I sällskap med Colm Tóibíns The Magician, Thomas Mann och oceanografen och filmaren Jacques Cousteau besöker Stina Barchan medelhavsstaden Sanary-sur-mer, tillflyktsort för många tyska och österrikiska författare undan nazisterna.
Av en slump tog både läsning och julfirande mig till den lilla välbevarade medelhavsstaden Sanary-sur-mer, mellan Marseille och Toulon. Färgglada små båtar, pointues, ligger förtöjda närmst kajen och bakom hamnen vindlar smågator med butiker och restauranger. De röda klipporna, Les roches rouges, ramar in hamnen i väster. Från hamnpromenaden leder Montée de l’Oratoire, en elegant trappa med avsatser för helgon och bibliska händelser, upp till kapellet Notre-Dame de Pitié. Där övergår den stenbelagda helgonvägen i en asfalterad gata, Chemin de la Colline, en sorts walk of fame för den som är intresserad av europeisk mellankrigskultur. Bland flera andra bodde här Jacques-Yves Cousteau (1910-1997) och Thomas Mann (1875-1955), i vars sällskap jag tillbringade julhelgen.
Med ljudboksversionen av den irländske författaren Colm Tóibíns The Magician, en nyutkommen fiktiv biografi över Thomas Mann, gick jag förbi huset dit Mann och hans familj tog sin tillflykt när han hade lämnat Tyskland 1933. På grindstolpen har kommunen satt upp en bild av Mann där han sitter på en altan med benen i kors och en bok i knät. Jag smyger mig tätt inpå för att försöka leta rätt på var Manns stol kunde ha stått då för nittio år sedan. Vilket rum och fönster kunde ha varit hans? Skrev han så där disciplinerat, 10-14 varje dag, livet ut, som Tóibín beskriver det? Fiktionen får ta överhanden, hos mig som hos Tóibin. Så läser jag den lilla texten intill ett fotografiet där det står att huset som Mann bodde i bombades när tyskarna retirerade 1944. Det byggdes visserligen snabbt upp igen, om inte likadant så i samma stil. Kommunen rycker därmed snabbt ifrån mig alla fåfänga illusioner och snopet trycker jag på play i telefonen igen.
Efter att Hitler tagit makten i Tyskland 1933 kom Sanary att bli en viktig samlingspunkt för tyska intellektuella. Den tyska filosofen och författaren Ludwig Marcuse beskriver till och med staden som ”Tysklands litterära huvudstad”. I sin självbiografi Mein zwanzigstes Jahrhundert (1975) raddar han upp inte mindre är tjugofyra namn på tysktalande författare, konstnärer och andra kulturpersonligheter som också sökt sig hit: Lion Feuchtwanger, Arnold Zweig, Heinrich Mann, Klaus Mann, Berthold Brecht, Antonina Valentin, Julius Meier-Gräfe, Ernst Toller, Arthur Koestler, Joseph Roth, Franz Werfel und so weiter. Märkligt nog nämner han varken Walter Benjamin eller Stefan Zweig som också var i Sanary, om än tillfälligt. Däremot skriver han om sin engelske vän Aldous Huxley, som skrev A Brave New World (1932) i Sanary.
I detta sitt ”adopterade hem” (adoptierte Heimat) besökte Marcuse flitigt kaféerna utmed hamnpromenaden, La Marine och Le Nautique, som än idag är pulsen i Sanarys sociala liv. Han berättar om besök hos sin vän Lion Feuchtwanger och hur han fick höra honom läsa de allra första utdragen av Oppermanns, romanen om den förföljda judiska familjen Oppermann i Berlin under tidigt 1930-tal. Romanen påminner också Marcuse om att det strålande solskenet och det trevliga sällskapet till trots ”bodde vi i paradiset av en nödvändighet” (wir wohnten im Paradies – notgedrungen). Därmed markerar Marcuse att han och hans landsmän i Sanary företrädde ett Tyskland som i motsats till Nazisternas version förblev troget landets humanistiska värderingar. Det är också denna moral som Tóibin låter Mann företräda, en man av värdighet, bildning och tradition som ogillar att få sina vanor rubbade men som envetet går det humanistiska Tyskland till försvar med pennan som ideologiskt vapen.
Mann stannade dock inte mer än ett år i Sanary. Staden var för intim, kaféerna för nära, de intellektuella konflikterna för många. Brecht, skriver Tóibín, vandrade runt mellan kaféborden och skapade osämja och Mann anslöt sig allt mer sällan (enligt Marcuse var han däremot en av kotteriernas verkliga stjärnor). Mann inser också att han är en av de få som fortfarande har pengar och råd med en mer bekväm livsstil, vilket riskerar att skapa avundsjuka. Efter ett obehagligt samtal mer Ernst Toller beslutar sig Thomas och Katia Mann för att lämna Frankrike. De bosätter sig några år i Lugano, Schweiz, och lämnar därefter Europa för USA.
Enligt Tóibín var det också först här som de motvilligt börjar umgås med Alma Mahler, som annars bott bara några hus ner på Chemin de la Colline tillsammans med sin tredje man, författaren Franz Werfel. Alma Mahler är dessvärre sällan särskilt sympatetiskt porträtterad när hon dyker upp som biroll i biografier och Tóibín är inget undantag när han väljer att framställa henne som både egocentrisk och hänsynslös. Men som den primadonna hon nog trots allt var är det väl svårt att låta bli ge henne visst utrymme när tillfälle ges.
The Magician läser jag framförallt som Tóibíns försök att förstå Mann så som Mann själv tog sig an sina romanfigurer, på samma sätt avståndstagande som psykologiskt raffinerat. Vi följer Manns uppväxt i Lübeck och känner omedelbart igen familjen och atmosfären i hans debutroman Buddenbrooks (1901) innan Tóibín ens låtit Mann bli gammal nog att lära sig läsa och skriva. På samma sätt väver han in Bergtagen (1924) när hans Katja tillbringar flera månader på ett sanatorium i Schweiz. Eftersom hon är ovillig att komma hem åker han och hälsar på henne och blir genast ombedd att själv genomgå en undersökning. Till skillnad från hans gestalt Hans Castorp lämnar han dock snabbt anstalten trots doktorns envisa försök att få honom att stanna. Också Döden i Venedig (1912) vävs in av Tóibín i samband med en familjesemester och en outsagd förälskelse just där.
Men det är ändå Mann som privatperson som är i fokus hos Tóibín. Romanen beskriver ett stabilt och vänskapligt äktenskap med Katja; Manns homoerotiska tilldragelser förblir makarnas ömsesidiga hemlighet livet igenom. Deras sex barn och andra familjemedlemmar får alla ta stor plats och Tóibín återskapar möten, konflikter och många samtal kring köksbordet. I detta vardagliga är det lätt att glömma bort att Tóibíns bok är en roman, så intimt och nära kommer läsaren Mann och hans familj. Det alldagliga gör det möjligt för Tóibín att använda ett rättframt och enkelt språk mycket till skillnad från Manns eget snirkliga språkverk.
En annan granne på Chemin de la Colline var oceanografen och dykarpionären Jacques-Yves Cousteau (eller ”le commandant Cousteau”, som de föredrar i Frankrike), vars hus, Villa Baobab, låg gömt bakom en hög mur precis intill det som Alma Mahler och Franz Werfel hyrde. Han lär ha tillbringat långt mer tid ute till havs än i sitt hus, men när han väl var i staden så tyckte han kanske om att titta ut genom fönstret i tornet som sticker upp bakom muren alldeles där de röda klipporna rasar ner i havet. Kanske det var i vattnet nedanför huset som Cousteau och hans kollegor Frédéric Dumas och Philippe Taillez provade sina vattenlungor för första gången, detta fenomenala dykredskap som gör att man kan andas obehindrat under vatten oavsett djup och tryck. I den nyutkomna dokumentären, Becoming Cousteau ser man Cousteau, Dumas och Taillez göra sin dykutrustning redo. Trots att dessa tidiga filminslag är i svart och vitt, kan man enkelt föreställa sig solbrännan på deras smala, seniga kroppar. Vattnet glittrar i solen och ingen ser ut att någonsin frysa. Skämtsamt kallade de sig för Les Mousquemers: ”Vi var förenade som de tre musketörerna”, lär Taillez ha sagt, ”men mousque-terre (en ordlek på terre som det svenska jord) är för jordnära, så jag föreslog termen mousque-mer” (alltså havsmusketör).
Numera är det vi ser genom cyklopen när vi dyker här om somrarna nästan lika svartvitt som på filmen. Föroreningar och överfiske har tagit död på mycket av den artrikedom och färg som Cousteau skulle ha sett när han dök där på 1940-talet. Enligt honom själv såg han däremot ”mörkgrönt sjögräs, svarta sjöborrar och små blomliknande, vita alger. Små fiskar betade på botten. Sanden sluttade ner mot en klar, blå oändlighet”. Annars när de tränade på att använda vattenlungan stod snarare tekniken än naturen i fokus. Havet var inte bara förundran och något att utforska, det var också en plats för mat och underhållning.
Medan Cousteau och hans kollegor är upptagna med att dyka allt djupare och under allt längre tid, ligger Frankrike i krig. De tyska kulturpersonligheterna har sedan länge lämnat Sanary och kaféerna har tillfälligt mist sin obekymrade atmosfär. Snart gör sig kriget påmint också för de tre dykarna. Med ransoneringen blev varje hushåll tilldelat en påse linser och fiske blev förbjudet, minns Cousteau, som snabbt och i vetenskapens namn bestämde sig för att bryta mot regeln: ”Grottans tak vimlade av humrar. De satt där som stora flugor. /…/ Ovanför vattnet låg det ockuperade, nödlidande Frankrike. Jag tänkte på de hundratals kalorier som en dykare förlorar i kallt vatten och jag valde ut ett par halvkiloshumrar och tog försiktigt ner dem från taket…” Mätta och belåtna kunde de tre Mousquemers fortsätta sin expedition.
Trots att kriget spelar en märklig bakgrundsroll i Den tysta världen var Cousteau också marinofficerare och anlitades för att desarmera undervattensminor och leta efter vrak. Hans vattenlunga kom väl till användning och han passade också på att arbeta på sin film Épaves (1943, på svenska Sjunkna fartyg). Alltid stolt över sina tekniska uppfinningar inleder Cousteau med att visa upp för biopubliken hur filmen är gjord. När dykarna till sist simmar iväg konstaterar uppläsaren att nu håller Jules Vernes dröm på att gå i uppfyllelse (”le rêve de Jules Verne est en train de se realiser”). Konst och vetenskap har sedan dess gått hand i hand genom Cousteaus verk. Hans påföljande film Le Monde du Silence som ligger till grunden för boken med samma namn, vann La Palme d’Or vid festivalen i Cannes 1956 och blev banbrytande för undervattensfilmen som genre.
Den tysta världen är en underbar läsning i mod, förundran och uppfinningsrikedom. Både boken och filmen är också dokument över en värld som inte längre finns. Havet är numera ett annat än det som Cousteau upptäckte, fattigare och mer livlöst. Dokumentären Becoming Cousteau viker inte undan för de problematiska metoder som han använde för att göra sina första filmer som att använda dynamit för att få fiskarna att komma upp till ytan, plocka koraller eller rida på havssköldpaddor.
Slutet av filmen Le monde du silence
Men med tiden såg Cousteau havet förändras. Havsområden som han besökt några år tidigare hade färre och färre fiskar och växtlighet, medan oljespillning, plast och annat avfall blev allt vanligare. Redan på 1970-talet insåg han vikten av det ömsesidiga beroendet av alla platser på jorden, torra som blöta, och konsekvenserna av den globala uppvärmningen på havet i stort. Och framförallt stod det klart för honom att det var människan som skapat den obalans som han nu såg som ett faktum. Från havets upptäckare blev han nu dess beskyddare och 1973 startade han The Cousteau Society for the Protection of Ocean Life. De sista tjugo åren av sitt liv ägnade han åt information om havet och åt att övertala politiker om vikten av att skydda våra vattenvägar. 1991 lyckades han till och med få ihop ett internationellt bindande avtal, The Protocol on Environmental Protection to the Antartica Treaty, som förbjöd all exploatering av Antarktis olje- och mineralresurser. Avtalet gäller i minst 50 år, det vill säga till 2041. Kalkylen är skrämmande, men det är nu bara nitton år till dess.
Thomas Mann och le commandant Cousteau bodde aldrig samtidigt på Chemin de la Colline. De var olika män med olika ambitioner och av olika generationer (Cousteau var snarare jämnårig med Manns barn än med Thomas själv). Mann lämnade sitt München med motvilja och tog med sig så många möbler och saker han bara kunde för att kunna känna sig hemma när han flyttade runt Europa och USA. Cousteau hade kanske Villa Baobab som postadress, men största delen av sitt liv tillbringade han till havs. Förmodligen träffades de aldrig, men båda var modiga, banbrytande och ytterst ambitiösa. Mötet mellan dem sker endast hos mig på väg genom Sanary. Jag hyllar dem båda, packar väskan, och säger adjö till den lilla staden för denna gång.
