Om bokbränning av heliga skrifter alltid ska skyddas av yttrandefriheten eller vara brottsligt som hets mot folkgrupp, dvs som en handling riktad mot någons etniska ursprung eller trosbekännelse, är nu en fråga med stor aktualitet. Men bokbränning har otvetydigt och utan omsvep varit del av det kristna Europas skamliga historia av antisemitism. Om Johannes Reuchlin, som på 1500-talet vågade stå upp mot den tidens bokbränning av judiska skrifter, berättar här Otfried Czaika.
Skulle judarna i senmedeltidens Europa ha rätten att äga sina böcker eller borde de konfiskeras och brännas? Kring den frågan uppstod år 1510 en offentlig debatt inom den senmedeltida katolska kyrkan som fick en hittills oanad räckvidd och styrka.
Det berodde i synnerhet på att kombattanterna i det offentliga rummet använde sig av ett då fortfarande rätt nytt medium: boktrycket. Frågan berörde dels 1500-talets vetenskapliga premisser, dels politiska aspekter, men handlade i första hand om den senmedeltida katolska kyrkans teologiska värderingar och traditionella fördomar mot judarna.
Antijudaismen och antisemitismen har givetvis en lång historia som har präglat kristendomens och Europas förhållningssätt gentemot judiska trosbekännare i snart tvåtusen år. På 600-talet tillkom med islam en ny religion som på många produktiva sätt anknöt till både judendomen och kristendomen. Islam spred sig inte bara snabbt till bland annat Nordafrika och den iberiska halvön. Den har sedan sin tillkomst också på ett eller annat sätt traderat antijudiska och antisemitiska föreställningar som då redan fanns i senantikens och den tidiga medeltidens kultur.
I en påskpredikan som tillskrivs en av fornkyrkans teologer, Melito av Sardes (d. omkr. år 180), anklagades judarna redan på 100-talet för att Jesu korsfästelse var ett ”gudamord”. När kristendomen år 380 under kejsare Teodosius den store (347–395) hade blivit statsreligion i det romerska riket hårdnade inställningen gentemot judarna som nu likställdes med hedningar. Kyrkofadern Augustinus (354–430) skrev inte bara ett mot judarna riktad traktat (Tractatus adversus judaeos) utan påstod också i sin troligen viktigaste skrift De civitate Dei (Om Gudsstaten) att judarnas blotta existens vittnar om deras ondska å ena och kristendomens sanning å andra sidan. De förstockade judarna, sa Augustinus, skulle först omvända sig på den yttersta tiden.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Den första stora systematiska förföljelsen av judarna skapade den katolska kyrkan i samband med de västgotiska kungarna år 694: Kyrkomötet i Toledo i Spanien förklarade judarna för fågelfria, deras egendom skulle dras in, kristna skulle kunna hålla judar som slavar, judiska barn äldre än sju år skulle fråntas föräldrarna och judiska flickor ingå tvångsäktenskap med kristna män.
Under tiden för det första korståget, på 1000-talet, hårdnade inställningen mot judarna också i Centraleuropa där judarna hittills hade kunnat leva ett förhållandevis lugnt liv. Kejsaren Karl den store (747–814) och även hans son och efterträdare Ludwig den fromme (778–840) skyddade judarna och hade också gett dem privilegier som att t.ex. kunna bedriva handel. När korsfararna i synnerhet under härföraren Gottfrieds av Bouillons (1060–1100) ledning drog mot det heliga landet mördades ett stort antal judar på vägen dit, bland annat i tyska Speyer, Worms, Mainz och även i Prag i Böhmen.
Efter att kejsaren Henrik IV (1084–1106) år 1103 hade ställt judarna i det tysk romerska riket under sitt beskydd började igen en tid av relativ lugn (dock inte helt utan övergrepp) för judarna i Centraleuropa. Påve Eugen III (1080–1153) bekräftade en tidigare påvlig bulla som skulle få slut på övergreppen mot judarna.
I många delar av Europa hade judarna fördrivits helt och hållet under medeltiden: Från England år 1290, från Frankrike år 1314, från Spanien år 1492 och från Portugal år 1497. Judarna fann en fristad i det tysk-romerska riket, där de i synnerhet kunde bosätta sig i städerna. Men även här förekom under medeltiden bitvis grava övergrepp på judar. Mellan 1390 och 1520 hade judarna fördrivits ur de flesta fria riksstäderna och ur många andra territorier. De tysk-romerska kejsarna fyllde dock även vid övergången från medeltiden till reformationstiden funktionen som judarnas skyddsherrar.
Under hög- och senmedeltiden hade det dock tillkommit nya ingredienser i den då redan över tusen år gamla antijudaismen: Judarna började svartmålas och anklagas för att bland annat begå ritualmord, skända nattvardsbrödet, ta ockerräntor och förgifta brunnar. På den iberiska halvön uppstod under senmedeltiden dessutom antisemitismen: Till och med till kristendomen konverterade judar förföljdes för att de hade ”fel blod” i sina ådrar. Därmed hade antijudaismen – tanken om att det judiska folket var mindre värt eftersom det inte ville erkänna kristendomens frälsningsberättelse – fått en storebror: Juden är alltid jude till och med när den har konverterad eftersom det finns en judisk ras, judiskt blod.
Också renässansens vetenskaplighet – humanismen – var splittrad i sin inställning gentemot judarna. Humanismens credo var att söka sig tillbaka till källorna (ad fontes) för Europas kultur. Därmed hamnade man osökt inte bara i den grekisk-romerska antiken och dess traderade textbestånd utan givetvis också i det kulturella arvet som judarna hade förmedlat både till kristendomen och Europas kultur under antiken och medeltiden.
Humanisterna delade den traditionella uppfattningen att det äldre besitter en högre dignitet än det nya – vilket ledde till ett tidigare inte känt intresse för antika författare och antika språk, men även för det hebreiska språket, Gamla Testamentets urtext samt för judiska texter såsom Kabbala.
Den 1455 i Pforzheim födde Johannes Reuchlin var en av de mest lärda humanisterna. Han var inte bara författare, han arbetade också för somliga tyska furstar som jurist, rådgivare, diplomat, lärare till prinsar och bistod även biskopar med sin kunskap. Reuchlin hade dessutom blivit tidens mest framstående (och nästintill enda) hebraist. På sina gamla dagar blev Reuchlin professor för grekiska och hebreiska, 1520 vid universitetet i Ingolstadt (Bayern), och 1521 vid universitetet i Tübingen (Württemberg). Han dog 1522 i Stuttgart.
År 1509 hade en viss Johannes Pfefferkorn (1469–1521), en till kristendomen konverterad jude, utverkat ett privilegium av kejsare Maximilian att konfiskera judiska böcker som förolämpade den kristna tron eller på annat sätt avvek från kyrkans lära. Ärkebiskopen i Mainz hade dock utfärdat ett förbud mot sådana konfiskationer varpå kejsaren rådfrågade universiteten i Erfurt, Heidelberg, Mainz och Tübingen. Även lärda personer, däribland Johannes Reuchlin samt en präst från Köln vid namn Victor von Carben (1422–1515) liksom konvertiten Johannes Pfefferkorn. Även dominikanmunken Jacob van Hoogstraten (1460–1527), inkvisitor i Köln, skulle lämna sitt utlåtande.
Johannes Reuchlin var den enda av alla tillfrågade som försvarade judarna mot konfiskationen och förstörandet av deras böcker. Hans argumentation orienterade sig kring två huvudlinjer: För det första argumenterade Reuchlin juridiskt: judarna är de kristnas med-borgare (lat. concives) och därför skulle deras ägodelar skyddas på samma sätt som andras. Före det andra påpekade Reuchlin att judiska religiösa skrifter i synnerhet Talmud och Kabbala kunde bevittna den kristna trons sannhet och därför borde dessa verk till och med studeras.
Reuchlins påpekande var alldeles för magstark för många, dock i synnerhet för den katolska kyrkans företrädare. Det som skulle följa efter att Reuchlin år 1510 hade publicerat en försvarsskrift – Ratschlag, ob man den Juden alle ihre Bücher nehmen, abtun und verbrennen soll – som underströk judarnas rätt till sina böcker, var ett årtionde med offentliga diskussioner som världen inte tidigare hade skådat. Reuchlin – men även hans motståndare använde sig nämligen intensivt av boktrycket för att driva saken.
På grund av Reuchlins försvar för judarna fick saken fart. Pfefferkorn publicerade 1511 en polemisk skrift med titeln Handtspiegel (Handspegel), där han anklagade Reuchlin för att inte kunna tillräckligt bra hebreiska och för att han varken hade läst eller förstått Talmud. Pfefferkorn upprepade också många fördomar mot judarna som till exempel att de skändade hostian (nattvardsbrödet).
Reuchlin svarade med en motskrift, Augenspiegel (Ögonspegel). Givetvis menade också Reuchlin att judarna bar skulden till Jesu korsfästelse, men han hoppades på att de skulle kunna omvända sig genom hans, Reuchlins, skrifter. Men han manade också: ”Det som ni inte känner, skall ni inte bränna!” Också judarnas skrifter, sa Reuchlin, innehåller trosläran och även judarna bär på samma sätt som kristna ansvar för sin tro gentemot Gud (detta var för övrigt en rak förlaga för Luthers frihetsskrift år 1520).
Kölns inkvisitor Jacob van Hoogstraten med kollegorna vid universitetet i Köln bisprang nu Pfefferkorn och påbörjade en kättarprocess mot Reuchlin. Hoogstraten såg också till att Reuchlins Augenspiegel brändes offentligt år 1513. Reuchlin i sin tur fick stöd av många humanistisk lärda, däribland Erasmus av Rotterdam (omkr. 1467–1536), Ulrich von Hutten (1488–1523), Helius Eobanus Hessus (1488–1540) och märk väl, även Martin Luther (1483–1546) samt den unge Philipp Melanchthon (1497–1560).
En rad av Reuchlins medhjälpare gav ut ”berömda mäns brev” (1514) till stöd för Reuchlin. Det latinska ordet för berömd (clarus) har också betydelsen ljus. Den skolastiska, bakåtsträvande och mot Reuchlins ståndpunkt argumenterande teologin, förlöjligades dessutom av Reuchlins meningsfränder genom den satiriska publikationen Dunkelmännerbriefe (De dunkla männens brev) som publicerades 1515.
Medan Reuchlin och humanisterna höll på att vinna den offentliga (vetenskapliga) debatten, malde den katolska kyrkans kvarnar vidare. Det tyska stiftet Speyer hade visserligen kommit fram till att Reuchlins Ögonspegel inte skulle betraktas som kättersk. Men processen drevs vidare och hamnade slutligen hos påven i Rom som fördömde Reuchlins Ögonspegel som bland annat ”skandalös”. Även ”De dunkla männens brev” förbjöds av kurian. Reuchlin dömdes dessutom till evig tystnad och skulle bära alla rättegångskostnader.
Kurian i Rom krävde inte Reuchlin på pengarna, kanske därför att processerna i Tyskland redan hade kostat humanisten hela hans förmögenhet. Reuchlin kätterförklarades inte utan bara hans skrift Ögonspegel och humanisten lyckades faktiskt att med dedikationen av sitt verk De arte cabbalistica (Om den kabbalistiska konsten) att blidka påven så att Rom inte förbjöd judiska verk i kyrkans bibliotek.
Några år innan Luther och causa Lutheri (lat. för fallet Luther) skakade Europa började causa Reuchlini att engagera många (främst, men inte bara) lärda. Fallet Reuchlin hade inte bara en europeisk räckvidd, den interagerade vid sitt slut också med fallet Luther. Den katolska kyrkan försökte att stå enad och slog ifrån sig: Sommaren 1520, avfattades den påvliga bannhotsbullan mot Martin Luther och bara åtta dagar därefter fördömdes Reuchlins insats för judarna som skandalöst.
Men fallet Reuchlin visade också vägen framåt. Det påverkade både katolska och evangeliska teologers inställning mot judarna. Trots att Reuchlins påståenden mot Pfefferkorn och Hoogstraten hade fördömts år 1520 kunde Luther år 1523 publicera sin judevänliga skrift Dass Jesus ein geborener Jude sei (Att Jesus är född som jude) som produktivt arbetade vidare med Reuchlins tankar om judarna.
Men tidens vindar skulle blåsa i en annan riktning. Att vara jude användes också som ett epitet som skulle förminska och trycka ner motståndarna. Luthers mest poängterade och lärda motståndare, katoliken Johannes Eck (1486–1543), anklagade 1541 i en ytterst judefientlig skrift också reformatorerna för att vara ”judar”. Det var då korken gick ur Luther, som nu publicerade två ytterst judefientliga skrifter. Därmed bidrog både den katolska kyrkan och reformationen till att Reuchlins betänkligheter mot tidens antijudiska och antisemitiska tendenser förblev en parentes vid övergången från medeltiden till den tidigmoderna tiden.
Men oavsett detta visar fallet Reuchlin att nya vindar svepte över Europa, vindar som bar med sig fröer till en kritisk offentlighet och kritiskt tänkande, till tolerans, samvets- och tankefrihet samt pluralism.
För vidare läsning:
- Kaufmann, Thomas, Luthers Juden, Stuttgart 2014.
- Leppin, Volker, Pfefferkorn, Reuchlin und Luther. Luthers Schrift „Dass Jesus Christus ein geborener Jude sei“ im Kontext der Debatten über das Judentum des 16. Jahrhunderts, i: Wien, Ulrich A. (red.): Judentum und Antisemitismus in Europa, Tübingen 2017, s. 87–135
- Peterse, Hans, Jacobus Hoogtsraeten gegen Johannes Reuchlin. Ein Beitrag zur Geschichte des Antijudaismus im 16. Jahrhundert, Mainz 1995.
- Rhein, Stefan (red.), Reuchlin und die politischen Kräfte seiner Zeit, Sigmaringen 1998.
- Schubert, Anselm, Die Wittenberger Reformation und die christliche Kabbala (1516-1524), i: Dall´Asta, Matthias (red.), Anwälte der Freiheit! Humanisten und Reformatoren im Dialog, Heidelberg 2015, s. 187-180.
- Se det första avsnittet av en serie i fyra delar om den sorgliga historien om antisemitismen, ursprungligen från den utmärkta fransk-tyska kanalen Arte (här från DW och dubbat på engelska)
- Lyssna på recitativet om Jesu omskärelse i del 4 av Bachs Juloratorium. Denna del var avsedd för Nyårsdagen, eller Omskärelsedagen som den kallades då, eftersom Jesus den dagen, åtta dagar gammal och som judisk pojke, fördes till templet för att omskäras.