Karin W. Tikkanen fortsätter här sin essä i två delar om den sekellånga romska berättartraditionen, om hur ett gemensamt, om än inte enhetligt språk med många dialekter har utvecklats och nu standardiserats, och om de möjligheter och begränsningar grupptillhörigheten medför.
Romernas språk, romani chib, är det enda nyindoariska språket som talas i Europa. Det talas i nästan alla länder i Europa och dessutom i Nord- och Sydamerika, Australien och Sydafrika. Det är dock inte fråga om ett enhetligt språk, utan om ett stort antal ofta mycket olika dialekter.
Det går att rekonstruera ett basordförråd om ca 1000 indiska arvord, som är gemensamma för alla dialekterna. Genom seklerna har sedan olika romska grupper lånat in ord och grammatiska strukturer från kringliggande språk – från iranska och armeniska på vägen mot Bysans, från grekiskan under de sekler man levde där, och från alla de olika språk man behövt underordna sig.
På grund av de många successiva migrationerna kan flera olika dialekter förekomma vid sidan av varandra. I Sverige till exempel finns det flera olika romani-dialekter. Störst bland dem är kalderash (från det rumänska ordet ’căldărar’ ”kittelmakare”), en dialekt som antas ha knoppats av från den centraleuropeiska vlax-dialekten. Kalderash kom till Sverige i samband med den så kallade andra vandringen, efter slaveriets avskaffande. Två andra stora dialekter i Sverige är skandoromani (även kallad resanderomani), som talats här ända sedan 1500-talet, och finsk romani, kalé, som kom till Sverige under andra halvan av 1900-talet.
De dialektala skillnaderna har lett till olikheter också i hur språket och då särskilt konsonanterna skrivs. Ett exempel är ordet för ”hund”, som kan skrivas på en rad olika sätt: džukel (vlax), žukel (kalderash), giuchel (i Italien), dzjokel (i Nederländerna), jookel (i England), och så vidare. Samma ord ligger för övrigt till grund för det svenska ordet ”jycke”.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Skillnaderna gör att dialekterna inte alltid är ömsesidigt förståeliga och det kan till och med behövas översättning mellan dem. 2005 kom seriealbumet Sofia Z-4515, med berättelsen om hur en romsk släkt fördes till förintelselägret Auschwitz. Seriealbumet hade arbetas fram med utgångspunkt i Sofia Taikons berättelse om tillvaron före och i lägret samt om den senare färden till Sverige, och gavs ut med text på kalderash, svenska och rumänska. När seriealbumet ett par år senare kom ut på bokförlaget KHER i Prag, ett förlag som specialiserar sig på romsk litteratur, valde man att översätta texten från kalderash till den dialekt som är den huvudsakliga i Tjeckien och Slovakien. Berättelsen handlar om hur Sofia Taikon berättar om upplevelerna i Auschwitz för sina barnbarn, och ordet ”mormor” är ett sådant ord som måste översättas, eftersom det på kalderash är ’mamijo’, men på den nord-centraleuropeiska dialekten i Tjeckien ’baba’. (På svensk resanderomani säger man ’puranodeja’.)
Ser man till romsk litteratur i stort går det att urskilja tre huvudsakliga teman, vare sig det rör sig om poesi, självbiografier, barnsagor, eller undervisningsmaterial: resan från Indien till Europa (förfädernas exodus), det nomadiska livet (ett nomadiskt etosnarrativ) och den romska Förintelsen (offerberättelsen). Berättelserna om tragiken och lidandet under andra världskriget handlar delvis om att kompensera för den strukturella tystnaden i samhället i stort. De skrivs för att berätta om förföljelserna för nya generationer och inte sällan också för att nå ut till människor utanför den egna gruppen.
Översättningar av redan existerande verk har för många språk utgjort också början på en inhemsk litterär verksamhet. De blir till ett sätt för språket att utvecklas genom att nya ord och företeelser behöver benämnas på ett språk som tidigare inte haft för vana att uttrycka just detta. Så sägs till exempel den romerska litteraturen ha börjat, med den första översättningen till latin av Homeros Odyssén. På motsvarande sätt går det att tala om en tentativ början också för romsk litteratur. Lukasevangeliet översattes till romani chib första gången 1872 och flera senare namnkunniga författare, som till exempel Matéo Maximoff, har också arbetat med bibelöversättningar. Åtskilliga andra texter har också översatts, som ryska klassiker, Koranen och Ramayana. Och självklart har Shakespeare – ett av de kanske mest kanoniserade uttrycken för den klassiska västerländska högkulturen – även han fått en romsk språkdräkt.
År 2014 grundade Mihaela Dragăn och Zita Moldovan teaterkompaniet Giuvlipen. De spelar normalt enbart romska pjäser, och samarbetar med bland annat Judiska Teatern i Bukarest och det nationella rumänska danskompaniet. Kompaniet bjöds in att delta med en pjäs i 2024 års William Shakespeare International Theatre Festival i Craiova, och beslöt då att sätta upp en tolkning av Stormen. De ville självklart göra någonting på och för romani chib, och Mihaela Drăgan skrev den tvåspråkiga tolkningen Caliban și Vrăjitoarea, (”Caliban och häxan”), på romani chib och rumänska. Pjäsens utspelas i en fiktiv verklighet där maktspelet mellan européer och färgade är omvänt: Prospero, en romsk kristen guvenör, har etablerat sig som herre över underordnade, ”barbariska” européer som han strävar efter att civilisera, däribland vilden Caliban.
Uppdraget att översätta och bearbeta Mihaela Drăgans text till romani gick till Izabela Tiberiade. Hon representerar en yngre generation romer i Rumänien som kunnat läsa romani chib i skolan, och som lärt sig använda den standardiserade versionen av språket som arbetats fram under decennierna efter järnridåns fall. Izabela strävade efter att hålla sig så nära Mihaelas grundtext hon kunde, med standardiserade språkformer snarare än dialektala ord och uttryck. Det var svårt att hitta en bra kombination av ord för att återge gamla uttryckssätt, berättar hon, men eftersom hon såg sitt uppdrag som att i första hand ta fram en text på romani chib som skulle kunna framföras på scenen, handlade det om att hitta en nivå av texten som skulle kunna nå fram till publiken.
Utmaningen att översätta Shakespeare till romani för att läsas föll istället på roma-aktivisten och journalisten Norică Costache. I samband med premiären av Caliban și Vrăjitoarea gavs Mihaela Drăgans manus ut i bokform, tillsammans med Noricăs översättning av Shakespeares Stormen, som Furtuna/O Baro Briśind. Det var första gången Stormen översattes till romani chib, och bara andra gången texter av Shakespeare tolkats till språket. Norică förklarar att det svåraste med översättningen var att förhålla sig till versen, och framför allt att återskapa den självklara tonen i uttryckssättet hos överklassen och aristokratin. Samtidigt ville hon ju behålla själen i romani chib som eget språk. Det var också klurigt att hitta motsvarigheter till vissa enskilda ord, särskilt i sjömännens språk i inledningen av pjäsen, när fartyget lider skeppsbrott utanför Prosperos ö.
Eftersom det inte finns några formella jämförande romska ordböcker tog hon hjälp av den digitala ordboken ROMLEX där man kan se vilka ord som finns på olika dialekter. Inte oväntat hittade hon många bra ord på sådana dialekter som talas i länder nära vatten, men ändå var det inte alltid hon tyckte att orden räckte hela vägen. Det finns till exempel många ord för ”storm” på olika dialekter, som ’furtuna’ (kalderash), men i Shakespeares pjäs handlar det om en storm med ett kraftigt, våldsamt regn, och hon valde därför att lägga till frasen ’O Baro Briśind’ ”det stora kraftiga regnet”.
Norică ser processen att översätta till romani chib som en möjlighet att berika språket och hjälpa det att utvecklas. Det får sedan bli upp till läsarna själva att välja om de tycker om de ord hon föreslår, säger hon. Gör de inte det, kommer de att prata om det och istället skapa någonting eget.
Izabela i sin tur lyfter istället standardiseringen som ett sätt att stärka språket och ge det en fastare förankring hos fler talare. Under en period läste hon juridik i Malmö och träffade då många unga romer från Sverige men också från andra länder. Eftersom hon lärt sig en standardiserad form av romani chib kunde hon lättare anpassa sig till och förstå deras sätt att tala. Hon påpekar också att standardiseringen lett till att det etablerats professioner som arbetar med romani, som lärare, forskare, lingvister, historiker och journalister, men också författare och poeter som skriver på heltid. Man skulle kunna kalla dem en romsk intelligentia.
Från en annan av Giuvlipens uppsättningar
Men alla författare skriver inte nödvändigtvis på romani chib, och det är inte heller självklart att det går att berätta samma sak på majoritetsspråket och på romani chib. Författare som växlar mellan romani chib och majoritetsspråket säger att valet av språk beror på vad berättelsen handlar om. Om berättelsen handlar om teman som berör det traditionella romska livet blir det lätt att skriva på romani chib, men om det istället handlar om mer samtida företeelser – som utbildning, bostadsfrågor och diskriminering – behövs ord som fram tills helt nyligen inte fanns på romani chib, och det blir då lättare att skriva på ett språk där man är mer van att stöta på den typen av uttryck.
Samtidigt finns också krafter som inte uppskattar alla delar av standardiseringsarbetet. Mycket har här att göra med synen på vad det innebär att vara en ”riktig” rom. För att framstå som sådan måste man enligt vissa också tala ”riktig” romani chib och inte det uppstädade, tillrättalagda språket. Vissa romani-talare kan till exempel vara negativa till nya ord som introducerats för att beskriva nya företeelser. Ett problem är också det återkommande motståndet mot att göra romsk kultur tillgänglig för icke-romer. Man kan här tänka på historien om Papusza, från första delen av denna essä, som misstroddes av den egna klanen och tvingades i exil på grund av kontakten med den polske poeten Jerzy Ficowski.
Ytterligare ett problem, som författarna kan möta, är att de inte i första hand betraktas som författare i egen rätt utan som representanter för sin grupp. Den finska författaren Kiba Lumberg växte upp i ett romsk sammanhang i södra Karelen. Hennes pappa talade det hon kallar för ”det gamla språket”, kalé-romani. Hon rymde hemifrån i tidiga tonåren för att frigöra sig från de rigida romska traditionerna och hedersproblematiken, och blev så småningom konstnär och författare. Hon skrev senare en delvis självbiografisk serie böcker om den romska flickan Memesa, som bryter sig fri från sin klans traditioner och struktur. Hon skrev också manus till TV-serien Tumma ja hehkuva veri, om livet bland kalé i Finland och fick senare ta emot kritik och till och med dödshot från finska romer som ansåg att hon talade illa om deras kultur. Samtidigt har andra sökt använda hennes namn och kändisskap för att själva bli uppmärksammade och accepterade.
Det är till exempel svårt att tala och skriva om kvinnor och barn inom den romska gemenskapen, eftersom det finns en förväntan att man då agerar och uttrycker sig på ett särskilt sätt. Hon har därför vänt sig mot att bli benämnd och kategoriserad som ”rom” i precis alla sammanhang, för måste allting hon säger och gör tolkas utifrån hennes romska bakgrund?
I sin senaste bok Iriottoxxx (2018) strävade Kiba efter att så mycket som möjligt frigöra sig från det hon upplevde som en förväntan om vad hon måste skriva om, och fann till slut ett uttryckssätt som kändes fritt för henne som författare, utan några etniska konnotationer. Iriottoxxx handlar om livet i stort, och framför allt om hur det är att vara kvinna i 50-60-årsåldern. En av gestalterna i boken har visserligen romsk bakgrund men bokens berättelse är större än så, förklarar Kiba.
Den första boken i Memesa-triologin har översatts till tjeckiska genom förlaget KHER i Prag, och överlämnades som gåva till president Pavel, vid en ceremoni på det romska muséet i Brnó. Den andra boken i serien utkommer inom kort i översättning på samma förlag.
Som framgår av denna resumé över romska författarskap går det att se på dem med dubbla glasögon, både som ”romani-litteratur”, någonting skrivet av en författare som själv betecknar sig som rom, och som nationell litteratur, det vill säga som verk som uppstår i den nationella kontext där författaren är verksam. Det kanske låter underligt att tala om ”finsk romani-litteratur” och ”rumänsk romani-litteratur”, men de två nivåerna – den romska tillhörigheten och majoritetsspråkets kultur – är en viktig aspekt av tillvaron för författarna, och utgör många gånger själva grundbudskapet i det som berättas. Det betyder inte att den romska tillhörigheten underordnas majoritetsspråket, utan snarare handlar det om att romska författare, liksom romer i allmänhet, behöver förhandla kring sin placering inom de olika ramverken, något som har betydelse för att förstå grunden för litteraturen i sig.
Ett annat sätt att se på det är att tala om ”romska litteraturer”, som ett sätt att poängtera de olikheter som finns mellan olika uttryckssätt. Å andra sidan finns det ett värde i att se likheterna, vare sig det handlar om dialekterna eller de berättelser som presenteras på olika majoritetsspråk. Litteraturen kan få en enande effekt som uttryck för en gemensam kultur och historia, även om det ibland kan krävas översättningar mellan de olika dialekterna. Men litteraturen kan också rikta sig utanför den egna gruppen och där ställa det egna berättandet mot en annars stereotyp bilden av romer, utan att för den skull avstå från intern kritik, något som Kiba Lumbergs böcker är exempel på.
Slutligen ska inte heller kraften i det talade ordet glömmas bort. Izabela Tiberiade, som uppskattade arbetet med att översätta Mihaela Dragăns tolkning Caliban și Vrăjitoarea, framhåller samtidigt vikten av att språket talas och hörs, något som kan göra ett ännu större avtryck. Som när kändisarna Yul Brunner och Natalie Wood talade romani chib vid Oscarsgalan 1979, eller som när Izabela själv ledsagade en äldre släkting, en förintelseöverlevare, vid en minnesstund i FN-högkvarteret. Det var vid båda tillfällena första gången språket romani chib talades inför publik i dessa sammanhang – stora och viktiga steg för den romska gemenskapen.
- Tack till Tuomo Nuorluoto, som agerade tolk vid intervjun med Kiba Lumberg.
- Denna essä i två delar har gjorts möjlig genom ekonomiskt bidrag från Västra Götalandsregionens essäfond
- Klicka här för att läsa del 1 av essän
- Klicka här för att läsa Henning Hagerup om Shakespeares Stormen