Sedan 1919 publicerar det franska förlaget Les Belles Lettres titlar med anknytning till antiken och medeltiden i form av både förstklassiga översättningar av originaltexter och samtida verk av forskare och skribenter i berörda ämnen.
Ett nyutkommet exempel är Le cercle des byzantinistes: Comment bibliothécaires, savants et voyageurs inventèrent Byzance (XVIe-XIXe siècle) (Bysantinisternas krets. Hur bibliotekarier, lärda och handelsresande uppfann Bysans under 1500–1600-talen) av Anne-Marie Cheny, professor i modern historia vid universitetet i Rouen. Hon har länge intresserat sig för hur föreställningen om Bysans började ta plats i renässansens intellektuella liv för att med tiden utvecklas till en egen forskningsdisciplin. Boken är resultatet av flera års arbete och belyser detaljrikt och pedagogiskt en aspekt av den europeiska lärdomshistorien som ofta omgärdats av dunkel.
Bysantologin blev en egen vetenskapsgren i slutet av 1800-talet med tysken Karl Krumbacher som första professor i ämnet 1897. I Frankrike inrättades den första professuren 1899, då Charles Diehl tillträdde sin tjänst vid Sorbonne, väl medveten om att grunden lagts av franska lärda redan i mitten av 1500-talet. Den kanske mest betydelsefulle av dessa föregångare var polyhistorn Nicolas-Claude Fabri de Peiresc (1580–1637), som från sitt hem i Provence korresponderade med en hel krets av lärda i hela Europa.
Parallellt med ett djupt intresse för astronomi ägnade han sig också åt antiken och kunde på ett fruktbart sätt utnyttja sitt redan omfattande kontaktnät för epistolärt utbyte av och om antika och medeltida handskrifter med andra intresserade. Denna sida av Peiresc beskrivs ingående i Le cercle des byzantinistes, med särskild tonvikt på hans omfattande bibliotek, som med ungefär femtusen volymer, varav många handskrifter på antik grekiska, var en av den tidens största privata samlingar, men också på betydelsen av hans samlariver för att viktiga texter alls hamnade i Frankrike.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Över huvud taget är genomgången av hur dessa föregångare kom över sina manuskript, bevarade och katalogiserade dem, en röd tråd genom boken och en viktig nyckel till förståelsen för hur ämnet bysantologi sakta men säkert växte fram.
Turkarnas erövring av Konstantinopel 1453 och det tryck på kristenheten som den medförde förstärkte känslan av att ett rike gått i graven och att det nu gällde att rädda vad som räddas kunde. Men även om riket nu var ett avslutat kapitel uppfattades det ändå aldrig som en isolerad entitet i renässansens ögon. Tvärtom framstod det som ett av många inslag i kristenhetens övergripande historia. Man studerade således inte Bysans som en exotisk civilisation, utan för att i ett större sammanhang av konfessionell rivalitet lära känna de egna religiösa rötterna, med stora filologiska och kulturhistoriska vinster som följd.
Anne-Marie Cheny visar hur samlare och lärda under 1500-talet och tidigt 1600-tal med hjälp av handelsresande och andra bulvaner sökte efter handskrifter i Konstantinopel och på Cypern. Kunskaperna i grekiska var begränsade i 1500-talets Europa, vilket innebar att man inte riktigt förmådde skilja på antik och medeltida grekiska, och eftersom man heller inte riktigt visste vad man sökte efter skördade man brett i de handskriftbestånd som fanns kvar.
Lokala köpmän med intresse för handskrifter insåg detta och passade på att sälja allt de hade på grekiska, vilket gav upphov till brokiga samlingar som gjorde att bysantologin som en egen disciplin endast i maklig takt kunde sållas fram ur dem. En av bokens viktigaste lärdomar är att bysantologin delvis föddes ur missbedömningar av dokument som uppfattades som romerska och antika utan att faktiskt vara det. Därför kom också många i sammanhanget irrelevanta dokument att bevaras innan man studerat dem och förstått deras innehåll. Samtidigt gjordes viktiga och riktiga urval som översattes och redigerades i tvåspråkiga utgåvor av hög kvalitet, vilket var avgörande för utvecklingen av ämnet som vi känner det.
Men hur kunde detta då göras när kunskaperna i grekiska inledningsvis var så skrala? Faktum är att det redan före 1453 förekom undervisning i grekiska, främst i Venedig och Florens, där Manuel Chrysoloras och Demetrios Chalkokondyles verkade både som lärare och översättare. Efter Konstantinopels fall steg så antalet landsflyktiga lärda. En av dem var Janus Lascaris som i Frankrike bidrog till att befästa intresset för bysantinsk kultur och antik grekiska genom skapandet av biblioteket i Blois under Ludvig XII och arbetet med flytten av samlingen till Fontainebleau under Frans I, som också hämtade inspiration från Lascaris till att grunda Collège des lecteurs du roi, som sedermera utvecklades till Collège de France.
Mellan Manuel Chrysoloras och de första professorerna i bysantinologi ligger det århundranden av såväl försök och misslyckanden som avgörande forskningsgenombrott. Ofta krävdes stora ekonomiska åtaganden, som Anton Fuggers finansiering av tysken Hieronymus Wolfs lika ambitiösa som banbrytande projekt Corpus Historiae Byzantinae eller det enastående lärdomsmonumentet Byzantine du Louvre, textsamlingen som inleddes 1647 under Ludvig XIV och avslutades i början av 1800-talet, då ambitionen att i folioformat trycka alla texter av bysantinska historiker mellan 400- och 1400-talet i grekiskt original med en parallell översättning till latin, äntligen fullbordades.
Sammanvägt uppvisar alla dessa lärdomsstigar ett så komplext mönster att många skulle ha strukit flagg vid blotta tanken på att bringa reda bland dem. Men med noggrann kartläggning av de kommunikativa nätverken, handskriftsbestånden i de många biblioteken, publikationssätten, som vilade tungt på insatser av boktryckare som Johannes Herbst (Oporinus) och Henri Estienne i Paris (likaså finansierade av Fugger) och kunskapsspridningen klarar Anne-Marie Cheny den besvärliga uppgiften.
Flertalet av de lärda som hon tar upp som pionjärer på området arbetade också minst lika metodiskt som hon själv, vilket med tiden gav stadga åt materialet och hög status åt allt bysantinskt, vilket i sin tur väckte alltmer namnkunniga personers nyfikenhet.
En av dessa var kanske inte oväntat hertigen av Saint-Simon, vars bibliotek då han avled 1755 omfattade bl.a. samtliga dittills utkomna foliovolymer av Byzantine du Louvre. När hans bibliotekarie började klassificera bokbeståndet skapade han rubriken ”Bysantinsk historia” under sektionen ”Profan historia: Antikens historia”, och därmed blev Saint-Simons bibliotek ett av de första med en särskild rubrik för ämnet som dittills sökt ett eget namn.
Även upplysningsfilosoferna intresserade sig för Bysans, om än snarast som avskräckande exempel. Voltaire och Montesquieu, som inte behärskade grekiska, tog del av textmaterialet i översättning och såg däri främst ett exempel på envälde och teokrati, medan Nicolas de Condorcet utvann mer ur studiet av Bysans. Visserligen hade han en generellt lika nedvärderande syn på det fallna riket som exempelvis Edward Gibbon.
Men Condorcets Esquisse d’un tableau historique des progrès de l’esprit humain som beskriver det grekiska inflytandet på filosofins, vetenskapens och politikens område ända fram till stagnationen i samband med Roms fall och under kristendomens dogmatiska inverkan, uppvisar ändå ett delvis nytt drag. Här tillmäts grekernas kultur och språk avgörande vikt som ursprunget till de moderna samhällsinstitutionerna och Bysans ses som en brygga till väst. Detta särskilt sedan man börjat se osmanerna som ännu värre barbarer än de dekadenta sällarna i Konstantinopel.
Det vi får ta del av i Le cercle des byszantinistes är inget annat än en enastående lärdomshistoria i vardande, som med säkerhet kommer att inspirera både historiker och andra intresserade att fördjupa sig i ämnet. Att delar av boken består av uppräkningar av centrala handskriftsbestånd är en oundviklig sida av den minutiösa kartläggningen av materialet men uppvägs med råge av både illustrationerna och det värdefulla sakinnehållet.
- Klicka här för att läsa om Karl der Grosse. Gewalt und Glaube av professorn i medeltidshistoria Johannes Fried
- Klicka här för att läsa om Bart Van Loos vackert illustrerade boken De Bourgondiërs, intressant om burgunderriket, ursprunget till dagens Nederländerna
- Se ett samtal med författaren här