I sin nyutkomna biografi över Spinoza ser Ian Buruma honom som den store vägröjaren för den radikala upplysning som proklamerade den totala tanke- och yttrandefriheten, saknade tron på en utomvärldslig gudomlighet och politiskt närmade sig demokratin.
 
1600-talet är det stora genombrottsseklet för Europas moderna vetenskaps- och filosofihistoria. Då verkade René Descartes, Isaac Newton och Christian Huygens, liksom Thomas Hobbes, John Locke och Gottfried Wilhelm von Leibniz.
Men märkligast av alla dessa sekulära storheter var Baruch Spinoza (1632 – 1677). Han var en sefardisk jude vars familj nyligen flyttat från Portugal till det förhållandevis trygga Nederländerna. Baruch talade portugisiska och spanska liksom hebreiska, och hans skrifter är på latin. Men han lärde sig aldrig att uttrycka sig obehindrat på holländska.

Det senare inhämtar jag i Ian Burumas nyutkomna biografi Spinoza: Freedom’s Messiah (2024). Buruma, själv född i Nederländerna men sedan länge verksam i USA, är främst känd som specialist på Kina och Japan. Men nu visar han sig här också som en god och hängiven kännare av Spinoza.
Spinoza har under de senaste årtiondena hamnat i fokus för det filosofihistoriska intresset. Främst beror det på Jonathan Israels imposanta trebandsverk om upplysningen. På dess sammanlagt bortåt 3000 sidor tät prosa, som utkom mellan 2001 och 2011, gör Israel en skarp åtskillnad mellan en måttfull och en radikal upplysning.
Den förra, som motsvarar det mesta av det som i historieböckerna kallas upplysning rätt och slätt, domineras av namn som Locke och Voltaire. Deras tilltro till det mänskliga förnuftet är stor men inom etiken och politiken går de försiktigt fram, och de tror på en skapargud som startat världsalltet likt ett enormt urverk men sedan inte frågar så mycket efter det.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Den radikala upplysningen, däremot, proklamerar den totala tanke- och yttrandefriheten. Man tror inte på någon utomvärldslig gudomlighet, och politiskt närmar den sig demokratin. Den store vägröjaren är Spinoza och de främsta uppföljarna är Diderot, d’Holbach och Condorcet. Ian Buruma accepterar Israels skarpa distinktion som annars väckt en del invändningar bland många experter. Buruma ser tveklöst Spinoza som en stor vägröjare för en ny typ av tänkande, vilket oavlåtligt radikaliserades under hans ganska korta liv (han blev 45).
Spinozas levnadslopp är välbekant. Tidigt blev han utesluten ur sin religiösa gemenskap, av allt att döma för sitt fritänkeri. Han levde därefter ett ensamt liv, aldrig gift och över huvud utan kända erotiska relationer. Han livnärde sig som glasslipare vilket vi idag lätt kan tro var en trist brödföda för en stor tänkare. Men då glömmer vi att 1600-talet var det stora århundradet för både kikare och förstoringsglas. Galileo Galilei hade med kikarens hjälp upptäckt både månens berg, Venus faser och Jupiters månar. Antonie van Leeuwenhoek såg med sitt mikroskop en dittills okänd värld av bakterier och andra för blotta ögat osynliga varelser.

Det slipade glaset blev för Spinoza liksom för många av hans samtida själva sinnebilden för den klarsyn som för människan uppenbarar verkligheten sådan den är. Förnuftets inre ljus skärps därmed också, och villfarelser och vidskepelser jagas på porten. En helt annan sak är att det fina stoftet från slipningen blev fatalt för Spinozas lungor som redan angripits av tuberkulos.
Spinoza var mycket väl bevandrad inte bara i sin samtids filosofi utan också i dess vetenskap. Descartes var en viktig vägvisare för honom, och Hobbes skrifter kände han väl till; Hobbes var ju den ende som kunde konkurrera med honom i religiös radikalism, dock utan att vara lika konsekvent. Flera av samtidens stora forskare och tänkare besökte Spinoza i hans lilla anspråkslösa bostad. Christian Huygens var där, fascinerad men också lätt skeptisk till den sällsamme mannen, medan Leibniz, hovmannamässigt lysande i finaste kläder, visade stor respekt för det ensamma geniet.
Det som väckte beundran var Spinozas skarpsinne liksom hans vidsträckta kunskaper. Skrifter som han publicerat retade också nyfikenheten. Men bara en liten del av det han författat offentliggjordes under hans livstid. Även om Nederländerna var för sin tid frihetligt vakade censuren över allt som trycktes, och Spinoza visste att hans idéer betraktades som farliga. Bland det som likväl trycktes framstår hans Tractatus theologico-politicus (Teologisk-politisk traktat) som djärvast och mest oförväget; dess teser var långt bortom det vedertagna. En av Spinozas viktigaste idéer var att filosofin inte på något sätt fick hämmas av teologin. För den fria tanken framträdde verkligheten som den var, obeslöjad av religiösa inbillningar och fördomar.
Spinoza undvek däremot att publicera den skrift som eftervärlden framför allt förknippar honom med, nämligen Etiken (eller i det latinska originalet Ethica ordine geometrico demonstrata). Som den fullständiga titeln säger hävdade Spinoza där att man med samma säkerhet som i geometrin skulle kunna bygga upp kunskapen om etiken utifrån ett antal definitioner och axiom. Det var inte en ovanlig position i 1600-talets filosofi eller vetenskap.

Den konkurrerade framgångsrikt med sin motsats empirismen enligt vilken all kunskap utom den logisk-matematiska måste lita till erfarenheten. Kampen mellan rationalism och empirism var inte given under 1600-talet. Vi får inte glömma att Newton publicerade sin stora epokgörande teori om gravitationen tio år efter Spinozas död. Denna teori är också uppbyggd med definitioner och axiom och utmynnar i precisa anvisningar för hur man kan beräkna planeters och projektilers rörelser. Ett sekel senare skulle detta förhållande vara en av utgångspunkterna för Immanuel Kants försök att förena rationalism och empirism.
Men Spinozas Etik rör inte kroppars rörelser. Spontant vill vi säga att den handlar om mänskliga handlingar. Men då är det lätt att tro att det gäller något unikt mänskligt. Det är fel. Det första man lär sig om Spinoza är hans formel ”Deus sive natura”, Gud eller naturen, och tror spontant att naturen inte innefattar det mänskliga. Det är en missuppfattning som Spinoza vänder sig emot med skärpa.
De flesta som talar om människan ”tycks betrakta henne som en stat i staten”. Men hon är i själva verket en integrerad del av naturen och lyder under samma nödvändiga lagar som allting annat. Det är fortfarande en tes som måsta hamras in i oss idag. Kapitalismen ställer människan utanför naturen. Den är bara material för vår företagsamhet. Som människor står vi över allt det där gröna liksom det som finns i jordens (eller planeternas!) innandömen.
Men vi är inte förmer, invänder Spinoza strängt. Däremot är vi en del av det gudomliga. Vi är mindre än vi tror, och samtidigt mycket märkligare. Formeln ”Gud eller naturen” kommer oss alltså betydligt närmare oss än vi först tror. Vi är inneslutna i det gudomliga; men vår frihet är inte godtyckets frihet som de flesta tror utan friheten att följa förnuftet. Denna frihet är i själva verket lyckan. Sista satsen i Etiken lyder: ”Lyckan är inte dygdens belöning utan en dygd själv.”

Den allra mest radikala skriften av Spinoza är hans sista, Tractatus politicus (”Politisk avhandling”). Där tar han upp demokratin till behandling på ett sätt som knappast någon gjort tidigare. Demokratin är det system som kan åstadkomma en förnuftig ordning och det gemensamma goda. Men Buruma betonar att bilden är ”abstrakt som ett matematiskt teorem”. Han påpekar också att Spinoza inte är någon revolutionär. Han hade långt till den franska revolutionens förelöpare Diderot d’Holbach och Condorcet. Men han föregrep dem.
Det är också viktigt att Tractatus politicus innebär en påtaglig uppvärdering av den vanliga, enkla människan. Tidigare har Spinoza ibland talat nedsättande om henne, men här är hon en viktig och nödvändig aktör. Han blottlägger också ojämlikhetens faror, så välbekanta för vår tid. Men på ett område förblir Spinoza kvar i sin tids fördomar. Hans kvinnosyn är och förblir fördomsfull. Så är kvinnan också en helt främmande kontinent för den store filosofen.
Spinoza betraktades av både samtid och eftervärld som en farlig tänkare. Han delade därmed öde med en av antikens stora filosofer, Epikuros. Båda kom att betraktas som lika förföriska som fördärvliga av myndigheterna. Föga förvånande var det från 1700-talet och framåt till stor del samma personer som satte Epikuros och Spinoza högt. Bland Spinoza-beundrarna framhåller Buruma särskilt Heine, Marx och Freud. Heine kallade honom en kusin till Jesus, och Marx inspirerades av honom i sin lära om människans alienation. Freud såg honom som en man som sökte frälsning genom självkännedom. Lägg därtill att Einstein deklarerade att han trodde på Spinozas Gud.
Burumas lilla bok är en god introduktion till Spinozas filosofi. Han hänvisar själv till Steven Nadlers mer utförliga biografi för vidare studier. Men nu har det kommit en ännu mer omfattande Spinoza-studie, nämligen Jonathan Israels 1300-sidiga epos Spinoza: Life and Legacy. Det är en bok för den som vill tränga djupt in i den store filosofens värld.
 
- Klicka här för att läsa Sven-Eric Liedman om Kant: Die Revolution des Denkens av Marcus Willaschek – ”En filosofisk festmåltid”
- Klicka här för att läsa om filosofen John Grays bok om Hobbes The New Leviathans