Under andra halvan av artonhundratalet och ett knappt sekel framåt kom den så kallade bushpoesin – med poeter som Henry Lawson och Banjo Paterson (välkänd för sin Waltzing Matilda) – att spela en avgörande roll för den framväxande nationen Australiens identitet. Redan namnet antyder att det emellertid i princip enbart handlade om en litteratur med europeiska, inte minst brittiska rötter. I en essä i flera delar skriver Torgny Nordin här om denna poesi.
Hon var nitton år och längtade hem. Året var 1908 och Dorothea Mackellar befann sig i London, på besök tillsammans med föräldrarna. De hade rest över haven och runt halva jorden i månader, från hemmet i New South Wales som nyligen tagit steget från koloni till självstyrande dominion i Brittiska imperiet. Med de övriga kolonierna på sydkontinenten hade därmed en politisk enhet bildats, endast Nya Zeeland valde att stå utanför Australiska statsförbundet, eller kort och gott: Australien.
Dorothea Mackellars hemlängtan utmynnade i dikten Core of My Heart som hon fick införd i engelska veckotidningen The Spectator. Senare skulle dikten byta namn till My country och det var som sådan den snart nog slog igenom i hemlandet. Än idag är det Australiens mest välkända dikt och för många säkert den enda poesi som finns kvar i minnet från skoltiden.
Dikten inleds med en försäkran om att författaren förvisso uppskattar Englands prydliga alléer, tuktade häckar och välplanerade trädgårdar, men att det ändå inte är något för henne. För hon älskar något annat och den andra versen – den som alla australiensare är uppväxta med – slår an en helt annan ton:
I love a sunburnt country,
A land of sweeping plains,
Of ragged mountain ranges,
Of droughts and flooding rains,
I love her far horizons,
I love her jewel-sea,
Her beauty and her terror –
The wide brown land for me.
Med nationens modernisering efter världskrigen vändes australiensarnas håg mot stränderna. Stranden kom med tiden att bli – och är i växande utsträckning än idag – den nationella samlingsplatsen. Storstädernas världsberömda sandstränder med sin hedonistiska och exhibitionistiska ungdomskultur – ständigt solande och surfande – och alla andra oräkneliga vita stränder dit befolkningen söker sig för kontemplation och samvaro i livets alla skeenden, har blivit nationens offentliga rum och är numera central i dess självförståelse. I synnerhet gäller det syd- och östkusten.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Betraktat utifrån rör det sig om ett anmärkningsvärt och djupgående perspektivskifte; ett samtidigt byte av både landskap och nationellt psyke. För Australien har inte alltid varit besatt av badliv och solvarma stränder. Och trots att de numera spelar en mytologiserande huvudroll inom inte minst populärkulturen, finns ännu tydliga spår av forna ideal, i synnerhet den om the bush, som Dorothea Mackellar anslöt sig till.
Och hon var förstås inte ensam som så kallad bushpoet. Under andra halvan av artonhundratalet och ett knappt sekel framåt spelade bushpoesin en avgörande roll för den framväxande nationens identitet, vilket antyder att det i princip enbart handlade om en litteratur med europeiska, inte minst brittiska rötter.
Tack vare flera dagstidningar och tidskrifters uttryckliga vilja att publicera kortberättelser och dikter skrivna av förment äkta australiensare i autentiska miljöer, kom bushen småningom att bli en moralisk källa att ösa ur. Bushens barder skrev på folklig, australisk engelska och berättade inte bara dråpliga historier, utan menade sig också beskriva var dygder som gemenskap, kamratskap och solidaritet hade sin verkliga grund.
Tusentals dikter om bushen skrevs och de blev med tiden en konstitutiv del av det vita Australien. När unga män skeppades iväg till världskrigen producerades antologier med bushpoesi i storlekar särskilt avpassade för fickorna i soldaternas vapenrockar. Böckerna hade för övrigt gott om blanka sidor som uppmanade till eget skapande i skyttegravar och sjukhussängar. Idag finns visserligen sammanslutningar som ägnar sig åt bushpoesi, fast de har närmast något folkloristiskt över sig, som linberedning eller varpkastning.
Bushpoeterna frammanade en bild – en legend – av Australien och de kom att skapa ett panteon av figurer vilka alltjämt ingår i sydkontinentens allmänbildning. Historiernas detaljer och sammanhang må ha gått förlorade hos yngre generationer, men portalfigurer som the Jolly swagman, the Drover’s wife, Clancy of the Overflow och the Wild colonial boy verkar ha evigt liv.
Vad som avses med begreppet bush i australiskt och nyzeeländskt sammanhang ska jag återkomma närmare till, liksom hur den långlivade legenden bör förstås och kanske också kan dekonstrueras. Jag ska även se närmare på bushpoeter som bland andra Mary Eliza Fullerton, Mollie McNutt, John Shaw Neilson, C.J. Dennis samt Kath Walker eller Oodgeroo Noonuccal.
I denna första del ska jag emellertid försöka teckna en bakgrund samt säga något om bushpoesins främsta företrädare: Henry Lawson och Andrew Barton Paterson. Under mina färder i Australien är det två personer som ständigt nämns eller refereras till.
.jpg)
I love a sunburnt country, skrev Dorothea Mackellar under besöket i England. För många var det en ögonöppnare, ett slags bekräftelse på att Australien inte stod moderlandet efter utan minsann hade sina alldeles egna kvalitéer. För den australiska urbefolkningen, aboriginerna, var detta en truism eftersom de levt i landet i tiotusentals år och kände det på djupet.
Urbefolkningen hade visserligen ingen skriftspråk, men väl en komplexitet i sin mytologi, släktskapssystem och språk som vida överstiger vad omvärlden föreställde eller alltjämt föreställer sig. För dem var landet inte bara solbrända slätter och vilda berg utan ett slags meningsfull helhet som varje individ måste lära känna för att kunna orientera sig i tid och rum.
Denna förmåga, inte sällan artikulerad i komplexa sångcykler, skapade en intim relation till omgivningen som fick urbefolkningen att färdas och förhålla sig till det på ett helt annat sätt än de som skulle komma ta över landet. Glimtvis kommer vi att ana urfolkens roll i de mångfacetterade landskap som européerna kom att kalla the bush.
Koloniseringen av Australien inleddes år 1788. Den så kallade First Fleet bestående av elva skepp fullastade med straffångar och hantverkare från England nådde Botany Bay och fortsatte efter en tid österut till Norfolkön, som med tiden skulle bli imperiets mest fruktade fängelse och korrektionsanstalt. Landet kallades New South Wales och bestod formellt av den östra halvan av Australien, trots att ingen visste något om vad som fanns någon mil innanför kusten.
Under de första decennierna var det enbart brittiska straffångar – kriminella engelsmän och irländare, men få skottar – som sändes till Australien. Bäst kan de väl beskrivas som den industriella revolutionens olycksbarn som fastnat i den framväxande urbana slummens England och i ofärden på Irland. De fälldes inledningsvis för enklare förseelser, men med tiden deporterades allt grövre brottslingar.
Det stod emellertid snart klart för kolonialmyndigheterna att det vore bättre med fria kolonister istället, även om straffångarna var en billig arbetskraft man ogärna gjorde sig av med. Den centrala frågan var däremot aldrig hur man skulle göra med urbefolkningen, utan om Australien skulle betraktas som en fjärran koloni eller ett slags förlängning av moderlandet.
Möjligheter att komma upp sig socialt i kolonin växte småningom och därefter började assisterade eller självbetalande immigranter från Storbritannien att ge sig av för att inleda ett nytt liv på andra sidan jorden. Med guldrushen 1851 förändrades allt. Folk vällde in med förhoppningar om en bättre tillvaro och som en konsekvens växte storstäderna snabbt och inlandet, bushen, befolkades.
Uppfattningen om Australien som en sydlig, brittisk utpost var självskriven för många, fast straffångarna, de katolska irländarna, skotska nybyggarna och immigranter från andra europeiska länder och Kina var långtifrån lika övertygade. Tvärtom. Deras förhoppningar var snarare egna, fria liv så långt ifrån makten i London som möjligt.
Det var ett besynnerligt land de kommit till och för många kändes det nog inte så lite som i Alice i underlandet: däggdjur lade ägg, svanarna var svarta, de stora djuren kunde inte springa, endast hoppa och årstiderna var omkastade. Och inte bara naturen var annorlunda, även klimatet var nyckfullt, för att inte säga obegripligt. Att detta borde vara något att ta hänsyn till var dock inget som reflekterades över när stora delar av bushen förvandlades till betesmark för får och kor samt omdanades till oändliga veteåkrar.
Viktigaste exportvaran var ull som skeppades i stora mängder till spinnhusen i England, vilket antyder hur betydelsefullt inlandet, bushen, i praktiken var. Först hade guldletarna sökt sig dit, sedan följde en parad av typer: squatters, bushrangers, swagmen, drovers, shearers – alltså förmögna fårägare som lade beslag på mark, banditer, luffare, boskapsfösare, fårklippare – vilka alla förekommer flitigt i bushpoesin, vid sidan av enkla bosättare och daglönare.
En viktig händelse år 1880 var att veckotidningen The Bulletin med säte i Sydney började ges ut. Den fick snabbt en exceptionell spridning och kom att fungera som språngbräda för bushpoeterna eftersom tidningsledningen hade en uttalad idé om att folkligt förankrad lyrik och snärtiga kortnoveller kunde artikulera vad ledningen ansåg var det sanna och äkta Australien. Tidningen hade i varje nummer särskilda sidor avsedda för ändamålet samtidigt som innehållet i övrigt kantrade åt sensationsjournalistik och en politiskt radikal hållning vilken var uttalat nationalistisk, republikansk samt explicit xenofob.
Ungefär samtidigt som The Bulletin lyfte fram berättelserna från bushen försämrades villkoren i Australien på grund av ihållande torka och ekonomisk depression. Jag tror att det är en viktig bakgrund till att legenden om bushen växte fram vid denna tid, inte minst i lyrisk form. Men även inom konsten – jag ska återkomma till den bushinspirerade Heidelbergskolan senare – handlade det om att idealisera de kvinnor och män som levde långt bortom horisonten från städerna och stränderna.
Det rörde sig om komplexa sammanhang med olika slags figurer som fårklipparna, daglönarna och deras familjer vilka fann sig fångade i ett slags kolonialt förhållande inom kolonin. Där tar legenden sin utgångspunkt. Och den handlar om bushmannen och hans fru som kämpar för sitt uppehälle under enkla förhållanden; immigranter eller frigivna straffångar som mot alla odds reder sig i den kärva miljön tack vare en antiauktoritär och kamratlig mentalitet.
Somliga författare och poeter uppfattade livet i bushen som ett äventyr, fullt av möjligheteter och utmaningar, personifierade i drovern, Australiens variant av Argentinas gaucho och USA:s cowboy. Andra tjusades mer av den säregna naturen, de väldoftande träden och besynnerliga djuren och upplevelsen av att leva mitt bland dem. Åter andra intresserade sig för den existentiella utsattheten, hopplösheten och de stundom outhärdliga villkoren: flugorna, torkan, giftormarna och den brännande solen.
Avståndet mellan pastoral idyll och torftighet kunde vara bråddjup, men i grunden fanns vanligtvis en gemensam udd riktad mot storstadens tomhet och ett försvar för de värden man ansåg utmärka det strävsamma folket i bushen.
Till den första kategorin hörde Andrew Barton Paterson, 1864–1941, som räknas till en av Australiens främsta bushbarder. Hans far kom från Skottland, modern var född i landet. Hans tidiga intresse för hästar, särskilt en som hette Banjo, gjorde att han kom att kallas för Banjo Paterson. Idag torde Banjo Paterson främst vara känd som upphovsman till Australiens alternativa nationalhymn, Waltzing Mathilda.
Texten som skrevs till en gammal skotsk visa fick ett enormt genomslag och efter att orden anpassats till musiken och vice versa spred den sig över Australien likt en skogsbrand. Alla kan den. Och alla i Australien vet också att det är en romantisk, för att inte säga tragisk historia om villkoren i bushen för en daglönare som hellre tar livet av sig än ger upp för övermakten. Den hade allt vad som önskades, med en antiauktoritär grundton, personlig stolthet och ett antal inströsslade australiska ord som tydligt signalerar proveniensen.
Banjo Paterson föddes i bushen och red barbacka till skolan varje morgon där han belönades med fina betyg i engelska och usla i franska. Snart nog lämnade Banjo hemmet, tog sig till Sydney där han med goda kontakter inledde sin långsamt men icke desto mindre tryggt spirande karriär med att skriva i The Bulletin. Hästsport och författande växlade med glada upptåg och kontorsarbete. Som krigskorrespondent under Boerkriget och under arbetet som ambulansförare i Europa och Nordafrika under första världskriget träffade han och lärde känna många av tidens ledande litterära och politiska gestalter, Rudyard Kipling och Winston Churchill var två av dem.
1895 publicerade han långdikten The Man from Snowy river i The Bulletin och efter det framstod han närmast som en litterär celebritet. I dikten möter läsaren en äventyrslysten drover, benämnd Clancy of the Overflow. Senare blir han föremål för en egen dikt Clancy of the Overflow som fick ett storartat mottagande och samtidigt startade en våldsam kulturdebatt runt om i landet.
Dikten är en romantisk parabel där villkoren i bushen jämförs med livet i staden, till den senares nackdel. I motsats till vad de flesta nog trodde levde Banjo inte ute i bushen, utan arbetade på ett kontor i Sydney. I Clancy of the Overflow sitter huvudpersonen som inte nämns vid namn, men som uttrycker Banjos tankar, i sitt kontor och drömmer sig ut i bushen. Han tänker på Clancy och undrar var han kan befinna sig. Efter att ha skrivit ett brev får han oväntat svar från en kamrat som berättar att Clancy givit sig av uppåt Queensland, drivande en boskapshjord framför sig:
In my wild erratic fancy visions come to me of Clancy
Gone a-droving ”down the Cooper” where the western drovers go;
As the stock are slowly stringing, Clancy rides behind them singing,
For the drover’s life has pleasures that the townsfolk never know.And the bush hath friends to meet him, and their kindly voices greet him
In the murmur of the breezes and the river on its bars,
And he sees the vision splendid of the sunlit plains extended,
And at night the wondrous glory of the everlasting stars.
Han sitter där i sitt kontor i centrala Sydney och förnimmer inget annat än den dickenska misären; känner stanken från öppna kloaker och hör skriken från gatubarnens slagsmål:
I am sitting in my dingy little office, where a stingy
Ray of sunlight struggles feebly down between the houses tall,
And the foetid air and gritty of the dusty, dirty city
Through the open windows floating spreads its foulness over all.And in place of lowing cattle, I can hear the fiendish rattle
Of the tramways and the buses making hurry down the street,
And the language uninviting of the gutter children fighting,
Comes fitfully and faintly through the ceaseless tramp of feet.And the hurrying people daunt me, and their pallid faces haunt me
As they shoulder one another in their rush and nervous haste,
With their eager eyes and greedy, and their stunted forms and weedy,
For townsfolk have no time to grow, they have no time to waste.
Slutsatsen är given, kontorslivet är inget jämfört med bushens fria liv och därför skulle Clancy aldrig byta plats:
And I somehow rather fancy that I’d like to change with Clancy,
Like to take a turn at droving where the seasons come and go,
While he faced the round eternal of the cashbook and the journal –
But I doubt he’d suit the office, Clancy, of ”The Overflow”.
Banjo Patersons ord om ”the wondrous glory of the everlasting stars” och inte minst tanken om att byta plats med Clancy kom att bli något av perenna tankefigurer i australisk litteratur. Men dikten fick, som sagt, inte stå oemotsagd.
Främste kritikern var landets andre store bushpoet Henry Lawson, 1867–1922, som levde ett helt annat och betydligt kärvare liv än Banjo Paterson. Lawson som föddes i guldgrävarstaden Grenfell i New South Wales var son till norrmannen Niels Hertzberg Larsen från Arendal. Modern Louisa Lawson, född i Australien av engelska föräldrar. Hon skulle bli en av landets ledande kvinnosakskämpar och grundade landet första feministiska tidning, The Dawn. Det sägs att prästen som skulle bokföra Henry vid dopet hörde illa och istället för Larsen skrev Lawson, men det är förmodligen en skröna. Förbindelsen till faderns hemland och Norden var dock inte obekant för Henry Lawson, snarare tvärtom.
Henry Lawson hade en besvärlig uppväxt, blev tidigt döv och fick kämpa hårt i hela sitt liv. I likhet med Banjo Paterson blev han en av The Bulletins viktigaste skribenter och i litterär mening torde Lawson vara den viktigaste av bushpoeterna. Dessvärre bröts han ner av alkoholism och depressioner, men han hade många vänner och är den enda poet som förärats officiell statsbegravning i Australien.
Hur ska man förstå striden mellan Banjo Paterson och Henry Lawson? Ja, idémässigt är konflikten tydlig för de är genuint oense i sin syn på bushen. Bägge var de födda och uppvuxna i den, om än under olika villkor. Men medan Paterson var en bushromantiker som arbetade sex dagar i veckan på ett kontor i Sydney, levde Lawson i bushen och hade lika svårt att vara lycklig där som i storstaden.
Som ett svar på Clancy of the Overflow drämde Henry Lawson till med The City Bushman som också publicerades i The Bulletin. Därmed var striden igång och den spreds snabbt till många andra tidningar. Lawsons dikt var lång och här ska endast återges några få verser vilka tydligt slår an tonen:
Would you like to change with Clancy – go-a-droving? tell us true,
For we rather think that Clancy would be glad to change with you,
And be someone in the city; but ’twould give your muse a shock
To be losing time and money through the foot-rot in the flock,
And you wouldn’t mind the beauties underneath the starry dome
If you had a wife and children and a lot of bills at home.Did you ever guard the cattle when the night was inky-back,
And it rained, and icy water trickled gently down your back
Till your saddle-weary backbone fell a-aching to the roots
And you almost felt the croaking of the bull-frog in your boots –
Sit and shiver in the saddle, curse the restless stock and cough
Till a squatter’s irate dummy cantered up to warn you off?
Did you fight the drought and pleuro when the ”seasons” were asleep,
Felling sheoaks all the morning for a flock of starving sheep,
Drinking mud instead of water – climbing trees and looping boughs
For the broken-hearted bullocks and the dry and dusty cows?
Och så höll de på. Banjo Paterson svarade i dikter som In defence of the bush och An answer to various bards och Henry Lawson gav igen i dikten Borderland. Man får tillstå att deras välrimmade attacker hade betydande underhållningsvärde samtidigt som positionerna blev tydliga och avslöjade en dubbelhet i synen på Australiens fruktade och älskade bush. Dit vi återkommer i nästa del.
- Denna essä har gjorts möjlig genom stöd från Västra Götalandsregionens essäfond. Nästa del i essän publiceras om två veckor.
- Klicka här för att läsa Torgny Nordin om de unika, tusenåriga kauriträden på Nya Zeeland