På spaning efter försvinnande jättar. 
En essä om kauriträdens värden

I en längre essä berättar Torgny Nordin om de unika, tusenåriga kauriträden på Nya Zeeland, om de stora skogar med dessa träd som fanns där en gång, om människornas olika syn på, bruk och missbruk av träden och naturen, om hur de nu riskerar att försvinna för alltid och om hur han vid ett sådant kauriträd fylls av en känsla av samhörighet med dessa våra medresenärer genom evolutionen.

 

1. Tane Mahuta

Kauritrad 500 ar Foto Torgny Nordin ©
Femhundraåriga kauriträd, Coromandelhalvön, Nordön, Nya Zeeland Foto Torgny Nordin ©

Somliga är sällsamt svårsedda. Vilket också är skälet till att det långt fram i modern tid fortlevt enstaka oupptäckta jättar djupt inne i även minutiöst karterad terräng. Likt förklädda spioner i folkmassan – lodjur som aldrig syns till men finns ändå – har några av dem i hemlighet bidat sin tid i årtusenden.

När och om man ändå upptäcker dem sker det ofta helt utan förvarning – vips är de tätt inpå. Svårgenomträngliga snår och höga trädormbunkar skymmer fram till dess sikten fullständigt. Så plötsligt står man inför en skrämmande stor och mäktig kolonn, ett groteskt ben på något gigantiskt urtida djur. Sikten är skymd av tät vegetation som täcker både himlen och jättens krona och det tar en stund att med alla sinnen ta in stammen vilken inte liknar andra träds; ingen långsamt avsmalnande kropp med glest grenverk längs sidorna här, utan en svällande tunnformad stam vilken tjock och grenlös sträcker sig rakt upp till den paraplyliknande kronan vars meterbreda, spretande grenar mest påminner om grova rötter – som om trädet ställts upp och ner.

Inte många kauriträd återstår idag. Numera är emellertid de som lyckats hålla sig dolda skyddade enligt nyzeeländsk lag och alla större och äldre individer finns upptagna med eget namn på en officiell lista, närmast en kungalängd. Något motsvarande intresse har inte vederfarits någon annan biologisk art på jorden, men så har kauriträden också en alldeles speciell status. Det var nämligen de som lade grunden till såväl Nya Zeelands modernisering som landets etos. Att försvara de sista av dem framstår därför närmast som en existentiell uppgift för många nyzeeländare.

Den officiella listan, kungalängden, tar inte i första hand fasta på successionsordning och ålder – de äldsta kauriträden är för övrig ett par tre tusen år gamla – utan på omkrets, massa och volym. Storleken, som inte är detsamma som höjden utan en funktion av de tre nyss nämnda måtten, bestämmer placeringen i listan. Det hade inte behövt vara på det viset, men sättet träden beskrivs på antyder de två traditioner som sedan början av artonhundratalet varit vägledande.

Två folk och två traditioner: å ena sidan maorierna, ättlingarna till de polynesier som koloniserade Aotearoa för åttahundra år sedan. Å andra sidan européerna, väsentligen britter, vilka för två sekler sedan i en grandios gest gav landet namnet Nya Zeeland. Maorierna kallade européerna för pakeha – och relationen mellan maori och pakeha har sedan deras första möten varit en komplex och snårigt sammanflätad historia. Maorierna vilka anlände flera hundra år före européerna – Nya Zeeland var det allra sista landområdet på jorden att koloniseras av människor – utrotade under kort tid stora delar av landets unika fauna som helt utgjordes av olika slags fåglar, särskilt yxnäbbar och väldiga moafåglar. Ifråga om bevarande och respekt för andra arter fanns ingen skillnad mellan de första maorierna och de första européerna. Trots det rymmer den maoriska föreställningsvärlden en animistisk syn på naturen i allmänhet och skogen i synnerhet.

Maoriernas uppfattning om de väldiga kauriträden – kauri är för övrigt ett polynesiskt ord –  bottnar i en djupgående kosmologi. När de med enklast möjliga verktyg och yttersta möda vid enstaka tillfällen lyckades fälla någon av skogens jättar, vanligtvis med syfte att få material till en ny krigskanot, var det en närmast magisk rit. För pakeha liknade det mer ett mandomsprov, på sin höjd ett melankoliskt spektakel när de efter hårt slit fick omkull en tusenårig titan. Snart nog mekaniserades och industrialiserades emellertid verksamheten, och med samma frenesi som när de stora haven samtidigt tömdes på valar, var de milsvida kauriskogarna snart nog ett minne blott. Fast vänta lite, nu går vi för fort fram. Och jag har ännu inte kommit fram till Tane Mahuta.

Vägen mellan havsvikarna Kaipara och Hokianga, långt upp i norr på nyzeeländska Nordön, tog lång tid att färdigställa på grund av den svårgenomträngliga och brant belägna bergsskogen Waipoua ovanför Hokianga. Skogen hade beskrivits så tidigt som 1838, men beroende på den komplicerade topografin och förment oklara ägarförhållanden överlevde skogen den extrema skogsskövlingsvåg som därefter hemsökte Nordöns nordliga distrikt.

När politiker, skogsbolag och fackföreningar efter andra världskrigets slut förenades i gemensamma krav på att slutligen hugga ner Waipoua – ”Gör skogen lönsam!” löd stridsropet – var det den sista någorlunda orörda kauriskogen som återstod i landet. Planen chockerade många naturvänner och år 1952 ledde den till Nya Zeelands första nationella naturskyddsstrid som slutligen resulterade i att stora delar av skogen skyddades. Redan under sydsommaren 1928 hade emellertid premiärminister Gordon Coates invigt vägen rakt genom Waipoua och skogshuggarna skulle med självklar automatik ha följt efter om inte depressionen kommit emellan och skrinlagt fortsatt exploatering.

Och nu kör jag norrut längs vägen Coates invigde. Jordbruk och betesmarker präglar de öppna landskapen, men när vägen börjar klättra uppåt dröjer det inte länge förrän Waipouaskogen tätnar utmed sidorna. Ungefär mitt i skogen, bara några stenkast från vägen, står ett av Nya Zeelands i särklass mest berömda turistattraktioner. Det är Tane Mahuta – Skogens herre – vilket är det största idag levande kauriträdet. Skulle det jämföras med något motsvarande i Sverige är det knappast Rumskullaeken utan en kombination av kungliga slottet, Vasaskeppet och Visby ringmur.

Kauriträdet Tane Mahuta Foto Torgny Nordin ©

Vid sidan om det uppenbara, att det är ett minst sagt ärevördigt gammalt träd som grodde ungefär samtidigt som Jesus föddes, det vill säga långt före såväl maoriernas som pakehas ankomst, intar jätten något så rart som en centralposition i nationens identitet. I maorisk kosmologi är Tane skogens och fåglarnas gud; han är livgivaren och alla levande väsen i skogen är hans barn, därav hedersnamnet Tane Mahuta, Skogens herre.

För pakeha, européerna, är trädet en bjässe med en totalhöjd på femtioen och en halv meter, med en stamomkrets på knappt fjorton meter och en volym, grenverket oräknat, på tvåhundrafyrtiofyra och en halv kubikmeter. Större, ja dubbelt så stora giganter brann upp eller föll under kaurihuggningens storhetstid som pågick från mitten av artonhundratalet och åttio år framåt, men Tane Mahuta ger en tydlig fingervisning om vad det var för slags jättar som stupade för att möjliggöra landets modernisering. De skilda sätten att uppfatta träden och skogen är uppenbara samtidigt som de på ett lika intressant som överraskande vis samkonstituerar en bärande idé om vad Aotearoa/Nya Zeeland är för något – och vad som är verkligt värdefullt.

Jag följer spången fram till Tane Mahuta som uppenbarar sig först när jag är helt nära – och trots att jag nog var förberedd hajar jag ändå till inför trädets imposanta storlek. Några skolklasser med ystra skolbarn passerar förbi mig efter obligatoriskt beskådande av Trädet och en högljudd turistgrupp tar selfies framför Skogens herre innan också de hastar vidare. Ljuden av skratt och smackande flippfloppskor dör bort och snart är det tyst. Det enda jag hör är vinden som rör sig runt i kauriträdes krona och jag funderar en god stund på om det är trädets egen röst och om den i så fall skiljer sig från, säg, de höga podokarpusträdens stämmor.

Jag hinner inte bli säker på saken förrän en djup stämma fyller skogen. Som ett mullrande åskväder rullar det fram och över mig och in i kroppen och jag tänker för ett ögonblick att det är Tana Mahuta som sjunger för mig. Men det är förstås en barnslig tanke och snart blir jag varse en storvuxen maorier med praktfullt tatuerat ansikte som vänd mot Tane Mahuta sjunger en bön, en hymn som melodiskt rör sig upp och ner och verkar vandra runt trädet för att sedan försvinna in bland skogens skuggor.

Jag har ingen aning vad han sjunger om, men texten är på maoriska som är ett polynesiskt språk vars angenäma mjukhet kommer sig av att orden bildas av flera vokaler i rad och aldrig mer än en konsonant åt gången. Det är ett havsspråk som speglar oceanens vågor. Och för en stund känns det som om jag var mitt ute på Söderhavet och inte inne i kauriskogen.

2. Skogens fader

Te Matua Ngahere
Te Matua Ngahere Foto Torgny Nordin ©

Kauriträden i framför allt Waipoua och på Coromandelhalvön är tysta jättar med en historia som bär vittnesmål om nationell framväxt och självbild. Samtidigt representerar de förbindelser av ett helt annat slag. Det handlar om band mellan det urbana och vilda, och inte minst om vårt förhållande till naturen vilket i sin tur ytterst kretsar kring förståelsen av vår egen plats i tillvaron.

Efter mitt besök hos Tane Mahuta, det största kauriträdet, fortsätter jag runt till andra områden där fragment av de forntida skogarna bevarats. Ett träd jag återkommer till ett par gånger är bjässen Te Matua Ngahere, Skogens fader, vilken visserligen är kortare än Tane Mahuta men som är betydligt tjockare och därför ger ett mäktigare intryck – och kronan ser man ju ändå inte nerifrån marken varför höjdangivelserna är tämligen meningslösa. Att nyzeeländarna, åtminstone pakeha, insisterar på att ange höjd- och volymmått torde vara en mental relikt från avverknings- och sågverkstiden.

Te Matua Ngahere är en mastodont, men det skulle dröja ända fram till 1928, i samband med vägbygget genom Waipoua, tills det flertusenåriga trädet slutligen upptäcktes. Jag står nu framför Skogens fader och betraktar stammen vars grova barkfjäll mest av allt påminner om skinnet på en gammal drake. När oönskade gäster etablerar sig, exempelvis lavar och saprofytiska blommor, gör sig trädet efter en tid av med barkbiten, fjället, som då singlar ner till marken efterlämnande en svagt rödaktig fläck på stammen där ett nytt fjäll småningom ska växa till sig.

Tillsammans tecknar Te Matua Ngaheres röda fläckar en bild eller karta vilken berättar en historia jag knappast lär kunna dechiffrera. Andra tecken är dock lättare att tolka. Som de höga och spensliga slanor med besynnerliga spetsiga blad försedda med vassa bakåtriktade förhårdnader, likt hullingar på en fiskekrok, vilka växer intill Te Matua Ngahere.

Maorierna kallar trädet med de lansettlika bladen för Horoeka och det är de helt unga träden, under tjugo år, som är så smala. När de passerat tonåren och cirka tre meters höjd förvandlas de märkligt nog till något som mer påminner om en gammal ek än en ranglig bambupinne. Den förste som vetenskapligt beskrev trädet var Daniel Solander när han med James Cook seglade utmed Nya Zeelands östkust 1769. Solander namngav dem bägge, såväl bambupinnen som gammeleken, men först långt senare insåg man att det handlade om en och samma art: Pseudopanax crassifolius.

Varken Solander eller Cook insåg att Pseudopanax-trädets gåtfulla utveckling var resultatet av en långvarig samevolution med stora, betande djur. Numera vet vi att skogarna här genomströvades av väldiga moafåglar; en art hade ben tjocka som en elefants och flera var ett par meter höga. Så vräktes allt över ända: maorierna anlände och satte snart nog igång att masslakta moafåglarna med närmast industriell effektivitet vid särskilda kokstationer längs kusten. Kanhända fanns det kvar någon enstaka moa när Daniel Solander besökte området, men ingen pakeha har veterligen sett en levande individ för de var samtliga utrotade när den europeiska koloniseringen inleddes. Skogen har dock inte glömt något varför Pseudopanax-träden fortfarande rustar sig mot betande jättemoas genom sina sylvassa blad vilka försvinner först när trädet nått den höjd som överstiger räckvidden på moafåglarnas halsar. Nej, träden har inte glömt, och Te Matua Ngahere lär sakna sina gamla vänner vilka likt kloka trädgårdsmästare spred frön och kottar så att skogen behöll sin dynamik.

Jag betraktar Te Matua Ngahere. Koncentrationen går från detaljer: stammens röda märken efter fallna fjäll, en nyfiken sydhake som undersöker stammen på sitt sätt, kronans illgröna kottar högt däruppe – och fortsätter till tankar om trädets livshistoria och vidare till själva trädet. För varje tankesteg får jag en allt starkare förnimmelse av närvaro, av att komma trädet närmare, utan att jag för den skull rört mig ur fläcken. Att låta perceptionen meandra från det konkreta, begreppsliga, mot emotivt inkännande – tyskarnas Einfühlung – handlar emellertid inte om mystik.

Fast mystiken bör nog inte avfärdas så lättvindigt. Ur ryggsäcken tar jag upp en av böckerna jag burit med mig, det är Martin Bubers klassiker Ich und Du (”Jag och du”) som innehåller några korta passager om träd. Buber börjar med att konstatera att ett träd självklart kan betraktas som ett föremål, ett objekt tillhörande en viss art med en viss fysionomi, metabolism et cetera. ”Men”, fortsätter han,

”det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att jag i det jag betraktar trädet blir inneslutet i relationen till det, och nu är trädet inte något Det längre”.

Det viktiga för Buber är begreppet relation som för honom uttrycker ömsesidighet. Men hur kan jag rimligen ha en ömsesidig relation till ett träd, exempelvis med Te Matua Ngahere? Buber verkar vara oss svaret skyldig. Fast även om han inte lyckas bevisa sitt ärende är det, menar jag, uppenbart att han påvisar något viktigt. Och detta något torde handla om inkännande; om att öppna sinnena för en annan levande varelse bortom invanda tankekategorier.

Jag fiskar upp en annan tunn volym ur ryggsäcken, en engelsk översättning av det japanska verket Sakuteiki vars författare torde vara en viss Tachibana no Toshitsuna (1028 – 1094) som skrev boken någon gång under mitten av tiohundratalet, alltså för tusen år sedan. Sakuteiki räknas som världens första skrift om landskapskonst och trädgårdsestetik och även om dess ärende är hur den ideala trädgården bör gestalta sig betonar den hela tiden det vilda i form av berg, åar, stenar och träd. Poängen, som jag förstår den, är att vi i mötet med det vilda kommer till insikt om vi människor inte står utanför, utan delar samma inre natur. Du är det. Och i betraktandet av det vilda vi möter vårt eget inre.

3. Kauribushmännen

Hokianga Harbour Foto Torgny Nordin ©
Hokianga Harbour Foto Torgny Nordin ©

Nya Zeelands kauri, Agathis australis, är ett barrträd tillhörande Araukariaträden, Araucariaceae, världens äldsta ännu levande trädfamilj. Det handlar med andra ord om ett slags levande fossil som utvecklades ungefär samtidigt med dinosaurierna vilket ytterligare förstärker intrycket att träden hör forntiden till. Som nycklar till försvunna världar och botanisk evolutionshistoria är de ovärderliga, i synnerhet när de gäller sydkontinenten Gondwana där de med tiden kom att få sin huvudutbredning. Släktet Agathis trivs bäst i rent tropiskt klimat och Agathis australis växer endast norr om trettioåttonde breddgraden på nyzeeländska Nordön.

Av en medelstor kauristock kunde maorierna bygga en väldig krigskanot i ett enda stycke. Och de var sådana storslagna båtar som mötte de första européerna, vilka genast insåg att det trädslag som användes borde kunna nyttjas till exempelvis master på transoceana fartyg. De första att försöka var en fransk expedition som år 1772 gjorde strandhugg i Bay of Islands, strax norr om Hokianga där jag nu befinner mig. Fransmännen lyckades fälla ett kauriträd, men övermannades kort därefter och flera dödades av maorier på platsen. De överlevande flydde och kauriträdet blev liggande i skogen.

Britternas etablering av en fångkoloni i Botany Bay 1788 gjorde att alltfler fartyg kom att uppehålla sig i farvattnen runt Nordön och det skulle inte dröja förrän insikten om kaurins timmerkvalité spred sig. Brittiska flottans snickare noterade att kauriträd var att föredra framför furor från Östersjön och det påstås att amiral Nelsons triumf i slaget mot den fransk-spanska flottan vid Trafalgar på hösten 1805 till del berodde på hans fartygs master tillverkats av just kauri. Maoriernas motvilja mot att hugga ner de vördade träden resulterade emellertid i så många mord och stulna fartyg att britterna mer eller mindre gav upp verksamheten under slutet av sjuttonhundratalet och början av artonhundratalet. 1820 drog verksamheten igång på nytt och skulle därefter accelerera fram tills i stort sett alla kauriträd var fällda.

Jag sitter vid gattet ovanför Hokianga Harbour och spanar in i den milslånga havsviken. Någon hamn i egentlig mening är det inte frågan om, utan just en väldig vik som mynnar ut i Tasmanska havet genom en trång och förrädisk passage. Många fartyg har gått i kvav här, men inget på platsen vittnar om den forna dramatiken. Landskapet längs havsvikens sidor antyder inte heller att här tidigare växte enorma kauriskogar och att viken ofta var fylld av flottningstimmer på väg till någon av de otaliga sågverk vilka låg vid var och varannan udde.

Med gattet i ryggen fortsätter jag in i Hokianga Harbour längs södra stranden. Här och var små, sömniga byar och enstaka kyrkor. Vykortslandskap. Kolonisterna från Europa reste sågverk varhelst det var lämpligt, men katolska kyrkor – för irländarna – placerades enbart på norra stranden medan anglikanska och andra protestantiska kyrkor – för engelsmän, skottar och skandinaver – restes på södra stranden.

Det började med rundhult, främst master, till brittiska marinen. Därefter växte exporten till att omfatta hela världen. Timret sågades till plankor som blev till hus; i princip hela Auckland är gjord av kauri och detsamma gäller åtskilliga städer på Nya Zeeland och i New South Wales och Victoria. När ruljangsen var som intensivast användes billigt kauriträ till att bygga gator i koloniernas växande storstäder. Tusenåriga kauriträd föll, ekonomin blomstrade, och föga överraskande framfördes snart de första varningsorden om att kauriskogarna höll på att försvinna. Men varningsorden klingade ohörda; kauriindustrin hade blivit totalt dominerande och var en nationell angelägenhet.

Historien om kauribushmännen är central i nyzeeländsk självförståelse. Männen och kvinnorna, pakeha och maori, vilka arbetade och slet inne i skogen – bushen – uppfattas inte sällan som nationens moraliska ryggrad. De bodde ofta långt från närmsta samhälle och arbetade som huggare och kockar och oxdrivare; de byggde väldiga dammar inne i skogen för att under vinterregnen kunna forsa ut de gigantiska stockarna till floder och havsvikar, som Hokianga Harbour, där de flottade timret vidare till sågverken.

De sega och tuffa kauribushmännen försvann småningom och med dem en hel arbetarkultur som snart är nästan lika avlägsen som moafåglarna. Snabbt blev de en bärande del i Nya Zeelands nationella mytologi, precis som drovers och shearers – boskapsdrivare och fårklippare – i Australien. I litteratur och folkkultur karaktäriseras de av utpräglad heder, flit och ärlighet; de slet i sitt anletes svett och förvandlade kauriträden till pengar. Och av pengarna köpte de mark för att sedan bli bofasta bönder.

Efteråt, när resan var gjord och skogarna borta, var de många som reflekterade över sin historia. Med stänk av vemod mindes man såväl slitet och solidariteten som skogarnas skönhet och känslan av att priset för framgången kanske var för högt. I Australien artikulerades idéerna av bush-poeter som Henry Lawson och Banjo Paterson. Även Nya Zeeland hade sina bush-poeter, även om de inte alls var lika kända. En av dem var sjömannen och skogsarbetaren Henry Osborne Stone. Dikten The Stumps, stubbarna, är ett gott exempel:

There are stumps upon the hillside,
Where the English grasses grow,
Where the cattle of the Northland
Wander grazing, to and fro;
Where a bygone kauri forest
Of a thousand mighty trees
Reared its head above the ridges,
Sighing softly in the breeze.

They are dead and gone for ever,
And the men who felled them too;
They are vanished from the mountains
Where their precious timber grew.
In a wayside village graveyard
They for ever lie at ease,
And around them is the bushland
And the glory of the trees.

Do their souls in some far Heaven
Wander round a forest hill?
Do they sing an old-time chorus,
As they fall the timber still?
Do they tell the same old stories
As, with axe across their knees,
They are sharpening-up at “smoko”,
Under ghostly kauri trees?

They are gone, but not forgotten,
For the stumps are there, to show
How they toiled and laughed and battled
In the bush of long ago.
And we’d like to think they’re dwelling
By some brighter, blue seas,
In a kauri bush Valhalla,
With the spirits of the trees.

4. Kauri dieback

The Kauri Museum – Porträttvägg med remarkabla kauriträd. Foto Torgny Nordin ©

På väg söderut mot Coromandelhalvön stannar jag till en dag i Matakohe där det ligger ett välskött gammalt museum – The Kauri Museum – som främst är inriktat på att skildra skogsarbetarhistorien. Nära ingången hänger en parad med oljemålningar och fotografier på tusenåriga kauriträd – Tane Mahuta och Te Matua Ngahere är bara två i raden. Det påminner om en regenttavla eller snarare altartavla och uttrycker den dubbelhet som råder i synen på kauri. Å ena sidan är skogshuggarhistorien ett stolt och bärande kapitel i berättelsen om Nya Zeelands väg mot självständighet, en konstitutiv del i nationens identitet om man så vill. Å andra sidan råder ett slags sorg över att nästan alla ursprungliga träd och skogar försvunnit, att framgångens pris varit väl högt.

Det är lätt att glömma att historien om de nyzeeländska kauriträden inte bara handlar om uråldriga trädjättar och skogshuggare, utan även om många tusentals människor vilka sökte sin lycka som så kallade gumdiggers. Även den historien lyfts förtjänstfullt fram av Kaurimuseet i Matakohe.

Bakgrunden är en egenhet hos Agathis australis att producera smått häpnadsväckande mängder av kåda; längs nästan alla stammar jag betraktar rinner kåda i långa smala stråk vilka blir till stänglar och klumpar när de stelnar. Eftersom kauriträd frodats på Nordön i åtskilliga miljoner år har enorma mängder med kåda eller harts runnit ner i marken och bildat ett slags fossilt harts som vi skulle kalla bärnsten. Här går det under namnet gum, och de som grävde efter det kallades således gum-diggers, eller gum-bleeders om de istället skar osköna skåror i levande träd, något som med tiden dödade träden.

Kauribärnsten, ”Kauri gum”, från The Kauri Museum
Kauribärnsten, ”Kauri gum”, från The Kauri Museum Foto Torgny Nordin ©

När skogshuggningen inleddes sparade många skogsarbetare hartsklumpar vilka låg öppet på marken, trots att ingen kände till nyttan med de märkliga gum-stenarna. Fast det var nu inte så gott att veta. Vackra var de hur som helst, i synnerhet efter slipning när den skinande guldgula färgen framträdde. De lyckosamma hittade stenar som inneslöt insekter vilka såg ut som om de fortfarande levde.

På 1830-talet chansade någon och lastade tjugo ton på ett fartyg till London. Väl framme vräktes dock lasten genast i Themsen, den ansågs totalt värdelös. Några år senare upptäcktes det emellertid att hartsklumparna kunde smältas och användas till fin fernissa och högkvalitativt lack. Nyheten fick tusentals människor att omgående dra ut på gum-fälten. Några återkom med förmögenheter, men det gällde förstås inte alla. Nationalekonomiskt hade dock verksamheten stor betydelse under åtskilliga decennier, tills även gum-fälten tömdes. Än idag kan dock fossilt harts, kauribärnsten, fyndas när det byggs i urbana områden – vilket påminner om att det en gång för länge sedan växte kauriskogar på platsen.

En regnig dag tar jag mig upp i Kauerangadalen på Coromandelhalvön. Jag stannar till vid några kaféer längs vägen och noterar lokalbefolkningens förtjusning i att montera motorsågar på väggarna. Här står uppenbarligen skogsarbete så högt i kurs att man stolt smyckar sina offentliga lokaler med avlagda motorsågar. Några kauriträd har dock inte fällts i området på drygt tre decennier. Dels är det inte tillåtet längre, dels finns det såpass få stora träd kvar att det knappast vore mödan värt.

Numera är det införd montereytall från Kalifornien som utgör grunden för skogsbruket här, men av de blir det inget vidare virke och definitivt inga höga fartygsmaster eller stolta krigskanoter. Utanför dörren till en kombinerad bar och kaffe har något monterad en flera meter lång timmersåg med handtag i vardera änden. Den torde ha använts i kauriskogen före införandet av motorsågar med meterlånga svärd. Nu bidar den obrukad sin tid mörkbrun av rost.

Vägen upp genom Kauerangadalen är gropig och lerig och dimmor döljer dalar och toppar. Så drar de förbi och exponerar avlägset belägna gårdar, rester efter gamla kauridammar och porlande bäckar under höga trädormbunkar. Här finns också några mindre skogsplanteringar med kauri som hittills tycks ha klarat sig rätt bra. Det är ännu små och obetydliga träd, kanske inte mer än ett decennium gamla. Jag blir uppiggad av dem och skriver i anteckningsboken att jag ska återvända om tusen år för att se hur de artat sig.

Dessvärre finns det starka skäl att frukta att de inte kommer att leva så länge. Framtiden är nämligen oviss och när jag pratar med handläggare på Department of conservation får jag besked om att ytterligare skogar och områden med kauri nu isolerats och stängts för allmänheten. Orsaken är en äggsporsvamp, ett slags röta, som angriper kauriträden och långsamt men säkert tar kål på dem. Alla infekterade träd är dödsdömda. De är i princip samma historia som drabbade potatis vid mitten på förrförra seklet. Då spreds rötan, i form av svampen Phytophthora infestans, västerut till Europa från USA med ödesdigra konsekvenser.

Det var länge osäkert vilken svamp som attackerar kauri och om det också är en organism som kommer utifrån. Sedan några år tillbaka är det dock klarlagt att äggsporsvampen tillhör arten Phytophthora agathidicida, det vill säga kauridödaren. Det vanliga namnet här är annars Kauri dieback.

Tui (The Bushman’s Friend), Nordön, NZ. Foto Torgny Nordin ©

Jag breder ut kartan mot ett stängsel, bestämmer vandringsvägen och packar därefter rycksäcken. Snart är jag inne i skogen, följande en stig som snabbt letar sig uppåt mot det inre av bergsområdet. Karaktäristisk sång från en tui hörs helt nära, men den behagar inte visa sig för mig den här gången. Den är annars en vacker fågel tillhörande en australisk storfamilj som specialiserat sig på nektar vilket betyder att kauriträden inte hade någon betydelse för dem. Skogshuggarna var dock förtjusta när en familj tui slog sig ner i närheten av deras kojor och ofta omnämns den i berättelserna som The Bushman’s Friend.

Ett av de jättelika kauriträden i området heter för övrigt Te Tangi o te Tui, vilket ungefär betyder Tui-fågelns sång. Att det skulle röra sig om ett gammalt maorisk namn, vilket man nog lätt tror, är dock inte sannolikt, snarare är det uttryck för en romantisk tankefigur hos pakeha, den europeiska befolkningen, vilka gärna lånar in maoriska ord och namn i språket för att ge det en mer autentisk, nyzeeländsk, prägel.

En som var noga med att väva in maoriska erfarenheter och uttryck i sitt skrivande var den på sin tid berömda poeten och journalisten Eileen Duggan (1894–1972). Hennes familj kom ursprungligen från Irland, var således katoliker, och Eileen skrev under lång tid i katolska veckotidningen The New Zealand Tablet. Skälet till att jag plötsligt kommer att tänka på Eileen Duggan inne i trädormbunksskogen är att hon 1929 skrev barnboken New Zealand Bird Songs. I den berättar hon bland annat om kokakon, en skönsjungande skogslevande art med urgammal evolutionshistoria. Kokakon hörde till de fåtal ursprungliga fåglar som inte gick samma öde till mötes som moafåglarna.

Eileen Duggans dikt om kokakon är inget lyriskt mästerverk, men det är intressant hur hon lyckas få in så mycket om maorisk historia och kosmologi samt nyzeeländsk natur i en enkel barndikt. Delvis tack vare hennes försorg etablerades maoriska element in i engelskan. Slutligen, och nog så betydelsefullt, försvarade hon värdet av landets egen djur- och fågelvärld. Under lång tid drev nämligen så kallade acklimatiseringsföreningar en politik som gick ut på att ersätta den inhemska fågelfaunan med bekanta arter från England, detsamma gällde för övrigt däggdjur och fiskar.

Hövdingen Kupe i dikten var en berömd maorisk navigatör som sägs ha upptäckt Aotearoa (”Landet med det långa vita molnet”); Muturangi’s wheke var en sägenomspunnen monsterbläckfisk; en Tiwai-waka är en kanot, möjligen tillverkad av kauri; Kauwae-Raro är en del i maoriernas kosmologi; weka är en stor flygoförmögen rall som ofta är nyfiken och inte drar sig för att stjäla ur vandrarens matsäck.

Listen, Rosaleen. Out on the islands,
Lived a chief called Kupe, who was proud,
Once in a chase of Muturangi’s wheke
He by fortune found the Long White Cloud.

In his long canoe enseamed with sinnet
Past Te Kawa Kawa on he came,
There his daughters paused and plaited garlands
Of the leaf that gave the Bay its name.

Into this wide harbour came they softly.
“Ah,” said Matui, “two islands small.”
“One I name for thee,” said Kupe, laughing,
“One for Makaro, thy sister tall”.

Ere they sailed again for their own island
They looked long on leaf and flower and loam,
Their dark eyes went searching, searching, searching,
Then they bore the tidings home.

There unto the tribe they told their story,
“But,” said Toto, frowning in the sun,
“In that land of blossoms, bays, and rivers,
Of its men-folk saw you not a one?”

“None saw I,” said Kupe after silence,
“No man saw I there by shore or hill,
But I saw a little Tiwai-waka,
And a Weka tilted up at me his bill.

“But,” said Toto, wrinkling in his wonder,
“Did the land lie silent, dead, and lone?”
“Only one bird heard I through the stillness,
A Kokako Ko-ing on a stone!”

In the Kauwae-Raro you will find it,
Find great Kupe’s true and simple word,
How he heard the call of the Kokako,
And no other crying bird.

Little heart, be proud of the Kokako,
For it is our own, and very old,
May it Ko for ever on the ridges,
May it Ko until the suns turns cold.

Eileen Duggans avslutande fromma förhoppning hänger idag på en skör tråd. Sydöns kokako är med största säkerhet utrotad och Nordöns kôkako är numera ytterst sällsynt. Nedhuggna skogar samt alla införda däggdjur från Australien och Europa är orsaken och samtidigt förklaringen till att så få människor hört kokakons koande läte – vilket var det första Kupe hörde, om vi nu får tro dikten.

Någon kokako upptäcker jag inte här i Kauerangadalen trots att jag vandrar på helspänn genom skogen. Stigen går upp och ner, mest upp, och vegetationen är tät så det förslår. Och så börjar det regna. Enligt mitt kryss på kartan borde jag ha nått fram till områdets enda återstående kauri, men något tycks inte stämma. Jag vrider på kartan och försöker komma underfund med terrängen – och inser med ens att jätten är alldeles intill.

Så vitt jag vet är den namnlös vilket förklaras av att den bara anses vara runt sexhundra år gammal; egennamn brukar föräras träden först när de fyllt fyrsiffrigt, något som i och för sig inte alltid går att fastslå eftersom många åldringar blir ihåliga vilket omöjliggör dendrokronologiska åldersbestämningar. Jag går närmare, fast inte så nära att jag trampar på ytliga rottrådar; det finns ingen anledning att bistå kauridödaren i sitt mordiska värv. Trädet fungerar som ett paraply mot regnet och jag står länge under det, förnimmer dess närhet men märker knappt att det blivit kyligt och att jag börjat frysa. Fryser trädet också?

Jag står inför en medresenär genom evolutionen och fylls av en känsla av samhörighet. Återigen upplevelsen av att glida in i ett sammanhang vida större och djupare än jag är bekant med. Världen växer och jaget krymper. Möjligen är det den erfarenheten Martin Buber och Tachibana no Toshitsuna sökte fånga. Möjligen. Men en annan filosof, Iris Murdoch, vars bok inte ligger i ryggsäcken, återkom ofta till hur lyhördhet och koncentrerad uppmärksamhet inför andra kunde utmynna i ett radikalt annorlunda sätt se som öppnar världen. Jag tror hon hade rätt, även om hennes exempel var tornfalkar och mina kauriträd.

Angripen kauriskog: dieback (rotröta), Waipouaskogen, Nordön, NZ. Foto Torgny Nordin ©

 

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!