. 2Det var storartade år även för Sverige och de flesta västeuropeiska länder.
År 1973 förändrades bilden drastiskt. Utlösande var ett oljeembargo som en rad oljeproducerande stater inledde mot länder som hjälpt staten Israel i det så kallade Oktoberkriget. Den omedelbara följden blev snabbt stigande olje- och bensinpriser och snart också kris i hela ekonomin.
Det fanns också djupare liggande orsaker till att ekonomin efter så många års framgångar råkade i stiltje. Viktigast var de allt väldigare summor som USA spenderade på det grymma och ständigt eskalerande kriget i Sydostasien. USA tryckte upp mängder av nya dollar. De kom att kallas eurodollar därför att de översvämmade världen men i synnerhet Europa. Det var pengar utanför den amerikanska centralbankens kontroll. Världsekonomin förlorade balansen.
President Richard Nixon övergav redan 1971 guldmyntfoten, en hörnsten i den så kallade Bretton Woods-överenskommelsen, och andra länder följde efter. Det var kris i luften. Det harmoniska växelspelet med växande tillgång och stigande efterfrågan bröts.
Land efter land råkade in i ett tillstånd som döptes till stagflation. Det innebar att ekonomin stagnerade men inflationen fortsatte. Enligt den ekonomiska teori som väglett politiken under hela efterkrigstiden i väst var det en omöjlig kombination; och ändå visade den sig ofrånkomlig i just denna situation.
Den namnkunnigaste ekonomen bakom den dittills dominerande teorin var engelsmannen John Maynard Keynes som också var arkitekten bakom överenskommelsen i Bretton Woods, även om han inte var nöjd med den kompromiss som man kom fram till. Keynes var sedan länge död men hans teorier var i högsta grad levande. Vid en lågkonjunktur skulle staten expandera och på sått sätt få i gång ekonomin. Vid högkonjunkturer skulle den tvärtom spara för att undvika att ekonomin skenade med våldsam inflation som följd.
Många stater hade framgångsrikt följt detta recept (en del föregrep det till och med, däribland det socialdemokratiska Sverige). Nu skulle ekonomiska kriser kunna undvikas för all framtid, hette det. Det gissel som nästan lamslagit stora delar av världen under 1930-talet, och indirekt låg bakom andra världskriget, kunde nu bemästras.
Men 70-talets kris kunde inte botas med den medicin som fungerat så väl i trettio år. Många började se sig om efter något nytt. Det man fann var egentligen ganska gammalt, en teori som envetet hade propagerats under årtionden men som inte vunnit gehör bland politiker och inflytelserika ekonomiska teoretiker. Friedrich Hayek och Milton Friedman och några till hade bidat sin tid och stod nu redo att vinna det politiska inflytande som de så länge eftersträvat.
Liberaler och nyliberaler
Det fanns ett namn för deras teori som många i den ledande gruppen enats om redan vid ett möte i Paris 1938: nyliberalismen. När den under 1970-talet blev teorin för dagen och namnet spred sig över världen, bland både tillskyndare och motståndare och det därmed också fick en negativ klang för många, kom rörelsens företrädare att vantrivas med namnet. De satt ju inne med den ekonomiska vetenskapens högsta sanning. Om de skulle föras till något politiskt fack över huvud, så var de liberaler rätt och slätt.
I synnerhet Friedrich Hayek var mån om etiketten liberal men kom därmed på kollisionskurs med den länge dominerande uppfattningen om vad som kännetecknade liberalismen. Det fanns visserligen historiska rötter till Hayeks krav. I många avseenden liknar hans och Friedmans program det som väglett de så kallade Manchesterliberalerna vid mitten av 1800-talet: fullständig frihandel, ett minimum av restriktioner, en nattväktarstat.
De andra, nyss dominerande liberalerna tillskrev däremot staten en viktig roll i välfärdsbygget. Visst var man mån om frihandel; men den fick inte lämna stora grupper i samhället i armod utan se till att alla fick en rimlig del av livets goda. Kultur och bildning måste också vårdas.
För att minska förvirringen kring begreppet liberalism har författaren till en av de bästa framställningarna om Friedmans och Hayeks teori, Quinn Slobodian, i stället valt att kalla dem Globalists (2018).3 Det är en träffande beteckning. Riktningen eftersträvar en gränslös ekonomi där hela planeten är indragen i samma jakt på en ständigt växande rikedom. Det största brottet mot människans rättigheter är att lägga handelshinder i hennes väg. Inför ett sådant brott får även demokratin vika.
Det var den övertygelsen som gjorde att både Friedman och Hayek stödde Pinochets blodiga militärkupp i Chile 1973. Den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende hade nationaliserat Chiles enorma koppartillgångar och därmed brutit mot frihandelns bud. Då var det enligt Hayek och Friedman rätt att införa diktatur för att därmed släppa kopparen fri på världsmarknaden.
Både Hayek och Friedman besökte Chile. Flera av Friedmans elever stannade kvar där som rådgivare åt presidenten. De vägledde till exempel vid införandet av privatägda så kallade friskolor i landet.
I Sverige var det Milton Friedman som framför allt blev en ledstjärna under 1970-, 80- och 90-talen. Nationalekonomer i Sverige övergav i en strid ström Keynes teorier och anammade i stället Friedmans. Den svenska kommitté som utdelade ett ekonomipris till Nobels minne, instiftat 1966, valde inte bara Friedman utan en rad av hans elever i den så kallade Chicagoskolan till pristagare under en rad av år. I svensk ekonomisk-politisk debatt fördes friedmanska tankegångar fram i entusiastiska debattartiklar.
När Carl Bildt bildade regering 1991 följde han och hans regering Friedmans recept på en rad områden. Mest ödesdiger visade sig den så kallade friskolereformen bli. Den kopierade väsentliga delar av Friedmans skolprogram enligt vilket varje föräldrapar skulle utrustas med en voucher som skulle ge dem möjlighet att välja vilken skola de fann bäst för sina barn. På svenska blev det skolpeng.
Reformen är i huvudsak ännu bestående, långt efter att den i princip avskaffades i Chile 2008. Den svenska skolmarknaden domineras numera av en rad mycket stora koncerner som gör sig väldiga vinster på skattepengar.
Homo oeconomicus
Milton Friedmans teorier är ganska enkla, något som troligen underlättade deras genomslag. Grunden är en människo- och samhällsbild. Människan är en kalkylerande varelse som hela tiden handlar på ett rationellt sätt (homo oeconomicus). Samhället består av sådana individer.
Det är därför lätt för en god ekonom att fånga det mänskliga handlandet i matematiska termer. Invändningen att många faktiskt handlar irrationellt, ja att vi alla gör det åtminstone ibland, viftar Friedman bort. Det spelar ingen roll att utgångspunkten ibland visar sig skev; resultatet av kalkylen stämmer ändå, säger Friedman. En människa handlar alltid som om hon utgick från vad som gynnar henne.
Efterhand har enkelheten i Friedmans teorier tvärtom blivit besvärande för många som hyllar en nyliberal (eller globalistisk) ekonomisk teori. Många lutar sig hellre mot den mer komplexe och sofistikerade Friedrich Hayek. Medan Friedman med sina enkla modeller trodde sig kunna förutsäga även svåröverblickbara förlopp, säger Hayek att vi alla befinner oss i en väldig mosaik där vi bara ser den närmaste lilla biten men inte kan urskilja helheten. Det enda som vi enligt Hayek kan vara säkra på är frihandelns välsignelser.
Ett gott exempel på förändringen ger de svenska Moderaternas utveckling. I Carl Bildts regering var Friedman ledstjärnan. I det senare idéprogram, som Moderaterna presenterade hösten 2020, kunde man däremot lätt känna igen Hayeks tankar. Det moderna samhället är ”oöverblickbart”, heter det. – Hayek i ett nötskal!
TINA – ”There Is No Alternative”
Men Friedmans och Hayeks inflytande må ha varit stort; de gav framför allt ett slags lätt igenkännliga riktmärken för en rörelse som var så mycket mäktigare och mer omfattande. Utan Margaret Thatchers och Ronald Reagans segrar i valen 1979 respektive 1980 hade förändringen inte blivit så snabb och så genomgripande. Thatcher formulerade det nya med ett slagord som snabbt sammanfattades i bokstäverna TINA, ”There is no alternative”. Tiden krävde den obarmhärtiga omvandling av Storbritannien som Thatcher hårdhänt drev igenom. Hon övertygade tillräckligt många av sina landsmän för att bli omvald flera gånger.
Reagan var inte lika skarp, men också han och hans administration förde en liknande politik i USA. När Carl Bildt blev statsminister i Sverige 1991 talade hans finansminister Anne Wibble om sin ekonomiska politik som ”Den enda vägen”. Varje opponent skulle på förhand inse det utsiktslösa i sina invändningar. Vem ville irra omkring i obanad terräng?
Det är ur denna föreställning om en ekonomisk politik med närmast diktatorisk makt som ekonomernas maktmonopol växer fram. Det är ju de som med sina specialkunskaper kan säga i vilken riktning samhället måste utvecklas. Även en rad något äldre ekonomer som tidigare varit entusiastiska anhängare av en mer eller mindre keynesiansk politik blir nu profeter för den nya inriktningen.
Främst förtjänar Nils Lundgren och Assar Lindbeck att nämnas. DN Debatt, som just utvidgats till att omfatta en hel sida, blir en tribun för dem liksom för flera av deras yngre kolleger. Där förkunnar de i närmast profetiska ordalag vad som måste göras. Nils Lundgren är outtröttlig i sin iver att vägleda politikerna, och Assar Lindbeck utfärdar en hel svit av rekommendationer om vad regeringen måste göra. Lindbeck har dessutom en unik maktposition vid den kommitté i Vetenskapsakademien som utser vinnare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Det är år efter år hans favoriter i den nyliberala skolan som belönas.4
New Public Management
Utvecklingen i Sverige skiljer sig inte från den i många andra länder. USA och Storbritannien befinner sig flera steg före i samma riktning. Sverige tog över några idéer från Milton Friedman närmast ograverade. Det ena var skolpengen och med den det nya friskolesystemet. Det andra var kravet att all offentlig verksamhet skulle effektiviseras genom en ordning som kallades New Public Management (NPM).
Det råder inga tvivel om annat än att båda dessa reformer fått gravt negativa konsekvenser. Friskolesystemet har berett vägen för skolkoncerner som förvandlar skattepengar till privata vinster, samtidigt som de kommunala skolorna missgynnas. NPM har inte alls effektiviserat verksamheter utan tvärtom gjort dem tungrodda och berett vägen för ett bisarrt kontrollsystem. Så gott som alla experter är eniga om detta. Men det visar sig svårt att få någon ändring. Starka ekonomiska och politiska intressen står bakom friskolorna. NPM är mer som spindelväv; det finns överallt i en lärares, sjuksköterskas eller läkares vardag. Det finns administratörer och en del ekonomer som får makt och inflytande genom övervakningssystemet. De har förstås intresse av att det bisarra systemet bevaras; och de är inflytelserika.5
En tredje väg
Murens fall stärkte ytterligare föreställningen om Den Enda Vägen. Muren hade stängt inne människor i DDR och nu låg vägen till västvärlden öppen. Sovjetimperiet imploderade. Ofta lät det som om det enda alternativet till den gränslösa globalismen var det murkna system som därmed gick i graven. I Ryssland skapades ett kaos som fick medellivslängden bland i synnerhet män att sjunka och ett antal oligarker att lägga under sig det mesta av det som nyss varit statlig egendom.
Det fanns dock socialdemokrater som inte helt ville ställas i skymundan. Idén att det skulle finnas en tredje väg bortom både den sovjetiska och den nyliberala blev särskilt framgångsrik i Storbritannien där väljarna nu såg sig om efter något annat än den typ av politik som Margaret Thatcher så hårdhänt etablerat. Den unge ledaren för Labour, Tony Blair, påstod att han skulle komma med något nytt, något som alltså varken liknade traditionell Labour-politik eller thatchersk nyliberalism.
I vårt sammanhang är det särskilt viktigt att Blair lyckades engagera flera framstående intellektuella för sin sak. Viktigaste bland dem var Anthony Giddens, en av världens då mest uppburna samhällsforskare. Han skrev en bok som just hette The Third Way (1998) där han sökte klargöra konturerna av den nya politiken.6 Med tanke på hans kapacitet och hans rykte blev framgången begränsad. Tonen i boken var på samma gång högdragen och en smula trivial. Man skulle kombinera allt som var gott: ekonomins nyvunna frihet, den enastående tekniska utvecklingen och kraven på social rättvisa.
Först den politiska praktiken kunde utvisa om programmet var hållbart. Man kan väl säga att det visade sig svårt framför allt att förena social solidaritet med den nya ekonomin. Blair kom i stället snart att ge sig ut i krigiska äventyr när han gjorde gemensam sak med USA:s konservative president i ett ödesdigert angreppskrig på Irak 2003.
Drömmen om en tredje väg, nu annorlunda utformad, har väl inte slocknat sedan dess. Den är viktig för många socialdemokratiska partier. Men hur mycket har den påverkat den praktiska politiken? Ännu härskar i huvudsak det ekonomisk-politiska program som vann sådana framgångar kring 1980. De gamla förebilderna den gången har bleknat. Men den ekonomiska huvudriktningen består ännu. Uppenbarligen rör det sig om en väldig ideologisk förändring, den största sedan det sena 1940-talets radikala nyorientering.
Nyliberalismen i teori och praktik
Hur ska man kunna förklara att nyliberalismen eller globalismen vunnit sådana exceptionella framgångar?
Den är som vi sett en tämligen enkel lära, visserligen effektiv men utan de fina nyanser som utmärkte till exempel John Maynard Keynes tänkande. Milton Friedman sökte djupet i den matematiska kalkylen men själva kalkylens förutsättning var som vi sett en orimligt förenklad människobild. Tillsammans med sin fru Rose, också hon ekonom, gjorde Friedman en populärversion av sin teori i boken Fri att välja (1980) där den närmast barnsliga enkelheten framträder med full kraft.
Hayek distanserade sig från Friedman men de praktiska slutsatser som han kom fram till var i det mesta tämligen lika Friedmans. Hayeks mer skeptiska inställning hindrade honom inte från att utfärda politiska rekommendationer som i princip var av samma slag som Friedmans.
Den praktiska politik som Thatcher, Reagan och många andra utvecklade stämde i väsentliga avseenden överens med nyliberalernas rekommendationer. Framför allt gällde det statens reträtt till det privata näringslivets fördel på en lång rad områden, inte minst välfärdspolitiken. Statens uppgift var att garantera yttre och inre säkerhet och att se till att frihandelns regler följdes. Viktig var också kampen mot inflationen.
På så sätt framstår den praktiska politiken som långt viktigare än de ganska magra teorierna. Teorierna fanns där, de blev centrala i den ekonomiska utbildningen i många länder; men viktigast var att just dessa nyutbildade ekonomer fick en så central roll i både politiken och administrationen och, inte minst, i den offentliga debatten.
Friedmans krav att den offentliga sektorn, alltså staten och kommunerna, skulle bli lika effektiv som den privata behövde inte proklameras som en utmejslad doktrin utan framstod i det ideologiska landskap som nu brett ut sig närmast som en självklarhet genom New Public Management.
Ideologi och politik
Det är tydligt att vi kan tala om en ideologisk förändring av stora mått. De ekonomer som fick många politikers och opinionsbildares öra var främst härolderna som ropade ut vad som nu måste göras. De ledde vägen där politiker, administratörer, journalister och många andra som följde efter såg hägrande möjligheter i den nya ordningen.
Mäktiga intressen hade under efterkrigstiden fått stå tillbaka för en politik som drivit fram en påfallande ekonomisk utjämning i många länder, inte minst i Sverige, som blev ett relativt jämlikt land. År 1981 hade nivelleringen gått som längst och missnöjet pyrde bland dem som önskade ett ”systemskifte” som gav företag och enskilda möjligheter att skapa och satsa kapital som gav mer ograverad avkastning.
Den önskade förändringen kom snart nog. Sverige har under en följd av år haft en brant ökning av klyftan mellan rika och fattiga. Landet utmärker sig nu också internationellt i det avseendet. Inte minst är möjligheterna att skapa egna vinster från skattepengar extremt goda. Vi har fått vad ekonomijournalisten Andreas Cervenka kallar ”Girig-Sverige”. Det är kort sagt fråga om växande klasskillnader.
Datorer, internet och nyliberalismen
Men den väldiga samhällsförändring som skett sedan drygt fyrtio år kan inte förklaras med hjälp av någon teori, några yrkesgruppers idoga arbete eller ens mäktiga intressens kamp för sin sak. Teorin hade redan propagerats i decennier, utbildningar skapar inte ett nytt samhälle, och kapitalisterna hade kämpat för sin sak sedan 1945 men ändå tvingats begränsa sina anspråk.
Förklaringen är mycket enklare och mer genomgripande. Det är elektroniken och därmed datorerna som gett de nyliberala teorierna luft under vingarna.
Sammanhanget är tydligt. Västvärlden hade som vi sett råkat in i djup kris på 1970-talet. Vietnamkriget, oljan. Stagflationen.
Kris var det också i det andra stora maktblocket, Sovjet och dess lydstater. Ekonomin hade där totalt gått i stå. Västvärlden reste sig som Fågel Fenix ur askan. Sovjet gjorde det inte. Den viktigaste anledningen kan sammanfattas i ett enda ord: datorn! Redan under andra världskriget hade man byggt de första maskinerna. Dessa tidiga datorer var ett slags gigantiska räknemaskiner som kunde göra beräkningar som ställde allt vad tidigare apparater kunnat åstadkomma i skuggan. Man häpnade; och ändå var det bara en vag liten antydan av den utveckling som snart följde.
Det var ännu bara stater och storföretag som hade resurser att bygga dåtidens datorer. USA hade givetvis enormt högpresterande maskiner till hands. Det hade också Sovjetunionen. Maktblocken låg i det avseendet någorlunda jämsides.
Den stora förändringen kommer med persondatorerna. Det ligger ett antal tekniska steg mellan de tidigare stordatorerna och dessa betydligt mindre och snabbare apparater. Men den väsentligaste förändringen är att inte bara mindre företag och institutioner utan också enskilda människor kan äga och arbeta med sådana smärre datorer. Det var en snabb utveckling som på några få år förändrade västvärlden.
I Sovjetblocket sker ingenting liknande. Och varför inte? Förklaringen är enkel: Själva systemet var oförenligt med den stora och okontrollerade informationsmängd spridd till alla och envar som persondatorerna innebar. En opinionsbildning utanför statens kontroll skulle ofrånkomligen äventyra kommunistpartiets maktmonopol.
Under sent 80-tal blev det en sällsynt favör för särskilt betrodda personer i Östeuropa att ha en liten hemdator. De förevisades som underverk. En besökare från Sverige såg genast hur urmodiga dessa smådatorer redan blivit.
I Västeuropa och USA blev persondatorerna ett ständigt samtalsämne åtminstone i medelklassen. PC eller Mac blev snart den stora frågan.
Och fler och fler använde datorer på jobbet. Internet växte. Snart spred sig den elektroniska posten till fler och fler arbetsplatser. Faxen, som nyss varit ett underverk, blev urmodig på några få år. Plötsligt kunde man kommunicera papperslöst och nästan utan tidsåtgång med Australien.
Mobiltelefonen blev också en viktig del av denna rastlösa förändring. Ännu mot slutet av 80-talet var mobiltelefonerna stora aggregat, tillgängliga enbart för fackfolk. Sedan krympte de och blev statussymboler för unga påläggskalvar i affärsvärlden. Men strax erövrade den nya manicken växande delar av mänskligheten. Några år in i vårt årtusende blev mobilen också en liten dator. I Sverige har idag många 7-åringar egna mobiler, liksom deras föräldrar och farföräldrar.
Utvecklingen på område efter område gick som på räls, nej snabbare. Det som nyss var omöjligt blev möjligt. Det växte fram en särskild sorts entusiaster som profeterade om en paradisisk tillvaro i hägnet av datorer och mobiler. Deras förkunnelse förlorade sin lockelse strax efter millennieskiftet.
High Tech
Medan denna snabba svit av metamorfoser fyller nästan hela vår uppmärksamhet pågår en annan, lika genomgripande förändring. En ny typ av företag expanderar från noll mot oändligheten. Det är Microsoft som står för mjukvaran i snart sagt alla datorer utom Mac, och det är Mac som samlar väldiga inkomster till moderföretaget Apple. Och fler nykomlingar får plats.
Internet börjar bli oöverskådligt stort, och sökmotorer hjälper oss till rätta. Just mot slutet av millenniet är det en sökmotor som snart övertrumfar alla de andra: Google. En växande skara företag gör sig snabbt rikare på datorspel. Och så vidare.
Den gamla typens företag, de som blev möjliga efter första eller andra industriella revolutionen, får draghjälp. De fortsätter med sin kol, sin olja, sitt järn och sitt stål, sin cement och sin elektricitet, sina maskiner och sina kläder, sina grammofonskivor och böcker och tusen andra slags produkter. Vinsterna på produktionen blir visserligen väsentligen lägre än under de trettio gyllene åren, ja de visar en tendens att sjunka (se om detta till exempel Marxian Rates of Profit eller statistik från University of Groningen). Det är i finanskapitalet som dynamiken finns. Det är där de stora pengarna finns att hämta.
Även i de produktiva företagen förändras produktionen och distributionen i grunden. Datortekniken möjliggör en ny våg av automation. Administrationen genomgår en lika avgörande metamorfos. Armén av maskinskriverskor blir en ny armé vars redskap är datorer. Reklamen vinner insteg på nätet. Allt fler varor kan köpas och säljas via nätet.
Globalisering och finansmarknad
För den snabbt expanderande världsmarknaden blir alla slags handelshinder stötestenar. Tullar och valutarestriktioner framstår som nackdelar för enskilda länder liksom för stora konglomerat typ EU. Mäktiga intressen driver på det som nu kallas globaliseringen, ett ord som man får lära sig under 1990-talets första år. Förr hette det internationalisering. Men nu ska nationsgränserna bort när det gäller handel. När det gäller invandring ska de finnas kvar.
En av de viktigaste handelsvarorna blir valutor och värdepapper. Typerna av värdepapper blir fler: man talar om olika sorters derivat. Det blir en möjlig tillvaro att leva sitt liv helt och hållet i spekulationernas värld. Det är en tidigare exklusiv verklighet som blir tillgänglig för en viktig del av befolkningen, nu när hela finansmarknaden ligger tillgänglig på nätet för alla som är uppkopplade.
Kring 1990 blir det vanligt att tala om marknaden som en person. Marknaden blir oroad eller stimulerad, den reagerar och interagerar. Den kräver det ena eller det andra. Den är en känslig, ständigt vaksam superindivid.
Den svenska socialdemokratiska regeringen driver frågan att alla svenska medborgares pensionspengar ska läggas ut på marknaden. Det är en sensationell reform som likväl inte väcker någon större sensation. Det har i Sverige utvecklats vad man kan kalla en folklig kapitalism. Marknadens naturliga väg är uppåt, får man veta. Tidens nya prästerskap, marknadsanalytikerna, hävdar till och med att man äntligen lärt sig bemästra de ekonomiska kriserna. Man riskerar mycket lite om man köper aktier. Det är högst sannolikt att man tvärtom vinner på affären.
Börsen i Amsterdam, som grundades 1602, anses vara världens äldsta.
Det talas mindre om att det är skillnad mellan småsparare och stora aktörer med väldiga kapital att hantera. När de svenska pensionspengarna kommer ut på marknaden gör börsen ett glädjeskutt – så mycket nytt kapital att hantera! Men strax dyker den, till folkets förvåning. Men det är naturligt: de stora spelarna ”hämtar hem vinsterna” och säljer av det nyss lönsamma för att kunna satsa på andra papper (som inte längre är några verkliga papper) på väg uppåt.
Samma sak händer när Telia, den gamla statliga Telestyrelsen, ska ut på marknaden. Näringslivsministern som heter Björn Rosengren – en före detta fackföreningsman – talar om en folkaktie, och folket köper; kursen går brant uppåt. Men strax dyker den än brantare. Återigen ska de penningstarka hämta hem vinsterna.
Så fortsätter det. Börsen växer. Den är som en separator: den skiljer den fattiga tunna mjölken från den feta grädden. Krisen när internetbubblan bristen år 2001 går snart över. Men klasskillnaderna ökar hela tiden brant.
Finanskapitalet lämnar det produktiva kapitalet bakom sig. Visst produceras det fortfarande, ja mer än någonsin. Men ökningen är där inte tillnärmelsevis lika snabb som finanskapitalets. Det ser ut som om pengar producerar mer pengar. Situationen påminner om den som rådde årtiondena före första världskriget. Då som nu samlades allt större rikedomar på allt färre händer. Då som nu var den säkraste vägen till svindlande förmögenheter att tillhöra en framväxande finansdynasti. Det finns nykomlingar som skapar sig en plats bland de rikaste. Men väl där, stannar både de och deras ättlingar kvar.
Ja, likheterna är stora; men lika påfallande är skillnaderna. Den i särklass viktigaste skillnaden är – datorerna. Börsen var tillgänglig för en liten elit i början av 1900-talet. Köp och försäljning av värdepapper kunde ske på plats eller via post, efter hand också telefon.
Idag ligger allt tillgängligt för i princip alla som äger en dator. Man kan köpa och sälja blixtsnabbt var- och närhelst man är uppkopplad. I allt större utsträckning är det datorer, noga programmerade för uppgiften, som sköter hela verksamheten. Mänskliga beslut kräver trots allt några sekunder. En dator kan klara av tusentals köp och försäljningar på en sekund. Människorna som äger datorerna kan hösta in pengarna.
Ekonomin och verkligheten
Man får inte glömma att börsen är relaterad till en ständigt föränderlig verklighet som inget datorprogram kan överblicka. Finanskapitalet må skapa sig en egen värld av rikedomar som kastas fram och åter. Datorernas roll kommer säkert också där att bli ännu större. Under coronapandemins dagar 2020 och 2021 gick börsen uppåt, trots att delar av produktionen låg nere och arbetslösheten steg. Men skälet till haussen var de enorma, aldrig tidigare skådade stödpaket som staterna kastade in för att dämpa kriserna. Det blev pengar att spekulera för!
Men här är det alltså staterna, alltså politiken som håller börsen under armarna – kort sagt en extern faktor. Och det finns oräkneliga andra faktorer som kan påverka vad som sker i kapitalets värld.
2007 råkade världsekonomin in i en djup ekonomisk kris, den värsta sedan den depression som utlöstes av börskollapsen 1929. Lehman Brothers, en investmentbank, gick i konkurs och drog med sig nästan allt annat i sitt fall. Den underliggande orsaken var de amerikanska bankernas lånepolitik. De beviljade lån för husköp även till människor som inte hade reella möjligheter att på sikt ens klara av att betala räntorna. Kortsiktigt gav det bankerna inkomster men på lång sikt betydde det katastrof.
Samma system praktiseras på många andra håll, inte minst Sverige, även om det här ännu inte utlöst någon öppen kris.
Krisen löstes genom att staterna gick in med stora krispaket. Efter Lehman Brothers konkurs blev det viktigast av allt att se till att inte fler banker gick omkull. Det var visserligen bankerna som bar ansvaret för det som hänt. Men i det ekonomiska system som vuxit fram var det absolut nödvändigt att de bevarade sin nyckelroll i ekonomin.
Det var skattebetalarna och inte bankerna som fick stå för kostnaderna. Det var också en rad länder – i Europa framför allt Grekland – som råkade mycket illa ut. De hade beviljats alltför stora och generösa lån som de nu utan pardon tvingades betala tillbaka.
En nyliberalismens apoteos
Genom datorerna och internet har världen förändrats på ett genomgripande sätt. Utan datorerna hade nyliberalismen inte blivit den dominerande ekonomiska teorin och ideologin. Det betyder inte att de är oskiljaktiga. Man kan mycket väl tänka sig en datoriserad värld utan nyliberalism. Men utan datorerna hade nyliberalismen stått sig slätt. Just i 1970-talets kriser, när den dominerande ekonomiska teorin inte längre fungerade, fanns det nyliberala alternativet där. Och nyliberal teori och praktik passade så väl in i den verklighet som datorerna skapade. I den fanns det en snabbhet, en enkel rationalitet, en närliggande möjlighet att skapa snabba pengar. Det fanns också lätta vägar att överblicka och övervaka komplexa sammanhang. Människan vid datorn framträdde verkligen som en homo oeconomicus, en kalkylerande varelse som lätt kunde se sina fördelar.
En av Milton Friedmans mest framstående elever, Gary S. Becker, drog konsekvenserna ännu längre än sin läromästare och gjorde människan alltigenom beräknande. Även de stora omvälvande besluten i hennes liv vägleddes av ett oförvillat förnuft. En kärlek så stor att man vill dela hela livet med en annan människa är inget undantag. Äktenskapet bjuder på många fördelar: minskade boendekostnader för två i samma lägenhet, enklare med mathållning, tvätt och städning, och – ja – även enklare att tillfredsställa de erotiska behoven.
Inte ens självmördaren handlar enligt Becker i blindo. Han eller hon ser idel röda siffror breda ut sig i en framtid utan hopp. Det rationella steget är att göra slut på en tillvaro som ofrånkomligen går med förlust.
Gary S. Becker fick Riksbankens pris till Alfred Nobels minne år 1992, just när den nyliberala euforin nådde sin höjdpunkt.
Och nyliberalismen vann bekräftelse i varje ögonblick! Ekonomin började komma i gång igen, även traditionella industrier hade fått nytt och effektivt smörjmedel, och de nya företagen sköt upp ur jorden som svampar efter regn. Även politiker som nyss framträtt som mer vänster än höger såg vad som hände och lät sig övertygas om att marknaden måste släppas fri. Keynes var överspelad.
Ekonomer av den nyvunna övertygelsen fann sig själva utrustade med en nästan profetisk strålglans. I varje ögonblick tycktes deras teorier bekräftas. I alla kanaler och de flesta tidningar trädde de fram, utslungade förkastelsedomar över allt som inte stämde med deras program och lovprisningar över allt som gick deras egen väg.
En av tidens viktigaste idéer var att frihet och jämlikhet inte gick att förena. Jämlikheten hade härskat under efterkrigstiden. Nu var det dags för friheten! I själva verket gynnade friheten också de fattiga, hette det. De kunde ta sitt öde i egna händer, utan statens och kommunens beskäftiga inblandning, och skapa sig ett eget, lika fritt som inbringande öde.
Bakom dessa högtalande ekonomer stod mäktigare intressen, stora kapitalägare som äntligen såg en möjlighet att få friare tyglar för sitt kapital – och samtidigt lägre skatter. Ekonomerna var deras språkrör.
Idéer och ideologi
Det finns en felaktig föreställning att idéer och ideologier föds i en bestämd tid som så att säga frammanar dem ur de materiella omständigheterna. Så enkelt är det inte. Nyliberalismen eller globalismen är ett gott exempel. Det finns en begränsad repertoar av grundläggande idéer om människor och samhällen, liksom det också finns om naturen, livet, kärleken och döden. Dessa idéer kan varieras på ändlöst många sätt, och de kan uttryckas i allt från exakt sakprosa till poesi, ja också i bild och ton.
Vid de stora skreden i mänsklighetens historia kastas idéerna om och antar helt nya gestalter. Vi kan nöja oss med några kända exempel från västerlandets historia: Antikens slut – en process som sträckte sig över århundraden – var ett exempel, ”den dubbla revolutionen” (Eric Hobsbawm) med den industriella och den franska revolutionen var ett annat. De båda världskrigen rörde också om i idéernas verktygslåda.
1970-talets kris och den samtida explosionen av datorkraft är ännu ett exempel. På område efter område blev det som nyss varit självklart ifrågasatt. Annat som befunnit sig under det normala flödet av tankar och uttryck dök upp på ytan.
Det var inte bara nya ekonomiska teorier som satte dagordningen. Synen på demokratin förändrades också. Den dominerande föreställningen hade länge varit att demokrati och samhällsekonomi inte var kausalt relaterade. Eller med andra ord: det demokratiska systemet som innefattade allas lika rösträtt, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter var förenligt med olika sorters ekonomi. Det kunde finnas länder med stora statliga företag och andra nästan helt utan. Det kunde finnas fler eller färre, större eller mindre företag som ägdes gemensamt av de anställda, alltså producentkooperationer. Inte minst kunde de anställdas inflytande över skötseln vara stort eller litet. Det var frågan om ekonomisk demokrati.
Hela denna tankefigur, så dominerande under efterkrigstiden, sveptes undan på några få år. Särskilt drastiskt blev skiftet under åren när Sovjet föll sönder och de så kallade folkdemokratierna inom dess maktsfär frigjorde sig.
Nu förändrades det politiska språket. Det skedde nästan omärkligt. Jag har en anteckning om den inledande meningen i en Rapport-sändning i SVT den 3 mars 1989. Den löd: ”Ungern är det land i Östeuropa som kommit längst i fråga om demokrati av västlig modell, inte minst när det gäller ekonomin.” Det betydde att den långa debatten i Sverige om ekonomisk demokrati – den som utmynnat i de ganska tandlösa Löntagarfonderna – var som utraderad. Den västliga demokratin innehåller också en kapitalistisk ekonomi där makten ligger hos styrelse och ägare och inga andra. Ekonomi och demokrati är oskiljaktiga.
John Stuart Mill
Vid denna tid ansågs denna uppfattning typisk för den segerrika västerländska liberalismen. Men den bröt med den klassiska liberala idé som varit dominerande sedan John Stuart Mills dagar. Mill hade vid mitten av 1800-talet skrivit både Principles of Political Economy som kom ut i flera, ständigt reviderade upplagor, och en än i dag ofta åberopad bok om friheten, On Liberty. I Principles ställde Mill frågan om fri ekonomi eller socialism.
Det intressanta är att han ändrade uppfattning mellan de olika upplagorna. Han var helt enkelt tveksam om ekonomin borde släppas fri eller bli statligt reglerad. Inte sällan kallade han sig socialist. Men hans uppfattning om socialismen var tämligen originell. Ägandet skulle spridas till alla och inte bara förbli ett privilegium för några få. Väl där skulle fri konkurrens råda.
I den lilla boken om friheten, vars huvudidéer han utarbetade tillsammans med sin käresta Harriet Taylor, står yttrandefriheten i centrum. Mill värnade om de originella, geniala eller dåraktiga men alltid avvikande idéerna. Motsatsen var den allmänna opinionen med sin likriktning och sin intolerans.
I slutet av den lilla boken finns en deklaration som idag kan verka överraskande. Principen om den individuella friheten ingår inte i läran om handelsfriheten. De båda är skilda åt i allt väsentligt. Där de tangerar varandra gäller det köparens frihet och inte producentens eller säljarens. Det är ett enormt avstånd mellan Mills liberalism och den sorts liberalism som tas för given idag. Det förtjänar att påpekas att sammanställningen ”ekonomisk liberalism” inte fanns på Mills tid utan dyker upp först efter första världskriget.
Det var alltså ett långt steg mellan liberaler av denna typ och vad vi nu kallar nyliberaler. För de senare är ekonomin a och o i liberalismen. Demokratin är bara möjlig i en fri kapitalistisk ekonomi, och om demokratin missköts av okloka politiker kan militärmakten avskaffa den – som i Chile – tills politikerna inser vad som gäller.
Den dominerande ekonomin och den nya högern
En av de viktigaste böcker som kommit ut om följderna av det dominerande tänkesättet och dess följder är den amerikanska statsvetaren Wendy Browns In the Ruins of Neoliberalism Browns tes är att de stora förändringar som började kring 1980 på mångfaldigt sätt ödelagt den relativa stabilitet som byggts upp i USA och västra Europa under årtiondena efter andra världskriget. Institutioner har ödelagts, ekonomiska framgångar har blivit viktigare än mänskliga relationer, cynismen har blivit största klokhet.
Samtidigt har enligt Brown nyliberalismen visat sig mycket lämpad för politisk konservatism. Hon finner många tankar i Friedrich Hayeks författarskap som pekar i den riktningen. Hayek har en märklig föreställning om att spontant framsprungna värden lägger grunden för en solid tradition i vilken friheten kan blomstra.
En idéhistoriker kan här tillfoga att Hayeks föreställning historiskt sett är helt felaktig. I förmoderna samhällen ägnade staten och kyrkan tillsammans eller var och en för sig en enorm energi åt att inprägla föreställningar i vanligt folk om vad som var gott eller ont, hedervärt och klandervärt, goda traditioner och onda. Ibland mötte de folkligt motstånd eller åtminstone motvilja; men dessa negativa reaktioner gav inte upphov till några spontana, ännu kvarlevande traditioner.
Wendy Brown påpekar vidare att ett fritt samhälle enligt Hayek är ett samhälle bundet av traditioner, ja att Gud är personifikationen av allt vad traditionerna ger människorna för livsramar.
Dessa amatörmässiga föreställningar om historien har naturligtvis inte någon praktisk betydelse. Men de lämnar fältet fritt för allehanda konservativa föreställningar om vad kultur och samhälle bör vara. Det är bara i ekonomiska frågor som det finns ett strikt regelverk att hålla sig till; och detta regelverk är desto fastare. Allt annat som ter sig spontant framvuxet och ändå är förenligt med ekonomins krav är inte bara tillåtet utan värt uppmuntran.
Mot den bakgrunden ter det sig enkelt att förstå varför de inflytelserika ekonomernas program visat sig väl förenligt med den ny typ av nationalism och populism som vunnit ett så enormt inflytande runt hela klotet under 2000-talet.
Exemplet Indien och nynationalismen
I Indien, världens största demokrati, har Narendra Modi varit premiärminister sedan 2014. Hans parti, BJP, som är världens största med över 100 miljoner medlemmar, är strikt nationalistiskt, väglett av en ideologi som kallas híndutva.7Enligt den är indiska halvön hinduernas hem och deras kultur den äldsta och förnämsta i världen och därför viktig att föra till makten efter århundraden av främmande förtryck.
BJP propagerade liksom andra partier av samma slag från början för en strikt nationalistisk ekonomi som enbart skulle gynna de inhemska näringarna. När BJP väl kom till makten förändrades inriktningen radikalt, och landet öppnades för internationellt kapital och för import. Ett försök att förändra jordbrukspolitiken radikalt mötte däremot stora folkliga protester och måste överges.
Utvecklingen har varit i princip densamma inom andra partier av samma slag, däribland Sverigedemokraterna som i sitt närmande till Moderaterna förändrade sin ekonomiska politik.
Kvar blev försvaret av den nationella kulturen. Nynationalisterna har säkert inte läst Hayek, men de söker sig till en ursprunglig folklig kultur – den må vara indisk, amerikansk eller svensk – som de föreställer sig som spontant framvuxen. Det är förstås en illusion, men de är skickliga på illusionsmakeri.
Enligt Wendy Brown har nyliberalismens förhärjande inverkan öppnat vägen för den ström av myter, lögner och alternativa fakta som nu plågar världen. Som så många andra noterar hon att gränsen mellan gedigna kunskaper och åsikter systematiskt suddas ut. Inför vetenskapligt fastställda resultat rycker man på axlarna. Man har ju sin yttrandefrihet.
Framväxten av en ny nationalism, koncentrerad kring den egna ursprungliga kulturen och fientlig mot mycket som är främmande – i synnerhet muslimskt – har alltså haft den rådande ekonomiska ordningen som en viktig förutsättning.
Nynationalismen i BJP:s, SD:s, Vladimir Putins eller Donald Trumps tappning kan förenas med nyliberal ekonomisk politik. I själva verket utgör de en svårslagbar kombination i vår tid.
Marknad och privatisering
Sedan de nyliberala eller globalistiska idéernas genombrott för mer än 40 år sedan har oändligt mycket hänt. Hayek och Friedman och deras efterföljare har förlorat sin strålglans. Hayek framstår fortfarande som en vördnadsvärd figur för många unga ekonomer och politiker, och hans idé att vi befinner oss mitt i en väldig mosaik där vi bara har en enda bit i handen, och därför inte kan överblicka helheten, har sina trogna anhängare. Friedman lever väl bara vidare som inspiratör till reformer som idag framstår som misslyckade, NPM och den numera unika svenska friskolereformen med sina vinstdrivande skolkoncerner.
Ekonomerna har däremot bevarat sin starka ställning. De är experterna som kan uttala sig om hela samhället som inga andra. Det är inte bara de ekonomiska aspekterna på vård och skola, segregation och försvar som de får uttala sig om – de får bedöma den historiska situationen över huvud.
Fortfarande är den dominerande tankefiguren bland ekonomerna att marknaden kan lösa de flesta problem – alltså själva grundbulten i nyliberalismen men också i andra, ekonomiskt närliggande riktningar inom den neoklassiska skolan. Ett absolut värde för den vanliga människan är enligt dem valfriheten. Det är så både ekonomer och många politiker motiverar till exempel vårdval och skolval.
Förutsättningen är för det första att de som har kapacitet att skapa vårdinrättningar och skolor verkligen kommer att erbjuda en tillräckligt varierad uppsättning alternativ. För det andra måste väljarna verkligen göra en välavvägd bedömning av vilket alternativ som passar dem bäst.
Marknadstänkandet
Det finns skäl att ifrågasätta detta rena marknadstänkande.
För det första har olika individer mycket olika möjligheter att verkligen göra ett övertänkt val. Det kan bero på att de av olika anledningar inte kan finna, än mindre värdera rimlig information. Valen är ofta betingade av utbildning och bostadsort.
För det andra är det inte säkert att utbudet är tillräckligt varierat. Den svenska skolan är ett gott exempel. När den först genomfördes var ett krav att varje skola skulle ha en speciell pedagogisk profil, så som Montessori, Freinet och Waldorf har. Men det kravet togs bort efter några år. Nu kan man redan av de stora skolkoncernernas hemsidor se att det som utlovas enbart formuleras i slätstrukna, till intet förpliktande fraser. Det är enbart de idéburna friskolorna som erbjuder olika pedagogiska alternativ.
Det finns alltså skäl att ifrågasätta att marknadslösningar fungerar i alla sammanhang. Det krävs inte bara ett rikt varierat utbud och en välinformerad krets av mottagare. Den resurssvage har alltid sämre valmöjligheter än den som kan vara frikostig mot sig själv. För att en marknad verkligen ska fungera måste alla ha tillräckliga resurser. Kanske kan man säga att marknaden av bröd och mjölk fungerar ganska bra i Sverige eftersom så gott som alla har nog med pengar för att tillfredsställa sina behov. Bostadsmarknaden fungerar däremot inte alls. Särskilt eländigt är det för unga som ännu inte har ett eget boende.
Skola och vård har i Sverige underkastats en marknadsmodell. Problemen är stora och uppenbara. Skolelever reduceras till kunder. Relationen mellan säljare och kund är självklart affärsmässig och därmed begränsad. De stora skolkoncernernas säljare är med nödvändighet inriktade på att verksamheten ska leverera vinst. Det är också min grönsakshandlare, men det innebär inte något problem. Han levererar fina grönsaker, jag betalar vad de kostar. Vi är vänliga mot varandra, men vår enkla, resultatinriktade relation påverkar oss inte på djupet. Det gör däremot en utbildning. Kunskaper bygger upp en personlighet och en hel föreställningsvärld. I en utbildning måste man vara en hel människa, inte en köpare.
Vården kan möjligen reduceras till en kundrelation när det gäller enkla krämpor som läkekonsten botar enkelt och rutinmässigt. Men när det gäller liv och död krävs det mer. Där måste det vara levande, tänkande och kännande människor som möts.
Vinnare och förlorare i ett ekonomiserat liv
Men – och det är ett tungt men – har inte själva människolivets ekonomiserats alltmer under de senaste decennierna? Har alltså inte ekonomerna med sitt marknadstänkande ett stöd i hur allt fler människor – och inte minst unga människor – upplever sin verklighet?
Redan de individuella lönerna som allt fler och snart alla anställda åsätts har påverkat oss. Vi får en prislapp på oss. Vi kan jämföra oss med våra närmaste kolleger. Jag är tydligen bättre än Persson men sämre än Karlsson.
Allt fler politiker betraktar väljarna snarare som konsumenter än medborgare. Inte minst blir det tydligt i valrörelsen 2022. Det är inte fråga om plikter ens mot framtiden, det är fråga om vad man kan unna sig. Bensin till bilen, charterflyg, rött kött och mycket annat uppmuntras folk att konsumera. Inte ska man behöva ändra livsstil, mässar de flesta politiker, fastän experterna säger motsatsen. Konsumtion är viktigare än kunskap och förnuft.
Fler och fler livsområden underkastas ett ekonomiskt tänkande. På de sociala medierna blir antalet vänner eller följare ett slags tillgångar. Redan beteckningen ”vän” på Facebook innebär en kraftig reducering av det begreppet. Det blir en kvantitet snarare en kvalitet. Ingen kan ha tusen vänner såvida vänskap inte ska reduceras till något ytligt.
Även kärleken blir lätt något som kan göras till föremål för kalkyler. Litterära skildringar av ett liv på Tinder vittnar om att unga kvinnor och män lätt hamnar i ett slags vankelmod inför bekantskaper via dejtingappen. Lönar det sig verkligen att satsa på honom eller henne (och ”löna sig” åsyftar här inte främst pengar utan känslor och livsinnehåll)?
Det är som om Gary S. Becker, Friedmans lärjunge, och hans kalkyler mer eller mindre omedvetet smugit sig in människors liv. Men nu är det inte främst pekuniära fördelar som eftersträvas utan hela tillvaron.
Det ekonomiska tänkandet har kort sagt utarmat människolivet.
Flera kritiker
Det saknas inte viktiga kritiker av den nuvarande ekonomiska regimen även bland framstående ekonomer.
Den som uppmärksammats mest i den anglosaxiskt dominerade världen, dit Sverige hör, är Paul Krugman. Han är inte bara en framstående ekonom utan också en tongivande politisk kommentator främst genom sina krönikor i New York Times. Han står Keynes mycket närmare än de tongivande nyliberala eller globalistiska ekonomerna. Franklin D. Roosevelts New Deal är hans ideal, alltså den radikala utjämningspolitik som kännetecknade åren då Roosevelt var president i USA, med progressiva skatter inte bara på inkomster utan också förmögenheter. Just Roosevelt är det röda skynket för de ledande nyliberalerna, i all synnerhet Hayek. Roosevelt satte jämlikheten högt, medan den typiske nyliberalen menade att den måste offras för frihetens skull.
Krugman är alltså verkligen en skarp opponent till den ekonomiska riktning som så länge dominerat fältet. Hans credo formuleras bäst i boken The Conscience of a Liberal från 2007. För honom är ekonomer som Hayek och Friedman tveklöst högermän, medan han ser sig själv som en typisk amerikansk liberal, något han likställer med en europeisk socialdemokrat.
Krugman skiljer sig från sina motståndare inom ekonomin också däri att han inte ser sitt ämne som suveränt när det gäller frågor som har med samhälle och samhällsutveckling att göra. Han har, liksom sin läromästare Keynes, en mycket vidare syn på kunskapen.
Däri kan han påminna om de internationellt sett mest inflytelserika franska ekonomerna där vi här bara ska nämna två, Robert Boyer och Thomas Piketty. Boyer är av en äldre generation, född 1943, medan Piketty är mycket yngre, född 1971.
Boyer är känd för sin regleringsteori som han utvecklade redan i Théorie de la régulation från 1983. Enligt Boyer finns det ingen ren marknad utan ekonomin omgärdas, begränsas och regleras alltid av det omgivande samhället. Det innebär att ekonomin aldrig kan studeras helt isolerad utan enbart interdisciplinärt. Den neoklassiska jämviktsteorin är ohållbar. Ett samhälles dominerande struktur präglar ekonomin som alltså är historiskt föränderlig.
Thomas Piketty gjorde en enorm succé med sitt ytterst omfattande verk, Le Capital au XXIe siècle som utkom 2013, alltså några få år efter den stora krisen. Den översattes snabbt till många språk, däribland svenska, och boken hyllades inte minst av många i USA som en sentida motsvarighet till Marx Kapitalet.
Pikettys nästa riktigt omfattande arbete, Capital et idéologie (2019) har också översatts till svenska8 men inte väckt riktigt samma entusiasm och inte heller samma motvilja från de ekonomer som är tongivande i den anglosaxiska världen och till exempel i Sverige.
Piketty ser ekonomin som en samhällsvetenskap bland andra, och han fördjupar sig med förkärlek i ett historiskt perspektiv. På så sätt kan han visa på påfallande likheter mellan situationen under decennierna före första världskriget och idag. Då som nu växte det fram en liten minoritet av superrika familjer där rikedomen konserverades genom arv. Det botemedel som Piketty rekommenderar påminner om det som visade sig lyckosamt efter andra världskriget: progressiva skatter inte bara på inkomst utan också på förmögenheter.
Men hur ska man komma dit? I sitt andra stora arbete framhåller Piketty ideologin som avgörande för den politisk-ekonomiska huvudinriktningen. Om insikten sprider sig att det nuvarande systemet som gynnar ett litet fåtal i världen är ohållbart kommer en förändring att ske.
Det finns skäl att sätta ett frågetecken inför denna optimism. Har inte Piketty här bortsett från maktförhållandena i samhället? De superrika är inte bara rika, de har stor makt över ett lands hela ekonomi (och över hela världens, se tex Credit Suisse Global Wealth report 2021 med den välkända pyramiden över fördelningen av jordens rikedomar mellan ett rikt fåtal och ett fattigt flertal) och därtill över politiker på högerkanten som genom lobbying övertygas om att stödja deras framfart.
Piketty hänvisar inte sällan till Marx men han tycks inte riktigt ta Marx idéer om hur en härskande klass säkrar sin makt på allvar.
Till sist
Wendy Brown påminner om att George W. Bush var den förste amerikanske presidenten med en ekonomexamen i bagaget. Allt fler ledande svenska toppolitiker är ekonomer. Det gäller till exempel de båda de båda statsministerkandidaterna inför valet 2022, Magdalena Andersson och Ulf Kristersson.
För dessa människor är det självklart att den ekonomiska vetenskapen, präglad av ett strikt marknadstänkande, utgör kunskapens självklara centrum. Andra discipliner grupperar sig runt ekonomin som tillbehören kring en stor biffstek.
Det är självklart att de ekonomiska förhållandena alltid är centrala i politiken. Men det är inte detsamma som att säga att en viss ekonomisk teori ska vägleda politikerna i deras avgörande beslut. Den svenske finansminister under 1900-talet som åstadkom de största ekonomiska förändringarna i landet var Ernst Wigforss, docent i nordiska språk. Keynes gjorde förvisso epokgörande insatser som ekonom; men han förtröttades inte i att andra kunskaper, till exempel humanistiska, kunde vara minst lika viktiga och därtill betydligt intressantare.
De nyliberala ekonomerna såg nationalekonomin i deras egen tappning som den suveräna vetenskapen. Den klargjorde hela samhällsutvecklingen och gav programmet för varje sund politik. Ja, den nyliberala människan var verkligen en homo oeconomicus, bestämd av sitt egenintresse. En radikal individualism är typisk. Samhället finns inte, som den lydiga eleven Margaret Thatcher förklarade.
Det är sant att ekonomin i denna extrema utformning inte längre kan sägas vara vägledande. Men den bärs upp av grundsyn på människa och samhälle som fortfarande dominerar det mesta av det politiska tänkandet. Det saknas sannerligen inte opponenter. Men hela samhället har förändrats så mycket i nyliberal riktning att arbetet att åstadkomma en grundläggande förändring kräver ett enormt arbete.
- Krugman i ett Google Talk: