Andreas Engström presenterar fyra konstnärskap inom musik och ljudrelaterad konst med miljön, det nordiska klimatet och geografin som gemensam nämnare och belyser samtidigt hur sonifiering och soundscape blivit väsentliga inslag i samtida musik och ljudkonst.
De fyra konstnärerna Jana Winderen, Åsa Stjerna, Helen Mirra och Roni Horn har alla antingen sitt ursprung i eller är verksamma inom nordiska geografier och teman. De tematiserar väder, klimat och naturkrafter och arbetar med material och information som de, ibland i samarbete med naturvetenskaplig forskning, har hämtat in om globala klimatförändringar och deras konsekvenser för oss människor och för planeten i stort.
Också det som inom ljudorienterad konst kallas sonifiering är något som förenar dem, även om deras strategier och konstnärliga uttryck är individuella och unika. Sonifiering är ett brett begrepp som rymmer olika praktiker men används huvudsakligen för att beskriva hur man genom att överföra data från ett annat medium till ljud, kan låta det representera något annat och mer än själva ljudet. Med tekniken kan man med hjälp av ljud illustrera eller visualisera sådant som bakomliggande föreställningar och idéer, kunskap om naturen eller civilisationen och om hur människan och kulturer förhåller sig till varandra.
Jana Winderen – pistolräkan på väg norrut
Den norska konstnären och kompositören Jana Winderen har länge intresserat sig för naturmiljöer och djurliv. Hon har spelat in ljud från hundar, myror, fladdermöss, vatteninsekter och framför allt från fiskar och andra undervattensvarelser. Undervattensinspelningarna fångar ljud som det mänskliga örat normalt sätt inte kan höra. Här handlar det dock inte om sonifiering av ”tysta” miljöer – ljuden finns redan här, i den verkliga världen, även om de kan ligga utanför vår uppfattningsförmåga.
Winderen har med rätta kallat dem för fältinspelningar, field recordings, och har ägnat mycket tid åt att spela in ljud vid den norska kusten och i Nordatlanten. Inspelningarna har använts som råmaterial för utgivningar på cd eller kassett samt i ljudinstallationer. Viktigt för hennes konstnärliga arbete har varit hennes när samarbeten med forskare, till exempel med det marina forskningscentret utanför Bergen, och hon använder avancerad och mycket känslig inspelningsutrustning för att göra inspelningar under vatten eller djupt nere i glaciärer, bland annat på Grönland.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Även om Winderen studerade biologi innan hon inledde sina konststudier och i sitt arbete förlitar sig på vetenskapliga, empiriska metoder och samarbeten med forskare, betraktar hon sig helt och hållet som konstnär. Hennes strategi är att försöka ge en historisk och delvis annan kontext till sitt forskningsområde. Som konstnär har hon dock frihet att välja och ändra perspektiv efter estetiska preferenser, men med detta vetenskapliga förhållningssätt till konst finns en potential att skaffa information om och avslöja naturens tuffa betingelser och förändringarna i vår miljö.
Ett exempel kan vara då hon arbetade vid kusten utanför Bergen och på sina inspelningar uppfattade ett ljud som hon trodde kom från en viss räka, Alpheidae, pistolräkan. Den fångar sitt byte genom att mellan sina klor blåsa upp en bubbla, som när den spricker skapar ett ljud som paralyserar bytet så att räkan lättare kan fånga det.
Winderen, som visste att denna räka aldrig observerats så långt norrut som vid Bergen, kontaktade specialiserade marinbiologer för att utröna varifrån ljudet hon fångat kunde komma. Det hela ledde småningom till att man kunde bekräfta att räkorna på grund av klimatförändringarna faktiskt flyttat så långt norrut. Här kunde alltså en konstnär som sysslar med frågor som rör natur, väderleksrapporter och arters förändrade eller krympta utbredning, och som lånar verktyg och metoder från vetenskapen, ställa avgörande frågor, samarbeta med vetenskaplig forskning och avslöja omständigheter som är av avgörande betydelse på global nivå.
Konstnärligt kom ljuden från inspelningarna att ligga till grund för ett ljudverk som senare gavs ut som en del av kassettprojektet The noisiest guys on the planet på Ash International 2009.
Åsa Stjerna – undervattenströmmar som extended soundscape
Winderens metoder och teman är delvis besläktade med den svenska konstnären Åsa Stjernas olika installationsprojekt. Med en bakgrund inom konstmusik och bildkonst arbetar hon sedan ett par decennier främst med installationer i det offentliga rummet och har i flera projekt arbetat med data från oceaner i samarbete med forskare. Ett exempel är Currents, en storskalig ljudinstallation som uppfördes i den stora öppna hallen i operahuset i Oslo under Ultima-festivalen för ny musik i september 2011.
I Currents kommer ljudet från vatten, men i indirekt form. Det soniska materialet bygger på vetenskapliga mätdata som mäter inflödet av varmt vatten i Golfströmmen och genom detta även beräknar avsmältningen i Arktis. Mätdata från en automatisk forskningsstation norr om Färöarna skickas till servrar på Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet (MISU). Därifrån skickas dessa vidare till Stjernas installation, där denna i sig ohörbara data kontinuerligt omvandlas till ljudsekvenser som utvecklar sig i realtid.
Installationen består av arton små högtalare och två större, ett rack med förstärkar- och signalroutingsutrustning samt en dator som tar emot och tolkar dataströmmen och gör samplingar redo för uppspelning. Den mottagna datan tolkas i realtid och omvandlas till ljud genom en patch i programvaran SuperCollider.
Även om ljudverket kan uppfattas utan problem, ligger det på den undre gränsen till vad som kan uppfattas med det mänskliga örat, något som är typiskt för Stjernas installationer. Särskilt klickljuden i det höga registret har en vattenklingande kvalitet och kan liksom titeln Currents leda besökarens associationer i de banorna. Byggnaden i sig, dess historia, platsen och den starka norska kopplingen till vattnet är också viktig.
Operan i Oslo uppfördes 2008 i hamnen vid inloppet till staden som ett tänkt landmärke och en del av nygestaltningen av det vattennära området. Operahuset förefaller resa sig upp ur vattnet likt ett berg eller glaciär och framstår som en del av ett naturligt landskap, något som den långa sluttningen som leder till huvudentrén samt det faktum att man kan gå runt byggnaden, sitta på taket och gå ner mot vattnet bidrar till. Arkitekturen återspeglar det bergiga landskapet som omger Oslo och fjorden. Den stora öppna hallen med Stjernas installation vetter mot Oslofjorden och när man upplever Currents står man inför en typisk, ikonisk och romantisk bild av ett norskt landskap – berg och vatten.
Men det vatten som mäts av forskargruppen är inte ett bullrande vatten vid en flod, vid ett vattenfall eller när havsvågorna slår mot stranden. Det är havsströmmar som ”inte låter”. Och de ljud som artikuleras i installationen kommer från data som genom specifik teknik omvandlas till ljud – som sonifieras. Ljud som klingar har Stjerna valt utifrån dess soniska kvaliteter. De kunde därmed också ha varit andra ljud, som hon skapat genom att ändra algoritmerna som används i patchen. Det viktiga här är det tydliga och konstanta förhållandet mellan data, patch och ljud; förändringar i vattenflödet ger en en-till-en-förändring i det soniska materialet.
Ljudmaterialet relaterar till konstverkets totala konfiguration. Denna innefattar de digitaliserade samplingarna av naturfenomen, transporten av samplingar från en plats till en annan, den konsthistoriska bakgrunden kring soundscape-inspelningar, translokaliseringen (förflyttningen av ett ljudlandskap in i ett annat), ljudmaterialets association till vatten, verkets titel och dess placering i denna specifika byggnad med dess historiska, miljörelaterade och samhälleliga kontext. Allt detta bidrar till vad man skulle kunna beskriva som ett utvidgat ljudlandskap, ett extended soundscape, som definieras av denna kedja av konstnärliga praktiker, teknologier och relationer men som inte är eller bygger på en reell inspelning av en ljudmiljö.
Currents kan ses som ett inlägg i den globala diskussionen kring smältande glaciärer. Det har aldrig varit Stjernas avsikt att med verket ge ett svar, men precis som hos Jana Winderen är verket ett exempel på ett kreativt sammanförande av konst, vetenskap, klimat och de globala frågor som berör oss alla. Här uppmärksammas en förbindelse mellan natur och kultur som är bokstavligt geografisk: Operahusets placering i Oslofjorden har en nästintill konkret koppling till Golfströmmen och det hav där mätningarna utfördes. Å andra sidan finns ingenting i installationen där man kan avläsa eventuella förändringar i klimatet, eller uppfatta något så. Installationen belyser de potentiella kopplingarna och ställer enbart frågor (till skillnad från vetenskapen som försöker besvara dem): Är dessa ljud från strömmar också ljudet från en global klimatförändring? Kanske kan vi höra det…
Helen Mirra – samplingar och avtryck ute i fält
Den amerikanska konstnären Helen Mirra har även hon en stark relation till naturen och arbetar med systematiseringar och olika former av dokumentationer, som ofta tar formen av överföring av information från ett medium eller en praktik till ett annat.
Inför Swiss Mountain Transport System vandrade hon tillsammans med Ernst Karel i de schweiziska alperna där de använde sig av transportsystemet med linbanor. Det spelades in som fältinspelningar och gavs ut på cd (Gruenrekorder, 2010) och finns även som flerkanalsversion för högtalarorkester. I utställningen Gehend, på Kunst-Werke i Berlin 2011, med undertiteln Field Recording, sammanförs den processrelaterade performativa konsten med visuella medier. Gehend visar en serie tryck på duk från platser hon besökt under hennes systematiserade promenader, och varje tryck är uppkallat efter en specifik tid och plats. Titeln Field recordings skulle kunna tolkas som ett utvidgat sätt att tänka kring begreppet sampling. Att sampla är nämligen precis vad Mirra gör när hon under sina promenader ”ute i fält” transmedialiserar sina processer och naturen till dessa ljudavtryck.
Denna sammankoppling av natur och kultur, dokumentation och process, ljud och bild, framträder som tydligast i de filmer och ljudverk som Mirra har gjort i sin kartografiska serie. Som källa för de geografiska uppgifterna har hon använt Peter’s World Map, där länder och kontinenter har relativt välbalanserade proportioner. Mirra har studerat geografiska och klimatologiska förhållanden som vatten, terräng och vegetation. I filmerna (16 mm) motsvaras en breddgrad av en viss filmlängd, och de specifika geografiska förhållandena ges varsin egen färg. Ljudverken är strukturerade på ett liknande sätt. På så sätt utgör serien ett särskilt sätt att skapa abstrakta ljud och visuella avtryck av ett landskap, baserat på ett fåtal reglerande premisser.
I filmen Map of parallel 81˚N, at a scale of one foot to one degree longitude från 2001 motsvarar en fot av filmen en längdgrad. Eftersom denna längdgrad ligger mycket nära nordpolen rör sig filmen långsammare längs 81:a längdgraden än vad som hade varit fallet längs en sydligare längdgrad. Den med akvarell handmålade blå färgen markerar glaciärer, och den bruna färgen tundra.
41/49° N är ett ljudverk som undersöker vegetationen mellan de två meridianer där almträd växer naturligt. Verket tar sin utgångspunkt i en film från 1999 och utställningen Declining Interval Lands tillsammans med Karel på Whitney Museum i New York 2002. Titeln syftar på den geografiska zon där träden sedan mitten av 1900-talet håller på att utrotas på grund av sjukdomar och klimatförändringar. Verket har således ett uttalat miljötema. Här representeras land av gitarr, djupt vatten av bas, floder ”avbildas” med tystnad och järnvägsräls av ett slags hoppande ljud. Verket består av två monospår, där en högtalare i ena hörnet av utställningslokalen spelar upp ljuden från den 41:a graden och den andra ljuden från den 49:e graden. ”Resan” tar sin början i Europa vid Atlantkusten, går över djupt atlantiskt vatten i båda kanalerna och når land vid den nordamerikanska östkusten vid lite olika tidpunkter.
Mirra är mediakonstnär i den meningen att olika medier används för att bearbeta och artikulera specifika konstnärliga idéer. Verken bygger på information kring natur och kultur och människans position och förhållande till dessa och hon låter denna information gå igenom olika processer. Denna processkonst skulle också kunna innefatta hur processer lever vidare efter det att verket är färdigt. Map of parallel 81˚N är faktiskt inte längre en adekvat representation av de geografiska förhållandena eftersom vissa områden som vid tiden för skapandet av konstverket var polaris har smält bort och nu är vatten. Kanske har denna process påverkat de strömmar som Åsa Stjerna arbetade med i Currents.
Roni Horn – framkallande av naturkrafter genom föreställningskraft
Roni Horn är en amerikansk konstnär vars konstnärskap omfattar skulptur, teckning, fotografi, text och platsspecifika installationer. Hon har sedan länge varit fascinerad av Island, dess landskap och klimat och har också tillbringat längre arbetsperioder där. Hennes långa relation till det isländska landskapet och hennes arbete i flera medier har resulterat i både konstnärsböcker och fotografier som kretsar kring naturen på den nordatlantiska ön, dess kulturella och geografiska identitet och väderleksförhållanden.
Ett slående exempel är skulpturen/installationen Vatnasafn/Library of Water från 2007. Verket är installerat i det tidigare kommunbiblioteket i Stykkishólmur, ett litet samhälle på Västlandet, några timmars resa norr om Reykjavík. I byggnadens relativt lilla huvudrum, med en enastående vy över hamnen och havet, har Horn rest två dussin vattenfyllda glaspelare som sträcker sig från golvet upp till taket.
Varje pelare innehåller smält is från olika glaciärer på Island. Horn beskriver sina konstverk som platsberoende, site-dependent, och genom att samla vatten från olika delar av det isländska landskapet utvidgar hon på så sätt idén om platsberoende genom att ställa ut alla dessa på en och samma plats, i ett och samma rum.
På mattan på golvet finns ord på isländska och engelska tryckta, vilka beskriver olika väderleksförhållanden och dess egenskaper. Horn engagerade författaren Oddny Eir Ævarsdóttir, dennes bror arkeologen Uggi Ævarsson och deras far radiomakaren Ævar Kjartansson för att intervjua hundratalet personer från Stykkishólmur och det omgivande landskap om deras förhållande till vädret. Dessa vittnesmål transkriberades, redigerades och översattes för att ingå i konstnärsboken Weather Reports You, som kan ses som ett porträtt av ett land där vädret är starkt närvarande i vardagen.
Ursprungligen fanns det också ett ljudspår i utställningshallen, där det var möjligt att lyssna på lokalinvånarnas berättelser. Idén om ett utvidgat ljudlandskap, tas här ett steg längre, eller ges snarare en annan form: Genom fysiska samplingar av naturen i form av vatten samt skrivna och talade vittnesmål rör det sig om associationer eller ett genom föreställningskraft framkallande av naturkrafter, ljud och ett landskap i förändring.
Natur och miljö inom samtida musik och ljudkonst
Särskilt sedan 1970-talets soundscape-rörelse och utvecklingen av acoustic ecology vid Simon Fraser University in Vancouver under R. Murray Schafers ledning har natur och miljö varit viktiga byggstenar inom samtida musik och ljudkonst. Verk inom genren soundscapes har det gemensamt att de huvudsakligen bygger på inspelningar från olika miljöer. Det kan ta sig en mängd former och utryck. Allt från Hildegard Westerkamps elektroakustiska verk, eller sound walks, eller Annea Lockwoods soniska kartläggningar av floder, som i Hudson River eller Danube River, samt hennes skulpturala ”pianotransplantationer” i naturen, till Francisco López abstraherade fältinspelningar. Med soundscapet besläktade former är också ljudinstallationer i form av vindharpor eller vattenorglar, där naturen ”spelar” på skulpturer vars konstruktion liknar akustiska instrument.
Med mer avancerad teknik har idén om ljudlandskap och naturljud kommit att utvidgas. I Bill Fontanas ”translokaliserade” installationer från 1980-talet och framåt har huvudidén varit att förflytta hela ljudlandskap från en plats till en annan, ibland i realtid. Tekniken påminner om den fotografiska dubbelexponeringen, som Fontana också arbetat med. Även för ljudinstallationer i det offentliga rummet har naturliga fenomen som ljus och temperatur använts för att driva ljud- och ljusmatriser.
Konstnärliga verk baserade på soundscape och fältinspelningar har ökat exceptionellt under senare år, och kan rent av ses som ett slags folk- eller populärkultur, med interaktiva webbplatser för kartläggning av städer och andra geografiska områden genom uppladdningar av ljudinspelningar. Begreppen soundscape, ljudlandskap och fältinspelning omfattar numera allt bredare uttryck, dimensioner och former.
Sonifiering och soundscape
Begreppet sonifiering inte bara förenar de fyra ovan presenterade konstnärerna och deras metoder, det ger oss också möjlighet att se deras strategier i relation till soundscape-genren generellt. Sonifiering som konstnärlig strategi eller metod – att översätta data från ett medium till ett annat – har utvecklats radikalt med den digitala tekniken, nästan så att helt nya genrer har skapats eller växt fram och blivit ett framträdande inslag också i bredare (men därför absolut inte enklare) konst, som hos superstjärnorna Ryoji Ikedas och Carsten Nicolais audiovisuella musikaliska performances och installationer.
Konstnärerna som presenteras här har genom åren återkommit till dessa teman. Winderen har återkommande arbetat med sonifieringar, till exempel i Ultrafield som visades på grupputställningen Soundings på MoMA i New York 2013 där ljud från varelser som kommunicerar i en frekvens högre än vad människan normalt kan höra pitchas ned till för oss hörbara frekvenser. Också här finns ett miljöperspektiv då Winderen vill göra oss uppmärksamma på hur djur använder ekolod för att orientera sig, samtidigt som de störs av människans ljudföroreningar i luft, på land och inte minst i vatten.
Havet och Arktis återkommer även som tema i ett antal av Stjernas verk där det senaste är Black Box-installationen Soundings i Vita Kuben på Norrlandsoperan i Umeå (2023) men där de marina teknologierna står i fokus för den konstnärliga utforskningen. Här används rådata från ekolodsteknologi som mäter och karterar havsbotten och som sedan sonifierats. Den orgellika bordunen i utställningen ger närmast sakrala associationer som förstärks av den påtagliga visuella inramningen där besökaren i ett avgränsat rum genom animationer ”ser” ljuden och även kan följa mätningarna som ligger till grund för dem på karta. Till skillnad från på den vetenskapliga välredigerade kartan kan man här höra och se teknologiernas tillkortakommanden att korrekt kartera havsbotten. Delar av havsbotten som man misslyckats mäta sonifieras och visualiseras som tystnader och en tom yta.
Natur och soundscape, även i dess utvidgade form, har liksom det generella arbetet med transformation och translokation varit centralt för dessa konstnärer i deras respektive sätt att arbeta med och kommentera dagens klimatförhållanden och antropocen. Det gäller Winderens arbete med de för det mänskliga örat ohörbara ljuden, Stjernas sätt att utgå från havet som medium och hennes omvandling av dataströmmar till ljud, Mirras topografiska avläsningar av den globala geografin och Horns fascination vid landskapet, som i nämnda installation vid sidan av de implicita klangerna från berättelserna och naturljuden inte innehåller några ljud alls. Man skulle till och med kunna säga att Horn inverterar proceduren genom att ”avsonifiera” materialet när hon låter berättelser och naturfenomen framträda i en tyst och högst visuell installation. Installationen, tillsammans med idén eller kunskapen om dessa berättelser, säger något om väder och natur och framkallar vår bild av dessa, om det så sker visuellt eller klangligt.
- Från Jan van IJken’s Planktonium med ljudspår av Jana Wilderen