Kritiker av islam argumenterar inte sällan för att islam måste göra upp med det man anser är föråldrade, medeltida föreställningar. Men var islam under det vi kallar den mörka medeltiden istället en ovanligt upplyst och frisinnad religion, påverkad mer av senantika strömningar i öst än av medeltiden i väst? Det hävdar i alla fall den tyske arabisten Thomas Bauer, som därmed också anser att islam bäst gör upp med den moderna fundamentalismen genom att återvända till sin senantika öppenhet.
Mellan de tjugotre åren 610 till 633 fick profeten Mohammed en rad uppenbarelser, som sedan nedtecknades i mitten av 600-talet och blev Koranen, islams heliga bok. Islam expanderade sedan snabbt och täckte redan vid mitten av 700-talet bland annat stora delar av det tidigare perserriket i öst och delar av romarriket i norra Afrika och delar av dagens Spanien i väst. Allt utspelades under det som vi i väst kallar medeltiden och brukar förlägga till tiden från antikens och Västroms fall år 476 fram till 1300-talet och renässansen, då antiken återupptäcktes.
På senare tid har emellertid denna schematiska indelning, med dess så abrupta övergång till en ”mörk” mellantid, alltmer ifrågasatts. I själva verket, menar man, behöll antiken sitt grepp under en lång övergångstid, numera kallad senantiken, från ca 300 – ca 600, som i öst pågick ännu längre, kanske fram till mitten av 1000-talet.
Med detta synsätt skulle Koranen och islam således snarare vara tillkomna i ett senantikt än ett medeltida sammanhang. I Tyskland har det under de senaste dryga tio åren utkommit en serie böcker, som med just detta synsätt fördjupat diskussionen om hur islam ska definieras och förstås.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
En viktig aktör har varit forskaren och koranöversättaren Angelika Neuwirth som etablerade detta forskningsperspektiv på Koranen i sin bok Der Koran als Text der Spätantike (Koranen som en text från senantiken, 2010). Också Museet för islamisk konst i Berlin har senare, i utställningar och publikationer, utvidgat fältet genom att visa att den islamiska konsten också den är en produkt av en senantik idé- och bildvärld.
En av dem som kanske tagit upp idén om islam som något senantikt på störst och mest systematiskt sätt är arabisten och poesiforskaren Thomas Bauer. I sin bok Warum es kein islamisches Mittelalter gab: Das Erbe der Antike under der Orient (Varför det inte funnits någon islamisk medeltid: Arvet från antiken och Orienten, 2018) argumenterar han för att senantiken i de delar av världen som blev muslimska alltså sträcker sig så långt som till mitten av 1000-talet.
Bauers bok är en grundlig och hård kritik av beteckningen medeltid i allmänhet och islamisk medeltid i synnerhet, och argumenterar för att den är obrukbar för att förstå historien. Medeltid, menar han, är ett djupt eurocentriskt begrepp som till och med för europeisk historia dömer ut allt mellan antiken och den självförhärligande renässansen som något mörkt och outvecklat.
Liksom den franske historikern Jacques Le Goff menar Bauer dessutom att det är fel att betrakta renässansen som en historisk epok. De få självupptagna lärda som ansåg sig ha återupptäckt det antika förnuftet och frisinnet hade inget egentligt genomslag i ett större sammanhang. För Le Goff tar därför den europeiska medeltiden slut först vid mitten av 1700-talet.
Den ofta framförda synen på islam som fast i medeltiden och som därför väsensskild från Europa och i behov av en renässans och en reformation, framstår mot denna bakgrund som ohistorisk och rent ideologisk. Vi behöver enligt Bauer göra oss av med båda begreppen medeltid och renässans. De är i grunden normativa och som sådana kopplade till en specifik idé om att det moderna Europa vilar på ett för världsdelen exklusivt antikt arv av förnuft, vetenskap och demokrati.
Det vore en sak om begreppen användes bara för att förstå utvecklingen i Västeuropa. Men när även den islamiska världen dras in i deras garn skapar det både förvirring och förstärker fördomar. Ingen skulle väl få för sig att beskriva Karl den store (ca 747-814) som en del av Tangtiden bara för att de var i huvudsak samtida. Kina, och så till exempel också Indien, anses alltså kunna ha en egen historia som inte berörs av våra epokbegrepp.
Islams historia tycks däremot inte riktigt gå att hålla isär från den europeiska. Även om bägge möts och på olika sätt utgår från den antika Medelhavsvärlden, fick det antika arvet en helt annan historia i de östra delarna av den antika världen än i Västeuropa. För att förstå historien behövs enligt Bauer istället epokbegrepp som är sakliga och som bestäms av faktiska förändringar som påverkat stora områden i världen. Han föreslår därför att vi ser Antiken som ett romerskt-grekiskt-persiskt tidsrum, synligt redan i de allra äldsta grekiska dramerna. Under lång tid, från ungefär 500 f.Kr. , formade de tillsammans vardagsliv, kultur och mentalitet i det vi brukar kalla Mellanöstern.
Efter Alexander den stores erövringar och under hellenistisk tid, fram till början av vår tideräkning, förstärktes den grekiskt-persiska kulturen. När sedan romarna tog över makten, kom de att sätta sin prägel på denna euroasiatiska värld. Övergången från den klassiska antiken till den senantika epoken skedde, menar Bauer, kring år 250. För Roms del brukar kejsar Diocletianus tillträde år 284 räknas som den epokens inträde medan kejsar Ardashir den förstes regeringstillträde i Persien år 224 markerade etableringen av den sassanidiska dynastin.
I de västliga delarna av det romerskt-grekiskt-persiska området – som under senantiken sträckte sig från Andalusien i väster till Hindukush i öster – påbörjas en transformation som kom att lämna det mesta av antikens uttryck bakom sig. I ett kapitel i Bauers bok finns en liten encyklopedi från A till Z över allt antikt som fanns kvar under senantiken, och som utvecklades i öster, men övergavs och försvann i väster. Från alfabet till siffror (från as-sifr på arabiska) via homoerotik, kopparmynt och urbanitet. Andalusien – i väst – kom med islams framväxt att återintegreras i den senantika romersk-grekisk-persiska kulturen.
Det intressanta med Bauers modell är att varken kristendom eller islam verkar ha förändrat de bredare politiska och kulturella mönstren på djupet. Kanske kan den västliga, senantika transformationen till stor del förklaras med att kristendomen dömde ut det antika arvet, men att diskutera det är inte Bauers ärende. Istället vill han visa att den östliga senantiken på sitt håll ganska oproblematiskt levde vidare och att den på djupet formade islams första 400 år. 1
Enligt Bauer följde sedan det senantika arvet med in i det han vill kalla islams formativa period, som sträcker sig fram till mitten av 1000-talet. Dåtidens islamiska kalifat är på många sätt en fortsättning på det romerska kejsardöme, som samtidigt lever kvar försvagat i det östromerska riket (eller som det sedan 1800-talet brukar kallas, det bysantinska riket). Visst splittrades det ursprungliga kalifatet i några konkurrerande kalifat – i Andalusien, Egypten och Bagdad – redan före 1000-talet. Men dessa var alla fortfarande verkliga maktcentrum som vårdade det senantika arvet i såväl romersk, grekisk som persisk form.
Ofta förknippar man slutet på islams så kallade guldålder med mongolernas våldsamma härjningar på 1200-talet. Men Bauer visar att det snarare var omständigheterna kring de abbasidiska och fatimidiska dynastiernas fall i Syrien-Irak och Egypten på 1000-talet som innebar det verkliga slutet på islams formativa period. Mycket tyder på att det sammanhängde med förändringar i klimatet. Medelhavsvärlden hade upplevt en osedvanligt svår torka samtidigt som Nilens årliga översvämningar uteblev flera år i rad.
Dessa händelser ledde till hungersnöd och ekonomisk kris. Nomadiska grupper tvingades söka nya rutter för sin överlevnad något som ledde till att arabiska beduiner etablerade den hamanidiska dynastin i Aleppo. De turkiska seldjukerna tryckte samtidigt på från Centralasien och kunde efter att ha erövrat Bagdad 1055 ta makten i stora delar av den dåvarande muslimska världen. Seldjukerna besegrade senare också det östromerska eller bysantinska riket i slaget vid Manzikert 1071.
Denna period kännetecknas alltså av kris och kollaps i de senantika kulturområdena. Något som också förklarar varför de västkristna korsfararna strax därefter, år 1099, kunde tillskansa sig Jerusalem. Makten delades upp mellan en mängd mindre sultanat, och många av de senantika utvecklingsprocesserna avstannade. Det är till denna tid som Bauer förlägger vad han kallar början på Neuzeit (”nytid”), det vill säga modern tid, en period som annars anses ta sin början först på 1500-talet..
Enligt Bauer sträcker sig sedan denna ”nytid” – efter ett brott kring år 1500 – fram till 1700-talets slut då den övergår i den moderna tiden. Brottet 1500 består enligt honom i islams ytterligare utbredning (inte minst till att omfatta också dagens Indonesien), men också av etableringen av de tre stora imperierna, det osmanska, safavidiska och mogulska, som tillsammans återigen centraliserade den politiska makten i den muslimska världen.
I en tidigare och mycket inflytelserik bok kallad Die Kultur der Ambiguität (från 2011) har Bauer pekat på denna ”nytid” från 1050-1750 som en period kännetecknad av sin tolerans. Uttolkningar av olika förbud enligt sharia kunde leva sida vid sida med sekulär lagstiftning och religiös moral sida vid sida med en vida spridd manligt homoerotisk ghazal-diktning och med vindrickande och en strikt vetenskaplig blick på världen.
Det verkar ju inte riktigt gå ihop att koranuttolkare och experter på sharia ägnade fritiden åt att dricka vin och skriva dikter om åtrån till unga pojkar. Det gick heller inte ihop, men ingen var heller särskilt bekymrad över det. Det mångreligiösa, mångspråkiga och mångkulturella samhället tolererade det flertydiga, till och med det motstridiga. Islam till och med predikade ambiguitet, framhåller Bauer.
”Meningsskiljaktigheterna i min församling är en nåd” säger ett känt uttalande från profeten Muhammad i en hadith.2 Därför fanns det flera olika läsarter av Koranen och den som kunde presentera ett nytt sätt att tolka betydelsen av någon vers, hyllades för att ha visat att Gud är större och skapelsen rikare än vad vi kan förstå.
Så kring 1750 började den muslimska världen att på djupet påverkas av olika europeiska koloniseringsprojekt och det industriella och vetenskapliga tänkande som låg inbäddade i dessa. Mångtydigheten börjar nu istället ses som ett problem, vilket enligt Bauer ledde till utvecklingen av den intoleranta salafism och wahabism som lever kvar än idag. Det handlar alltså knappast om någon framstegshistoria, något som Christoffer de Bellaigue hävdat i sin uppmärksammade bok.
Bauers båda böcker ger tillsammans en välunderbyggd och övertygande historik över islam, som vederlägger samtidens spridda idéer om att islam behöver en renässans, reformation eller upplysning, liknande den som inträffade i väst. Bauer utgår istället i sin kritik mot intoleranta och inflytelserika strömningar i modern islam just från deras enögda modernitet.
I sin Warum es kein islamisches Mittelalter gab undviker Bauer frågan om vad islam faktiskt är, en fråga som är mer närvarande i ambiguitetsboken, där han var ganska tydlig med att den islamiska kulturen innehöll flera parallella diskurser. Mycket av det som pågick inom de islamiska rikena hade inget med religion att göra, hävdar Bauer. Orientalistiska forskare och fundamentalistiska predikanter har samverkat i att religiosifiera islam, det vill säga att övertolka betydelsen och inflytandet av religiös lag (fiqh) och islamisk teologi (kalam).
Inom tysk islamdiskussion finns idag en strömning som med olika ingångar kommer till samma slutsats som Bauer, att en islamisk humanism snarare än att frigöra sig från förment medeltida föreställningar behöver återknyta till den stora postformativa, frisinnade traditionen. Deras kritik riktar sig därmed mot såväl islamofober som salafister och andra enfaldiga fundamentalister. Hårdast bland dem går Mouhanad Khorchide fram, inte minst i boken Gottes falsche Anwalte: Der Verrat am Islam och i den på Dixikon redan omskrivna boken Umdenken!
- Klicka här för att läsa Klas Grinell om religion kan göra samhället bättre?
- Klicka här för att läsa om den franska filosofen Corine Pelluchon som diskuterar en ny hänsynens upplysning, utan den ödeläggelse som också blev följden av den tidigare – också med rätta – så hyllade Upplysningen
- Klicka här för att läsa Klas Grinells Tolka Koranen? Något om progressiv och hermeneutisk islam
- Behöver islam en upplysning? Se en intervju med Thomas Bauer här