När Darwin gav ut On the origin of species, en av de kanske viktigaste böcker som någonsin skrivits, hade evolutionslärans övergripande principer redan, och helt oberoende av Darwin, lagts fram av Alfred Russel Wallace. Om honom och om en ny biografi, Radical by nature, skriver här Torgny Nordin.
Charles Darwins On the origin of species by means of natural selection, vilken publicerades år 1859, torde vara en av de viktigaste böcker som någonsin skrivits. Att evolutionslärans övergripande principer redan, helt oberoende av Darwin, lagts fram av naturforskaren Alfred Russel Wallace, 1823–1913, är emellertid något som ofta förbigås.
Det är ett förbryllande faktum hur bortglömd Wallace är. Fast det har inte alltid varit så. Mekanismerna bakom evolutionen presenterades första gången offentligt sommaren 1858 på ett möte som hölls av Linnean Society i London. Den artikel som upplästes där och vilken senare publicerades i föreningens tidskrift bestod av en uppsats av Wallace samt några hopredigerade texter av Darwin. De två naturforskarna var därmed först ut med att lösa den grundläggande fråga om arternas uppkomst och utveckling som sysselsatt biologer, geologer och naturfilosofer under långliga tider. Teorin eller läran borde följaktligen fått namn efter dem bägge, men så blev det som bekant inte.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Man kan säga att historien inte varit nådig mot Alfred Russel Wallace. Skälen är flera, men det har knappast underlättat att somliga lärdomshistoriker och inte minst Darwinbiografer undervärderat Wallace betydelse och istället gestaltat honom som något av en karikatyr. Sålunda har han i förbifarten främst framställts som en hängiven viktoriansk storsamlare av skalbaggar, som en autodidakt med alltför många järn i elden vilken efter en dramatisk malariaattack utanför Nya Guinea helt plötsligt – som en blixt från klar himmel – i en bambuhydda skådade evolutionens innersta mekanism.
Biologiprofessorn James T. Costa, som har skrivit flera böcker om Darwin och relaterade ämnen, är nu aktuell med biografin Radical by nature – The revolutionary life of Alfred Russel Wallace. I samband med tvåhundraårsminnet av Wallace födelse 2023 utgavs flera mer eller mindre välgjorda biografier, men här ska jag enbart diskutera James T. Costas bok.
Författaren är alltså biolog och även om han flyhänt lotsar läsaren genom de viktorianska landskapen, inklusive dess många skuggsidor, förlorar han aldrig sin ambition att ge en mer rättvisande beskrivning av Wallace. Med det ska i första hand förstås Wallace viktigaste vetenskapliga bidrag, upptäckten av evolution genom naturligt urval. Poängen i sammanhanget är att även om den allra sista pusselbiten föll på plats i den där hyddan på ön Halmahera i februari 1858, rörde det sig inte alls om någon epifani utan snarare resultatet av flera års mödosamt arbete.
När febern lättade skrev Wallace ner sina tankar i en essä som fick namnet On the tendency of varieties to depart indefinitely from the original type. Han sände därefter manuskriptet med ångbåt till England och Darwin för påseende – med följd att Darwin blev skakad i hela sitt väsen eftersom han i Wallaces essä såg den teori han själv arbetat med i decennier.
Uppgiften James T. Costa tagit sig an är åtminstone dubbel. Dels handlar det om att biografera Wallace som var en av viktorianska erans mest produktiva och färgstarka personligheter – naturforskare, antropolog, upptäcktsresande, författare, socialist, spiritist, slagfärdig debattör för både kvinnlig rösträtt och nationalisering av Englands stora jordegendomar. Dels går arbetet ut på att analysera Wallaces centrala, naturvetenskapliga bidrag som evolutionsteorin och hans banbrytande biogeografiska arbeten. Att de senare inte sällan hastats förbi gör Radical by Nature, The revolutionary life of Alfred Russel Wallace till en i alla avseenden relevant, modern biografi av mycket hög kvalité.
Född på landet, vid gränsen mellan England och Wales, kom unge Alfred att tidigt upptäcka världen tillsammans med sina bröder och systrar. Familjen var med dagens mått fattig och någon skolgång blev därför aldrig aktuell. Fjorton år gammal lämnade han hemmet och flyttade närmare London där han lärde sig lantmäteri tillsammans med en äldre bror som drev ett företag. Vid denna tidpunkt pågick en omfattande utbyggnad av både det engelska tågnätet och kanalsystemet vilket innebar gott om arbete för flinka lantmätare. Så Alfred mätte och ritade kartor och framför allt lärde han sig läsa landskapet, en kunskap han ska komma att få utomordentlig nytta av under kommande expeditioner i Amazonas och den så kallade Malajiska övärlden, väsentligen de idag indonesiska öarna mellan Sumatra och Nya Guinea.
Ja, han lärde sig läsa omgivningarna, förkovrade sig i botanik och geologi och fick tydliga förnimmelser av att landskapet bar på en historia som kunde förklara varför somliga växter och djur trivdes i vissa miljöer men inte i andra. Det är inledningen på en väldig resa, men redan här, i dess början, är det uppenbart att hans skarpa blick inte inskränkte sig till blommor och insekter. Han såg också de sociala orättvisorna, hur ojämlikt marken var fördelad och hur några skodde sig på andras slit. Tidigt tog han intryck av bland annat Robert Owen, industriidkaren och den utopiske samhällsreformatorn. Och livet igenom förblev Wallace socialist, följande den frihetliga, antiauktoritära inriktningen. Marxismens metafysik och idéer om historiens slut var honom fullständigt främmande.
Det mekaniska institut Wallace frekventerade i samband med sina lantmäteristudier hade ett bibliotek där Wallace slukade böcker om resor och naturvetenskap. von Humboldts, Darwins och Watertons reseskildringar från Sydamerika blev favoriter. Minst lika viktig var den vid tiden häftigt utskällda Vestiges of the Natural History of Creation som utgavs anonymt år 1844 av förläggaren Robert Chambers. Den var ett inte obetydligt evolutionistisk verk som visserligen inte diskuterade mekanismer, men ändå var tydligt framåtpekande. Receptionen var emellertid inte nådig, särskilt inte från kyrkans sida. För Wallace del resulterade det i att han tillsammans med en god vän och skicklig entomolog beslutade sig för att åka till Sydamerika och studera växt– och djurlivet med syfte att komma evolutionens gåta på spåren.
För en ung lantmätare utan pengar borde blotta tanken på en sjöresa till fjärran Sydamerika varit rena fantasin – och att planera en flerårig expedition till det delvis okända Amazonas ett fullständigt stolleprov. Men i slutet på maj 1848 steg den då tjugofemårige Wallace och hans två år yngre kamrat Henry Walter Bates iland vid Pará, dagens Belém i Brasilien. Genom att samla insekter, särskilt granna fjärilar och skalbaggar räknade vännerna med att kunna finansiera resan och uppehället. En mängd institutioner och hängivna privata samlare i Storbritannien var redo att betala för materialet, i synnerhet om det handlade om okända arter vilket det oftast gjorde.
För Wallace var Amazonas en underbar värld, full av praktfulla varelser – och faror. Han samlade fjärilar så det stod härliga till, ritade kartor och rasade över slaveriet och hänsynslösa missionärer. Särskilt intresserad var han av urbefolkningen, indianerna, som han umgicks mycket med. Han beskriver vardagsliv och språk och trivdes i deras närhet. Och i den skildring Wallace senare gav om sina fyra år i Amazonas djungler spelarde umgänget med indianerna en viktig roll då han ställde deras, som han uppfattar, mer jämlika och kärleksfulla liv mot det råa och förljugna klassamhället hemma i England.
Särskilt under de två sista åren i Amazonas gjorde Wallace mycket stora insamlingar. Men när han reste hem med allt sitt material vill det sig inte bättre än att fartyget fattade eld ute på Atlanten och sjönk. Besättningen irrade runt i livbåten i tio dagar innan de blev räddade.
Tomhänt återkom så samlaren utan sin samling. Men Wallace är nu inte den som ger sig. Mycket är bevarat i minnet och snart börjar han skriva artiklar och uppsatser om sina erfarenheter. Klassisk i sammanhanget är On the monkeys of the Amazon från vintern 1852 vilken var en skickligt skriven essä vars poäng gick ut på att belysa floders betydelse för artutbredning. Implicit antydde den samtidigt ett annat och mer relevant perspektiv än Darwins om hur artbildning väsentligen går till. Men det är en annan historia.
Styrkt av framgångarna längtar Wallace ut i fält igen, men eftersom Bates fortfarande var kvar i Amazonas – han stannade elva år inne i djungeln – vändes blicken mot det mer outforskade Östasien, närmare bestämt den så kallade Malajiska övärlden mellan Borneo och Australien.
Vad som nu följde var en åtta års lång vistelse på olika öar i den väldiga regionen. Resultatet blev att han etablerade sig som biogeograf och i studier av främst fågellivet konstaterade han att det genom området löper en osynlig gräns, Wallacelinjen, vilken skiljer Asien från Australien.
Detta var något helt nytt och det är remarkabelt att Wallace kunde dra denna korrekta slutsats vid en tid när plattektoniken ännu inte var känd. Han författade också en reseskildring – för övrigt Joseph Conrads favorit – som ständigt ges ut i nya upplagor och vars magnifika titel lyder: The Malay Archipelago – The land of the Orang–Utan and the Bird of Paradise. A narrative of travel, with studies of Man and Nature. Och så, inte minst, löste han slutligen problemet med hur nya arter bildas och naturen utvecklas, det vill säga den fråga han brottats med sedan tiden i Amazonas.
Den intellektuella processen tog ett par år, och den ägnar James T. Costa med rätta sin huvudsakliga möda. Mycket av Wallace senare liv och rika författarskap är redan någorlunda genomtröskat, men stegen mot uppsatsen som skickades till Darwin efter den där feberattacken ön på Halmahera år 1858 blir nu ordentligt behandlat. Det handlar om de första artiklarna i ämnet och inte minst hur Costa kunnat följa tankens vindlingar genom Wallace anteckningsböcker. Som antytts slog Halmahera-uppsatsen ner som en bomb när Darwin läste den. Även den historien är välkänd och det kan, vilket James T. Costa också gör, konstateras att Darwin aldrig skrivit sin bok om arternas uppkomst om inte Wallace uppsats fått fart på honom.
Trots sin ringa ålder återvände Wallace aldrig mer till tropikerna efter åren i malajiska övärlden. Författande och familjeliv kom att uppta hans tid och han var städse extremt aktiv och produktiv; flera centrala böcker om evolution och biogeografi väntade på att bli skrivna, liksom mängder med artiklar om ämnen från socialpolitik och hortikultur till frågan om liv på andra planeter.
Uppenbarligen var Wallace helt nöjd med att evolutionsläran kom att kallas darwinism; han skrev till och med en betydelsefull bok med den titeln. Men varför glömdes Wallace bort medan Darwin kom att dominera? Frågan löper genom hela James T. Costas utmärkta biografi utan att något egentligt svar erbjuds läsaren. Han visar dock övertygande att de bägge viktorianerna – så lika och ändå olika – i allt väsentligt var jämlikar.
- Klicka här för att läsa Torgny Nordin om de unika, tusenåriga kauriträden på Nya Zeeland
- Klicka här för att läsa om Nobelpristagaren André Gides reseskildring från den franska kolonin Kongo i dåvarande Franska Ekvatorialafrika
- Ett längre föredrag av James T. Costa