THERESIENSTADT
2 maj 2016
Förläggaren Daniel Pedersen berättar för mig om Ilse Weber. Hon var poet och barnboksförfattare och deporterades från Prag till Theresienstadt med sin man och sin yngre son. Ilse Weber skrev dikter och verser som sjöngs i lägret och hon tog hand om de sjuka barnen. När en grupp barn skulle deporteras till Polen följde hon frivilligt med dem på transporten från Theresienstadt. De rosa körsbärsträden blommar på Bysis torg i Stockholm där vi sitter med en kaffe och jag kan inte ta in allt som Daniel berättar, det flyter omkring i bitar i luften, sen hör jag Daniel fråga mig om jag skulle vilja översätta dikter av henne.
3 juni 2020
Ilse Weber föddes 1903 i Witkowitz (hon använder själv de tyska namnen), en stadsdel i Mährisch Ostrau, tjeckiska Ostrava, i Mähren, Morava, och skrev poesi och barnböcker, hon var också journalist och gjorde radioprogram för barn. Hon var judinna, hon var tjeckoslovakisk medborgare och hon skrev på tyska. Jag läser boken Wann wohl das Leid ein Ende hat med brev och dikter av henne sammanställda och kommenterade av Ulrike Migdal, som också tecknat Ilse Webers biografi. Många av breven i boken är riktade till den svenska väninnan Lilian Löwenadler. I början av 30-talet handlar det en hel del om småbarnsmammans glädje och splittring, författarens många planer, improvisationer om sönerna Hanuš och Tomás, kallad Tommy, och kampen för att få vardagen att gå ihop, men också om en växande oro för den politiska utvecklingen.
I ett brev till Lilian från juni 1936 skriver Ilse Weber om ett samtal mellan henne och hennes äldre son Hanuš, som då måste ha varit fem år:
Hanuš: Mamma, är vi tyskar eller tjecker?
(Det är ungefär den värsta fråga han kan ställa mig. För jag är tyskt skolad, men efter omvälvningen i Tyskland är jag inte längre ”tysk”.)
Jag (diplomatiskt): Vi är judar.
Hanuš: Ja, men vilken sorts judar, tyska eller tjeckiska?
Jag (eftersom jag för det första talar knackig tjeckiska och för det andra inte vill ljuga för mig själv): Vi är — tjeckoslovakiska judar! — —
Han är inte nöjd med mitt svar, men kommer inte på någon invändning. Hjälp mig du: Vad ska jag svara honom? Han går i tjeckiska skolan och talar flytande tjeckiska (bättre än Willi eller jag). Jag älskar tjeckerna, men jag kan ju inte säga ”Jag är tjeckiska” när jag har gått i tyska skolor och skriver på tyska. Men barnet funderar över det här och går inte med på att han skulle vara jude. Minoritetsfrågan kan jag inte förklara för honom, han är för liten än. Men jag ser att jag kommer att bli tvungen att göra det. Häromsistens kom Poldis pojke, Bobby, till oss och grät och sa att Hanus hade skällt honom för att vara ”žid peichlatý” (peijesjude). Jag kunde inte skratta åt det, eftersom jag visste att en av hans kristna vänner kallat honom för det, och han i sin oskuld förstod det inte. Ska jag redan nu förstöra hans barndoms vänskaper och säga: ”Lek inte med de där pojkarna, de är kristna och du är jude”? Jag tror på försoning mellan folken, när de vuxna väl slutar upp med att ge barnen dåliga exempel. Men så länge de stora fortsätter att av illvilja eller dumhet tala illa om andra nationaliteter eller konfessioner, kommer det inte att bli fred i världen. Och Hanuš är så mjuk och vek. Tommy skulle kanske en gång kunna värja sig med knytnävarna, men knappast Hanuš.
Under den tyska ockupationen berövas familjen sina rättigheter en efter en. Ilse och hennes man Willi bestämmer sig för att försöka rädda sin äldre son Hanuš undan den tilltagande förföljelsen. Till slut lyckas de ordna en plats på en barntransport i maj 1939 organiserad av engelsmannen Nicolas George Winton. Åtta år gammal sätts Hanuš på tåget från Prag till England. Där väntar Lilian Löwenadler som gift sig i England. När kriget bryter ut återvände familjen Löwenadler med Hanuš till Sverige. Det var här han växte upp, hos Lilians mor Gertrude.
Två månader innan hon skils från sin son skriver Ilse Weber till Lilian:
Trots att jag säger till mig själv hela tiden att det är absolut nödvändigt att vi emigrerar kan jag inte acceptera tanken. Jag kan helt enkelt inte förstå att jag måste lämna allt jag har kärt. Jag har aldrig gjort något orätt, därför behöver jag inte frukta Gestapo. Tvärtom: bakom alla hakkors som nu så generöst pryder fönstren lär det inte finnas många människor som har gjort så mycket och med en sådan glädje för den tyska kulturen som jag, som är judinna och som älskar och respekterar tjeckerna. Den som vill vara en människa i ordets sanna bemärkelse delar inte in sina medmänniskor efter språk och ras, utan i goda och dåliga. Människor som låter andra diktera för sig vilka de ska respektera och förakta, vilka de ska älska och vilka de ska hata, när de ska vara tacksamma och när de inte ska det, och som glömmer och minns på kommando, sådana människor kan inte jag respektera. Jag är medveten om att vi kommer att få det svårt — är inte redan avskedet från mitt barn oändligt svårt? — och redan nu för varje ny dag med sig nya svårigheter, men jag blir allt lugnare.
5 juni 2020
Ett år senare lämnar familjen Weber Mährisch-Ostrau, där det blivit för farligt att stanna, och flyttar till Prag. Planen är att emigrera och återförenas med Hanuš, men alla försök går om intet. Ilse Weber skriver täta brev till sin son i Stockholm.
Du måste lära dig att se! Nu skrattar du säkert, min pojke, och tänker: Hon är allt bra konstig ibland, min maminka! — Men vet du, Hanušku, att se och att se är inte samma sak. När två människor betraktar havet ser var och en något annat. Medan den ena bara ser ett väldigt vatten, ser den andra hur vågorna bildar olika former, hur skummet glänser och glittrar, långt borta ser hon ett vitt segel och mycket mer. Det är så nedrans synd att min tjeckiska inte är bättre. Jag skulle så gärna vilja ge dig andra exempel. Vet du, för den ene är en skog inget annat än en samling träd, för den andre är den en hel värld. Förstår du vad jag menar? (not 6)
7 juni 2020
I en intervju med Bernt Hermele i poddserien Överlevarna som gjordes med Hanus Weber 2018 när han var 87 år, berättar Hanus att hans mamma kom i kontakt med Lilian Löwenadler genom att hon en dag satte in en annons i en tidning där hon sökte brevvänner. Två svenskar svarade på annonsen: Lilian Löwenadler och Karin Boye. Ilse Weber brevväxlade med båda på 30-talet, säger Hanus Weber.
Breven till Lilian hittades på en vind i England flera årtionden efter kriget, berättar Ulrike Migdal i sin bok. Några brev till Karin Boye nämns däremot inte i boken. Kanske har breven till henne försvunnit. Kanske hittas de en dag. Jag vet inte om de två poeterna skickade dikter till varandra. Kanske gjorde de det.
9 juni 2020
I Ilse Webers senare brev, framför allt till Gertrude Löwenadler, uppstår en närbild av hur den nazistiska ockupationsmaktens grepp om de tjeckiska judarna hårdnar till ett strypgrepp. Hon berättar om den gemensamma kampen för att upprätthålla en vardag och bevara sin mänsklighet under alltmer omöjliga villkor. Efter en tid tvingas familjen dela lägenhet med en annan judisk familj. De får inte äga en radio, inte åka spårvagn, inte gå ut om kvällarna, inte vistas i parkerna. Om sommarkvällarna tar Ilse sin gitarr och spelar och sjunger med familjen i köket. De öppnar fönstret mot gården och snart sjunger de instängda grannarna med. I december 1940 måste de flytta igen till ett getto i den gamla judiska stadsdelen och tränga ihop sig tillsammans med Ilses mor i ett enda rum. De vuxna i familjerna som delar bostad måste ta hårda och dåligt betalda arbeten för att överleva. Tommy tar fiollektioner hos en bekant. Men en dag är det förbjudet för judar att äga musikinstrument. Den enda gröna plats där Tommy kan leka, där Ilse kan ta en liten promenad, är den gamla judiska begravningsplatsen alldeles i närheten, där gravstenarna står så tätt att det knappt finns en gräsplätt kvar. Den måste bli park, natur, lekplats. De äldre sitter på små medhavda stolar, barnen leker, grannpojken gör botaniska studier. Den vilda flädern blommar på våren mellan gravstenarna.
10 juni 2020
Breven till Hanuš svenska ”mormor” blir alltmer förtvivlade. Ilses nerver är på bristningsgränsen, hon överväger till och med tanken att familjen ska ta sitt liv. Men i sina brev till Hanuš håller hon modet uppe, skriver om stort och smått i familjen och lustiga saker som hans lillebror gör. Hon försöker uppmuntra och uppfostra sin store son på avstånd, förmedla allt som är viktigt. Ibland skär sig modersrösten och blir otålig. Gapet mellan barnet och mamman som hon måste överbrygga vidgas hela tiden. Hon uppmanar honom ständigt att skriva mer och med tydligare handstil. Ju fler språk du kan, desto fler gånger är du människa, skriver hon en gång. Hon ber honom om och om igen att inte glömma tjeckiskan.
14 juni 2020
Vårvintern 1942 deporterades Ilse, Willi och Tommy till Theresienstadt. Alla tre inkvarterades i olika baracker; familjer skulle splittras för att minska fångarnas motståndskraft. Ulrike Migdal skissar händelserna utifrån samtal med Hanus på 80-talet, brev från Willi och flera andra källor. Efter ankomsten till Theresienstadt började Ilse Weber genast arbeta i sjukstugan för barn. Tack vare hennes envisa ansträngningar kunde den lilla sjukstugan expandera till en sal med 26 bäddar, och hon försökte gestalta den så inbjudande som möjligt för barnen. Medicin var förbjudet för judiska fångar, men hon lyckades få tag på en illegal gitarr och sjöng med barnen och uppmuntrade dem som orkade att skriva dikter, visor och små teaterstycken, som de uppförde. Hon bildade också en barnkör som medverkade på Freizeitgestaltungen, som kvällsprogrammen i gettot kallades. Hon arbetade från morgon till kväll, men skrev också mängder med dikter och sånger som spreds i gettot.
”Hon använde varje ledig minut för att i ord teckna bilder som beskrev vardagen i Theresienstadt”, berättar Ruth Elias, hennes vän och medboende i baracken, för Ulrike Migdal. (not 7) I den lilla innersta kammare i Hamburgerkasernen där Ilse Weber bodde med sin svägerska inrättade hon sig så ombonat som det nu gick, med den insmugglade gitarren hängande på väggen — om SS hade kontrollerat kammaren hade hon genast skickats på Polentransport eftersom det var absolut förbjudet att inneha musikinstrument. ”När Ilse hade skrivit en dikt läste hon upp den för oss eller sjöng sina sånger till gitarren”, berättar Ruth Elias. ”Men många av hennes verser uppstod inte först på papperet, utan när hon improviserade på gitarren.” Ilse Weber gick också runt i gettot med sin gitarr — kamouflerad, åtminstone i dikten ”Musica prohibita”, till ett inlindat barn — och framförde sina sånger för sina medfångar.
17 juni 2020
Många överlevande från Theresienstadt har vittnat om hur viktiga Ilse Webers dikter och sånger var för dem, hur de stärkt och hjälpt dem, också efter befrielsen från gettot, skriver Ulrike Migdal. Dikterna var rimmade, sångbara också på papperet, de har ett starkt tilltal. De är sånger för sorg, tröst, längtan men också motstånd. ”Och detta, att kunna formulera sitt förtryck och sitt lidande, är på något vis den sista motståndshandlingen, att inte låta någon annan överta verklighetsbeskrivningen, på gränsen till den stora stumheten.” Det säger författaren Sofia Stenström, som också översätter dikter av Ilse Weber. (not 8)
Ju mer jag läser om Ilse Weber, desto mer får jag känslan av att dikterna levdes mellan henne och hennes medmänniskor i gettot. Kanske är det här sången kommer in: rimmen, rytmen och sången som något som bygger upp och skyddar människan. Men också bilden, berättelsen. Ilse Webers dikter speglar många sidor av den konkreta vardagen, nöden och terrorn i gettot, tvångsarbetet, ensamheten och den ständiga längtan efter frihet, efter de närmaste. I hennes dikter finns dyrbara stunder av vänskap och gemenskap liksom tillstånd av avtrubbning och verklighetsflykt bland fångarna i de omänskliga prioriteringar som hela gettots organisering försöker framtvinga och som dess invånare på en mängd olika sätt kämpar för att motverka. Det är dikter som vägrar ge upp sin mänsklighet i stort och smått. De är solidariska och modiga men antiheroiska i sin heroiska mänskliga värdighet. Ilse Weber skrev också vaggvisor, bland annat den vidunderliga Wiegala, och många av hennes dikter tycks sväva mellan ett tilltal till barn och till vuxna. Jag tror inte att hon delade upp sitt skrivande på det sättet.
18 juni 2020
Efter massakern på befolkningen i den böhmiska byn Lidice i juni 1942 då nazisterna tog en fruktansvärd hämnd för attentatet mot riksprotektorn för det ockuperade Böhmen och Mähren Reynhard Heydrich (en av de drivande bakom Wannseekonferensens hemliga beslut om förintelse av de europeiska judarna), skrev Ilse Weber en dikt om händelsen. ”Fåren från Lidice” väckte SS och även Eichmanns vrede. Dikten smugglades ut ur gettot medan SS gjorde razzior för att få tag på dikten och dess upphovsman och frågade ut fångar under dödshot och tortyr. Men ingen i Theresienstadt förrådde Ilse Weber.
22 juni 2020
I september 1944 får Willi besked om att han ska deporteras österut. Han har varit med i en grupp som smugglat in vapen i gettot för att förbereda ett framtida uppror, berättar Hanus Weber i samtalet med Bernt Hermele. När vapengömman i Theresienstadt upptäcks deporteras alla inblandade till Auschwitz. Innan Willi åker, skriver Ulrike Migdal, gömmer han dikter och sånger av Ilse i en säck, som han gräver ned vid ett trädgårdsskjul i gettot där han arbetat som trädgårdsmästare. Han tar ett löfte av Ilse innan de skils att under inga omständigheter frivilligt åka med någon som helst transport. Det löftet skulle Ilse inte hålla.
I samband med att Röda armén befriar Auschwitz skickas Willi svårt sjuk ut på en dödsmarsch mot Tyskland men lyckas undkomma och försöker ensam ta sig tillbaka till Theresienstadt för att leta efter sin fru och son. Av en osannolikt lycklig slump stöter han på ett tjeckoslovakiskt kompani under Röda armén där hans bror, som i början av 30-talet flytt till England, är officer, och tack vare hans hjälp kan han ta sig tillbaka. Men i Theresienstadt är endast säcken med dikter och sånger är kvar. Efter kriget berättar en överlevande sjuksyster från Theresienstadt för Willi att när barnen i sjukstugan sätts upp på deportationslistan i oktober 1944, följde Ilse frivilligt med för att ta hand om dem på resan. Andra överlevande bekräftar att Ilse och Tommy var med på transporten.
25 juni 2020
Den unge Hanuš återförenades med sin far i Prag efter kriget. Det enda språk han kunde tala med sin far var en bristfällig tyska. När de möttes på järnvägsstationen i Prag i november 1945 åkte de tigande hem med spårvagnen eftersom det inte gick att tala tyska offentligt. Far och son kunde inte på allvar berätta för varandra vad de varit med om. För fjortonåringen var det också ett slags skydd, enligt vad Hanus Weber berättat för Ulrike Migdal. De årliga minnesträffarna i Theresienstadt blev en börda för honom.
Hanuš fick lära sig tjeckiska från grunden igen. Han blev så småningom journalist och arbetade bland annat för tjeckisk radio och från 1967 också för svenska medier. Efter sovjetiska arméns inmarsch i Prag 1968 flydde han till Sverige, men på uppmaning av presidenten Alexander Dubčekåtervände han för att arbeta för en fortsatt demokratisering av landet. När det visade sig omöjligt och Dubčekavsattes lämnade han och hans svenska fru Tjeckoslovakien för gott. Hanus Weber arbetade sedan som utrikeskorrespondent för Sveriges Radio och Sveriges Television.
26 juni 2020
Under de första efterkrigsåren hände det att Willi Weber fick okända dikter som Ilse skrivit i Theresienstadt med posten, dikter som medfångar som överlevt Auschwitz och andra läger bevarat. Brevskrivarna vittnade om hur de hjälpt dem att inte förlora livsviljan. Också många år efter kriget kunde Willi få brev där överlevande berättade hur betydelsefulla Ilse Webers dikter varit för dem, berättar Ulrike Migdal.
28 juni 2020
År 1973, i samband med att han började arbeta med en film om kulturen i nazisternas koncentrationsläger, väcktes Hanus Webers intresse för att få veta mer om vad hans pappa upplevt under de sju krigsåren. Han förberedde en ingående intervju med sin far, där han ville fråga honom i detalj om hans tid i Theresienstadt och Auschwitz. Ett kamerateam från SVT står redo med honom på Arlanda, då han nås av ett meddelande från Danmark. Kort efter mellanlandningen i Köpenhamn har Willi Weber drabbats av en hjärtinfarkt och avlidit.
Fyra år senare, efter födelsen av paret Webers son Tommy, dyker James Treen upp som tidigare var gift med Lilian Löwenadler. Hon blev sjuk och dog under kriget, men breven från Ilse Weber hade hon sparat på vinden, och Treen, flyktingbarnets forna fosterpappa, överlämnar dem nu till Hanus Weber. Först i slutet av 80-talet, när en morbror i Israel som vill skriva en släktkrönika tar kontakt med honom, förmår han läsa dem.
2 augusti 2020
Ulrike Migdal berättar att Hanus Weber tjugofem år efter Willis död råkar träffa en gammal vän till familjen i Tyskland som hade varit i Theresienstadt samtidigt med Ilse och Willi Weber. Vännen säger till Hanus att han mött Ilse i Auschwitz. Han hade inte kunnat förmå sig att berätta om det för Willi. Vännen hade tvingats att arbeta i det kommando av fångar som måste dra de döda ur gaskamrarna och köra dem till krematorierna. Han berättar nu för Hanus att han fick syn på Ilse i kön av väntande utanför gaskammaren. Hon stod mitt i en grupp av barn som hon försökte trösta. Bland dem var en större pojke som han trodde var Tommy. Fastän det var absolut förbjudet att ta kontakt med de väntande gick han fram till Ilse, eftersom de närmaste vakterna råkade vara ganska långt borta. På hennes fråga om de skulle få duscha ville han inte ljuga om vad som väntade dem. Han bad henne sjunga med barnen som han ofta hört henne göra i sjukstugan. Då skulle de andas in gasen fortare. Han bad henne gå in så fort som möjligt, sätta sig på golvet med barnen och sjunga.
BREV
2 november 2020
En av de dikter som Ilse Weber skrev i Theresienstadt och som jag översatt heter ”Brief an mein Kind”. (not 9) Ulrike Migdal berättar att författaren Amelie Posse, som regelbundet sökte upp överlevande som kommit till Sverige, fick dikten av Margarete Waern som befriats från koncentrationslägret Ravensbrück. Posse lät översätta den och trycka den i Dagens Nyheter i maj 1945. Hanus Weber var fjorton år när han läste brevet från sin mamma.
Brev till mitt barn
Min kära pojke, nu har tre år gått
sen du helt ensam reste ut i världen.
Jag ser dig ännu för mig på stationen
i Prag, förgråten, hur du ber och lutar
ditt brunlockiga huvud ner mot mig
ur tåget: Snälla, låt mig vara kvar.
Att vi lät resan ske tycktes dig hårt,
du var så späd och bara åtta år.
Och när vi sen gick hemåt utan dig,
då var det som om hjärtat skulle brista.
Jag gråter ofta, ska du veta, men
är ändå glad att du inte är här.
Den okända som tagit sig an dig,
hon kommer säkert en gång in i himlen.
För varje andetag välsignar jag
henne som du inte kan älska nog.
Det är så dystert nu omkring oss här,
allt togs ifrån oss. Huset, hembygden,
och ingenting blev kvar, inte en vrå,
inte en enda sak som är oss kär.
Också din leksaksbana tog de, och
den lilla gunghästen som är din brors.
Och inte ens vårt namn fick vi ha kvar.
Som boskap drivs vi genom gränderna
med nummer kring vår hals — det gör inget
om jag bara fick bo ihop med pappa.
Din lillebror får inte heller vara
hos mig. Så ensam har jag aldrig varit.
Du är ju liten än, förstår nog knappast
hur många som kan trängas i ett rum.
Kropp tätt vid kropp, du bär den andres plåga
och lider av din egen ensamhet.
Min älskling, är du frisk och läser flitigt?
Nu sjunger väl ingen när du ska sova?
Ibland om natten känns det som om du
vore tillbaka här igen hos mig.
Tänk bara, när vi ses igen, då kommer
vi inte längre att förstå varandra.
I Sverige har du redan glömt din tyska
och jag, jag kan ju inte tala svenska.
Så märkligt, visst? Å, om det vore nu,
då vore du plötsligt min stora son.
Är tennsoldater än din favorit?
Nu bor jag i en riktig, stor kasern
med mörka murar och med dystra rum,
av sol och löv och träd syns ingenting.
Jag är sjuksköterska här för de små,
och det är fint att hjälpa och att lindra.
Om natten vakar jag ibland hos dem,
den lilla lampan lyser svagt i salen.
Jag sitter där och vaktar deras ro,
och varje barn är som en bit av dig.
Min tanke flyger bort till dig — ändå
är jag tacksam att du inte är här.
Livet tog mycket från mig som var vackert,
och lyckan med dig går jag miste om.
Jag bär det gärna, fastän det är hårt
för du besparas mycket fult och sorgligt.
Och gärna led jag tusen plågor, om
det bara räddade din barndoms lycka. —
Nu är det sent, jag måste gå och sova.
Å, kunde jag ett ögonblick få se dig!
Men jag kan inget göra, bara skriva
min längtan in i brev — som ligger kvar.
Noter:
6. Ur ett brev från Ilse Weber till sonen Hanuš, 13 augusti 1940
7. Ruth Elias gav 1988 ut boken Die Hoffnung erhielt mich am Leben: Mein Weg von Theresienstadt und Auschwitz nach Israel 1988, på engelska 1998: Triumph of Hope: From Theresienstadt and Auschwitz to Israel, övers. Margot Bettauer Dembo, John Wiley & Sons.
8. Ur ett opublicerat samtal mellan Sofia Stenström och mig från augusti 2018.
9. Översättningen är hämtad ur en kommande bok tillsammans med Sofia Stenström och Daniel Pedersen om och av Ilse Weber på Faethon förlag.
Citat ur:
Ilse Weber/Ulrike Migdal utg. och red., Wann wohl das Leid ein Ende hat. Briefe und Gedichte aus Theresienstadt, Hanser Verlag 2008
Hanus Weber i samtal med Bernt Hermele 2018, poddserien Överlevarna: https://overlevarna.wordpress.com/2018/11/30/hanus-weber/
Översatta citat i texten är gjorda av Helga Krook om inget annat anges.
”Ett brev från Theresienstadt” är en essä i två delar. Essän är en del av en kommande bok ”Var är din syster” och är publicerad med stöd av Västra Götalandsregionens essästöd. Del I läser du här.