André Gide i Kongo och mörkrets hjärta

Nobelpristagaren André Gide gav för snart 100 år sedan ut en reseskildring från den franska kolonin Kongo i dåvarande Franska Ekvatorialafrika, Voyage au Congo. Finns det ännu anledning läsa boken? Gides anseende är av flera skäl rejält skadat och i boken  tar han inte avstånd från kolonialismen i sig. Men hans kritik av övergreppen och det koloniala våldet fick en betydande politisk betydelse för Frankrikes inställning till sina kolonier och förebådade kraven på självständighet.

 

Den 19 juli 1925 stävade passagerarfartyget Asie ut från hamnen i Bordeaux med Matadi i nuvarande Kongo-Kinshasa som slutstation. Ombord fanns författaren André Gide och hans partner, fotografen Marc Allégret. Under en nästan årslång färd i dåvarande Franska Ekvatorialafrika förde Gide detaljerade reseanteckningar publicerade med titlarna Voyage au Congo. Carnets de route (1927) och Le Retour du Tchad (1928). Tidigare i år kom en nyutgåva av de båda böckerna med förord av kulturjournalisten Jean-Claude Perrier (Arthaud 2022). Boken innehåller också den korta essän Dindiki.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

När Voyage au Congo först publicerades utlöste bokens svidande kritik av den franska koloniala maktutövningen en het debatt i fransk politik och press. Gide och Allégret attackerades såväl i parlamentet som i spalterna men fick även stöd bland människorättsorganisationer som La Ligue de droits de l’homme.

Franska Ekvatorialafrika var under åren 1910 – 1958 benämningen på de franska kolonierna i centrala Afrika, bestående av nuvarande Gabon, Republiken Kongo (även kallad Kongo Brazzaville), Centralafrikanska republiken Kongo och Tchad.

Gide formulerar till en början inte något tydligt syfte med resan. I den första dagboksanteckningen från den 21 juli 1925 skriver han att han reser ”pour le plaisir”, för nöjes skull. När han får frågan vad han söker i Kongo svarar han att han det vet han först när han har kommit dit. Författaren förklarar också att han har närt drömmen om att resa till Kongo sedan han var i 20-årsåldern och nu när den blir verklighet är han 56 år.

Bara någon månad innan avresan hade Gide avslutat det mångåriga projektet Les Faux-Monnayeurs (Falskmyntarna), som publicerades 1926 och som skulle bli en av hans mest kända romaner.

André Gide tillägnar Voyage au Congo ”à la mémoire de Joseph Conrad”. Conrads roman Mörkrets hjärta kom ut år 1902 och bygger på författarens egna upplevelser när han arbetade ombord på en flodångare i Kongo år 1890. Boken var en av de första skildringarna av kung Leopold II:s terrorstyre i den belgiska kolonin. Mörkrets hjärta handlar om imperialism, terror, folkmord och utsugning. I Voyage au Congo skriver Gide att Conrads roman är ”en beundransvärd bok som än i dag är höggradigt sann, det kunde jag själv förvissa mig om”.

Skillnaderna i de båda författarnas resevillkor kunde dock knappast vara större. Gide reste ståndsmässigt med anställda tjänare och egen kock. Han och Allégret togs emot som VIP-gäster av representanter för den franska kolonialmakten. Bilar ställdes till deras förfogande och när vägarna inte var körbara erbjöds de ett stort antal bärare som transporterade den omfattande packningen på ett 40-tal lådor inklusive ett resebibliotek och Allégrets kamerautrustning.

Reseanteckningarna påminner till en början om turistens förbluffade intryck av allt det nya och okända. Gide skriver om intensiva dofter, prunkande grönska, praktfulla fjärilar, okända fågelläten, sällsamma djur och exotiska seder bland befolkningen. Men efter en månads färd förändras tonen. Den 24 augusti 1925 antecknar han att vad som börjar framträda är ”kolonialismens omfattande, komplicerade och sammanflätade problem”.

Originalupplagan

Samtidigt frågar han sig om man kan lita på uppgifterna om de svåra arbetsvillkoren och dödligheten bland lokalbefolkningen. När oktober går mot sitt slut kan han inte längre bortse från vittnesmålen om kolonialt förtryck och scenerna som han själv har bevittnat. Han förstår att tvångsförflyttningarna, barnarbetet, tortyren, undernäringen och de slavlika villkoren är en del av framförallt skogsbolagens verksamhet och att de franska administratörerna antingen understöder eller ser mellan fingrarna med övergreppen.

Den 30 oktober 1925 skriver han i dagboken att en enorm klagan bor inom honom och fortsätter: ”Nu vet jag: jag måste tala.” Det som avgör är vittnesmålet några dagar tidigare från Samba N’Goto, en inhemsk ledare, som rapporterar om tortyr och mord på 32 invånare, inklusive kvinnor och barn, i en närbelägen by. Offren hade vägrat att lämna byn för att arbeta på det lokala skogsbolagets gummiplantager. Bakom det brutala brottet stod Georges Pacha, den lokala franska administratören.

Gides fortsatta resa får mer karaktären av en politisk expedition. I synnerhet kritiserade Gide systemet med de så kallade Grandes Concessions. Det innebar att staten gav franska företag rättighet att utvinna naturresurser i de franska kolonierna. Han tog ställning mot de lokala skogsföretagen, som med sina koncessioner hade monopol på exploatering av gummi i Franska Ekvatorialafrika. Dessa företag, som de franska kolonialherrarna hade en fast hand över, skapade sina vinster genom systematisk utsugning av lokalbefolkningen.

Gide kritiserade även de fruktansvärda villkoren för de inhemska arbetarna vid järnvägsbygget från Brazzaville till Pointe-Noire vid Atlanten. Man räknar med att mellan 15.000 och 23.000 afrikanska arbetare dog under bygget.

En film från franska TV5 Monde om bygget av järnvägen/p>

Varför ska man i dag läsa André Gides reseskildring? Bör man alls läsa Gide? I kölvattnet av metoo-rörelsen har hans pedofili och sexuella övergrepp av småpojkar åter kommit i strålkastarljuset och fördömts. Även hans försvar av kommunismen och Sovjetunionen under Stalins grymma välde har vädrats och har mött starkt avståndstagande.

Inte desto mindre fick publiceringarna av Voyage au Congo och Le Retour du Tchad en betydande politisk betydelse för Frankrikes inställning till sina kolonier. Visserligen avvisade Gide inte det koloniala projektet, men böckernas kritik av övergreppen och våldet som skedde i dess namn väckte ändå en omfattande debatt. Den nådde in i den franska nationalförsamlingen och förebådade kraven på självständighet bland kolonierna.

År 1937 förbjöds tvångsarbete i de franska kolonierna. Vid 1960-talets början hade de stater som ingått i Franska Ekvatorialafrika blivit självständiga. Men kolonialismens vålnad hemsöker fortfarande relationerna mellan Frankrike och de forna kolonierna i Afrika.

 

  • Klicka här för att läsa Rebecka Kärde om reseskildringar där hon också nämner Gides böcker
  • Se en kortare version av Allégrets stumfilm Voyage au Congo här:

    • Hela filmen finns här:
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).