Homeros och konsten att berätta

Den tyske grecisten Jonas Grethlein diskuterar i en ny bok, Die Odyssee. Homer und die Kunst des Erzählens, berättargreppen i Odysséen, den västerländska litteraturens urepos och Tommy Andersson finner boken vara en både bärkraftig och inspirerande undersökning om Odysséens berättande i synnerhet och om narratologiska frågor i allmänhet.

 
Det bästa sättet att upprätthålla spänningen i en berättelse är väl att inte avslöja hur den slutar? Eller kan den motsatta metoden – att redan från början klargöra vad som kommer att hända och i stället arbeta med andra medel – vara lika effektiv? Ja, så är det bestämt, och tricket är gammalt visar grecisten Jonas Grethlein i sin nyutkomna bok Die Odyssee. Homer und die Kunst des Erzählens, som initierat diskuterar berättargreppen i den västerländska litteraturens urepos.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Även om begreppet odyssé för länge sedan frigjort sig från sitt litterära ursprung, är den mytiska gestalten Odysseus och hans irrfärder alltjämt det givna chiffret för varje slags kringflackande utfärder. Hans värld erbjuder alla som kommer i kontakt med den en stark och tidlöst fascinerande identifikationspotential – också läsare i vår rationalistiska tid som egentligen borde ha stora problem med detta fantasifullt mytiska kosmos. Men den som läst Iliaden och Odysséen bär med sig både en omistlig estetisk erfarenhet och en uppsättning referenser, vilka genom ständiga omarbetningar i andra former hålls levande, också för den som inte läst dem.

Grethlein tar inledningsvis upp några sådana bearbetningar för att betona utfärden, irrandet i världen och återkomsten som urmodellen för den västerländska litteraturen. I Odysséen återges irrfärderna som metaberättelser inuti ramberättelsen, vilket här blir föremål för en narratologiskt uppslagsrik läsning av Odysséen som en berättelse om berättandets villkor. Denna textsyn visar sig vara särskilt fruktbar, när Grethlein riktar blicken mot Odysseus sätt att använda berättandet som överlevnadsstrategi. Då kan han metodiskt analysera mönstren med stöd i sina samlade narratologiska insikter. Med andra ord är det inte händelseförloppet som står i centrum för undersökningen, utan berättandets många funktioner och former i Odysséen, vilket Grethlein är rätt person att bena ut, med tanke på hans grundliga analys av Iliadens berättarstruktur i den prisbelönta habilitationsavhandlingen Geschichte, Geschichtlichkeit und Erzählung in der Ilias.

I sin nya bok kommer Grethlein snabbt till kärnfrågan, när han visar att antikens läsare och åhörare tycks ha uppskattat att veta hur berättelser slutade. Detta gällde särskilt om slutet var lyckligt, så att intresset i stället kunde inriktas på presentationen av stoffet och protagonisternas agerade. Dessutom var Iliaden och Odysséen alltför kända för att kunna förespegla en okänd upplösning. Publiken fokuserade främst på vad som var möjligt att berätta och hur – på ett visst epos som utgångspunkt och mål för människans bios. Detta bildar bakgrunden för ett övertygande resonemang om Odyséens uppbyggnad utifrån verkstrukturens centrala byggstenar: telemachien, Odysseus hos fajakerna, Polyfemos och hemkomsten.


Jean-Jacques Lagrenée - Helena känner igen Telemachos, Odyssevs son

”… – otroligt är det! –
som denne man är lik den ädle Odyssevs.
Det kunde vara hans son, Telemachos, kvarlämnad nyfödd..”
Odysséen, 4:e sången (övers. Ingvar Björkeson)


Telemachien – som enligt Grethlein ursprungligen kan ha varit ett fristående epos – handlar om sonen Telemachos resa för att spåra upp fadern. Men det är också en berättelse som fyller en avgörande funktion för att introducera Odysseus och lägga ut ledtrådar för hur det hela kommer att sluta. Under sökandet utstår Telemachos många dygdestärkande prövningar, men ingen av dem resulterar i någon synlig inre utveckling eller mognad. Detta tycks ha varit av underordnat intresse i antiken, vilket nog säger något om den tidens personlighetssyn. Grethlein framhåller dock gestalternas drömmar och många känsloutbrott som ett berättartekniskt sätt att – utan den introspektion som är vanlig i modern litteratur – återspegla något av karaktärernas inre liv och samtidigt bidra med en spänningsförhöjande effekt. Inte förrän känsloutbrottet infinner sig, vet vi ju riktigt hur en karaktär förhåller sig till sin omvärld.

Under uppehållet hos fajakerna, där Odysseus själv för första gången träder in på scenen, är den så kallade apologen det berättartekniskt mest centrala. Där försöker nämligen Odysseus genom eget berättande motivera sitt handlande och bemästra sina traumatiska erfarenheter, för att därigenom bli i stånd att återta sin gamla roll på hemön. Det är också en psykologisk poäng att berättelserna har en funktion som potentiellt berikar läsarens egna erfarenheter. Homeros placerar visserligen irrfärderna i ett sagokosmos, men när vi samtidigt får se hur Odysseus som berättare hanterar dem, blir detta också till ett exempel för läsaren.

Ännu kvar hos fajakerna berättar Odysseus om Polyfemos, som han med hjälp av list och berättarkonst lyckas lura och därmed räddar sig själv och sina mannar. Så långt inte mycket nytt, men när Grethlein läser detta avsnitt som en återspegling av de tidiga grekiska kolonisatörernas erfarenheter, och ser Polyfemos som en symbol för den okände andre, visar han att det alltjämt är möjligt att avlocka texten intressanta tolkningar.

Mot bokens slut fortsätter diskussionen med att Odysseus vrede mot friarna, och hans strängt taget onödiga mördande av dem, ställs mot hans eget intrång och rumsterande i kyklopernas värld. I Odyssén laddas denna scen moraliskt, och morden framställs som ett rättmätigt straff, medan dagens läsare tenderar att se det hela som en måttlös hämndeakt vilande på ren dubbelmoral. Odysseus dräper friarna på grund av intrånget, vilket är samma brott som han själv begått mot Polyfemos, och därmed urholkas också hans egen hjältestatus. Denna dubbelhet kan ha stått klar för dåtidens publik, men Grethlein vill ändå peka på svårigheten i att förena den moderna moralsynen med antikens som ett belägg för skillnaden mellan vår tids tänkande – som ytterst vilar på kristna föreställningar som här blir anakronistiska – och det arkaiska Greklands legitima, ja rentav påkallade, försvar av äran genom hämnd.

Christoffer Wilhelm Eckersberg - Odyssevs hämnd på Penelopes friare

”Hundar! Ni trodde förstås att ni aldrig skulle få se mig
komma tillbaka från troernas land – som ni härjat i huset,
tagit pigorna här med våld och till och med friat
skändligen till min gemål fast jag själv var ännu i livet…”
Odysséen, 22:a sången (övers. Ingvar Björkeson)

Till sist bör något också sägas om Grethleins narratologiska perspektiv på Odysséens avslutning. Odysseus hemkomst till Ithaka och återföreningen med Penelope är kanske det mest klassiska som finns, och ändå lyckas Grethlein på nya sätt göra själva återföreningen berättartekniskt intressant. Detta gör han bland annat genom att betona att de båda makarna känner igen varandra först på sättet att berätta om sina upplevelser medan de varit ifrån varandra. Till och med i upplösningen är det alltså inte vad som berättas utan hur det görs som är avgörande.

Med sådana kopplingar mellan antiken och modern tid understryker Grethlein ständigt Odysséens aktualitet, vilket både ger upplysande insikter i dess delvis mycket moderna drag och lust att läsa den på nytt. Hela boken genomsyras av en vilja att visa hur det antika kan göras angeläget också i dag. Denna strävan framträder särskilt tydligt i en diskussion om den hemortslöse Odysseus betydelse som spegelfigur för Primo Levi efter dennes år i koncentrationsläger. Precis som Odysseus berättade Levi för att hantera sina traumatiska upplevelser och komma vidare. Den diskussionen ligger väl inte strikt inom ämnet, men antyder ändå möjliga samtida tillämpningar av våra kunskaper om antik kultur.

Inom den narratologiska forskningsdiskussionen presenterar Grethlein hursomhelst en både bärkraftig och inspirerande undersökning om Odysséens berättande i synnerhet och om narratologiska frågor i allmänhet.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).