Herodotos, av romaren Cicero kallad historieskrivningens fader, skildrar i sin Historia inte bara perserkrigen under 400-talet f.Kr. utan också hur grekerna redan på 600-talet f.Kr. grundade staden Kyrene och med det inledde en kolonisering av Libyen. Om Herodotos skildring av livet i denna grekiska utpost skriver här Kristian Göransson.
Herodotos från Halikarnassos(ca 484–425 f.Kr.) är berömd för sitt storverk Historia vars övergripande tema rör konflikten mellan grekerna och perserna. Men hans verk omfattar väldigt mycket mer än perserkrigen och ger oss mycket värdefulla beskrivningar av geografi, etnografi och politisk historia i en stor del av den då kända världen. Bland många spännande och intressanta avsnitt finns skildringen av hur grekerna koloniserade den nordöstra delen av Libyen.
Startskottet för denna process var grundläggningen av staden Kyrene, traditionellt daterad till 631 f.Kr. vilket får stöd av arkeologiska undersökningar. Grundläggningen av Kyrene är speciell eftersom vi i detta fall har ovanligt många källor vilket gör den till den bäst beskrivna av alla grekiska kolonietableringar. Förutom Herodotos har Pindaros behandlat Kyrene i tre segeroden, som ger ett fascinerande poetiskt stoff om staden och den mytologiska bakgrunden. I tillägg till detta finns inskrifter från Kyrene som ger upplysningar om grundläggningen. Vi ska här se närmare på vad Herodotos berättar om grekerna i Libyen.
Redan hundra år före grundläggningen av Kyrene hade grekerna börjat anlägga städer, idag kallade kolonier, främst i Syditalien och på Sicilien. De blev självständiga stadsstater och ska inte jämföras med t.ex. Spaniens kolonier i Sydamerika eller kolonierna i det Brittiska imperiet. Från 700-talet f.Kr. och några hundra år framåt seglade grupper av greker från sina hemtrakter och grundade bosättningar runt Medelhavets och Svarta havets kuster. Skälen kunde vara sociala spänningar till följd av ökad befolkning eller inbördes konflikter, men också möjligheten att skapa sig ett bättre liv på en ny plats med jordbruksmark som kunde ge goda skördar och möjligheter till handel, en migration som idag kallas den grekiska kolonisationen. Antalet kolonier växte snabbt och i flera fall blev de minst lika mäktiga som sina moderstäder eller mer.
Herodotos ägnar en inte så liten del av fjärde boken i Historia åt Kyrenes grundläggning där han för historien långt bakåt till ett mytiskt fjärran – ett inte helt ovanligt grepp av Herodotos som också lett till att många (redan under antiken) förhöll sig skeptiska till sanningshalten i det han skrev om. Men skildringen av Kyrene och grekerna i Libyen uppvisar också en mycket stor förtrogenhet med platsen och en detaljrikedom som gör hans berättelse till en viktig källa för vår kunskap om området. Många forskare menar att Herodotos troligen själv besökt inte bara det angränsande Egypten utan också Kyrene, där han haft tillgång till lokala källor i form av nedtecknade krönikor och inskrifter men också till sagesmän, från vilka han kunnat inhämta upplysningar ur en muntlig tradition.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Hur kom det sig då att Kyrene grundades och vilka låg bakom denna koloni i det fjärran Libyen? Här är Herodotos mycket grundlig och redogör noggrant för två olika traditioner, en kyrensk och en från Thera. Traditionerna skiljer sig något men huvuddragen är som följer. Efter en period av missväxt och svält på Thera (Santorini) i Egeiska havet reser en grupp män från ön till oraklet i Delfi i hopp om råd. Av Apollons prästinna Pythia får de instruktioner om att segla till Libyen och bosätta sig där. Utan vidare besked om var detta land låg gav de sig av under ledning av en man vid namn Battos. En pärlfiskare från Kreta visade vägen till en ö som hette Platea utanför den libyska kusten. Platsen verkade bra så de seglade hem och hämtade fler kolonister och bosatte sig där. Men livet på ön blev inte bättre än på Thera så efter några år återvände Battos till Delfi. Oraklet lät dem förstå att de måste bosätta sig på det libyska fastlandet vilket de då gjorde och slog sig ned vid kusten.
Efter sex år där, skriver Herodotos, leddes grekerna av sina libyska grannar längre västerut och upp i höglandet till en plats där libyerna sade: ”Här, hellener, passar det för er att bo, ty här är himlen genomborrad!” Med detta avsåg de att det regnade så mycket där att det därför var en bra plats att bosätta sig på. Här grundades Kyrene som fick sitt namn efter en nymf som Apollon enligt mytologin hade fört till Libyen. Platsen ligger på ca 600 m.ö.h. och är verkligen grön tack vare det förhållandevis myckna regnandet och de många källor som finns där. Det är talande att området på arabiska heter Al-Jabal al-Akhdar, det gröna berget.
Kyrene växte till en betydande stad i den grekiska världen och i rask takt grundas en rad andra kolonier i området som kom att kallas Kyrenaika eller Cyrenaika efter den ledande staden. Battos blev Kyrenes förste kung och enligt Herodotos regerade han i fyrtio år varefter följde ytterligare sju kungar av hans ätt fram till den siste kungen Arkesilaos IV som störtades och mördades i ett uppror omkring 440 f.Kr. Staden låg vackert och strategiskt. Apollon vördades i templet man byggt intill en helig källa.
Man uppförde även ett praktfullt doriskt tempel åt Zeus – lika stort som Parthenon i Athen. Kulten av fruktbarhetsguden Demeter och hennes dotter Persefone var också helt central och särskilt viktig med tanke på att Kyrenes välstånd byggde på de goda skördar man fick av de bördiga jordarna på högplatån där staden ligger. Nere vid kusten låg hamnstaden som fick namnet Apollonia och genom den skeppades vete på export och andra varor fördes in.
Vid sidan av vete och andra jordbruksprodukter såsom vin, olivolja och baljväxter fanns det en helt annan växt som gav upphov till enorma rikedomar för Kyrene och dess kungar, nämligen silphium. På grekiska hette växten silfion och den användes bland annat som en exklusiv ingrediens i matlagning, men även som afrodisiakum, parfym och medicin. Det var främst saften, på latin kallad laserpicium, som var värdefull. Silfion växte vilt på stäpplandet nära Kyrene och de andra grekiska städerna, men verkar ha motstått varje försök att odlas varför den under romersk kejsartid helt försvann. Efterfrågan var mycket stor och silfion betydde så mycket för Kyrene att växten under flera hundra år prydde stadens mynt.
Under kung Battos II, femtio år efter grundläggningen, utfärdade oraklet i Delfi ett orakelspråk som bjöd in ”alla greker” att bosätta sig i Libyen. På så sätt ökade den grekiska befolkningen i området kraftigt, vilket inkräktade på libyernas betesmarker och skapade konflikter. Libyerna vände sig till Egypten för hjälp men Kyrene besegrade den libysk-egyptiska hären. Även mellan grekerna uppstod friktion och Herodotos berättar om hur en våldsam konflikt under mitten av 500-talet f.Kr. mellan kung Arkesilaos II och dennes bröder ledde till att bröderna lämnade Kyrene och grundade en egen stad, Barka, en bit västerut med hjälp av libyerna. De uppviglade även libyerna att göra uppror mot Arkesilaos varvid tusentals personer från Kyrene ska ha dödats. Oavsett sanningshalten i siffrorna får vi en fingervisning om att befolkningen då vuxit sig stor samt att libyerna utgjorde ett reellt hot i tider av konflikt.
En omtvistad fråga är i vilken utsträckning grekerna i kolonierna beblandade sig med de folkslag som redan bodde i trakten. Att så skedde är helt säkert och man menar att grekiska män tog sig lokala hustrur och på sätt knöt allianser med ledande lokala släkter. Men grekiska kvinnor måste ha varit närvarande redan från början och vi får föreställa oss att hela familjer kom och bosatte sig i Kyrene. I vilket fall var den grekiska kulturen den dominerande i blandäktenskapen och rent materiellt hittar man bara grekiska föremål i de gravar som undersökts i Cyrenaika från denna period. Däremot har studiet av inskrifter visat på stor förekomst av libyska namn i Kyrene vilket tyder på att en del av befolkningen härstammade från libyerna även om de hade helleniserats och talade grekiska.
Konflikter fortsatte att prägla mycket av den politiska historien, både mellan olika grupperingar av greker och mellan greker och libyer. Politiska reformer för att minska kungarnas makt genomfördes, men kung Arkesilaos III tog mot slutet av 500-talet f.Kr. tillbaka mycket av makten. Under hans regering kom Cyrenaika under persisk överhöghet vilket betydde att kungarna av Kyrene fick styra som tidigare men betalade tribut till perserkungen. Hans hårdföra styre gjorde honom impopulär och det slutade med att han mördades i Barka. Arkesilaos mor sökte då hjälp hos perserna som belägrade Barka varefter de intog staden. Herodotos kommenterar att detta var ett svepskäl för perserna att invadera och ta kontroll över Libyen.
En stor del av Herodotos avsnitt om Libyen utgörs av en etnografisk genomgång av de libyska stammar som fanns i området samt av geografin. Han säger att han fått informationen av libyerna själva och de olika stammarna beskrivs mycket detaljerat. Skildringen är i sig intressant eftersom han gör åtskillnad på dessa ”barbarer” vilket ju annars är samlingsnamnet för främmande folkslag. Vissa libyska stammar lever som grekerna, d.v.s. var bofasta och ägnade sig åt jordbruk, medan andra var nomader eller hade en seminomadisk livsstil. Tydligt är att grekernas närvaro påverkade libyerna i närområdet kring Kyrene och de andra städerna.
Man kan nog tala om ett slags symbios eller convivencia här, där de olika folkgrupperna hade ett fruktbart utbyte av varandra. Dock måste vi hålla i minnet att vi inte vet i vilken utsträckning grekerna dominerade sina libyska grannar. Tvingades libyerna arbeta på fälten? Var de tvungna att leverera ull och silfion till grekerna som ett slags tribut eller var det fråga om byteshandel? Svaret ligger kanske någonstans mitt emellan och vi måste föreställa oss att det sett olika ut under de många århundradena av grekisk närvaro i Cyrenaika. Klart är att Herodotos skildring ger en fascinerande inblick i hur livet tedde sig i denna utpost av den grekiska världen och hur grekerna såg på sig själva och sina grannar på 400-talet f.Kr.
- Klicka här för att läsa om Herodotos och Xerxes pontonbro
- Klicka här för att läsa om antika mynt – de första massmedierna
- Klicka här för att se ett videoklipp från UNESCO/NHK om Kyrene