I en översikt över den arabiska samtidsromanen utgår Tetz Rooke här från antagandet att upprepade nomineringar till det mest prestigefulla av de omdiskuterade arabiska bokpriserna – ”The Arab Booker Prize” (IPAF) – också markerar litterär kvalitet och presenterar några av de författare som nominerats flera gånger och ställer frågan om vad som utmärker deras romaner och vilka teman de tar upp.
Kaosspiralen
Arabvärldens politiska verklighet präglas just nu av en nedåtgående spiral mot kaos och statsupplösning. Inbördeskrig och flyktingkatastrofer inträffar regelbundet. Aktuella exempel är krigen i Syrien, Libanon, Irak, Jemen, Sudan och Libyen. Litteraturen är också ett offer. Men det betyder inte att det saknas romaner från dessa länder, ofta är de skrivna från exil och ofta är krig och flykt ett huvudtema. Ibland står dock den historiska bakgrunden i centrum för berättelsen i ett försök av författaren att undersöka och belysa orsakerna till våldet och sönderfallet, som en litterär dokumentation av kaosspiralens effekter på det individuella planet.
*
I Qurina Eduardo-konserten (Kunshirtu Qurina Eduardo, 2022) berättar Najwa Bin Shatwan (f. 1970) historien om en familj från Benghazi i Libyen, om tre generationer och tre epoker: kungariket efter självständigheten 1951, diktaturen under Gaddafi, och inbördeskriget sedan, med ny regim av militant islamism. Familjen har grekisk bakgrund och tillhör medelklassen. Revolutionens expropriationer och förbud drabbar den hårt.
Huvudpersoner är två tvillingflickor där den ena lider av ett funktionshinder: hon stammar. Även om systern ibland kan spela hennes roll blir hon dubbelt diskriminerad, både på grund av sitt kön och sitt handikapp. Hon drömmer om att utbilda sig till arkeolog, möter en italiensk man (Eduardo) bland ruinerna i Kyrene (arabiska Qurina) blir kär och flyttar med honom till Rom. I denna familjesaga sätts dagens flyktingvåg över Medelhavet i en historisk kontext genom beskrivningen av Libyen som ett mångkulturellt invandringsland med antika rötter.
Qurina Eduardo-konserten kortlistades år 2023. Boken illustrerar vilken positiv effekt IPAF-priset kan ha för en författare, även för en icke-vinnare. Tack vare nomineringen (och det goda förlaget) trycktes den genast i separata upplagor i många länder för att nå läsare i hela arabvärlden: Egypten, Tunisien, Algeriet, Libanon, Irak, Kuwait, Arabemiraten och Palestina.
Sin första nominering till korta listan fick Bin Shatwan år 2017 med en roman som också handlar om Libyens historia, men där ämnet är slavhandeln och slaveriet i det traditionella samhället. Handlingen utspelar sig till stor del i en slum utanför Benghazi där ättlingar till slavar lever i fattigdom och misär. Tiden är sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, perioden från osmansk tid till italiensk kolonialism. Rasismen är socialt grundmurad, men utmanas av en kärleksrelation mellan sonen till en rik köpman och en svart kvinna. Romanen finns översatt till engelska som The Slave Yards.
*
När inbördeskriget i Syrien rasade som värst fick Khaled Khalifas romaner i engelsk översättning stor internationell uppmärksamhet för deras avslöjande bild av det sekteristiska våldet i landet och dettas historiska rötter. Två av dem hade först kortlistenominerats till IPAF-priset, In Praise of Hatred (Madih al-karahiyya, år 2008) och No Knives in the Kitchens of This City (La sakakin fi matabikh hadhihi al-madina, år 2014). Bägge karaktäriseras av ett skickligt berättande med tydlig intrig och tät dramatik. Handlingen spänner över flera decennier och involverar ett stort persongalleri runt en familj eller släkt i centrum med kvinnor som huvudpersoner. Geografiskt fokus är Aleppo, författarens hemstad, som också spelar huvudrollen i den hyllade episka romanen No One Prayed Over Their Graves (Lam yusalli alayhim ahad, 2019), översatt bland annat till norska (Ingen ba for dem, 2021) .
Författaren borrar i det auktoritära tänkandet, både hos alawiterna i det styrande Baath-partiet med dess hemliga polis och hos islamisterna i den underjordiska sunnitiska oppositionen; han skriver om samtidshistoriska händelser med insiderns insikt och systemkritisk blick. Bägge de kortlistade romanerna fick också positiva recensioner i engelsk press. Efter Asad-regimens sammanbrott och diktaturens fall den 8 december i år har de fått förnyad aktualitet.
När Khaled Khalifa gick bort förra året, endast 59 år gammal, hade han hur som helst fått status som en av Syriens främsta författare, och minnesartiklar om honom publicerades i europeisk press på många språk, fortfarande tillgängliga på författarens hemsida jämte bokpresentationer, videointervjuer och recensioner.
*
Flera framträdande arabiska författare har nyligen gått ur tiden: Jabbour Douaihy (1949–2021) från Libanon vars romaner nådde korta listan vid tre tillfällen, 2008, 2012 och 2020; i hans fall är det Libanons socio-religiösa spänningar och konflikter som levandegörs i skönlitteraturens form. Nyss avlidne landsmannen Elias Khoury (1948–2024) är ett ännu större namn, välkänd både i Sverige och internationellt, flitigt översatt (fyra romaner till svenska) och ofta prisad. Dock har han bara figurerat på IPAF-prisets korta lista en gång, år 2017, med romanen Awlad al-ghetto. Ismi Adam (2016) översatt till engelska som Children of the Ghetto. My Name is Adam (2018).
Huvudpersonen Adam är en israelisk palestinier som i likhet med författaren lever i New York och som beslutat sig för att utforska och skriva ner sin egen historia. Denna är samtidigt historien om fördrivningen av den palestinska befolkningen från staden Lydda (Lod) år 1948 och upprättandet av ett ”arabiskt getto” där för de få som blev kvar, eftersom det är i gettot som Adam själv blev född. Romantexten utgörs fiktivt av Adams anteckningar, som består av en mix av genrer och teman. Den resulterande experimentella formen är något som utmärker många av Khorys romaner, liksom ämnet, den palestinska katastrofen, nakban.
Children of the Ghetto vann inte priset 2017 som i stället gick till den historiska tegelstenen Ibn Arabi’s Small Death (se ovan), ett val som väckte en hel del kritik. Kanske hade Khoury otur med det årets jury, kanske med timingen; i år hade hans roman förmodligen haft större chans, ty krigsåret 2024 har Palestinakonflikten åter fått högsta politiska prioritet vilket också tycks ha påverkat juryns bedömningar.
Palestinakonflikten
Årets “shortlist” innehöll i alla fall två palestinska romaner varav den ena också tilldelades priset, En himmelsblå mask [förklädnad] (Qina’ bi-lawn al-sama) av Basim Qandaqji (f. 1983). Tyvärr har jag inte hunnit läsa någon av dem och kan inte ge någon recension. Ingen av de båda författarna har heller nominerats tidigare. Att vinnaren Basim Qandaqji avtjänar ett livstidsstraff i israeliskt fängelse sedan tjugo år tillbaka, dömd för medverkan i terrorism, har delvis överskuggat intresset för hans roman som sådan.
Bland de 124 titlar som förra året kandiderade till IPAF-priset, anmälda av de arabiska bokförlagen som är den instans som äger rätt att nominera böcker till priset, fanns även en annan med en palestinsk livstidsfånge som upphovsman. Det var Sagan om en vägg (Hikayat jidar, 2022) av Nasser Abu Srour, nyligen översatt till engelska som The Tale of a Wall, recenserad i bland annat The Guardian. ]. Denna text är dock en explicit självbiografi och ingen roman som reglerna stipulerar, men ibland har verklighetslitteratur starkare konstnärlig kraft än fiktionen.
Abu Srour (f. 1969) har suttit inlåst sedan 1993 då han arresterades 24 år gammal efter första intifadan. Hans berättelse om sin uppväxt i ett flyktingläger i Betlehem, sitt politiska motstånd mot ockupationen och olycksöde för evigt fast bakom en cementvägg är en djupt drabbande bok, skriven i en lyrisk och filosoferande introspektiv stil där dikter och brev ingår som element, viktig inte minst nu i avhumaniseringens tid. Fler internationella översättningar lär följa.
*
Palestinakonflikten har präglat Mellanösterns moderna historia. Naturligtvis har den därför också kommit att påverka den moderna arabiska litteraturen på ett genomgripande vis. Den är ett återkommande tema, för att knyta tillbaka till inledningens diskussion. Många länder har varit indragna i konflikten, och litteraturerna och litteratörerna har också dragits med. Den palestinska flyktingkatastrofen och diasporan är också ett särskilt fall av det större temat migration och exil; palestinska författare är spridda över världen.
På de korta listorna återfinns två palestinska författare vars namn förekommer mer än en gång: Ibrahim Nasrallah (f. 1954) uppvuxen i ett flyktingläger i Jordanien och Rabai al-Madhoun (f. 1945) uppvuxen i ett flyktingläger i Gaza. Den senare, numera brittisk medborgare och inflytelserik tidningsredaktör i London, har särskilt intresserat sig för de israeliska palestiniernas situation och samlevnadens problematik inom Israels gränser. I Fractured Destinies (Masair: kunshirtu al-hulukust wa-l-nakba, 2015), vinnare av priset 2016, berättar han en nutida släkthistoria som delvis är hans egen, komponerad i fyra ”satser” inspirerad av musikens språk, där två palestinska par med pass av olika nationalitet strålar samman i Israel och upplever medborgarskapslagarnas komplikationer. Och i The Lady from Tel Aviv (al-Sayyida min Tall Abib) [https://saqibooks.com/books/telegram/the-lady-from-tel-aviv/ ] nominerad 2010, utgår handlingen från ett samtal i ett flygplan från London till Tel Aviv mellan en man som ska återvända till Gaza efter 40 år i exil och en israelisk skådespelerska på väg tillbaka hem.
Ibrahim Nasrallah, som bor i Amman, är författare på heltid sedan ett par årtionden. Han har en lång verklista som innehåller både poesi och prosa och debuterade redan 1985 med romanen Febermarker (Barari al-humma). Den handlar om en palestinsk lärare som tar jobb i en liten konservativ, främlingsfientlig ort på Arabiska halvön för att kunna försörja sig. Berättelsen bygger på författarens egna erfarenheter som skollärare i ett UNWRA-projekt i Saudiarabien. I förlagstexten till den engelska översättningen Prairies of Fever (1998) beskrivs boken som en av de främsta modernistiska romanerna i vår tid tack vare sin icke-kronologiska struktur, sin poetiska mix av verklighet, drömmar och hallucinationer samt fusionen av djur- och människovärldar bland annat. Att författaren drabbades av svår malaria under sin exil i den arabiska byn är en biografisk nyckel till både titeln och stilen. Romanen finns också i en dansk översättning, Febersletter, från år 2006.
Nasrallahs nyare produktion har ofta historiska teman. Han har bland annat arbetat på ett stort projekt som gått ut på att skildra de senaste 250 åren av Palestinas historia i romanform: ”Den palestinska komedin”. Åtta titlar ingår i serien. Den femte av dem blev hans första kortlistade verk, Zaman al-khuyul al-bayda (2007) översatt till engelska som Time of White Horses (2016). Romanen är en episk familjesaga om en palestinsk familj under tre generationer, från slutet på 1800-talet under det osmanska styret till mitten av 1900-talet och slutet på det brittiska mandatet. Texten är en blandning av fiktion och dokumentär, tragedi och komik.
Dystopierna
Men Ibrahim Nasrallas andra IPAF nominering, år 2018, som också fick priset som det årets bästa arabiska roman handlar inte om Palestina, annat än indirekt, och inte om historien heller utan om framtiden. Det är ett verk i den numera mycket populära dystopi-genren.
Andra hundkriget (Harb al-kalb al-thaniya, 2016) utspelar sig i en nära, apokalyptisk framtid. Klimatet har kollapsat, de flesta djur och fåglar dött ut, dagsljuset nästan försvunnit och årstiderna slutat växla. Det råder allmän syrebrist. Genom kloningsteknik överlever mänskligheten. Fascistiska regimer tar makten och härskar från Borgen. Människan lär inte av sina misstag och därför är det förflutna förbjudet enligt ett fördrag mellan världens stater. Huvudpersonen herr Rashid är sjukhuschef och gift med Salam, men har en passionerad kärlekshistoria med sin sekreterare, något alla känner till.
Under romanens gång förvandlas herr Rashid från en rättrådig dissident, som därför blir torterad, till en falsk opportunist som själv torterar. Mördade människor och sönderslitna kroppar tillhör vardagen, som är grotesk, absurd och repetitiv: samma scener återkommer gång på gång, samma repliker och upplevelsen av att vara någon annan samtidigt som någon annan kanske är en själv; dubbelgångarnas hemsökelse är en metafor för den ultimata konformismen. Vilka budskap läsaren finner i boken beror på tolkningen av symboliken vid den nödvändiga allegoriska läsningen. Handlingen är surrealistisk, full av genrestereotyper och romangestalterna abstrakta personifikationer som inte inbjuder till identifikation. Men som ett skri av ångest över samtiden är tavlan otäck och stark.
Framtidsskildringar tycks särskilt inne i egyptisk litteratur. Senaste exemplet från IPAFs nomineringslistor är Cairo Maquette (nominerad 2022) av Tarek Imam (f. 1977) [https://arabicfiction.org/en/node/1882 ] som föreställer sig Kairo år 2045. En förklaring till detta kan vara den hårda censuren och förföljelsen av samhällskritiska röster och oppositionella mot militärregimen i landet. Dystopiernas skruvade verklighet är nära nog den faktiska för att ge kalla kårar, samtidigt som framtidsfiktionen ger författaren ett visst skydd mot repressionen. Dock inte fullständigt. Toleransnivån är extremt låg.
För sin grafiska framtidsroman Using Life (Istikhdam al-haya, 2014) dömdes Ahmad Naji till ett tvåårigt fängelsestraff och tvingades därefter i exil [https://www.dixikon.se/att-skriva-en-drom-om-samtida-egyptisk-litteratur-2/]. Naji har nu skrivit en memoar om tiden i fängelset, nyligen översatt till engelska som Rotten Evidence, ett nytt bidrag till en sorgligt stor korpus av arabisk fängelselitteratur. Naji innehar för tillfället ett ”writing freedom fellowship” för tidigare fängslade personer i USA: Andra egyptiska författare försmäktar fortfarande i diktaturens celler.
Nuet är tabu. Framtidsfiktionen är en strategi för att kunna skriva ändå, den historiska allegorin är en annan. En tredje strategi är självcensuren. Katia Al Tawil anser i sin avhandling att censuren och den därmed sammanhängande självcensuren är ett av de största problemen, kanske det största, för den arabiska litteraturens vitalitet idag. Författare undviker medvetet minerad mark, dels av hänsyn till den egna säkerheten, dels för att anpassa sig till normerna för de utmärkelser som kan ge dem ekonomiska förutsättningar att fortsätta skriva. Priserna sätter trender och skapar en estetisk konformism är hennes hypotes.
Epilog: Mörkertalet
Det finns naturligtvis många andra intressanta verk bland de dubbelt ”konsakrerade” i IPAF-sammanhang än de jag har tagit upp i min artikel. Tunisiern Habib Selmi (f. 1951), tre gånger kortlistenominerad (2009, 2012, 2021) och flitigt översatt till franska, har ett rakt språk, bra berättelser och är trevlig att läsa; kärlek, sexualitet, könsroller, sociala koder och kulturkonflikter är hans favoritämnen. Raja Alem (f. 1970) från Saudiarabien (nominerad 2011 och 2024) är det också många som håller högt.
Tar man även med enbart en gång nominerade dyker ytterligare fina namn upp: Huda Barakat, Sinan Antoon med flera. Och går man utanför korta listan och även granskar de långa listorna för priset, 16 titlar varje år, ska man upptäcka att snart nog alla betydande romanförfattare som skriver på arabiska haft verk nominerade åtminstone någon gång, ingen nämnd och ingen glömd. (Det finns förstås undantag, ex. Samar Yazbek, som vägrat låta sina romaner kandidera till de panarabiska priserna eftersom hon saknat förtroende för såväl bedömningskriterierna som bedömarnas kompetens.) Men varje urval förutsätter logiskt även luckor.
En fråga av mer principiell art är huruvida IPAF-priset som sådant lämnar god litteratur i skuggan? Finns det excellenta arabiska romaner som aldrig hamnar på listorna över huvud taget? Som jag förut nämnt hävdar forskaren Katia Al Tawil att de panarabiska priserna inte bara uppmuntrar litteraturen utan paradoxalt nog samtidigt marginaliserar, exkluderar och exkommunicerar avvikande verk och författarskap. Hon hänvisar till ett antal intervjupersoner som är kritiska mot priserna för att dessa aldrig, säger man, belönar kreativt nyskapande, kontroversiell konst som utmanar social, religiös eller politisk sensibilitet. Konkreta exempel på orättvist negligerade verk nämns emellertid inte och utan sådana är det svårt att testa tesen. Avantgarde och underground har även i andra litteraturer än den arabiska ofta behövt vänta på att tiden ska hinna i fatt, och de experimentella texterna har sällan rönt den uppskattning de förtjänar i sin samtid. Subversiva verk uppskattas sällan av dem som redan tillkämpat sig makt och prestige på fältet, symboliskt bekräftad med ett offentligt juryuppdrag.
Eftersom IPAF-priset byter jurymedlemmar varje år, sker denna hypotetiska utstötning i så fall inte som resultatet av enstaka personers inflytande och estetiska preferenser. Orsaken är snarare strukturell: att nå konsensus mellan fem personer från olika bakgrund och mer eller mindre auktoritära stater som själva ofta känner sig bevakade i sina val är svårt; i praktiken har alla fem bedömarna vetorätt mot oönskade verk. Fasta kriterier för priset existerar heller inte. Jurymedlemmarna är enligt instruktionerna fria att tillämpa sina egna subjektiva kvalitetskriterier. Vad som inte ska påverka dem i bedömningen stipuleras dock: utomlitterära hänsyn till sexualmoral, religion, politik, genre eller författarens tidigare produktion. Priset ska tilldelas ”årets bästa roman” kort och gott, detta är den officiella målsättningen. Men från subjektiva måttstockar till godtyckliga är steget kanske inte så långt i verkligheten?
Bedömningsprocessen för priset år 2023, som jag själv medverkade i, avslöjade för mig hur formlöst och luddigt måttet ”litterär kvalitet” kan vara när det väl ska tillämpas i praktiken. Det var nästan kusligt att upptäcka hur vilt värderingarna spretade (eller om man så vill hur stor spännvidden var) inom juryn: Av det årets 124 kandidatromaner föreslogs hela 56 (45 %) till den långa listan av åtminstone någon jurymedlem; 39 titlar (drygt 30 %) nominerades bara av en enda person och bara ett fåtal titlar uppskattades av fler än två. Detta var utgångsläget innan sammanträdena, diskussionerna och kapitulationerna tog vid. Den slutliga långa listan (16 titlar = 13 % av samtliga) som offentliggjordes i januari är alltså resultatet av kompromisser i hög grad, och tillfälligheter till en viss grad; både bra och dåliga verk kom med, enligt mina subjektiva normer, och några goda hamnade i skuggan …
*
Ett ofta förekommande påstående är att arabisk litteratur präglas av tre tabun: sex, religion och politik. Det var den egyptiska modernisten Edwar al-Kharrat (1926 – 2015) som en gång i tiden myntade uttrycket. Om det möjligen stämde då, så stämmer det i varje fall inte längre. Man kan tvärt om hävda att just sex, religion och politik utgör den samtida skönlitteraturens kärnverksamhet och huvudintresse – det är svårare att finna verk som inte handlar om ett eller flera av dessa ämnen än som gör det, till och med i finrummens bibliotek. Det hoppas jag att min översikt över ofta nominerade författare till IPAF-priset har visat eller åtminstone antytt. Yttrandefrihetens gränser är olika snäva förstås beroende på vilken stat en arabisk författare kommer från eller är verksam i, men det gemensamma panarabiska fältet med dess europeiska och globala extension medger transgressioner för den som vågar och vill.
Min personliga uppfattning är att det inte är ”tabuämnena” i sig som är känsliga. Det handlar mer om hur ämnet tas upp. Sexualiteten (inklusive samkönat sex) problematiseras exempelvis ofta i romanform. Men stötande och tabu blir det först när skildringarna upplevs som obscena, pornografiska, och innehåller grovt, vulgärt språk, könsord exempelvis. Böckerna finns, men är det god litteratur värd att belöna? Ja, faktiskt ibland, men inte a priori: provokationen i sig är inte ett kvalitetskriterium som automatiskt förtjänar ett romanpris.
Politisk korrekthet underlättar förstås också det kritiska mottagandet, och att kalla nu levande skurkar vid namn är att be om problem: ministrar, presidenter och kungar är sakrosankta. Men omskrivningar fungerar hyggligt. För övrigt har de auktoritära regimerna också sina litterära megafoner, författare som skriver spänningsfiktion som bekräftar det officiella narrativet.
Kurdiska författare skriver ofta nationalistiska romaner på arabiska med fokus på kurdisk identitet och historia; ingen av dem har hittills haft någon framgång i IPAF-sammanhang. Det kan tyda på exkludering av politiska skäl. Men en god sak är inte heller per automatik liktydigt med litterär kvalitet, så det återstår att bevisa.
Gränsen för acceptabel religionskritik slutligen går vid det blasfemiska. Kritik av fundamentalistisk islam, våldsbejakande islamism och dubbelmoraliska, skenheliga mullor eller imamer är ett vanligt tema i den nutida romanen. Den religiösa praktiken är fritt mål, men de religiösa symbolerna (Gud, Profeterna, Koranen) får inte besudlas eller satiriseras ens i fiktionens värld.
*
Det är metodologisk svårt att undersöka mörkertalet historiskt. Dels är det svårt att veta vilka förlag eller författare som valt att inte delta i konkurrensen ett givet år, dels är antalet romaner som ursprungligen kandiderar till priset många gånger större än antalet framgångsrika verk på de officiella listorna. Under IPAF-prisets historia har det årliga bedömningsunderlaget varierat mellan drygt 120 och drygt 180 titlar. Det ligger i belöningarnas natur att de flesta böcker blir förbisedda, men exakt vilka de förbisedda är vet bara administratörerna av priset.
Arabiska bokomslag brukar aldrig innehålla information av typen ”ej nominerad till the International Prize of Arabic Fiction”; det verkar inte vara ett försäljningsargument att ha blivit nobbad även om det beror på att texten är utmanande och nyskapande. Av dessa skäl är det svårt att göra systematiska jämförelser mellan de gömda/glömda i mörkret och de visade/prisade i det synliga spektret och spekulera om de underliggande orsakerna.
Däremot går det att göra nedslag. Kandidatromanerna för år 2023 är en korpus som jag själv har tillgång till. Bland det årets förbisedda vill jag särskilt lyfta fram En idealkropp för en viktig man (Jism mithali l-rajul muhimm, 2022) av egyptiern Khaled al-Berry (f. 1972) bosatt och verksam i London sedan ett kvarts sekel, en smart och underhållande bok som tilltalade min antiauktoritära outsiderestetik formad i 1960- och 70-talets alternativrörelser. Genren är den kritiska satiren som blandar konventionell och magisk realism. Boken fick mig att associera till Bulgakovs Mästaren och Margarita (fast jag knappt minns den) genom sin fantastiska historia, pendlingen mellan allvar och fars och sin struktur med två parallella berättelser, där den ena utspelar sig i verklighetens Egypten respektive London och den andra i den fornegyptiska gudavärlden med fokus på striden mellan Set och Horus om Egyptens tron och myten om Osiris förlorade penis.
Fallossymbolen är ett nyckelmotiv i romanen och ett centralt tema är kritiken av egyptisk (arabisk) manlighetskult och fallosdyrkan, där manligheten kopplas till penisens storlek. Romanen undersöker mansrollen genom huvudpersonens erotiska äventyr och landar i slutsatsen att sexfixering utarmar livet och tömmer det på värde: Horus öga (seendet) är viktigare än Osiris penis (sex). Övernaturliga figurer relaterade till fornegyptiska trosföreställningar dyker upp i (anti)hjältens vardagsliv med jämna mellanrum, och ett hemligt sällskap med uppgift att föra den faraoniska religionen vidare styr honom från kulisserna.
Gudarnas strid mot varandra går att läsa som en politisk allegori om maktkampen i det samtida Egypten, som man inte får beskriva i klartext, men det litterärt mest utmanande med romanen är förmodligen dess hämningslösa sexscener och ofta vulgära språk, särskilt i dialogerna på egyptisk dialekt där genitalier och kroppsvätskor förekommer frekvent. Handlingen är fullständigt oförutsägbar, fantastisk och full av dramatiska överraskningar. Många scener är filmiska i sin detaljrikedom och obehagliga som i en skräckfilm. Berättelsen går att läsa på många nivåer och är öppen för olika tolkningar.
Men romanen fann inget gehör hos majoriteten av bedömarna i juryn. Till skillnad från Mästaren och Margarita har den dock givits ut medan författaren ännu är i livet, och ocensurerad som det verkar. Som författare är Khaled al-Berry mest känd för sin självbiografi Livet är härligare än Paradiset (al-Hayat ajmal min al-janna, 2001) översatt till flera språk bland annat engelska, Life is More Beautiful than Paradise (2009), som skildrar hans uppväxt, deltagande och senare avståndstagande från en islamistisk ”sekt” inklusive en period i fängelse.
Den egyptiska vårens år, 2011, då nya kulturella vindar blåste för ett tag var romanen Orientalisk dans (Raqsa sharqiyya, 2010) – också den en mycket bra bok – en av de nominerade titlarna på IPAF-prisets korta lista; den finns översatt till italienska. Därutöver har al-Berry före En idealkropp för en viktig man, givit ut ytterligare två romaner.
*
Det är inte många av IPAF-prisets kortlistade böcker som finns översatta till svenska. Jag har hittat tre titlar av totalt 102 möjliga, så representativiteten är inte jättehög: Frankenstein i Bagdad av Ahmed Sadaawi (Tranan 2019), en sorts dystopi från Irak som vann priset 2014, Otared av Mohammad Rabie (Alhambra 2019) en dystopi från Egypten nominerad 2016, båda i översättning av Jonathan Morén, samt De rädda av Dima Wannous (Norstedts 2018), en bok om en ung kvinna i Syrien i diktaturens skugga nominerad 2018, översatt av Anna Jansson.
Det finns sannerligen många intressanta verk och författarskap kvar att fiska upp för såväl modiga bokförlag som självuppoffrande introduktörer. Men det finns också anledning att kasta nätet vidare än så. Det är långt ifrån säkert att de största fiskarna simmar i prisernas hav.
- Klicka här för att läsa första delen av denna essä
- Essän har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Svenska Akademien
- Klicka här för att läsa Tetz Rooke om Romanen i Oman