År 1800 behärskade olika imperier 35 procent av jordens yta. Redan 1914 hade de lagt under sig hela 84 procent, ofta med brutala metoder. Om denna imperiernas utveckling och deras makt har Ulrike von Hirschausen och Jörn Leonhard nyss kommit ut med Empires, Eine globale Geschichte 1780–1920. Tommy Andersson skriver här om boken.
Ett av den tyska bokvårens mer anslående historiska verk är Empires. Eine globale Geschichte 1780–1920, av Ulrike von Hirschausen och Jörn Leonhard, som i ett globalhistoriskt perspektiv behandlar de koloniala imperiernas funktion under det långa 1800-talet. Boken är av den bastanta sort som lätt kan få ett mindre kafébord att vackla till, men det är två saker som slår en redan innan man börjar läsa: titeln och omslagets bild av Chhatrapatistationen i Bombay.
Här är det tydligt att läsaren bjuds in till en äventyrsresa genom periodens imperiepolitik, men ingen kan väl bläddra vidare utan att först ha funderat över titelns språkliga skvader. Varför ”Empires” och inte det väntade ”Imperien”?
Anledningen är författarnas vilja att betona de kvalitativa skillnaderna mellan antikens imperier och de moderna världsvälden som började växa fram under 1600-talet, med de stora handelskompanierna som viktig drivkraft. Dessa nya imperier nådde sin fullt utvecklade form i slutet av 1800-talet, då också den (national)statliga faktorn slog igenom och strävan efter enhetlighet började underblåsa rasism och utrotningspolitik på ett sätt som avsevärt brutaliserade det imperialistiska projektet.
Dess styrande princip, som även möjliggjorde imperiernas omfattning, var den moderna europeiska statligheten med dess kärna av effektiv skatteuppbörd för finansiering av militärmakten, också känd som ”the fiscal-military state”. Därtill ökade modernisering och teknikutveckling möjligheterna till expansion och till förvaltning av så stora områden att vissa imperier faktiskt kunde bli världsomspännande. Men kommunikationstekniken gjorde även att demokratiidéer och kritik av den imperialistiska politiken kunde spridas, från huvudstäderna till randområdena och tillbaka igen.
I fem stora avdelningar behandlas hur de moderna imperierna på olika sätt handskades med sina multietniska samhällen. Samtliga delar inleds med en bakgrund som följs av ett fördjupat resonemang med en närmast överdådig empirisk detaljrikedom och skärpa, som utifrån specifika omständigheter fångar imperieexpansionen som världsomspännande process.
Den första delen, Erövra och exploatera, behandlar just erövringen som förutsättning för det imperialistiska maktövertagandet i de eftertraktade områdena, men då det egentligen inte fanns några obefolkade områden, måste hänsyn tas till de lokala samhällsstrukturerna. Inledningsvis var heller inte imperiemakterna alltid militärt överlägsna, vilket också påverkade processen.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Försöken att förverkliga imperieambitionerna antog formen av ett komplext spel, som behandlas i avdelningen Härska och förhandla. Där ligger fokus på juridik, överläggningar och utbildning (på imperiemaktens språk) som maktstrategiska instrument, men också som möjligheter för enskilda individer att hävda sin rätt och göra socioekonomisk karriär. Generellt krävdes dock samarbete med lokala eliter för att lyckas, vilket ofta gick ut över resten av befolkningen som därför måste blidkas.
Avdelningen Tro och representera hakar i denna problematik och behandlar försöken att vinna undersåtarnas hjärtan, bland annat med religionens och monarkins hjälp. De tidigare tillbakadragna kungahusen tillgrep den nya masskulturens medel för att framträda med en strålglans som var tänkt att blända undersåtarna med det egna imperiets lyskraft.
Den ekonomiska vinningen som en central drivkraft för både imperieliterna och de etniska ekonomiska nätverk i exempelvis Indien och Kina som i linje med globaliseringens logik snart började exportera sina varor till Europa beskrivs också, men lämpligt nog i avdelningen Blomstra och profitera.
Det imperialistiska projektet var en ständig balansakt på flera plan, och i takt med att antalet oexploaterade områden i världen minskade, hårdnade kampen om återstoden. År 1800 tillhörde 35 % av jordens yta något imperium, år 1914 var det 84 %.
Försöken att finna nya områden och bibehålla de befintliga beskrivs i den sista avdelningen, Kämpa och försvara, om imperiernas militära förmåga. Under det långa 1800-talet gick det inte ett enda år utan att det någonstans i det brittiska imperiet fördes så kallade ”small wars”, som var samlingsbegreppet för de militära insatser som skulle säkra väldets fortbestånd.
Men det var inte de små konflikterna utan det stora kriget 1914–1918 som blev upptakten till imperiernas svanesång. Genom kriget drabbades staterna av ekonomisk och politisk ruin kombinerad med inre upplösning, och när löftena om politiskt inflytande för de kolonier som sänt unga män till Europas skyttegravar sveks, blev det gnistan till nationell politisk frigörelsekamp.
Det är en fördel att fördjupa sig i Empires avsnitt för avsnitt. Då framträder verkligen bokens stimulerande dynamik mellan överblick och detaljfokus, ofta med inriktning på enskilda personers liv som illustrativa exempel. En av dessa personer är furstinnan Rani Lakshmibai av Jhansi på indiska subkontinenten. Eftersom Indien redan var uppdelat i etablerade riken när britterna kom dit, uppstod ett komplext spel mellan de lokala furstestaterna som med hjälp av olika strategier eftersträvade fördelar i kontakten med britterna.
I denna dragkamp fick Rani Lakshmibai en roll som diplomat och militärstrateg i samband med sepoyupproret 1857, då hon formellt utropade sitt rikes oavhängighet. Visserligen stupade hon i strid med britterna 1858, men hon är emblematisk eftersom hennes öde återspeglar hela regionens prägel av etnisk och social mångfald, konkurrerande maktintressen, konflikt och samarbete.
Genom hela texten hålls två former av kolonialism isär: den som utgick från Västeuropa till Afrika, Asien, Sydamerika och Stillahavsområdet – med tyngdpunkten på de brittiska, franska och tyska imperierna – och den som utmärkte de ryska, ottomanska och habsburgska rikena. Medan de förra inriktade sig på utomeuropeiska landvinningar och interkontinental handel, växte de senare genom utbredning i närområdet.
I slutet av 1700-talet började tsarriket att genom ”omflyttning” av ortodoxa bönder underkuva och russifiera territorierna ner mot Svarta havet, Kaukasus och Centralasien, vilket blev upptakten till en omvälvande politik som märks av än i dag. Råvaran bomull visar i sammanhanget hur problematisk statlig styrning i stor skala kan vara. När efterfrågan på bomull steg under 1800-talet, uppmuntrade staten odling av bomull i stället för brödsäd i dessa områden, vilket först var en lukrativ affär, men en politik som under första världskrigets allmänna knapphet ledde till akut spannmålsbrist.
Frankrike prövade en snarlik, men mer merkantilistisk, taktik i Västafrika som dock gick snett då konsumenterna där föredrog inhemska tyger framför dem som vävts av afrikansk bomull i Frankrike i syfte att återexporteras till kolonierna.
Avslutningsvis är det intressant att följa beskrivningen av infrastrukturen som en förutsättning för imperierna men också som ett fenomen som kunde vändas emot centralmakten. Suezkanalen, eller ”The Highway of Empires”, är ett givet exempel på detta också därför att den blev en förmedlande länk inte bara för varor och människor, utan även för radikala idéer och politiska initiativ. Kanalens betydelse blev uppenbar 1893 när arbetarna på mudderverken snabbt fick gehör för sina krav på bättre villkor efter hot om blockad av kanalen.
Transsibiriska järnvägen användes i revolutionen 1905 för att sprida budskapet om revolt till avlägsna provinser, vilket knappast var ursprungssyftet, och tre år senare stod den ottomanska järnvägen från Damaskus till Mekka klar, men till ett högt pris. Projektet utsattes för upprepade attacker från lokala beduiner som såg intäkterna från sin karavanverksamhet bokstavligen gå upp i rök från lokens skorstenar. Under ledning av shejken Hussein ibn Ali fördrevs dock ottomanerna från landet vilket blev ännu en spik i kistan för Europas sjukling.
Som Martin Mulsow visat i sin bok Überreichweiten är det märkligaste med globaliseringen kanske hur idéer med människans och infrastrukturens hjälp färdas runt jorden. Det blir självklart i avsnittet om Mahatma Gandhi som tydligare än andra exemplifierar detta. Under sina vistelser i tre världsdelar, som alla ingick i det brittiska imperiet, utvecklade han de idéer om fredligt motstånd som nådde sin fulla mognad efter hans återkomst till Indien. Där bidrog de till frigörelsen från det koloniala oket och utvecklingen till världens största demokrati. Men det var inte idéernas slutstation. Tvärtom fick de ny kraft att röra sig ut till världens länder där Gandhis tankar inspirerar människor än i dag.
Inspiration är också vad Empires ger läsaren. Det är omöjligt att göra en så överrik bok rättvisa och därför återstår inget annat än att rekommendera fördjupad läsning av enskilda stycken eller av helheten, vilket till sist blir enda alternativet när man väl blivit biten.
- Klicka här för att läsa Tommy Andersson om Martin Mulsows bok Überreichweiten
- Klicka här för att läsa Jan Stolpe om Atlantis, vars imperiedrömmar fick det att gå under
- Klicka här för att läsa om Figes The Story of Russia, om Rysslands historia och om hur den får motiverar fortsatta imperiedrömmar
- Jörg Leonard talar om Europa ur ett historiskt perspektiv