Den tyske grecisten Jonas Grethlein diskuterar i en ny bok, Die Odyssee. Homer und die Kunst des Erzählens, berättargreppen i Odysséen, den västerländska litteraturens urepos och Tommy Andersson finner boken vara en både bärkraftig och inspirerande undersökning om Odysséens berättande i synnerhet och om narratologiska frågor i allmänhet.
 
Det bästa sättet att upprätthålla spänningen i en berättelse är väl att inte avslöja hur den slutar? Eller kan den motsatta metoden – att redan från början klargöra vad som kommer att hända och i stället arbeta med andra medel – vara lika effektiv? Ja, så är det bestämt, och tricket är gammalt visar grecisten Jonas Grethlein i sin nyutkomna bok Die Odyssee. Homer und die Kunst des Erzählens, som initierat diskuterar berättargreppen i den västerländska litteraturens urepos.

Även om begreppet odyssé för länge sedan frigjort sig från sitt litterära ursprung, är den mytiska gestalten Odysseus och hans irrfärder alltjämt det givna chiffret för varje slags kringflackande utfärder. Hans värld erbjuder alla som kommer i kontakt med den en stark och tidlöst fascinerande identifikationspotential – också läsare i vår rationalistiska tid som egentligen borde ha stora problem med detta fantasifullt mytiska kosmos. Men den som läst Iliaden och Odysséen bär med sig både en omistlig estetisk erfarenhet och en uppsättning referenser, vilka genom ständiga omarbetningar i andra former hålls levande, också för den som inte läst dem.
Grethlein tar inledningsvis upp några sådana bearbetningar för att betona utfärden, irrandet i världen och återkomsten som urmodellen för den västerländska litteraturen. I Odysséen återges irrfärderna som metaberättelser inuti ramberättelsen, vilket här blir föremål för en narratologiskt uppslagsrik läsning av Odysséen som en berättelse om berättandets villkor. Denna textsyn visar sig vara särskilt fruktbar, när Grethlein riktar blicken mot Odysseus sätt att använda berättandet som överlevnadsstrategi. Då kan han metodiskt analysera mönstren med stöd i sina samlade narratologiska insikter. Med andra ord är det inte händelseförloppet som står i centrum för undersökningen, utan berättandets många funktioner och former i Odysséen, vilket Grethlein är rätt person att bena ut, med tanke på hans grundliga analys av Iliadens berättarstruktur i den prisbelönta habilitationsavhandlingen Geschichte, Geschichtlichkeit und Erzählung in der Ilias.
I sin nya bok kommer Grethlein snabbt till kärnfrågan, när han visar att antikens läsare och åhörare tycks ha uppskattat att veta hur berättelser slutade. Detta gällde särskilt om slutet var lyckligt, så att intresset i stället kunde inriktas på presentationen av stoffet och protagonisternas agerade. Dessutom var Iliaden och Odysséen alltför kända för att kunna förespegla en okänd upplösning. Publiken fokuserade främst på vad som var möjligt att berätta och hur – på ett visst epos som utgångspunkt och mål för människans bios. Detta bildar bakgrunden för ett övertygande resonemang om Odyséens uppbyggnad utifrån verkstrukturens centrala byggstenar: telemachien, Odysseus hos fajakerna, Polyfemos och hemkomsten.