I år är det 250 år sedan Caspar David Friedrich – idag ansedd som artonhundratalets kanske viktigaste tyska konstnär – föddes i det som då var Svenska Pommern. En rad böcker har kommit ut inför jubileet, bland dem Florian Illies Zauber der Stille, och året firas förstås med en mängd utställningar och en av dem, Caspar David Friedrich: Kunst für eine neue Zeit, pågår på Hamburger Kunsthalle fram till den 1 april i år.
————————————
De tyska soldater som på våren 1943, efter Stalingrad, skickades till östfronten och en nästan säker död fick med sig ett litet häfte om Caspar David Friedrich. Svartvita illustrationer av hav, berg och ekskogar skapade av en konstnär som sades vara ”blond, karaktärsfast och kämpande”. Stridsmoralen måste upprätthållas.
Några år tidigare, sommaren 1940, hade hundraårsminnet av konstnärens död högtidlighållits i födelsestaden Greifswald. Universitetets konsthistoriska institution hade omvandlats till ett Caspar–David-Friedrich-institut. Den nordiska konsten och rasen hyllades. Telegram skickade till Führern. Friedrich var ett viktigt vapen i den nazistiska propagandaarsenalen. En germansk hjälte.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Nu är det nytt jubileum. År 2024 är det 250 år sedan Friedrich föddes, vid östersjökusten i vad som då fortfarande var Svenska Pommern. En rad nya böcker har skrivits. Jubileumsåret firas med utställningar i bland annat Berlin, Dresden, Greifswald, Weimar och New York. På konsthallen i Hamburg visas (fram till den 1 april) en storartad utställning som lär vara den mest omfattande på decennier. Det är Caspar David Friedrich i helfigur. Utställningen har dessutom en andra del där en rad samtidskonstnärer förhåller sig till arvet efter den store romantikern och behandlar de ack så aktuella frågorna om människans relation till naturen och planeten.
Denna utställningskavalkad kommer, enligt Florian Illies, kulturjournalist, konsthistoriker och författare till en av jubileumsböckerna, Zauber der Stille (ungefär ”Den förtrollade stillheten”), att definitivt befästa Friedrichs roll som artonhundratalets kanske viktigaste tyska konstnär. Desto underligare då att detta sekel inte ville veta av honom. Caspar David Friedrich blir nämligen en stor konstnär först på 1900-talet.
***
Friedrich föds alltså 1774 i Greifswald. Fadern är hantverkare, ljusstöpare. Modern dör när Caspar David är sju år. Hans bror drunknar tolv år gammal när han räddar livet på sin lillebror som gått genom isen (vilket det är svårt att inte tänka på det när man betraktar målningen ”Ishavet” (1823/24)). Caspar David är opraktisk men konstnärligt begåvad och ges möjlighet att studera vid Konstakademin i Köpenhamn. Han bosätter sig därefter i Dresden. Målar under den franska ockupationen patriotiska bilder. Gifter sig relativt sent med det nitton år yngre butiksbiträdet Caroline Bommer. Bröllopsresa till Greifswald, Stralsund och Rügen. Får tre barn. Håller sig med kanariefåglar. Har pedantisk ordning i sin ateljé. Börjar på allvar måla i färg först vid 33 års ålder. Dessförinnan blyertsteckningar, laveringar och etsningar. Blir delvis förlamad av en stroke 1835. Dör fattig och bortglömd 1840.
Friedrich älskade att vandra i naturen. Han tecknade ständigt, noterade färger i skissblocket. Oljemålningarna tar form i ateljén, ofta mörklagd. Han målar långsamt. Gör om och gör om igen. Han komponerar sina målningar. Konstruerar dem. Viktiga verktyg i ateljén är vinkelhake, linjal och passare. Han kan ta en detalj – en klippa, ett fartyg – ur ett sammanhang och placera i ett annat. Friedrich är, trots naturtroheten och all detaljrikedom, ingen realistisk målare.
Caspar David Friedrich framkallar stämningar och atmosfärer. Dimma och moln. Gryning och skymning. Florian Illies beskriver honom som en nordtysk from pietist med en ”aldrig stillad metafysisk längtan”.
***
Det är den norske konsthistorikern Andreas Aubert som på 1890-talet, på jakt efter spår av sin landsman Johan Christian Clausen Dahl, nära vän och så småningom även granne till Friedrich, råkar upptäcka Friedrich och inser att denne är en långt mer betydelsefull konstnär än Dahl. Den offentliga nyupptäckten av Caspar David Friedrich brukar dateras till en stor samlingsutställning i Berlin 1906. Därefter växer hans berömmelse. Tiden hade till slut hunnit i kapp den pommerske stämningsmålaren.
Florian Illies Zauber der Stille är en charmerande introduktion till Friedrichs konst och värld. Precis som i tidigare böcker – på svenska finns 1913: Århundradets sommar och Kärlek i hatets tid: Europa på randen till världskrig 1929-1939 – upptäcker Illies oväntade samband och tvärförbindelser. Det är infallsrikt och lärorikt. Så till exempel historien om hur Walt Disney på besök i Bayern 1935 upptäcker Friedrich, finkammar antikvariaten på jakt efter bildverk och monografier och tar med sig dessa hem till sin stab av tecknare i Hollywood. Naturscenerierna och estetiken i mästerverket Bambi (1942) vore otänkbara utan Caspar David Friedrich.
Illies förebrår Friedrich att han inte kan måla människor. Man ser dem nästan alltid bakifrån. Till och med sin hustru avbildar han med ryggen vänd mot betraktaren. Den som tittar på bilden delar perspektiv med den som avbildas. Vi ser vad de på tavlan ser.
Caspar David Friedrich sökte Goethes gunst. Han erhöll den inledningsvis, får ett pris i Weimar. Diktarfursten besöker till och med konstnären i ateljén i Dresden i september 1810 och får se ”Munk vid havet”, den målning som vid en utställning i Berlin senare samma höst ska bli Friedrichs stora genombrott. Goethe är inte särdeles imponerad. Men tavlan köps av den preussiske kungen som gåva till sonen, kronprins Friedrich Wilhelm. Därmed är Friedrichs lycka gjord. Förhållandet till Goethe kommer emellertid att svalna ytterligare. Lärdomsgiganten i Weimar anser att Friedrich utvecklas åt ett olyckligt håll. Det är en skillnad i temperament, naturligtvis. Tydligt blir det när Friedrich runt 1820 på allvar börjar studera och avbilda himlar och molnformationer. Den vetenskapligt nyfikne Goethes intresse för meteorologi och naturens ordning lät sig svårligen förenas med Friedrichs häpna förundran inför atmosfäriska fenomen, sammanfattar Illies.
Friedrich kämpar enligt samtida vittnesmål länge med ”Munk vid havet”. Ursprungligen fanns där fartyg som sedan målas över. Han förenklar och reducerar. Ändrar sig. Ömsom är det natt, ömsom dag. Slutresultatet – en ensam figur vid strandkanten, svart hav och mycket himmel, fiskmåsar, allt i en blågrå färgskala – är existentiellt och närmast abstrakt. Ja, Illies går så långt att han ser bilden som en konsthistorisk milstolpe: detta är början på det abstrakta måleriet.
***
Zauber der Stille har en välfunnen undertitel: ”Caspar David Friedrichs resa genom tiderna”. Illies spårar de berömda målningarnas öden genom den dramatiska tyska historien. Det blir verkningshistoria och verkhistoria i ett. Eftersom Friedrich varit bortglömd så länge hade de flesta av hans målningar skingrats och försvunnit. När han återupptäcks vidtar därför en skattjakt i museers källare och hos antikvitets- och konsthandlare. Inte så få av Friedrichs bilder hade genom åren kommit att tillskrivas andra konstnärer (han signerade aldrig sina verk).
Så till exempel ”Kritklippor på Rügen”, en av Friedrichs allra mest kända bilder. Målad runt 1818, kanske, kanske inte, i samband med Friedrichs bröllopsresa till ön i Östersjön, färdigställd 1822. Det är en bild som omges av frågetecken. Vilka är personerna i förgrunden? Ingen vet. ”Hyllmeter av litteratur” har förgäves försökt besvara frågan hävdar Illies.
Den judiske affärsmannen Julius Freund, en av det wilhelminska Tysklands viktigaste konstsamlare, köper ”Kritklipporna” 1903 i tron att den är målad av landskapsmålaren Carl Blecher. Han har den i sin våning i Berlin och den hamnar så småningom över sängen i dottern Giselas barnkammare. 1920 uppdagas det, genom ett besök av en Blecher-expert, att målningen i själva verket är en äkta, dittills okänd Friedrich. Julius Freund säljer senare målningen och räddar den därigenom åt eftervärlden.
Gisela blev så småningom fotograf och flydde till Paris, undan det nazistiska barbariet. Hon bytte namn till Gisèle. Idag är Gisèle Freund sannolikt mest ihågkommen för finkänsliga porträtt av Walter Benjamin, Samuel Beckett, James Joyce, Marcel Duchamp och andra i hennes franska umgängeskrets. När hon fick frågor om sin bakgrund brukade hon svara med ett skratt: ”Jag växte upp under kritklipporna på Rügen.” Sådana historier berättar Florian Illies hela tiden.
Lika märkvärdig är historien om Friedrichs kanske mest kända bild, ”Vandraren över dimhavet” (1817). Första belägget för att målningen överhuvud existerar är från Berlin 1939. Den dyker plötsligt upp ur historiens dimma, som Illies formulerar det, 99 år efter konstnärens död. Upptäckaren är konsthandlaren Wilhelm August Luz, anlitad som expert av nazistregimen för att värdera beslagtagna judiska konstsamlingar. Efter kriget är den i privat ägo hos en rad välbeställda företagsledare. Det är först när Hamburgs konsthall köper målningen 1970 som den blir känd av en större allmänhet. Idag är det sannolikt ett av världens mest välbekanta konstverk.
***
Uppskattningsvis har kanske hälften av Caspar David Friedrich verk gått förlorade. Det är mer än för någon annan betydande tysk konstnär. Många försvann under andra världskriget, offer för de allierades flygbombningar. Andra i olyckor. När Glaspalatset i München – där just en stor utställning med tyskt romantiskt måleri invigts –brandhärjades i juni 1931 försvann nio av Friedrichs mest berömda målningar. Både Thomas Mann och Adolf Hitler förfärades över denna konsthistoriska katastrof. Lika många av Friedrichs oljemålningar hade förstörts trettio år tidigare när hans föräldrahem i Greifswald också det brunnit ned till grunden. Ytterligare andra verk har sannolikt glömts bort på vindar och i källare.
I en lite mer systematiskt upplagd uppsats i Hamburgutställningens omfångsrika katalog hoppas Florian Illies på att fler målningar kan komma att dyka upp. En del kan finnas i Ryssland. Storfursten Nikolaj, sedermera tsar, hörde till dem som under 1820-talet köpte målningar av Friedrich. De fann sin väg till hovet i Sankt Petersburg. Många av dem hänger nu i Eremitaget. Men kanske finns det fler? Kanske kan också sovjetiska officerare ha stulit med sig bilder hem efter erövringen av Berlin 1945?
***
Kulturkrigen om Caspar David Friedrich lär fortsätta. Nyligen orsakade den alltmer högerextrema och antisemitiska, amerikanske artisten Kanye West rabalder genom att välja en bild av Friedrich som omslag till sitt nya album. Anklagelser om nynazism fyllde kommentarsfälten. Hamburgutställningen lanserar däremot alltså en naturnära, eftertänksam, andaktsfull Friedrich som kanske kan hjälpa oss att leva i en klimatförändrad värld.
En sak som slår mig när jag går runt på utställningen i Hamburg är hur förhållandevis små de flesta bilder är. ”Vandraren över dimhavet” är inte ens en meter hög; 95 gånger 75 centimeter. Det är monumentala målningar i måttligt format.
Undantaget är Friedrichs sannolikt sista målning, ”Havsstrand i månsken”, som mäter 1,34 gånger 1,70 meter. Efter slaganfallet hade han lärt sig att åter använda högerhanden och samlade sig till detta kraftprov. En horisontlinje i lysande vitt, som silver, delar den stora duken på mitten. Vindstilla. Mörka moln, tre små segelbåtar på ett grått hav. I förgrunden två roddbåtar uppdragna på land. Bland stenarna på stranden kan man nätt och jämt skönja några ankare. Det är lätt att se det som en bild av hopplöshet. Den avslutar utställningen och avslutar, kan man väl säga, Caspar David Friedrichs liv. Det är en mörk bild. Ja, trots månljuset, nattsvart.
Filosofen Ernst Bloch, författaren till Das Prinzip Hoffnung, får i en tv-intervju 1975, två år före sin död, frågan hur det kan finnas något att hoppas på i världen när man betraktar sådana konstverk som Caspar David Friedrichs ”Ishavet”, ”Munk vid havet” eller ”Havsstrand i månsken”. Bloch svarar: ”Det faktum att det finns någon som målat bilden, och någon som betraktar den, visar att allt inte var förlorat.”
- Se en video från Hamburger Kunsthalle om utställningen
- En dokumentär Friedrich från fransk-tyska Arte (också den tar upp utställningen i Hamburg)