Slavernas ursprung och Rysslands uppkomst

Plötsligt under 400-talet och till synes från ingenstans dök slaverna upp i Europa.  Under medeltiden kom de att härska över halva Europa. Vilka var de? Varifrån kom de? För romarna var de barbarer, för de kristna hedningar. När Ryssland kristnades på 900-talet utraderades de definitivt från den ”ryska” historieskrivning som bland andra Putin förfäktar idag. I sin nya och viktiga bok Mythologie et religion des slaves païens söker Patrice Lajoye efter deras ursprung och kultur i vad som redan då var en interaktion med ”väst”.

De hedniska slaverna

”Ingenting är så oförutsägbart som det förgångna” lyder ett välkänt ryskt talesätt, med förmåga att injaga både munterhet och skräck. Uttrycket har att göra med den långa ryska traditionen av totalitär historieskrivning och ’historiosofi’, som kanske uppstod redan före landets kristnande i slutet av 900-talet.

En sådan misstanke får i alla fall en halv bekräftelse i religionshistorikern och den komparativa mytologiforskaren Patrice Lajoyes nya bok Mythologie et religion des slaves païens (”De hedniska slavernas mytologi och religion”, 2022).

För redan innan Ryssland kristnades var det något särskilt med minneskulturen där i områdena vid Dnepr, Dnestr och Donau. Plötsligt, under 400-talet, dyker slaverna nämligen upp i Europa – i form av de tre folken anter, sklavener och veneter. De verkar komma från ingenstans. Skjutna som pilar ur mörkret. De blir en outsinlig reservoar av trupper i tjänst hos de mer välkända ’barbariska’ folk som anfaller det östromerska riket.

De fungerar som hjälptrupper och legosoldater åt germaner och goter men också åt turkspråkiga folk som bulgarerna, vilka till slut blir slaviserade. Efter att först ha lierat sig med de folk hos vilka de träder i tjänst, kommer de till slut att dominera dem.

Under medeltiden härskar slaverna över halva Europa. Från de östra delarna av Tyskland ner till norra Grekland och österut mot Ural.

Slaverna omnämns alltså inte i några skriftliga källor före 400-talet. Jordanes nämner vad som måste vara tre slaviska folk i sitt historieverk från 550-talet. Men också rena omnämnanden är sällsynta, trots fenomenets betydelse.

Senare, i samband med att Ryssland kristnades – eller ’döptes’ – i slutet av 900-talet,  utraderades med stort nit i sin tur den existerande förkristna eller hedniska mytologin och religionen. Det gällde både dess muntliga och skriftliga källor. Vad som fanns kvar efter denna våldsamma frälsning var skällebrev och domedagspredikningar mot den hedniska kulturen.

Jämfört med till exempel Skandinavien var situationen radikalt annorlunda. Hos oss – ja och på Irland förstås – bevarades ’hednatidens’ skaldekonst, krönikor och sagor, de norröna skapelsemyterna och gudarna förbjöds egentligen aldrig. Så ej i Ryssland.

Vetenskap och den ”ryska” historien

Den här långa traditionen av censur av historien och därmed också av historiens oförutsägbarhet, nådde en av sina höjdpunkter under romantiken. Efter Napoleonkrigen var Ryssland, som kommit ut som en segrarmakt, i starkt behov av både en egen folksjäl enligt Herders modell och en specifikt ’rysk´ historia. Den skulle stärka känslan av kontinuitet och legitimitet för regimen inför såväl konsolideringen av erövringarna av Finland, delar av Polen, Ukraina och Kaukasus som de kommande äventyren i söder och öster.

Man skapade då den lära om ’folklighet’, ’ortodoxi’ och ’självhärskardöme’ som hädanefter blev den nationella ideologin. Och som än idag, i synnerhet under den putinska diktaturen, tycks styra den politiska och kulturella utvecklingen och prägla den nuvarande regimens ideologiska tjänsteandar och biktfäder.

Idag har en historiefilosofisk doktrin antagits i denna anda. Det var därför säkert inte av en slump som en av dess tillskyndare och upphovsmän, den illa sedda före detta kulturministern Medinskij, fungerade som chefsförhandlare mellan Ryssland och Ukraina under de förhandlingar som ägde rum i Turkiet och Belarus under våren 2022. För aggressionen mot Ukraina handlar ju också om kultur- och minnespolitik.

Invasionen hade inte varit trovärdig utan den fullständigt grundlösa och bisarra essä om Rysslands och Ukrainas enhet och gemensamma identitet som Vladimir Putin publicerade sommaren 2021 på Kremls hemsida, som en form av ideologisk och minnespolitisk förbekämpning inför den kommande blodiga striden.

Någon hade dessförinnan alltså haft fel. Kremls spindoktorer hade inte insett att något skamligt hade inträffat i det förgångna som nu krävde (upp)rättelse. Lenin och Chrusjtjov hade ”skapat” en ukrainsk fejkstat utan verklig historisk, etnisk eller språklig grund. Det nya Ryssland var kallat att rätta till denna historiska orättvisa, om så med våld.

Det innebar att också bärarna av den bristfälliga historiesynen hamnade i farozonen. Chefsrådgivaren i Kreml för Ukrainafrågor fick avgå och många av de historiker och arkeologer som trots allt förfäktade en vetenskaplig historiesyn på Rysslands uppkomst, den ukrainska identiteten och på landets kristnande – inte minst dess täta förbindelser med Skandinavien – hamnade i skärselden.

Slaverna och kelterna i ”väst”

Men så dyker den alltså upp på nytt, den historiska kunskapen om slaverna, via den franske forskaren Lajoye (som för övrigt baserar sig på äldre forskning och på några lysande ryska humanister från den senare sovjetepoken). Ingenting är så oförutsägbart som det förgångna.

Inte oväntat då att de teorier som framförs av Patrice Lajoye utsatts för ryska nationalpatriotiska skärmytslingar på sociala medier. Lajoye påstås – helt felaktigt – inte kunna ryska, inte ha läst rysk forskning osv. Och detta bara för att han – med alla fakta i handen kan visa hur närstående slaverna i kärnområdena kring floderna Dnepr och Pripjat var den i princip keltiska latènekulturen (av fyndplatsen La Tène vid Neuchâtelsjön i Schweiz).

Också dessa till synes perifera och än i denna dag relativt okända slaviska kulturer byggde alltså på en fruktbar interaktion med ”väst”, på ett sätt som påminde om interaktionen med Skandinavien några hundra år senare, då i samband med Kievrikets grundande.

Men i Ryssland är det förgångnas uppdykande ett hot av en något annorlunda art. Omgörningen av det förgångna blir där en ersättning för politik, det vill säga egentligen just en politik. Den praktiska politikens absoluta brist på legitimitet i folkets ögon – tänk till exempel på de öppet förfalskade ’folkomröstningar’ som nyss genomfördes på de ockuperade områdena i Donbass – grundas istället i en politiskt fastslagen historiefilosofisk nödvändighet: att i farans stund samla den ryska jorden och förklara alla ukrainare för ryssar. Det är så det går till. Här har etablerade historiska fakta ingen mening annat än som hot mot makten.

Den mytologiserande historiosofi som högerextrema partier i väst ofta håller upp som ett slags tröstpris har inte vunnit acceptans. Konflikterna här inom akademin följer än så länge andra linjer. Den handlar mer om en annan ”aktivism” kontra forskning än om att med vetenskapens hjälp återupprätta ett storslaget förflutet, också i praktiken. Men viljan finns där, hos vissa, och det gäller att se upp.

Komparativ mytologi och religion

Patrice Lajoyes bok – som knappast hade kunnat utges i Ryssland idag – är ett spännande tillskott till diskussionen om slavernas ursprung och Rysslands uppkomst.

Lajoye är en internationellt erkänd specialist inom ett relativt nytt forskningsområde – komparativ mytologi och religion – och han är lika välorienterad inom den keltiska – som är hans ursprungliga kunskapsområde – som inom den skandinaviska och slaviska kulturkretsen.

Dessutom har han i andra sammanhang dokumenterat ett lika sällsynt som välkommet intresse också för hur de mytologiska och religiösa substraten översätts, blandas och omtolkas i samtida fantasylitteratur och nya medier.

Han har tidigare presenterats i Dixikon med sin bok Fils de l’orage. Un modèle eurasiatique de héros (Åskans söner. En euroasiatisk modell-hjälte?) – en rätt fantastisk komparativ studie där ett slags invariant byggs upp av skandinaviska, slaviska och asiatiska gudomar till en rejält osympatisk euroasiatisk idealgud och hjälte liknande vår ”Tor” och slavernas ”Perun”.

Dixikons recensent var positiv till Lajoyes komparativa metod men menade att den också rymde faror. En alltför stor tilltro till långa utvecklingsperspektiv och genealogier kan skada känsligheten för konkreta historiska förlopp som tvingar samman människor och idéer, eller skiljer dem, ibland med våld, och därmed orsakar språkliga och kulturella inflytanden, som inte ”borde” ha ägt rum enligt teorin men faktiskt gör det, och blandar kulturer och språk på nya sätt.

Det är ju också en sådan utveckling som för närvarande pågår inför våra ögon, när Ryssland försöker krossa Ukraina som stat – eller i varje fall ta ifrån landet dess östra och sydöstra delar och integrera dem i en gryende rysk, euroasiatisk kontext. Samtidigt som det ukrainska språket och den ukrainska kulturen i kraft av de historiska och politiska omständigheterna, snabbt rör sig mot ett euroatlantiskt sammanhang.

Oavsett vissa metodkritiska synpunkter man kan anlägga på Lajoyes nya bok om förkristen tro och mytologi bland slaverna, måste den ändå anses mycket viktig. I ett internationellt perspektiv fyller den en kunskapslakun om ett väldigt indo-euopeiskt tidrum. Den är förvisso också viktig i sin franska kontext, där någon liknande bred genomgång av slavernas historia inte skett på mycket länge.

Men boken känns egentligen ännu viktigare i en svensk kontext. Här har fokus av förklarliga skäl i allmänhet legat antingen på samspelet mellan vikingar/varjager och slaver i samband med Kievrikets uppkomst och kristnande (den litteratur som följt i spåren på Vilhelm Thomsens Det ryska rikets grundläggning genom skandinaverna från 1882, eller på på östkristendomens tillkomst och utveckling inom det ryska riket, en utveckling som varit viktig för de relationer som har byggts upp och rivits ner mellan Ryssland och Skandinavien under mer än ett millenium.

En egen kultur, mytologi och religion

Men att som Lajoye gör, gå in i den slaviska mytologin och religionen för dess egen skull, har man inte gjort i Sverige på något brett upplagt sätt (med undantag för översikter av den legendariske Alfred Jensen i början av förra seklet och några lika remarkabla som allsidiga och välorienterade wikipediasidor tillverkade av folkbildande svenska slavister).

Jag skulle rentav tro att den konservative skribenten Oskar Angelus i sin artikel i Svensk tidskrift i december 1955 är ganska representativ för hur vi har föreställt oss förhistorien i de områden som idag utgör det självständiga Ukraina:

”Kristnandet – 988 eller 989 – /…/  var ju ingen särskilt uppseendeväckande händelse, eftersom den hedniska religionen varken hade en längre utveckling bakom sig eller ägde någon bestämd kult eller inre styrka.”

Lajoye vänder upp och ned på detta slentriantänkande. Han visar för det första hur den ryska formen av kristnande, utan misskund, nästan med en gång suddade ut de berättelser om tidigare myter och kosmologier, som inte kunde inlemmas i den kristna traditionen och oskadliggöras den vägen.

Och denna utradering – som också betonades i postsovjetisk vetenskaplig forskning under 1990-talet – gör det också så svårt att säga hur slaverna kunde dyka upp i så stora mängder på 400-talet att de förmådde slavisera sina grannfolk. För det andra visar han att det trots bristen på texter går att veta och påstå en hel del om de förkristna slaviska kulturerna.

Och vad är det då Lajoye får tag på? Den historiskt – och kanske politiskt? – viktigaste tåten är det nära sambandet mellan den redan nämnda latènekulturen och slaverna, mellan keltiskt och slaviskt, atlantiskt och östeuropeiskt.

Lajoye underbygger detta samband med en inventering av forskningen kring ett stort fyndområde i centrala Ukraina vid namn Zarubinets – ett område som i likhet med de övriga tidigslaviska kulturformationerna, är föga bekant i väst. I likhet. för övrigt, med mycket annan kultur som finns i dagens Ukraina.

Med hjälp av denna arkeologiska fyndbas och en väldig beläsenhet i antika källor, äldre och nyare forskning, lyckas Lajoye att göra en faktaspäckad, systematisk inventering av grunddragen i slavernas ritualer, helgedomar, prästerskap och kungamakt, gudomar, kosmologi och mytologi. Ibland är konturerna av det beskrivna ofullständiga som halvfärdiga fantombilder, ibland rör det sig om mer kryddstarka skildringar.

Det känns fräscht, detta väldiga material, trots sin mestadels mycket höga ålder. Nu ligger det där, utlagt på 200 boksidor, och väntar på fördjupande forskning, kompletteringar och metodkritik. Att få ge en impuls till sådant är också själva syftet med boken. Det kan ibland kännas betungande för en läsare som inte i första hand är intresserad av metodologi och paradigm, utan fastmer av konkreta påståenden om hur någonting faktiskt var.

Men i den situation där vi idag befinner oss, med de spänningar som råder mellan olika narrativ, inte minst ifråga om de områden där slaverna först manifesterade sin materiella kultur, Ukraina, så måste jag säga att Lajoyes försiktiga och nyktra approach känns oerhört frisk och välgörande.

Det behövs böcker som denna, som både kan bidra till nationers och kulturers självförståelse, möjliggöra en bättre och mer insiktsfull interkulturell och internationell dialog och samtidigt göra det förgångna mer förutsägbart.

För att nu inte tala om att den här typen av publiceringar är guldgruvor för yngre och äldre barn som vill bygga dataspel och skriva nya fantasyromaner.

• Klicka här för att läsa C.J. Erixon om Lajoyes Fils d´orage – om åskgudar och deras söner
• Klicka här för att lyssna på ett samtal från France Culture med Patrice Lajoye om Ce que la cosmologie celte a encore à nous dire
• Patrice Lajoye talar om världsträdet i keltisk mytologi: