Den katolska kyrkan lär ha fler än 10.000 erkända helgon, många välkända medan andras namn och öden nu är bortglömda. Instiftades Alla helgons dag för att ingen av dem skulle tappas bort? Eller tog kyrkan under medeltiden i själva verket över en ursprungligen hednisk tradition, samhain? Och hur kommer lyktorna på kyrkogårdarna och Halloween in i bilden? Om helgen med många namn skriver här Martin Berntson.
 
Det råder en hel del förvirring kring bakgrunden till det populära firandet av Halloween. Handlar det bara om ett kommersiellt spektakel från USA eller har festen egentligen sina rötter i en förkristen keltisk fest vid namn samhain som levde kvar på de brittiska öarna efter kristnandet under tidig medeltid? Den sistnämnda föreställningen brukar åtföljas av uppgiften att den katolska kyrkan skulle ha inrättat Allhelgonahelgen i början av november för att kristna just samhain.
Dessa föreställningar, som i dag återkommer både i media, läromaterial och inom vissa neo-pagana rörelser, lanserades inom engelsk antropologi så sent som under början av 1900-talet. Men är de korrekta? För att reda ut problematiken kring sambandet mellan dessa dagar behöver en kort historisk översikt göras.
Den högtid som från början hette ”alla martyrers dag” började firas i östra Medelhavsområdet under 300-talet och hade sina rötter i vördnaden för de martyrer som dött för sin trosövertygelse under förföljelserna mot den tidiga kyrkan. Högtiden inrättades möjligen i biskopsdömet Antiochia i dagens Turkiet då den växande skaran helgon ökade risken för att något av alla helgon glömdes bort på deras egentliga firandedatum.
Från början inföll firandet under våren. Ännu idag firas alla martyrers dag på söndagen efter pingst i den östliga kyrkan. I väst infördes högtiden först 609 (eller möjligen 610) i samband med att påven Bonifatius IV invigde det gamla romerska templet Pantheon till kyrka, tillägnad jungfru Maria och alla martyrers minne. Även efter att högtiden införts i väst fortsatte den att firas under våren i enlighet med den ursprungliga östliga traditionen.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Under 700-talet flyttades firandet i väst till den 1 november, en förändring som godkändes av påven Gregorius IV. Ändringen blev dock allmänt gällande först 835 då Ludvig den fromme, som var tysk-romersk kejsare 813–840, inrättade högtiden i det karolingiska imperiet. Alla helgons dag, som är det namn som högtiden blivit känd under i väst, finns också inskriven i det äldsta bevarade kalendariet i Sverige, det så kallade Vallentunakalendariet, från 1198.
Vi vet inte varför firandet av alla helgons dag i Västeuropa ändrades från vår till höst under 700-talet, men åtskilliga teorier gör anspråk på att förklara den saken. En av dem pekar på klimatet och hur det under de torra vårarna var svårt att ordna förnödenheter åt alla pilgrimer som strömmade till Rom och Pantheon under högtiden, varför den bördiga hösten passade betydligt bättre för firandet.
En annan och mer trolig teori är att bytet av datum berodde på att påven ville ta hänsyn till germanerna som av någon anledning firade festen den 1 november. Det handlade då med andra ord om att slå fast en praktik som hade sina rötter i norra Europa – om än inte på Irland, där Alla helgons dag länge firades den 20 april. Enligt denna teori fick således både kelter och romare anpassa sig till en germansk tradition.
Senare under medeltiden infördes ytterligare en firandedag – alla själars dag. Denna helgdag inrättades med början i Frankrike och klostret Cluny, vars abbot Odilo år 998 påbjöd att det på kvällen den 1 november skulle ringas i klockorna och firas dödsmässa. Dagen efter skulle de munkar som var prästvigda fira en mässa för alla avlidnas själar.
Firandet, som till en början bara gällde för klostret Cluny och dess dotterkloster, fungerade som en följdriktning fortsättning på Alla helgons dag: efter att då ha vänt sig till de helgon som redan befann sig i saligheten, vände man sig dagen därpå till de avlidna som ännu befann sig i skärselden, på väg mot saligheten. Alla själars dag kunde redan under medeltiden förknippas med olika folkliga bruk, såsom besök och gåvogivande hos avlidna på kyrkogården. Vanligt var att man tände eldar (eftersom en och annan fruktade att de dödas själar återkom under natten) och att man utförde barmhärtighetsgärningar. Allmän helgdag blev alla själars dag emellertid först mot slutet av 1200-talet, men den fanns ändå med i det svenska Vallentunakalendariet från 1198.
Eftersom protestantiska teologer var minst sagt tveksamma till tanken på en skärseld och en förbön för avlidnas själar, avskaffades alla själars dag tämligen omgående i de länder och furstendömen som blev protestantiska. På vissa platser, däribland Sverige, levde dock Alla helgons dag kvar. Högtiden kunde nämligen, ansåg man, betraktas som ett lämpligt tillfälle att lära sig av helgonens goda exempel som föredömen här i livet. I Sverige fanns Alla helgons dag därför kvar som helgdag i almanackan fram till 1772 då den tillsammans med kyndelsmässodagen och Mikaelidagen (också Mickelsmäss) flyttades från sitt egentliga firandedatum till nästföljande söndag.
Så sent som 1953 återinfördes Alla helgons dag som en särskild dag i almanackan, men den var då inte längre fastställd till den 1 november utan till lördagen mellan 31 oktober och 6 november (lördag var då fortfarande halv arbetsdag i Sverige). Återinförandet av dagen hängde samman med att en ny sed börja vinna inträde. Det hade vid denna tid, troligen genom inspiration från de sydeuropeiska länderna, blivit allt vanligare att tända ljus på gravarna vid denna tid på året.
Hela denna allhelgonahelg inleddes med allhelgonaafton. Halloween är också egentligen en engelskspråkig förkortning av All Hallows’ eve, alltså ”allhelgonaafton”. Ordet Hallow (som några kanske känner igen från originaltiteln på boken Harry Potter och dödsrelikerna: ”Harry Potter and the Deathly Hallows”) betyder ”heliggjord” och kommer ursprungligen från grekiskans hagiázo och går igen också i det grekiska ordet hagios som betyder ”helig”. På engelska har All Hallows’ Eve dragits ihop till Hallowe’en som senare blivit Halloween. Under allhelgonaafton firades under medeltiden (och även senare) en så kallad vigilia, alltså en nattlig gudstjänst som brukade iakttas före viktigare högtidsdagar. Firandet av allhelgonaafton utgjorde följaktligen inledningen på allhelgonahelgen, ungefär på samma sätt som julafton, påskafton eller valborgsmässoafton.
*
Under början av 1900-talet växte det i England fram en föreställning om att halloween egentligen skulle ha varit en förkristen keltisk högtid. Vid denna tid hävdade filologen Sir John Rhŷs (1840–1915) att den keltiska festen samhain egentligen var en keltisk nyårsfest, en tes som han baserade på folkloreuppteckningar från Wales och Irland från sin egen samtid. Rhŷs’ teori vidareutvecklades av den välkände antropologen Sir James Frazer (1854–1941) som hävdade att samhain inte bara var en keltisk nyårsfest utan också en förkristen keltisk fest för de avlidna. Frazer menade också att den katolska kyrkans beslut att införa alla helgons dag och alla själars dag 1 och 2 november egentligen hade skett i syfte att kristna en livaktig hednisk keltisk fest.
Det har emellertid visat sig finnas flera problem med både Frazers och Rhŷs’ resonemang. Det finns till att börja med inget stöd för antagandet att samhain skulle ha varit en viktig religiös fest i det förkristna irländska samhället. Källorna till firandet av samhain har grundligt undersökts av den engelske historikern Ronald Hutton i hans bok The Stations of the Sun: A history of the ritual year in Britain från 1996. I sin bok kunde Hutton konstatera, efter att han gått igenom allt tillgängligt källmaterial, att vi egentligen inte vet så mycket om samhain förutom att den tycks ha ägt rum omkring 1 november på några platser i det tidigmedeltida Irland och då som ett sätt att fira vinterns ankomst.
Ett problem i sammanhanget är att de källor vi har till förfogande härrör från tiden långt efter att Irland kristnats. I de källor som omtalar festen, såsom Tochmarc Emire från 900-talet och Serglige Con Culaind från 1100-talet, omtalas inga religiösa eller rituella inslag under festen. Det är förstås inte helt otänkbart att det ändå ingått någon form av religiösa ritualer vid firandet av festen, men källorna ger oss inga indikationer på hur de skulle ha sett ut. Dessa eventuella riters förkristna ursprung är dessutom dunklare än så, eftersom de keltiska folkgrupperna på de brittiska öarna hör till de tidigast kristnade regionerna i norra Europa, något som skedde senast på 600-talet.
Även om samhain firades som en höstfest på vissa platser i Storbritannien, fanns det enligt Hutton inget stöd för Frazers antagande att festen skulle ha handlat om åminnelse av de döda eller ens att den skulle ha varit en nyårsfest. Den kan säkert ha förknippats med övernaturliga makter, något som kan ha orsakats eller förstärkts av det senare kyrkliga firandet av helgonen och de avlidnas själar. På lika lös grund vilade, enligt Hutton, Frazers teori om att inrättandet av allhelgonahelgen i början av november skulle ha varit ett sätt för den romerska kyrkan att kristna en kvarlevande hednisk fest på de brittiska öarna. Hutton anslöt sig snarare till den tidigare nämnda teorin, att förläggandet av högtidens firande till början av november snarast berodde på germanskt inflytande.
Trots att Frazers teorier om anknytningen mellan samhain och halloween alltså redan från början vilade på lös grund – något som Frazer själv faktiskt medgav – har hans hypoteser blivit spridda och betraktade som etablerade sanningar. Troligen beror det på att hans skrifter fick stor spridning under 1900-talet. Mest välkänt för den bredare allmänheten är hans monumentala verk The Golden Bough som gavs ut i tolv volymer mellan 1906 och 1915 och som på svenska kom ut under titeln Den gyllene grenen (som i sin senaste utgåva kom ut så sent som 1994).
Grundproblemet hos Frazer är att han är vad som brukar kallas empiriresistent. Han tenderade att bli så förälskad i sina teoribyggen att han gärna omtolkade eller ”förbättrade” sina källor så att de skulle passa in i hans system. Den gyllene grenen och flera av hans andra böcker dräller därför av inkonsekvenser, missförstånd och direkta felaktigheter. Han var i likhet med många i sin samtid under slutet av 1800-talet lockad av att finna något ädelt och genuint i den förkristna kultur som inte var ”besudlad” av kristendomen. Som den engelska historikern Mary Beard har konstaterat, gav Frazer enkla svar på frågor om fenomen som kunde upplevas som bisarra, främmande och ”vilda”, både på Storbritanniens landsbygd och i andra delar av det gamla brittiska imperiet.
Allhelgonahelgen har följaktligen varken sina rötter i amerikansk skräckfilmskultur eller i en förkristen keltisk fest med hedniska förtecken utan i den tidiga kyrkans framväxande helgonkult. Under medeltiden och genom inflytande från skärseldsläran tillkom dessutom bönen för alla själar. Allhelgonaafton, eller halloween som den i dag populärt kallas, är själva inledningen på detta firande.
I det protestantiskt präglade Sverige är det väl numera varken helgonen eller skärseldsläran som lockar den större mängden människor att tända ljus på kyrkogårdarna eller till att som barn tigga ”bus eller godis”, men det hindrar inte att allhelgonahelgen, inklusive ”halloween”, har gamla rötter i kyrkans historia.
 
Läsa mer
- Beard, Mary – Frazer, Leach, and Virgil: The Popularity (and Unpopularity) of The Golden Bough, Comparative Studies in Society and History, Vol. 34, No. 2 (Apr., 1992), pp. 203-224.
- Hutton, Ronald – The stations of the sun: a history of the ritual year in Britain. Oxford: Oxford University Press, 1996.
 
- Klicka här för att läsa Martin Berntson om Reformationen i Sverige ur några katolska betraktares perspektiv
- Klicka här för att läsa om den ortodoxa kyrkan och Ukraina
- Klicka här för att apropå Ludvig den fromme ovan läsa om Karl den store och karolingerriket