Även om den romska berättartraditionen är många sekler gammal, började språket dokumenteras i textform först för bara lite mer än 150 år sedan. Om den romska litteratur som sedan dess vuxit fram berättar här Karin W. Tikkanen i en längre essä i två delar.
Den rumänska journalisten Norică Costache kommer fortfarande ihåg den första gången hon hörde sitt modersmål på TV. När hon var barn i Bukarest var romani chib, romernas språk, någonting man höll för sig själv. Hon fick tidigt lära sig att tala romani chib inom familjen hemma, men utanför hemmets väggar bara rumänska, såvida de inte säkert visste att de befann sig bland andra människor som också talade romani. Under kommunisttiden och Ceaușescu var rumänskan det enda accepterade språket i landet, och att kunna få se texter på romani chib i tidningen, eller att få studera språket i skolan, fanns inte på kartan.
Den första gången hon hörde romani chib talas i en officiell inspelning var i ett upprop om gemenskap, i början av 1990. Det var kort efter Ceaușescus fall och romer i Rumänien gjorde en kraftansamling för att bli en aktiv del i det moderna landets framväxt. Den romska rörelsen tog namnet ”Aven Amentza!”, Kom med oss!, och första gången Norică hörde ett TV-inslag om det gick rösten rätt in i henne och träffade henne i hjärtat. Orden blev början på någonting helt nytt.
Tre decennier senare har mycket hänt i landet och romani chib är mer accepterat än det varit tidigare, och man kan till och med studera det vid universitetet. Framför allt har mycket hänt i fråga om romsk litteratur.
Genom historien har begreppet ”litteratur” använts med en lång rad olika betydelser. Ofta nog tänker vi på litteratur som knutet till en nationalstat, och nationen blir ett taxonomiskt redskap för att sortera litterära verk, gärna med hjälp av genrer och tidsperioder – svensk 1600-talslitteratur, nynorsk litteratur, tysk ungdomslitteratur, fransk epik, och så vidare.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Det går dock inte att sortera all litteratur enligt samma premisser. För vissa litterära uttryck, som till exempel romsk litteratur, behöver vi andra redskap. Den saknar ett enhetligt språk då det egna språket, romani chib, inte är ett enda språk utan snarare ett stort antal jämbördiga dialekter. Dessutom skriver många författare med romsk bakgrund även på det språk som talas av majoritetsbefolkningen i det land där de bor, och det blir därför en fördelning i termer av finsk romani-litteratur, rumänsk romani-litteratur, serbisk romani-litteratur, och så vidare. På samma sätt är det svårt att tala om enhetliga kulturella ramar, eftersom författarnas olika uttryck kan vara lika olika som de länder de lever i.
Romsk litteratur blir på så vis någonting fristående och helt självständig sett till hur vi vanligtvis delar in litteratur efter nationalitet, mer av en transnationell företeelse.
Kanske lite som den romska själen i sig.
[…]
Å, vad vackert suset hörs i skogen
och sjunger sånger för mig.
Å, vad vackert floderna strömmar
och tröstar mitt hjärta,
vad vackert att blicka ner i det klara djupet,
att sätta all sin tillit till det…
Ingen kan förstå mig,
bara skogarna och vattnen.
Det som jag berättar,
allting, allting är förlorat sedan länge,
allting, allting tog det med sig,
också min ungdoms ålder.(Ur Zigenarsång hopkommen i Papuszas huvud. Översättning Anders Bodegård, efter Jerzy Ficowskis polska översättning.)
Det finns spridda referenser till romska poeter under 1700- och 1800-talet, men det är svårt att betrakta dem som egentliga föregångare till dagens romska litterära klimat eftersom det i de flesta fall är frågan om korta kommentarer i akademiska sammanställningar av den tidens folklitteratur. Ett exempel är Gina Ranjičić (1830–1891), som ibland hyllas som den första romska poeten. Däremot blev hon aldrig särskilt känd som poet under sin egen livstid, och det enda som egentligen finns från den tiden är ett omnämnande i en bok om folkloristik från början av 1800-talet, och sammanlagt ett hundratal dikter som tillskrivits henne genom åren.
Titeln ”den romska poesins moder” tillfaller oftare Bronisłava Wais (1908–1987), mer känd under sitt romska namn Papusza, ”Docka”. Hon komponerade egna sånger och ballader som hon också uppträdde med. Många av sångerna handlar om trauman från de två världskrigen, framför allt det andra, då många av hennes släktingar dödades i nazisternas koncentrationsläger. En dag 1949 hörde den polska poeten Jerzy Ficowski henne sjunga, och han bad om lov att få skriva ned och översätta hennes sånger till polska. Papuszas dikter nådde omedelbart en stor läsekrets och spreds och lästes också utanför Polen.
Tyvärr innebar hennes växande berömmelse att hennes klan började ta avstånd från henne, eftersom de ansåg att hon förrådde de romska traditionerna till ”gadzo”, det vill säga icke-romer. Papusza blev därför utesluten ur sin romska släkt och tvingades leva i exil i den lilla staden Gorzów Wielkopolski, i västra Polen. Idag finns där ett museum tillägnat henne, och en gata och ett bibliotek har uppkallats efter henne.
Papuszas sånger kan ses som ett klassiskt exempel på romsk diktning – sånger om närheten till naturen, om solen och vattnet och luften, och om att ständigt befinna sig i rörelse. För Papusza är rotlösheten ingen last eller sorg utan rörelsen är snarare en självskriven del av hennes inre jag. Sorgen i hennes dikter är missnöjet med att ha blivit bortgift som ung flicka, men också minnet av historiska trauman, och minnen av de åratal av förtryck som hennes folk, romerna, utsatts för. Samma typ av sorg märks också i Gelem, gelem, den sång som anammats som den romska motsvarigheten till nationalsång.
Även jag hade en stor familj
De slaktades av Svarta legionen
Alla strök med, män såsom kvinnor
Och bland dem även alla barn.(Översättning: trajoskodrom.se. Det är värt att notera att sången inte har standardiserats och att det finns många olika versioner av texten.)
Papusza är inte det första kända namnet i den romska litteraturhistorien, men eftersom den här essän inte är tänkt som en fulltalig genomgång av alla författare genom seklerna som skrivit på romani chib, romernas språk, är hon en lika god person som någon att börja med. Det blir nämligen tidigt i betraktelsen tydligt att det är svårt att fullt ut definiera vem som ska betraktas som ”romsk författare”. Eftersom det inte går att tala om romsk litteratur som vi talar om annan litteratur – skriven på ett valt språk, eller i en specifik region, och så vidare – får det här bli fråga om en form av reduktionism. Det enda som återstår när vi tar bort kravet på tydliga yttre begrepp blir ju just etniciteten, ”romsk”.
Den första romska skönlitterära text vi känner till är dessutom skriven av en man som inte lärt sig romani chib som modersmål, utan snarare i vuxen ålder. Aleksander Germano (1893–1955) växte upp i Orel utanför Odessa och med ryska som huvudspråk, även om han hade romskt blod i sig – hans mor sägs ha kommit från en romsk släkt i Mähren. Han lärde känna sina romska rötter först efter att ha flyttat till Moskva i 30-årsåldern. Där blev han en drivande kraft i kulturaliseringen av romer i Sovjetunionen, en vid det laget ung stat som investerade i minoriteters kultur för att främja både social och politisk integration. För första gången utvecklades ett skriftspråk anpassat för romani chib (romer hade i sekler använt sig av det alfabete som stod till buds – det latinska, det grekiska, det kyrilliska, det arabiska – och den sovjetiska staten satsade pengar på utgivningen av romsk litteratur och av romska tidskrifter, ordböcker och grammatikböcker.
1936 fanns inte mindre än åtta ryska bokförlag som gav ut böcker på romani, och två tidskrifter, Romany zorya (”Romsk gryning”) och Nevo drom (”Ny väg”). Aleksander Germano var redaktör för Romany zorya och hans första novell på romani chib, Ruvoro (”Vargungen”), fanns med i det första numret av tidskriften, som utkom hösten 1926. Tre år senare kom hans första bok på romani chib, Nevo dživiben (”Nytt liv”). Mängden publikationer på och om romani chib i det tidiga Sovjetunionen – noveller och prosaberättelser, översättningar av ryska klassiker, dramatik och dikter, tidningsartiklar och kulturstudier – saknar motstycke senare i historien, men undantaget såg också ett tydligt slut. 1938 ströps det statliga stödet helt och antalet utgivningar hejdades.
Ett tredje tidigt namn i den romska litteraturhistorien skrev inte sina böcker på romani chib utan på franska. Matéo Maximoff (1917–1999) föddes i Barcelona och växte upp i ett traditionellt romskt sammanhang; hans far kom från en kalderash-klan i Ryssland och hans mor var romani-manusch från Frankrike. På 1930-talet emigrerade familjen från Spanien till Frankrike, för att unkomma det spanska inbördeskriget, och blev senare offer för nazisternas hantering av romer under andra världskriget.
Nazisterna betraktade också romerna som ”främmande element”, det vill säga icke-arier som skulle utrotas, och efter ockupationen av Frankrike 1940 fängslades hela familjen Maximoff och sattes i fångläger i Lannemezan. Under tiden i lägret började Matéo att på allvar att skriva ner de berättelser han diktat genom större delen av sitt liv. Den första boken Les Ursitory (utgiven på svenska som ”Ödets makt”) gavs ut först 1946, och med tiden blev det sammanlagt 10 romaner – alla på franska. Matéo Maximoff förblir en av 1900-talets mest utgivna romska författare och hans böcker har översatts till mer än 14 språk.
Under en stor del av 1900-talet förblev romernas litteratur någonting utspritt med enstaka titlar här och där i olika länder. En viktig anledning till det är att romani chib aldrig varit ett enhetligt språk, och att romerna heller inte är en helt enhetlig och sammanhängande folkgrupp. Den romska historien har formats av ett stort antal rörelser, så kallade vandringar, till, genom och utanför Europa, och dagens romer är ättlingar till dessa olika migranter.
Den första av vandringarna anses ha varit rörelserna från Centralindien mot Bysans på 1100- och 1200-talet. Det handlade inte om en sammanhängande migration utan snarare om att ett antal släkter eller folkgrupper nådde fram dit, var och en för sig. De försörjde sig genom hantverk, genom att handla med hästar, och genom att uppträda med sång, musik och dans. På 1500-talet nådde vissa av dem hela vägen till de norra och västra utkanterna av Europa.
Den andra av vandringarna syftar på de migrationer som inträffade efter att det romska slaveriet avskaffats. Under långa perioder dessförinnan hade vissa romska grupper hållits i slaveri, i Spanien men framför allt i Centraleuropa. När slaveriet till slut avskaffades i mitten av 1800-talet begav sig många romer ut på vägarna igen.
Den så kallade tredje vandringen utgörs av de förflyttningar som skedde under och efter andra världskriget. Omkring en halv miljon romer dödades i nazisternas förintelseläger, och de romer som överlevde kriget migrerade ofta till andra delar av Europa.
De många migrationerna i kombination med att romerna i sekler levt som en förtryckt minoritet, och i perioder både förjagats och förslavats, har lett till ett lapptäcke av mindre och större grupperingar, som alla talar mer eller mindre utpräglade och distinkta dialekter. Man skulle kunna tala om romani chib som en lök – ett ”språk” som består av lager på lager av dialekter. Och eftersom det inte finns något internationellt romsk utbildningsdepartement eller någon romsk akademi som har till uppgift att värna språket, finns heller inget internationellt vedertaget sätt att skriva det, även om det har gjorts flera försök att enas.
På 1960-talet kom den stora förändringen. Efter Pragvåren 1968 började romerna i det forna Tjeckoslovakien organisera sig och inom kort grundades landets första självorganiserade romska förening, Svaz Cikánu-Romù (SCR). Föreningen utvecklade en egen ortografi för slovakisk romani, och gav ut ett nyhetsbrev, Románo l’il (”Romskt brev”), med sagor, dikter, sånger och berättelser på romani. 1973 lät den kommunistiska regimen upplösa SCR, men författarna som formats av rörelsen, som Bartoloměj Daniel, František Demeter och Tera Fabiánova, fortsatte att skriva och många av dem återvände till offentligheten efter Sammetsrevolutionen 1989.
Vid samma tid hände stora ting också i Rumänien. När Ceaușescus regim störtats inledde Rumänien arbetet med att omdefiniera sig som en modern stat. Ett viktigt led i detta blev att den romska minoriteten, som fram till dess betraktats som ett icke-folk, började sträva efter att erkännas som inte enbart andra klassens medborgare. Det var i den rörelsen Norică Costache fann någonting hon länge saknat – utrymmet att vara rom i offentligheten, och att kunna tala sitt eget språk öppet. Som då tämligen nyutbildad journalist blev hon en del av arbetet att berätta om romsk kultur, både utåt mot samhället men också inåt mot den egna gruppen.
En viktig förändring i det nya sättat ett tala om och porträttera romer bestod i att romani chib blev skolämne i rumänska skolor, samt började studeras och läras ut som universitetsämne vid universitetet i Bukarest. Men för att kunna lära ut ett språk med hjälp av skolmaterial och ordböcker krävs en nivå av standardisering, och framför allt ett skriftspråk.
Vid den fjärde internationella romska kongressen, i Warsawa 1990, antogs ett romskt alfabetet som idag används i skolsystemet i Rumänien och i delar av Kosovo. Under decennierna efter revolutionen har romerna i Rumänien även arbetat fram en standardiserad romani chib, med utgångspunkt i dialekterna som talas i landet, men med många nya ord för att motsvara ordförrådet i ett modernt samhällsspråk. Standardiseringen skapar en struktur i språket som gör det möjligt att experimentera på ett nytt sätt.
Norică har berättat om en väninna som tillhör den nya generationen av romer som kunnat studera språket i skolan. Väninnan skriver poesi och korta berättelser, på både romani och rumänska. Dikterna på rumänska kan ibland kännas en aning platta, lite ”hjärta-smärta”; handlar det om kärlek är det inte direkt någonting nytt som hon inte läst tidigare.
Men när Norică en dag fick läsa en dikt som väninnan skrivit på romani chib, en sonett, hände någonting helt annat med läsningen. På rumänska hade det varit en ganska vanlig dikt, men på romani chib blev dikten exklusiv och säregen. I dikten fanns en poetisk arkitektur som hon inte kände igen från det vardagliga samtalet, en ny form av musikalitet och koppling mellan idéer och ord, och hela registret av djupa känslor. ”Där fanns hela min romska historia, allt det säregna med att vara rom, formulerat i ord.” Dikten träffade henne nästan lika starkt som första gången hon hörde sitt modersmål talas på TV.
Romani chib fick en starkare status som språk än tidigare, bland annat som skolspråk i olika länder. År 2000 blev romani chib officiellt minoritetsspråk i Sverige, och sedan ungefär ett decennium finns i Rumänien för skolbarn i högstadieåldern en nationell tävling i ämneskunskaper i romani chib, . Tävlingen går ut på att eleverna får visa upp sina kunskaper om språkets grammatik och vokabulär, bland annat genom att skriva essäer på olika teman. Finalisterna får åka på särskilda läger, tillsammans med dem som kommit till final i andra ämnestävlingar, som rumänska, matematik och fysik. Sådant skapar en ny status för språket, som inte alla känt sig bekväma med att använda, vare sig i tal eller skrift, då det ju på många platser länge varit förbjudet.
Men språket har ändå funnits där, som en klangbotten och som ett DNA. I alla sammanhang där samhället har bejakat romani chib som språk har svaret på det blivit en strid ström av författare som börjat experimentera och uttrycka sig – i det unga Sovjet på 1920-talet, i Tjeckoslovakien i slutet av 1960-talet, och i Rumänien på 1990-talet.
Som all annan litteratur har också den romska förändrats över tid. Fler författarröster kommer till och språket kan börja utvecklas som litterärt språk, en domän språket inte fullt ut innehaft tidigare. Mängden texter på romani chib växer långsamt, men författare och skribenter behöver också få tid tid och utrymme att prova ut och använda språket på nya sätt – såväl i resonerande och argumenterande texter som i diktning
- Denna essä i två delar har gjorts möjlig genom bidrag från Västra Götalandsregionens essäfond. Den andra delen av essän publiceras inom kort.