”Seende iaktta vad vi ser” 
Om reseskildringen som genre

Vad ser man egentligen när man reser? Och hur? Är det skillnad på att vara turist och resenär? Och hur skildra det man ser? Tömmer massturismen resmålen på innehåll och är vårt resande med flyg över planeten ens längre rimligt?  Med utgångspunkt i den tyske författaren Richard Huelsenbecks (1892-1974) Afrika in Sicht reflekterar Rebecka Kärde i denna essä över reseskildringen som genre igår och idag.

 

1.

En vän som jobbar med flyktingfrågor i Berlin sade nyligen att hon aldrig blivit så glad som första gången några av hennes syriska vänner, som kom till Tyskland under den så kallade flyktingkrisen hösten 2015, tog Ryanair till Venedig. Deras sorglösa instagrambilder fick en helt annan innebörd än om en svensk eller tysk hade lagt upp dem. Glass på Markusplatsen, selfies i någon gondol – resande inte som tvång, flykt, fördrivning, utan som nöje.

Flykten och nöjesresandet är ett makabert tvillingpar. Båda är de emblematiska för vår tid. Att lägga upp en selfie från en stad där det en vanlig dag går 74 turister per invånare, där befolkningen halverats på tre decennier, dit man tagit sig med ett flygbolag som vägrar förhandla med fackförbund och släpper ut sjunde mest koldioxid av alla företag i hela Europa, det enda på topp tio-listan som inte är ett kolkraftverk – kan man föreställa sig en mer historiskt koncentrerad aktivitet?

Under de senaste åren har jag, utan att efterleva det, kommit att uppfatta den här sortens resande som allt mer motbjudande. Det är jag förstås inte ensam om, vilket om inte annat genomslaget för ordet ”flygskam” avslöjar. Flygandet och vetskapen om dess klimatpåverkan är en av orsakerna; skillnaden mellan den som reser och de (nästan alltid fattigare) människor som bor på den besökta platsen en annan. Till det kommer den eländiga koreografin: att driva sig själv från en Lonely Planet-certifierad bar till en annan, stå framför ett fullgott café och googla efter ett som har en stjärna mer på Yelp, fotografera en kyrka vars namn man glömmer bort efter tio minuter.

Äcklet är förutsägbart, och att bena i det tycks mig begränsat intressant. I ljuset av det faktum att miljarder människor har möjlighet att nöjesresa för första gången i historien blir det dessutom en smula pinsamt och självrättfärdigt, som om vulgariseringen, att vem som helst har råd, är det egentliga problemet.

Men hur är det att inte känna denna vämjelse – att uppfatta sitt resande som gott, moraliskt, rent av politiskt radikalt?

2.
”Jag ville bort från alla de där frågorna, som nu tycktes mig tillkrånglade och abstrakta, mot enklare och kanske mer intressanta saker”, skriver författaren Richard Huelsenbeck (1892-1974) i en självbiografisk text som ingår i volymen Reise bis ans Ende der Freiheit. Autobiographische Fragmente (1984). Med ”de där frågorna” menar han de estetiska spörsmål som diskuterades i Berlins litterära kretsar i mitten av 1920-talet. Huelsenbeck hade bott i staden i några år. Han skrev poesi, arbetade som läkare och umgicks med personer som Alfred Döblin, Else Lasker-Schüler och George Grosz, men kände sig likgiltig till de problem som upptog dem och som han själv varit med om att formulera, som en av ledargestalterna runt dadaistscenen Cabaret Voltaire i Zürich några år tidigare.

Richard Huelsenbeck med Raoul Hausmann, omslaget till Huelsenbecks ”En avant dada!” (”Den viktigaste boken om allvarliga ting”), Richard Huelsenbeck på ett foto från 1920, och omslaget till Reise

Nu var dada förbi. Tristan Tzara hade flyttat till Paris. Huelsenbecks nära vän Hugo Ball bodde i italienska Schweiz med Emmy Hennings och hade skaffat sig allt mer esoteriska intressen. Huelsenbeck skriver: ”Jag ville inte längre leva tillsammans med Kaffeehausliteraten, utan med matroser”; fascinerande människor som ”skaffat sig erfarenheter genom att leva” i stället för att verka ”i det abstrakta”.

Alltså blev han skeppsläkare. 1925 företog Huelsenbeck sin första längre färd med ett fartyg som gick till bland annat Kina, Indonesien och Filippinerna. Tre år senare publicerade han en reseskildring i bokform, Afrika in Sicht, om en resa med skeppet Anna som ägt rum året innan, från Hamburg via Italien längs Afrikas östkust ner till Godahoppsudden och tillbaka. Boken blev en läsarsuccé, varpå han värvades som resereporter av Berliner Illustrirte, dåtidens största tyska veckomagasin. Tidningen finansierade en längre Kinaresa som skildras i Der Sprung nach Osten (1928), liksom indirekt i romanen China frißt Menschen (1930).

Böckerna har inte gått i nytryck. Mot det finns inte mycket att invända. Den tidstypiska kulturessentialismen och rasismen, spekulationerna om afrikaners, arabers och kinesers natur, gör framför allt Afrika in Sicht bitvis oläsbar. Men av sin tid uppfattades Huelsenbeck som misstänkt humanistiskt lagd. Han avskyr kolonisatörerna, de som ”ringaktar människor för att de har en annan hudfärg”. Det Afrika han föreställer sig är – lika tidstypiskt – ett oförfalskat, äkta sådant, befolkat av vänliga, naturliga människor med en ”naiv livsglädje”.

Jämförelsepunkten är det amerikaniserade helvete han kommer från. ”Jag går genom Berlin som genom ett regn”, skriver han i efterordet till Afrika in Sicht. ”Människorna tittar på mig utan att faktiskt se mig, jag står framför skyltfönstren som framför hål, bakom vilka det ligger en grå, intetsägande och förfärlig stäpp där barnen förirrar sig och där människorna går under av leda inför sig själva.”

3.
”När jag kom ut ur detta limbo grep jag – rådd av min läkare och själv övertygad om att jag behövde leva ett annat liv ett tag – tillfället att göra en lång resa, och gav mig iväg till Afrika där jag sedan befann mig i nästan två år som deltagare i en etnografisk expedition. Efter månader av kyskhet och känslomässig avvänjning blev jag, då vi vistades i Gondar, förälskad i en etiopisk kvinna som fysiskt och moraliskt svarade mot mitt dubbla ideal hos Lucretia och Judith. (…) Som dotter till ett slags trollkvinna som var besatt av många andar hade hon enligt ryktet ärvt dessa andar, och några av dem hade redan gjort henne sjuk, märkt henne som ett offer som de obönhörligt skulle bebo. Efter att ha dödat en vit vädur och offrat den till en av dessa andar, såg jag henne stöna i trans – i ett tillstånd av fullständig besatthet – och ur en porslinskopp dricka det ännu varma blodet från den uppslitna halsen. Jag älskade aldrig med henne, men när detta offer ägde rum föreföll det mig som om en relation som var mer intim än varje form av köttsligt band uppstod mellan henne och mig. (…) 1933 kom jag tillbaka, och hade tagit död på åtminstone en myt: den om resan som flyktmöjlighet.” (Michel Leiris, Mandomsåldern (1939), övers. Jonas (J) Magnusson)

4.
Mot 20-talets slut fanns i Europas avantgardistiska konstnärsmiljöer ett växande intresse för allt som stod i kontrast till den disciplinerande rationalismen i väst: psykotiska tillstånd, barn, hypnos, ockultism, seanser, droger, ”primitiva” kulturer och så vidare. Periodens politiska och ekonomiska turbulens i kombination med desillusionen efter första världskriget fick många, i Tyskland och på andra platser, att fantisera om andra sätt att leva, andra sätt att organisera samhället, bortom den uppenbart dysfunktionella kapitalistiska ordningen.

Socialismen var för vissa en möjlighet. Andra, som Huelsenbeck, undrade om den var tillräcklig – var inte det bara samma teknikdyrkan, samma fetischisering av framsteget stöpt i en annan form? Historiematerialismen jämför Huelsenbeck med en läkare: den kan ändra på de yttre betingelserna, skära upp den historiska varböld som inga böner eller affirmationer rår på. Men, skriver han: ”att förändra världen är inte bara ett yttre problem, lika lite som det bara är ett inre”. Revolutionen måste i lika hög grad ske på ett andligt plan. Sovjet framstod med sina femårsplaner och inbördeskrig som ett skräckexempel. Vart den än kom drog civilisationen fram som en skogsbrand, förintade de ursprungliga, världsnära, icke-reifierade existensformerna.

Abd el-Krim på omslaget till Time 1925

Till modernitetens kritiker hörde även den franska surrealistgruppen. Attityden hade viss grund i ett motstånd mot den franska statens kolonialpolitik. I april 1925 hade Frankrike inlett en militäroffensiv mot gerillaledaren Abd el-Krim, ledare för den autonoma Rifrepubliken i norra Marocko, som grundats i protest mot det spanska kolonialstyret i regionen. Surrealisterna tog parti för el-Krim i texter, pamfletter och utställningar. När en stor kolonialutställning hölls i Paris 1931 anordnade man en motutställning under vinjetten ”Sanningen om kolonierna” där bland annat André Breton och André Gide medverkade.

André Gide hade själv företagit en längre resa till Afrika som han rapporterat om i två storsäljande böcker, Voyage au Congo (1927) och Le Retour du Tchad (1928). En annan surrealist, den ovan citerade Michel Leiris, åkte på en tvåårig etnografisk expedition till hela norra Afrika, finansierad av den franska staten. Bevekelsegrunden tycks framför allt ha varit personlig. I memoaren L’Afrique Phantôme (1934) skriver han att målet var att komma bort från storstadens ”systematiska förstörelse av skönheten”. Att fienden själv betalade resan verkar inte ha besvärat honom. Tillsammans med de andra deltagarna – etnografer, fotografer, musikologer – stal Leiris tusentals kultföremål och konstobjekt som deponerades på museer runt om i Frankrike, tillsammans med 6000 fotografier och 1600 meter film.

5.
Vad är en turist? En person som för nöjes skull – eller åtminstone av andra skäl än materiellt, politiskt, existentiellt tvång – befinner sig på en främmande plats under en begränsad tid? Många sådana skulle skygga för begreppet. Turist är något man högst motvilligt medger att man är. Turisten är en annan, oftast i plural. De färdas i flock, eller vallas, passivt, som djur. Brittiska killgäng på svensexa i Riga; japanska pensionärer med kameror utanför Sixtinska kapellet; svenska barnfamiljer på en strand på Teneriffa. Själv är man på sin höjd en ironisk turist, eller åtminstone en medveten aktör i ett tillfälligt, pragmatiskt skådespel.

Litteraturvetaren Jonatan Culler skriver i essän The Semiotics of Tourism att den här spänningen är konstitutiv för turistgestalten. Han talar om en förment opposition mellan turisten och resenären, en opposition som i själva verket är just förment. Resenären, som tecken och som möjlig roll att kliva in i, är en produkt av turistindustrin snarare än ett motstånd mot den. Turistens essens är att markera avstånd till andra turister;  att känna sig överlägsen dem som går till restaurangen med plastdukar från sin plats på den med tygdukar bredvid.

Gränsen mellan turist och resenär tycks på ett ungefär motsvara den mellan aktivitet och passivitet. Turisten är viljelös medan resenären vet vad den håller på med. I resenärens resande finns en andlig, danande aspekt. Den vill till matroserna, till det autentiska, som dock, skriver Culler, måste märkas som sådant för att alls bli begripligt. Det autentiska måste bära det autentiskas över hela världen igenkännbara signum. På så vis får kategorierna sin substans i relation till varandra. Om det inte vore för the beaten track, skulle det inte finnas någonting bortom den.

6.
Huelsenbeck: ”När jag gjorde min första resa, förundrades jag över den brist på intresse för främmande folk och seder som jag stötte på. Till en början var jag förvånad, senare gick min förvåning över i en hopplös bitterhet, då jag såg alla mina pojkdrömmar falla samman. Här fanns ingen som visade minsta tecken på mod, djärvhet eller äventyrslust. Ingenstans på jorden fann jag så småborgerliga, tjurskalliga, ointresserade huvuden.”

7.
Precis som i Frankrike grasserade i 20-talets Tyskland primitivistiska tendenser. Sigmund Freuds ”Vi vantrivs i kulturen” publicerades 1930. Några år tidigare hade Carl Einstein, en av Weimarrepublikens mest inflytelserika kritiker, givit ut storverket Die Kunst des 20. Jahrhunderts där han drev tesen att den västerländska konsthistoriografin ignorerat en stor del av all viktig konst som skapats i andra delar av världen. Einstein förespråkade en icke-hierarkisk konstsyn som inte rangordnade olika kulturers skapande, utan tillmätte  konst som dömts ut som barbarisk, hantverksmässig och så vidare samma värde som den europeiska.

I dag är de exotiserande dragen i Einsteins texter lätta att få syn på. Men på 20-talet stod han i tydlig opposition till den konservativa revolution som samtidigt pågick och som i början av 1930-talet förde nazisterna till makten. (Vid krigsutbrottet bodde han hos Michel Leiris i Paris – ett år senare, strax efter Frankrikes kapitulation, tog han livet av sig.)

Ombord på Anna märks reaktionen tydligt. Huelsenbeck hör ständiga samtal bland besättningen och passagerarna om hur det av Versaillesfreden stukade Tyskland ska återerövra sin plats i solen. En kolonialofficer, Herr Friedrich, anser att det egentligen vore tämligen enkelt, det enda som saknas är sunt förnuft. Han berättar med värme om sin tid i det militära och beklagar för Huelsenbeck att denna fostransgång berövats det tyska folket. Den måste snarast återinföras!

De flesta som korsar hans väg tycker Huelsenbeck illa om. Ett par judiska damer från Kurfürstendamm kommer undan, liksom en sjuklig, äldre polsk man vid namn Bonhomme. I övrigt är karaktärsteckningarna grova, satiriska, i samma tradition som Nietzsche och Karl Kraus. Huelsenbeck gör sig till en teaterkritiker med det sociala spelets deltagare som objekt. Gester, dofter, fysionomier – kropparnas avtryck blir av betydande vikt, nycklar till något egentligt under den pudrade och nyrika ytan. Hustrun till en portugisisk kolonialadministratör ”förkroppsligar sysslolösheten, med vissa inslag av niaiserie och bildningsfjäsk”. ”Då och då stammar hon fram några franska ord. Jag hör ’wui… wui…’ eller ’pong schuhr…’. Sedan sjunker hon utmattad ner framför middagsmenyn, solen speglas i hennes feta armar.”

Värst är personalen. Huelsenbeck beskriver dem undantagslöst som inskränkta, som ”människor som instinktivt måste inordna sig ett yrke”. ”Deras hjärnor ägde ingen egen kraft. Man hade i generationer låtit sig påverkas på så vis att tron på lydandets helande kraft fyllde dem. Ingen vågade lita till sitt förstånd längre än i en kvart. Det ansågs perverst och judiskt.” Den bristande känsligheten återspeglas i deras utseenden, som om det värsta brottet är att de är så fula. En telegrafist liknas vid ”en oblat som man håller framför en ljuskälla”. Överstewarden påminner om en ”tarm med ett ansikte”; ”omöjligt att tänka sig, att en sådan människa lekte som barn”.

8.
Skildringar av resor förekommer så långt tillbaka som människor har rest och skrivit. Från det antika Egypten finns en berättelse bevarad om en sjöman som råkat ut för skeppsbrott, skriven omkring år 2000 f. Kr. Gilgamesheposet använder resan som trop, liksom de homeriska eposen. Vad gäller reseberättelser i första person med dokumentära anspråk finns från den grekisk-romerska antiken bland annat Pausanias Ἑλλάδος Περιήγησις (”Rundresa i Grekland”), tillkommen runt år 150 e. Kr. Liksom de mindre personliga historikerna: Hekataios, Herodotos…

Marco Polos far Niccolò och dennes bror Matteo anländer till Bukhara, där ett sändebud från Hulagu bjuder dem att träffa Kublai Khan

Under medeltiden cirkulerade i Europa reseberättelser av Marco Polo och andra upptäcktsresande. Många skrevs av pilgrimer, eftersom pilgrimsfärden var den vanligaste reseformen vid sidan av de som företogs i kommersiella eller imperialistiska syften. (De äldsta kristna pilgrimstexterna tillkom redan under senantiken: det tidigaste bevarade exemplet är ett brev från sent 380-tal, skrivet av en nunna, Egeria, som besökte Jerusalem, Konstantinopel och Sinai berg.) Då navigations- och skeppsbyggarkonsten under den tidigmoderna tiden blev allt mer avancerad ökade mängden reseskildringar. I pikaresken och i den höviska romanen blev resan ett nästan obligatoriskt sätt att föra berättelsen framåt. Don Quijote, Moll Flanders och Tristram Shandy är allihop ett slags resenärer.

Senare, från och med 1600-talet, blir den europeiska reselitteraturen oöverskådlig. Loggboksliknande redogörelser för resor över havet, forskningsrapporter, handelsresor, pilgrimsfärder, koloniala fälttåg, resor inom landet, peregrinationer – en fullständig och tillfredsställande taxonomi tycks omöjlig. Grand tour-fenomenet, då adelsmän avslutade sin utbildning med längre bildningsresor i Europa, gav upphov till ett stort antal verk, med Goethes italienska resa (1786-1788, i bokform 1816-1817) som vanlig förebild.

Mary Wollstonecraft porträtterad av John_Opie

Mary Wollstonecraft besökte Skandinavien utan att bli imponerad. ”Svenskarna är stolta över sin artighet”, skriver hon, men denna artighet är överspänd, ytlig, bestående enbart i ”tröttsamma former och ceremonier”. Borgerskapets sedvänjor är ”en karikatyr på de franska”. Tjänstefolk behandlas slående illa, ”men männen står upp för mannens värdighet genom att förtrycka kvinnorna.”

9.
Hösten 2019 är jag i Centralasien. Jag tillbringar knappt två veckor i Kazakstan och Kirgizistan innan jag flyger vidare till Turkmenistan och huvudstaden Asjchabad. Den påstås ha en miljon invånare, men boulevarderna är fullständigt tomma, även innan utegångsförbudet träder i kraft klockan 22. Jag går runt i timmar utan att se andra människor än gatsopare och enstaka statstjänstemän i kostym, som skyndar mellan regeringsbyggnaderna och sina vita (alltid vita) bilar. Först ett halvår senare, när Covid-19 lamslår världen, får jag en referens till det jag upplevt. Det är samma siktdjup, samma intighet, samma byggnader och hus som ser bebodda ut men som ändå verkar övergivna, som om de bara tas om hand om på natten.

Stora delar av Asjchabad förstördes i en jordbävning 1948. Den moderna staden har skapats de senaste decennierna, tack vare diktatorn Saparmurat Nijazov och hans efterföljare Gurbangaly Berdimuhamedow. Höghusen är klädda i marmor och sticker upp som jättelika tänder i ökenlandskapet. Mycket byggdes i samband med att staden var värd för de asiatiska inomhusmästerskapen 2017, däribland flygplatsen, formad som en gigantisk, vit rovfågel. Där hämtas jag av en chaufför som kör mig till ett hotell en bit utanför stadskärnan. Jag förstår snart att jag är enda gästen. Turkmenistan har bara runt 12 000 utländska besökare om året. För att ta sig runt i landet behöver man en guide; enbart i Asjchabad är det tillåtet att vandra runt på egen hand.

10.
Jag är alltså inte en sån turist.

11.
Culler: ”Så fort man inser att en del av att vara turist är att vilja vara mindre turistig än andra turister, ser man ytligheten i de flesta diskussionerna om turism, särskilt de som betonar turisternas ytlighet.”

12.
När var resan möjlig? Förr. Stendhal skrev 1826 att Florens bara var ett jättelikt museum för turister. Den amerikanska litteraturkritikern Paul Fussell hävdade på 70-talet att det äkta resandet upphörde 1939. Efter det har insidan blivit till utsida och alla resenärer till turister. Gåtan är löst, varje byggnad per definition en ruin.

William Powell Frith – The Beautiful Grisette. Målningen skildrar en scen ur Laurence Sternes A Sentimental Journey, då Mr. Yorick, d.v.s. Sterne själv, besöker Grisettes handskaffär i Paris

Gunnar Ekelöf är nästan lika precis i sin datering av när det åtminstone gick att skriva om resor på ett tillfredsställande sätt. ”De omedelbart njutbara resebeskrivningarnas klassiska tid torde ligga mellan 1650 och 1850 med tonvikt på 1700-talet”, skriver han i en kortare text med titeln ”Resebeskrivningar”. Gentemot ännu äldre resenärer är skillnaden i optik för stor för att samtida läsare ska kunna ge sig hän. ”Efter 1850 finns visserligen de stora polarforskarna, Hedin och kanske något annat, men stilen är i sjunkande. I dag finns praktiskt taget ingenting.”

Huelsenbeck kommer också försent. Det Afrika han ser är inte det riktiga, en-gång-möjliga Afrika. Framför allt den engelska koloniseringen har tvingat fram ett för kontinenten onaturligt levnadssätt. I Port Said i Egypten blir han förskräckt av hur den nordafrikanska medinan slipats ner till en engelsk småstad, med kyrkor, hotell och rinnande vatten. Han konstaterar att ”engelsmännen arbetar i det orientaliska människoköttet som en skulptör i lera”, utan att fråga någon på plats vad de tycker om att ha ett fungerande avloppssystem. Senare skriver han:

”Alla moderna resehandböcker utgår från den befängda föreställningen att de kan säga något nytt om länderna de skildrar. Men man anar inte vilket oerhört material som ryms i beskrivningar av äldre resenärer, som fortfarande kunde ta sig rätten att göra anspråk på att verkligen vara forskare. Eftersom det i dag praktiskt taget inte finns en enda bit mark i Afrika som inte redan beträtts av en djärv och insiktsfull europé, är det omöjligt att uppträda med gesterna hos en författare som vill avslöja det mörka Afrika för en avlägsen, nyfiken åskådarskara.”

13.
I Asjchabad träffar jag John. Min guide undrar om han och jag kan tänka oss att åka tillsammans till ett av landets få turistmål, den sedan 1971 brinnande gaskratern i Darvaza vid gränsen till Uzbekistan i norr. John är i sextiofemårsåldern och pensionerad abortläkare från Kanada. Han tjänade så pass mycket pengar på att utföra aborter i Arktis att han kan leva på avkastningen. Sedan tio år tillbaka är han därför resenär på heltid. Han har åkt runt hela världen med sin husbil, även till Sverige, där han blev påkörd av ett tåg utanför Södertälje.

Något av det första John frågar mig är om jag är medlem på en särskild sajt, där resenärer av hans kaliber listar alla sina resor, alla regioner de besökt, alla UNESCO-listade världsarv de sett. John är på topp hundra. Han har varit i över 130 länder, men tycker att många på sajten bara är intresserade av att plocka poäng. Själv fäster han stor vikt vid att läsa på om de platser han besöker och om att skriva om dem på sin blogg, som han refererar till som sitt livsverk.

Julius Schrader – Alexander von Humboldt

14.
Alexander von Humboldt reste också i Centralasien. När han befinner sig i Altajbergen i västra Mongoliet bryter en pest ut. Den börjar med att en böldliknande förhårdnad bildas, som man till en början misstar för ett insektsbett. Sedan utvecklas en kallbrandsliknande svulst. Då rekommenderas ett omslag med ett avkok på tobak och salmiak. Men om sjukdomen redan letat sig in i kroppen är det kört. Den femte dagen slutar förloppet med död.

Humboldt försöker så gott det går samla information. Den enda som kan hjälpa honom är en läkare som talar ”förskräcklig latin”. Ändå beslutar sig expeditionen för att åka vidare. Jägaren och tjänaren, som i vanliga fall sitter bredvid kusken, får åka i vagnen, vars dörrar stängs så att man inte ska råka komma i kontakt med människor eller boskap utifrån.

Situationen skildras av Humboldts resesällskap, mineralogen Gustav Rose. Han skriver att varje by de passerar bär spår av pesten. I en har fyra människor dött, i en annan sex, i en annan femhundra hästar. Överallt står små fältsjukhus där de sjuka behandlas. Byarna omgärdas av eldar där man bränner gödsel och hö för att desinficera luften och hindra smittan från att spridas. Först efter några dagar försvinner liken från vägarna.

15.
Är det också en del av att resa: att bli besviken? Att konfronteras med diskrepansen mellan det man ville ha och det man fick – böldpest, magsjuka, moderna bekvämligheter? Att, som Leiris, inse att det hela tiden handlade mest om en själv, om att man ville bli någon annan, någon mer världsvan och sofistikerad, som – tillbaka i ursprungskontexten – kan börja en anekdot med: ”När jag var i…”?

Eller så här: på en marknad i Mombasa omringas Huelsenbeck av en grupp lokalinvånare när han försöker växla pengar. De fnittrar sinsemellan, tittar nyfiket på den malplacerade tysken i sommarkostym. Huelsenbeck förklarar återigen för läsaren att han egentligen inte ser ner på svarta människor och deras naiva livsglädje. Ändå ”trängs i mina drag, på mina läppar, på min panna ett lätt förakt. Hur gammal tycks man inte för dessa harmlösa små människodjur!”

Tanken slår honom inte att det rimligen är tvärtom. Att de tänker: här yrar han runt, stackarn, vet inte ens hur växelkontoret fungerar. Vilket barn!

16.
Medan jag funderar på den här texten bryter coronakrisen ut. Innan den blivit särskilt påtaglig i Europa flyger jag till Sicilien med två vänner. Tanken är att vi ska skriva på dagarna och äta underbara middagar på kvällarna, men på planet till Palermo glömmer jag min dator. Jag kommer på det precis när vi kliver ur taxin utanför AirBnb-lägenheten. Giuseppe, vår kontakt på plats, kör mig till flygplatsen, men det visar sig att datorn inte dykt upp på hittegodsavdelningen och att planet redan flugit vidare till Bergamo.

Giuseppe har aldrig träffat männen som hyr ut lägenheten. De bor i Milano, säger han med förakt. Både de och han försörjer sig med hjälp av AirBnb. Männen i Milano äger många lägenheter runt om i landet. Giuseppe är kontaktperson för några av dem här i Palermo, men har flera olika uppdragsgivare. Han hämtar folk på flygplatsen och står till förfogande om gästerna behöver hjälp: när internetuppkopplingen inte fungerar, när någon behöver tips på den bästa (autentiska) restaurangen.

Det gäller att vara kreativ, säger han. Att Sicilien är fattigt är i viss mån självförvållat. Folk är lata, utnyttjar inte de möjligheter att tjäna pengar som faktiskt bjuds. Man måste vara smart och anpassa sig efter marknaden. Om de traditionella arbetsplatserna lägger ner och AirBnb tar över, ja, då ser man till att jobba med AirBnb.

Med Giuseppes hjälp får jag några dagar senare kontakt med flygplatsen i Bergamo. Datorn har dykt upp. De lovar att skicka den så fort jag fört över pengar för frakten. Men transaktionen tar tid, pengarna studsar, hamnar på mitt bankkonto igen. När jag efter en vecka får tag i hittegodsavdelningen berättar kvinnan i andra änden av luren att de ska utrymma flygplatsen om några timmar. På grund av coronasituationen, som nu, i mitten av mars, blivit som allra värst i just norra Italien, kommer flygplatsen att hålla stängt i minst en månad. Jag kommer få min dator allra tidigast i maj. Jag får den i slutet av juli.

17.
Goethe tycker inte om arkitekturen i Palermo. Den är ännu fulare än i Neapel, ”ännu längre från god smak. Här finns inte som i Rom en konstnärlig ande som styr arbetet; byggnaderna får endast av ren tillfällighet gestalt och närvaro.” Dessutom ligger det sopor överallt, men det, får han veta, beror på att de styrande inte vill att man ska kunna se hur illa konstruerade vägarna är. Läget älskar han, bukten, och själva bergarten, som är ”fast och klingande”. Goethe är över huvud taget mycket intresserad av bergarter. Och av botanik – i bergen runt Palermo vill han hitta den Urpflanze som han tror skulle vara alla växters urmoder.

Han kan så många substantiv, Goethe. Själv upptäcker jag i en kyrka mitt i Palermo att jag saknar ord för att beskriva interiören. Jag är för dålig på terminologin, och även om jag hade behärskat den har jag känslan av att jag inte hade kunnat levandegöra materialet, förmedla det så att någon annan skulle kunna göra sig en bild av det jag sett. (Dag Solstad talar om en liknande sorg i intervjuboken Uskrevne memoarer. Han blev förtvivlad när han för många år sedan insåg att han inte kan beskriva ett blad. Det finns sätt att komma runt det, sätta bladet i ett sammanhang, placera det i kontrast till något annat. Men, säger han, ”jeg greier ikke å beskrive et blad i dag heller. Og det gjør meg stadig vondt. Det må jeg si.”)

Kanske är det konsekvensen av att leva i en tid då fotograferandet ligger så nära till hands. Kamerans tid är ett senare: man fotograferar för att ”komma ihåg”, i stället för att genast ge synintrycken språk och plats i minnet. Från mina resor minns jag andra sinnesintryck: smaker, dofter, förnimmelser som inte kan fångas i rörlig bild.

Är det här en generell tendens? Och är det i sådana fall en mediehistorisk fråga? En dubiös, lockande tes. Jag försöker leda den i bevis genom att hos Huelsenbeck hitta tecken på att han, för vilken stillbildskameran är en självklarhet – opraktisk, men en självklarhet – i högre grad än Goethe fäster sig vid rörelser, dialekter, människors sätt att tala och föra sig. Det gör han också. Kanske betyder det ingenting.

18.
Ekelöf: ”Vi har förlorat den klassiska förmågan att seende iaktta vad vi ser, att koncist berätta vad vi sett och därmed också konsten att resa för att rulla upp den gamla satsen om ”Ween demand eine Reise tut” baklänges. Men denna förmåga kan vi i någon mån återvinna genom att se med de gamlas ögon, för oss nya, genom att försöka etablera en relativitet inom oss, skaffa oss två syftpunkter och därmed ett perspektiv.”

19.
En kväll står Huelsenbeck och försteofficeren Wackernagel vid relingen och tittar ut över havet. Huelsenbeck ser en flock delfiner, stjärnfenan på en valhaj. Det gör inte Wackernagel, som för länge sedan slutat att seende iaktta vad han ser. Han vet ingenting om Afrika. Fartyget lämnar han bara för att gå till hamnkrogarna. Inget annat folk, skriver Huelsenbeck, har upplevt ett sådant förfall som det tyska.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).