När Karl krönts till frankerrikets kung 768 – han blev ”den store” och Charlemagne först senare – inleddes en expansion av riket som när det var som störst sträckte sig från Medelhavet till Danmark och Östersjön. Men imperiet blev kortlivat. Om Charlemagne och hans välde har Bruno Dumézil skrivit en mycket läsvärd bok, anser här Tommy Andersson.
I midsommarhelgen gjordes en upptäckt som måste ha sänt ut chockvågor bland hela världens beundrare av medeltida riddarkultur. Riddar Rolands svärd Durendal som i århundraden suttit instucket i en klippa i den sydfranska staden Rocamadour var spårlöst försvunnet. Misstankarna om att någon stulit svärdet gjorde att polisen kopplades in för en förundersökning, som ännu efter fyra månader är resultatlös. Svärdet i klippan och berättelserna om det är exempel på fristående mytbildning i kölvattnet av Rolandssångens scen med den döende Roland (tolkning Duprez och Carlstedt):
Nu känner Roland
att han är i dödens våld,
den stiger ner
från huvudet mot hjärtat.
Han skyndar sig
till hägnet av ett pinjeträd
och lägger sig
framstupa på det gröna gräset
och gömmer hornet
och Durendal inunder sig.
Trots att eposets hjälte dör med både olifanten och svärdet Durendal inunder sig, uppstod en sägen om att han med uppbådande av sina sista krafter lyckats slunga svärdet från de spanska gränstrakterna och hela vägen upp till Rocamadour, där det trängt in i bergväggen och därmed räddats från att falla i saracenernas händer.
I Rolandssången, nedtecknad på 1100-talet, är det Karl den store som ur en ängels hand tar emot svärdet som i fästet eller hjaltet har både ett stycke av jungfru Marias klädnad och en tand från aposteln Petrus. Karl i sin tur skänker det till sin unge släkting Roland, som med ett så välsignat vapen i hand blir närmast oövervinnerlig under frankernas kamp mot de anstormande hedningarna.
Även om Rolandssångens karaktärer har historiska förebilder är naturligtvis trovärdigheten i detaljerna begränsad, men myten är intressant som exempel på de många legender som utspunnit sig runt den historiske Karl den store sedan hans död 814 och som fortfarande spelar en roll, inte minst som lokalhistoriska identitetsmarkörer. Men också bland historiker är Karl och hans tid ständigt aktuella. En av dessa forskare är Bruno Dumézil som med sin nya bok Charlemagne ger en både koncis och imponerande innehållsrik presentation i ämnet och dessutom berör de senaste årens kritik av efterkrigstidens starka betoning av Karl som en sorts alleuropeisk pacifist. Han var minst lika mycket en krigarkung.
Karl den store är en av få medeltida människor som vi fortfarande ”minns” och rentav har en del detaljuppgifter om när det gäller utseende och personlighet. Dessa sparsmakade upplysningar kanske inte egentligen för oss så mycket närmare den faktiske Karl eller Carolus, men de är viktiga bitar i det större pussel som kan läggas med stöd i källorna. Dumézil presenterar dock inte några radikalt nya rön, utan är underkastad samma grundförutsättningar som exempelvis den tyske historikern Johannes Fried när denne skrev sin stora biografi Karl der Grosse. Gewalt und Glaube (2013). Ändå är boken självständig, vilket i allt väsentligt beror på hans fasta grepp om ämnet.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
När vi ser tillbaka på denna period, som under benämningen ”karolingisk tid” även inbegriper sönernas regentskap, och uppfattar den som en stabil helhet, beror det delvis på att Karls långa men inledningsvis mycket osäkra regeringstid var ett politiskt och kulturellt projekt underbyggt av närmast hagiografiska levnadsteckningar som Eginhards Karl den stores liv, vilka än i dag påverkar bilden. Eftersom pergament börjat användas på bredare front när Karl blev kung 768, kan bilden kontrolleras och kompletteras med hjälp av dessa handskrifter, som visserligen ofta är kopierade men ändå ligger helt nära i tiden.
Karl blev inte ”den store” förrän på 1000-talet, då epiteten Carolus Magnus och Charlemagne började användas, men redan i livstiden åstadkom han politiska, militära och kulturella förändringar som fick honom att framstå som en grandios härskare, om än inte alltid till det yttre. På den punkten antyder källorna att Karl levde under relativt enkla former, åtminstone i fråga om klädsel, men att kungavärdigheten vid behov kunde förstärkas med yttre attribut.
Avtryck gjordes ändå med införlivandet av Akvitanien i Frankerriket, den framgångsrika expansionspolitiken på italiska halvön, där langobardernas rike slutgiltigt erövrades 774, och österut mot saxarna som underkuvades 777 och tvångskristnades under återstoden av århundradet. Efter just den viktiga landvinningen sträckte sig riket ända fram till Östersjöområdet och kontakter etablerades med slaviska folkgrupper, som kom att dras in i medeltidens omfattande europeiska slavhandel.
Dumézil beskriver hur kampanjer i det böhmiska området – precis som många av vikingarnas räder i öst- och västerled – gick ut på att tillfångata människor som kunde säljas vidare som slavar i Medelhavsområdet. Där erbjöd såväl det kristna bysantinska riket som det muslimska kalifatet och al-Andalus i Spanien lukrativa affärsmöjligheter. Det slaviska inslaget i denna grymma hantering var så starkt att det latinska ordet slavus, för en medlem av folkgruppen slaver, fick två former i franskan: slave som nationalitetsbenämning och ésclave med betydelsen slav, träl.
Karls imperium var helt kristet kodat och uppfattades gärna synonymt med kristenheten, inom vilken begreppet ecclesia (kyrkan) i sin tur ofta blev liktydigt med själva samhället, vars främsta uppgift var att främja människornas frälsning. Här anas en viss rundgång i imperiebygget som enligt Dumézil i mångt och mycket var en abstraktion som främst betydde något för kretsen av Karls släktingar; för de allra flesta vanliga människor förblev det en nullitet.
Ändå var det förutsättningen för den kortlivade men viktiga karolingiska renässansen. Inrättande av en hovskola under ledning av den lärde Alkuin fick bl.a. stor betydelse för återupplivandet av klassisk latinkultur och för skolorna i Frankerriket. Med de kejserliga bildningssatsningarna kom vidare det vulgärlatin som även användes inom administrationen på 700-talet att trängas ut till förmån för det klassiska latinet som sågs som ett ideal. Detta är paradoxalt då målsättningen var att på kristen grund knyta an till studiet av antikens artes liberales och klassikerna, vilket troligen hade varit lättare genom medeltidslatinet. I stället såg franskan dagens ljus när folklatinet till sist gav upp andan.
Våra kunskaper om antiken hade varit betydligt sämre om det inte också kopierats ett stort antal klassiska texter som i många fall överlevt in i vår tid. För att spara på det dyrbara pergamentet och förbättra läsbarheten utvecklades nya skrifttyper, varav den karolingiska minuskeln, blev den mest spridda och än i dag ligger till grund för typsnittet Times New Roman. Över huvud taget värnade Karl om boken som medium och prydnadsföremål, allt enligt tanken att särskilt bönböcker, vackert präntade på välformulerat latin lättare skulle vinna gehör hos Gud fader och därmed underlätta den troendes frälsning. Hovbiblioteket blev med tiden betydande, men skingrades efter Karls död då han i sitt testamente förordat försäljning av de handskrivna dyrgriparna till förmån för de fattiga.
Alla har väl en inre föreställning om hur påven högtidligt krönte Karl till kejsare julen 800, men även här glider vi in mot legendernas räjonger. Karl var i Rom för att stötta påven Leo III som var hårt ansatt av den romerska adeln. På juldagen när man hade samlats i Peterskyrkan för bön, tycks påven ha överrumplat kungen genom att sätta kejsarkronan på kungens huvud med orden ”Liv och seger åt Karl, Augustus, krönt av Gud, mäktig och fredsskapande kejsare.”
Det blev bakvänt för Karl, som givetvis sökte påvens stöd i sina imperieambitioner men som först hade behövt få den frankiska adelns godkännande för att sitta helt säker på tronen. Det finns ett vittnesmål om hans missnöje med arrangemanget. Om detta stämmer, skulle det ha kunnat bottna i att påven, och inte adeln, därmed tycktes ha skapat kejsaren och att Karl såg hur varje härskare med kejsarambitioner framöver skulle bli beroende av påvens välvilja.
Oavsett detaljerna runt Karls kröning blev imperiet kortlivat. De centrifugala krafterna ledde till en uppdelning av riket mellan Karls sonsöner genom fördraget i Verdun 843. När Karl den tjocke dog 888, dog också Karl den stores skapelse. Men imperietanken fortsatte att genomsyra det tyskromerska riket, inspirera Napoleon och uppfyllde i sin rent kulturella, bildningsinriktade tappning också det europeiska projektets kristdemokratiska grundarfäder, som i Karl såg en förebildlig lagstiftare och kulturförvaltare med kristna förtecken.
Dumézil lyfter avslutningsvis fram svårigheterna med att skriva om Karl den store, eftersom varje generation sedan 820 har skrivit fram sin egen Karl. Ändå har han lyckats åstadkomma en mycket läsvärd bok i ett ständigt fascinerande ämne, som vi svenskkunniga när som helst – det förtjänar att påpekas – också kan fördjupa oss i genom Eyvind Johnssons storartade roman Hans nådes tid.
- Klicka här för att läsa om Ulrike von Hirschausens och Jörn Leonhards Empires, hur olika imperier 1914 hade lagt under sig hela 84 procent av jordens yta, men sedan alla gått under
- Klicka här för att läsa om Xerxes misslyckade försök att utöka sitt imperium genom att erövra Grekland
- Klicka här för att läsa om hur karolingerkungen Ludvig den fromme kom att avgöra när vi firar Allhelgonahelgen