På flykt undan nazismen tillbringade Thomas Mann och hans familj några sommarmånader i den lilla byn Sanary på franska rivieran, dit också andra framstående författare sökt sig undan nazismen. Om tiden där och det första halvåret i exil berättar Florian Illies månad för månad i sin nya bok Wenn die Sonne untergeht (När solen går ner”).
I en dagboksanteckning den 15 mars 1933 skriver Thomas Mann om ”smärtan vid skilsmässan från ett gammalt och vant tillstånd, om insikten att en livsepok är avslutad”, bara för att i meningen därpå tala om ”den snarare livsbejakande än modlösa planen att nu stryka ut ur mitt liv allt som har med officiella uppdrag och representation att göra”. En månad tidigare hade den hyllade författaren och Nobelpristagaren tillsammans med hustrun Katia lämnat familjens patriciervilla på Poschingerstraße i München för att bege sig ut på en liten föreläsningsturné om Richard Wagner i Amsterdam, Bryssel och Paris.
Vid tiden för nedskrivandet av nyss citerade och lika dramatiska som motstridiga passager (”smärtan”/”livsbejakande”) befinner sig det äkta paret i den schweiziska lilla orten Arosa för att varva ner efter turnéresandet. Föga anade väl Mann allvaret i sina egna dagboksord – att den natursköna alpbyn i själva verket utgjorde den första anhalten i en tolv år lång och obruten exiltillvaro i Schweiz, Frankrike och USA. Det blott några veckor gamla Nazitysklands repressiva maktutövning hade snabbt visat sitt sanna anlete, och på inrådan av de två äldsta barnen Erika och Klaus stannade föräldrarna kvar på hotellet i Arosa i stället för att planenligt resa tillbaka hem.
Den älskade familjevillan i München, där samtliga sex barn hade vuxit upp och där Thomas skrivit några av sina främsta verk, skulle kort därpå konfiskeras av de nazistiska myndigheterna. Det gamla livet var för evigt förlorat och den uppburne författaren skulle aldrig återvända till sitt Tyskland igen. Detta var han ännu inte medveten om, men blotta tanken på det gav honom rysningar. Få saker var viktigare för Mann än att hålla sig väl med sina tyska läsare.
*
I sin senaste bok Wenn die Sonne untergeht (’När solen går ner’) skildrar författaren, journalisten och konsthistorikern Florian Illies familjen Manns första halvår i ofrivillig exil. Den inleds med att Thomas och Katja Mann kliver på tåget i München och anträder nämnda föredragsresa den 11 februari 1933. Månad för månad följer vi så hela familjen Manns (och andra framstående författares) bidande tillvaro i förskingringen, fram till september samma år då de efter några heta sommarmånader lämnar den ort på Franska rivieran som ingår i bokens undertitel: Familie Mann in Sanary. Efter det skulle familjen bosätta sig i schweiziska Küsnacht i närheten av Zürich (för att en handfull år senare emigrera till USA).
Att de nu, våren 1933, hamnade i den pittoreska lilla fiskebyn Sanary-sur-Mer vid Medelhavet får betraktas som allt annat än en slump eftersom orten vid tidpunkten tjänstgjorde som något av den tyska, landsflyktiga intelligentians tillfälliga träffpunkt, där inte minst en mängd namnkunniga författare samlades under sin flykt från Hitlertyskland. Här fungerade fraterniserande figurer som Lion Feuchtwanger, Bertolt Brecht, Annemarie Schwarzenbach, Joseph Roth, Stefan Zweig, Franz Werfel och Thomas Mann och hans bror Heinrich som ett slags ”sammanslutning i nöden” (ungefär i samma anda som flera av dem tre år senare en kort tid skulle sammanstråla på den mondäna badorten Oostende vid den belgiska Nordsjökusten). Alla dessa figurer befolkar Thomas Manns dagböcker de här månaderna, och passerar alltså också revy i i Illies drygt 300 sidor långa återgivning av den tillfälliga anhalten i Sanary.
Med sin patenterat montageaktiga berättarmetod väver Illies här samman de i boken förekommande personernas privata iakttagelser, dagboksnotiser och utdrag ur brev, som sammantaget bildar den intima och familjära förgrunden bakom vilken de samtidshistoriska skeendenas mörka moln tornar upp sig. Och allt åskådliggörs i fartfyllt presens som ger ett närmast filmiskt intryck och som Illies flitigt utnyttjat också i sina övriga och rent formmässigt snarlika böcker.
I svensk översättning finns sedan tidigare bland annat de två internationella storsäljarna Århundradets sommar – 1913 och Tystnadens magi – Caspar David Friedrichs resa genom tiden, och i likhet med dessa består denna aktuella Mann-bok av blixtbelysta scener i korta stycken som avlöser varandra i snabb takt och där berörda figurers respektive livsöden effektfullt flätas in i varandra.
På så vis, i medryckande stil och med en slagfärdig och stundtals raljant ton, sätter Illies ord på den inre och yttre dramatikens vågrörelser, från den semesteraktiga lättsamheten vid Sanarys badstränder till de gruvliga anfäktelserna i privatrummens oroliga ensamhet. Nya och nygamla spänningar och konflikter inom familjen Mann bubblar emellanåt upp till ytan.
Det är ingen hemlighet att pappa Thomas – Der Zauberer, Trollkarlen – gärna avgav omdömen om sina barn: de två förstfödda, Erika och Klaus, var tillsammans med minstingen Elisabeth (Medi) favoriterna, medan övriga tre – Golo, Monika och Michael – mest betraktades som märkliga, eller ännu värre – medelmåttiga! Snille och talang var den lättaste, kanske också den enda vägen till faderns hjärta, även om också denna muskel i svaga stunder kunde tillåta sig att bevekas av barnens blotta uppenbarelse.
Så ger Illies momentana inblickar i hur de olika familjemedlemmarna i Sanarys ömsom verkliga, ömsom skenbara idyll hanterar den provisoriska, avvaktande och högst osäkra tillvaron som bär på betydligt fler frågor än svar. Thomas har svårt att anpassa sig till en vardag utan det inrutade arbetsschemat hemma i München, men försöker när tillfälle ges koncentrera sig på vad som kommer att bli hans omfångsrikaste verk, romantetralogin Josef och hans bröder.
Oron över de i villan kvarglömda dagböckerna med sina många komprometterande hemligheter ansätter honom dock tid efter annan. Genom sonen Golos försorg räddas faktiskt de besvärande dagböckerna undan klåfingriga och infamt snokande nazi-fiender och blir i lönndom fraktade till Frankrike. Men inte ens det hjältedådet kan hindra den försummade sonen från att i Sanary hamna i en personlig kris under de fortsatta försöken att vinna sin fars respekt.
De konstnärligt och intellektuellt ständigt verksamma Erika och Klaus förlorar sig samtidigt i stora planer; förstnämnda med att försöka etablera sin nystartade och antinazistiska kabaré Die Pfeffermühle i Zürich (vilket hon snart också kommer att lyckas med), medan hennes bror och kumpan längtar till Paris för att där bekämpa nazismen med dräpande publicistik.
*
Illies inlevelsefulla berättarprosa är både läsvänlig, rapp och snillrik, men också problematisk. Hans benägenhet att dramatisera händelseförloppen och egenmäktigt ta sig in i de skildrade berömdheternas innersta tankar och känslor och fräckt lägga ord i deras munnar, riskerar att försåtligt sudda ut gränserna mellan Illies själv och föremålen för hans redogörelser.
Eftersom boken inte innehåller någon litteraturlista eller källförteckning är det som läsare svårt att veta hur det egentligen ligger till med enskildheterna, även om en del av materialet förstås är allmängods. På bokens sista sidor redogör förvisso Illies för de många litterära arkiv i Tyskland, Schweiz, Frankrike och USA han rimligen måste ha tillbringat tusentals timmar i, och visst kan han tryggt också hänvisa till sitt otvivelaktigt gedigna grävande i de många dagböckerna (Thomas Manns och andras). Vidare försöker han på intet vis inbilla läsaren att han är en akademisk litteraturforskare, och Illies genrebetecknar inte heller sina böcker som biografier. Men hans berättarteknik kvarstår, och vad de kalejdoskopiska och fragmenterade rundmålningarna möjligen vinner i översikt, förlorar de i vikt och djup till följd av just deras splittrade framställning.
Icke desto mindre utgör Wenn die Sonne untergeht på sina håll en spirituell och nöjsam läsning. Och kanske än viktigare: boken uppmärksammar en existentiellt extrem och surrealistisk erfarenhet av att leva i exil efter att ha blivit berövad sitt land och sitt dittills levda liv. Människoöden som dessa – och värre! – utspelar sig ju överallt och hela tiden. De befinner sig bara ett knapptryck bort.
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om Volker Weidermanns Oostende 1936, Sommer der Freundschaft
- Klicka här för att läsa Stina Barchan om Colm Tóibíns bok om Thomas Mann, The Magician
- Klicka här för att läsa om en bok som ger en helhetsbild av den berömda familjen, Die Manns – Geschichte einer Familie av Tilmann Lahme
- Se en ”boktrailer” om Illies bok här