Tala tystnad. 
Carole Angiers biografi över W. G. Sebald

Arne Melberg ger här både en översikt över W.G. Sebalds författarskap och presenterar  Carole Angiers nyss utkomna, utförliga biografi Speak. Silence. In Search of W. G. Sebald , som ger en storartad inblick i Sebalds sanningssökande författarskap.

 

Under en period i Tyskland i början av 2000-talet stötte jag på W.G. Sebalds författarskap. Han hade just dött i en olyckshändelse. Han var livligt omdiskuterad: många tyskar hade svårt att acceptera hans kritik av tyska författares oförmåga att hantera andra världskrigets trauman, skarpt formulerad i de föreläsningar som samlades under rubriken Luftkrig och litteratur (1999). Att det var en tysk i frivillig exil som övade kritik gjorde inte saken bättre: kritiken kom så att säga både inifrån och utifrån. Därtill kom att hans författarskap togs på största allvar i den engelskspråkiga världen. Senare har jag också förstått att han som litteraturvetare – han var disputerad i Tyskland men sen länge verksam i England – varit starkt kritisk mot den förhärskande germanistiken, vilket säkert inte gjorde saken bättre. 

Jag började läsa honom från början och blev strax fångad. Hans första publikation med litterära anspråk hette Efter naturen: En elementardikt (1988). Boken består av tre långa och prosaiska dikter. Den första handlar om renässansmålaren Matthias Grünewald och beskriver utförligt hans Isenheim-altare. Den andra knyter an till en berömd resa, Berings ishavsexpedition 1728, genom en av deltagarna, Georg Wilhelm Steller. Den tredje handlar om det poetiska jaget, presenterat som Sebald själv, med början i konceptionen under ett flyganfall 1943 och med fortsättning i jagets geografiska fantasier. Den första dikten visar på Sebalds visuella intresse, den andra hans fascination av resan, den tredje hans biografiska impuls; redan här kan man beskriva Sebalds litterära profil som en vandring mellan poesi och prosa, mellan fiktion och dokumentation och mellan jaget och de gestalter som jaget presenterar, dokumenterar och identifierar sig med. 

Bonniers svenska utgåva

Sen kom de fyra texterna i Svindel. Känslor (1990). Först en kort text om ”Beyle”, det vill säga Stendhal, och ”Kärleken”. (Sebald förutsätter att vi känner till Stendhals essä De l’amour från 1822). Därefter en lång text om Sebald själv på en vad det verkar planlöst irrande resa i Italien. Så en kort text om ”Dr K:s badresa till Riva”, det vill säga Kafka längs ungefär samma rutt som Sebald i föregående text. Slutligen en lång text om Sebald-jagets hemresa från Italien till England via den lilla ort i Alperna där han föddes, en resa som motiverar en laddad skildring av den förlorade barndomsmiljön.  Sebald skriver om sig själv och sin egen historia men han skriver också om andra och annat; samtidigt är förbindelsen mellan självet och de andra så stark att man kanske kan säga att Sebald skriver om sig själv genom andra. Eller kanske att han gömmer sig i andra eller projicerar sig själv i och genom andra och annat. 

Följande bok, Utvandrade (1992), har underrubriken Fyra långa berättelser.  Det självbiografiska motivet är nedtonat men absolut inte frånvarande. I den första berättelsen söker Sebald-jaget engelsk bostad, varpå berättelsen utvecklas till ett porträtt av det original som bor i det aktuella huset. Den andra berättelsen handlar om Sebalds gamla skollärare, den tredje om en avlägsen släkting, Grossonkel Ambros, den fjärde och längsta om målaren Max Aurach, som jaget säger sig ha träffat i Manchester under sin första tid i England.

I de två sista berättelserna har Sebald utvecklat sin litterära strategi till fullo: han inleder i ett självbiografiskt perspektiv som nästan oförmärkt flyttas över eller projiceras till en figur som jaget har mött eller känt. Denna figur porträtteras i en blandning av identifikation och rekonstruktion, där jaget söker sig bakåt till en alltmer komplicerad och undflyende historia som leder tillbaka till den europeiska 1900-talshistoriens mörka platser, som det ju finns många av. Vi läser intervjuer, dagboksklipp, brev, resor, efterforskningar, alltsamman i en text som interfolieras av svartvita fotografier. Resultaten framstår som trovärdiga rekonstruktioner men ändå inte som någon oskyldig återgivning av det som en gång faktiskt var – snarare får porträtten läsaren att undra över historia och identitet.

 Det är svårt att säga om Sebald skriver historia, kritik, litterär fiktion eller självbiografi men säkert är att han skriver en kombination av dessa: en essäistisk prosa som vandrar mellan litterära möjligheter. Därtill kommer en väsentlig komponent i den moderna erfarenheten: exilen. Sebald lämnade tidigt Tyskland och bodde sitt vuxna liv i England. Hans erfarenhet av uppbrott och förlust har förstås med Tyskland att göra. Inte bara genom att Tyskland gått förlorat för Sebald personligen utan för att det så att säga förlorat sig självt i samband med andra världskrigets katastrofer. 

Sebalds version av uppbrott och förlust laddar en påfallande melankoli, som markeras redan i titeln till hans bok från 1995, Saturnus ringar: Saturnus bestämde den klassiske melankolikerns planetariska konstellation. Underrubriken är nu En engelsk vallfart och i inledningskapitlet får vi veta att Sebald efter sin fotvandrande vallfart hospitaliserats ”i ett tillstånd av nästan fullständig orörlighet”1 och att han först efter sin rekonvalescens skriver den bok vi läser, som sålunda består av vandringsminnen. Den fysiska vandringen är emellertid nedtonad och några biografiska intimiteter är det inte tal om, snarare en kulturhistorisk vandring i tid och rum mellan till synes alldeles disparata stationer. 

Sebald-jaget vandrar således i Suffolk, i närheten av Norwich där han bodde. Det lär idag ordnas vandringsturer i hans fotspår – jag vet inte om sådana vandringar inkluderar besök i de hus som Sebald berättar om: hans vandring når nämligen nästan alltid fram till ett ensligt beläget hus där han stöter på någon udda person som visar sig bära på en märklig historia eller berättelse. Eller han får syn på en park eller ett skogsparti eller en flik av havet som så motiverar väldiga utläggningar om exempelvis sillfiskets uppgång och fall, almsjukan, imperialismens historia i Kina, den belgiska exploateringen av Kongo, silkesodlingens historia … det handlar således om de mest olikartade fenomen som ändå har någonting gemensamt: förgänglighet, förfall. Att allting går mot sitt slut är bokens stora tema – som dock kompletteras och kanske modifieras av ett annat tema: att allt går igen. Bokens titel, Saturnus ringar signalerar just detta: den långsamma och melankoliska rundvandringen, rundgången.

Landskap, Suffolk (Bild: Max Pixel)

Sebald har nu ytterligare utvecklat sin strategi för att väva in porträtt av andra och diskussion av annat i sin självframställning (eller som en framställning av sig själv i och genom andra). I Svindel. Känslor liksom i Efter naturen varvade han självbiografiska glimtar med litteraturkritiska,  kulturhistoriska och politiska utläggningar; nu vandrar jaget rakt in i det andra och i de andra och tar färg därav, vilket grammatiskt markeras genom pronomina. Sebald går in i de figurer han möter eller berättar om i en växling från första till tredje till första person; likaså när han lämnar dem för att gå vidare till nästa. Det är nu genomfört på ett sätt som skapar en osäkerhet om textens status: skildrar den en verklig verklighet eller pågår den i berättarens huvud, som en fiktion eller som en del av hans självstilisering, hans självframställning?

Denna osäkerhet blir än mer påfallande i Austerlitz från 2001. Det blev Sebalds sista bok och den första som kallas roman; så står det nämligen på omslaget, dock ej på titelsidan –  med tanke på Sebalds motstånd mot vanlig fiktion kan man tänka sig att det är förlaget som stått för beteckningen. Nu är jaget – berättarjaget och det biografiska jaget –  nertonat eller rättare sagt fördubblat eller kanske projicerat i en romangestalt, Jacques Austerlitz. Liksom en annan figur, som Sebald möter litterärt, Max Aurach i Utvandrade, utrustas Austerlitz med en utförlig biografi, som på varje punkt verkar väldokumenterad och svarar mot den moderna europeiska historien. Återigen är texten interfolierad av ett ganska stort antal svartvita fotografier, inklusive några som sägs föreställa romanfiguren Austerlitz själv som barn och som ung. Läsaren har svårt att avgöra om romanen Austerlitz ska uppfattas som ett självbiografiskt projekt eller kanske som en imaginär konstruktion i form av en rapsodisk biografi över en romanfigur, som framför allt sysslar med att söka sin egen biografi och historia – att således Sebald skulle utveckla sitt eget självbiografiska projekt genom ett mer eller mindre fiktivt självbiografiskt projekt. Säkert är att figuren Austerlitz är lika exilerad som Sebald själv och de flesta av hans figurer: alla har lämnat Tyskland och hamnat i England och överflyttningen har samband med kriget; Aurach och Austerlitz som ”krigsbarn”, Sebald som född under kriget. Och figuren Austerlitz försöker, återigen som Sebald själv, kartlägga och därmed symboliskt återerövra den förlorade kontinent som är han själv i historien. 

    ”Mitt medium är prosan, inte romanen”2, deklarerar Sebald i en intervju från 1993, långt innan han satte igång med Austerlitz, som skulle bli den enda bok han eller förlaget kallade ”roman”. Jag antar att han ville distansera sig från fiktionslitteraturen och med begreppet ”prosa” bereda vägen för sin säregna blandning av biografi, kritik, dokumentation och historik. I Austerlitz har de fiktiviserande komponenterna gjort övergången från författare och berättare till romanfigur än mer flytande. I en sällsynt och knapphändig estetisk deklaration bekänner sig Sebald just till litteraturen: ”Det finns många former av skrivarbete; bara i det litterära sträcker man sig över vetenskapen eller faktaregistreringen i ett försök till restitution.”3    Det handlar således inte om litteraturen som självändamål utan om litteraturen som överlägset medel till ”restitution”, en term som betyder ungefär återställa, upprätta, gottgöra. Det som restitueras i romanen Austerlitz är Jacques Austerlitz’ mer eller mindre fiktiva biografi, sådan han gradvis och fragmentariskt får rekonstruera den i sina olika möten med den anonyme berättaren, utsträckta över 30 år och alltid på olika platser runt Europa. Austerlitz, visar det sig, har skeppats som krigsbarn från Prag till England där han växer upp i en dystert pietistisk miljö i Wales innan han hamnar i Oxford och London. Småningom börjar han söka de försvunna föräldrarna, vilket leder honom till Prag och Theresienstadt, därefter återigen till Paris.

Barn till polska judar vid deras ankomst till London, februari 1939 (Wikimedia commons)

Det är inte tal om en sammanhängande resa eller en resa som kommer fram till ett mål: när romanen ebbar ut har Austerlitz bara hunnit en liten bit på sina efterforskningar i den historia som är hans och Europas. Romanen verkar mynna ut i insikten att identitet är en fragmenterad och föränderlig storhet som kräver ett arbete utan slut för att över huvudtaget kunna påbörjas. Och det gäller personlig identitet likaväl som europeisk identitet. Romanens restitution visar att gottgörelsen, återupprättelsen, bara kan påbörjas, aldrig fullföljas. Man kanske kunde säga att texten – och hela Sebalds författarkap – utgör en enda lång vandring med bilderna som visuella pauser. Elias Canettis ord passar bra: ”Han skrev inte sina romaner. Han gick dem”.

  I det amerikanska mottagandet har Sebald utnämnts till ”förintelseförfattare” i paritet med Primo Levi. Auschwitz klingar med i namn som Aurach och Austerliz och man kanske kan säga att Auschwitz, och därmed Förintelsen, är en utgångspunkt för författarskapet. Men ändå inte någon yttersta förklaring eller slutpunkt. Theresienstadt, som han närmar sig och beskriver i Austerlitz, är så att säga i närheten av Förintelsen men har inte någon särställning utan är en i raden av historiens black boxes, i paritet med exempelvis franska nationalbiblioteket eller belgiska justitiepalatset; båda ägnas utförliga kritiska diskussioner som stationer på den väg utan slut som är vandrarens. Vandringsmetaforen associerar romanen till Sebalds tidigare bok, Saturnus ringar; i båda fallen kan man tala om en framställning som rör sig släntrande-vandrande-irrande i den europeiska geografien och historien i en enda böljande text interfolierad av de bilder, som spöklikt påminner om historiens verklighet. Här, som i Sebalds alla litterärt syftande böcker, dras trådarna samman i en biografisk berättelse: allt som figuren Austerlitz söker, finner och berättar har med hans livshistoria att göra, indirekt också med berättarens och därmed med Sebalds egen biografi. Därtill kommer att Sebald så att säga signerar texten med konstfärdiga arrangemang som bidrar till att skapa biografiska sammanhang i texten. På slutsidan av Austerlitz skriver Sebald in namnet på en för alltid försvunnen soldat: ”Max Stern, Paris, 18.5. 1944.” Sebald gav sig själv namnet ”Max” och han anger här sitt eget födelsedatum. 

  Sebalds Utvandrade upptäcktes av Susan Sontag som gav den en utförlig  presentation i Times Literary Supplement: den är en bok som inte liknar någonting annat, konstaterade hon berömmande.4 Därmed var Sebalds litterära lycka gjord: från att ha varit obemärkt blev han en internationell stjärna och det finns numera en omfattande litteratur om hans författarskap. Utan överdrift kan man påstå att kommentarlitteraturen envist återkommer till en enda fråga: vad är det för slags litteratur han skriver egentligen? Det har dock inte funnits någon biografi, vilket är förvånande med tanke på att han verkade i England, som ju är de litterära biografiernas förlovade land. Förvånande också med tanke på det starka biografiska inslaget i allt som han skrev.

Nu har det ändå kommit en utförlig biografi: Carole Angiers Speak, Silence. In Search of W. G. Sebald. Angier är en veteran i branschen, har tidigare biograferat Jean Rhys och Primo Levi, hon har på 1990-talet rentav intervjuat Sebald och kan alltså jämföra sina tidiga intryck med det hon nu fått fram. Och hon har vänt på alla stenar: hon har förstås gått igenom det Sebald-arkiv som samlats i Marbach och, framför allt, gjort otaliga intervjuer med människor som på ett eller annat sätt varit i kontakt med honom. Det har blivit en vacker, spännande och tankeväckande bok där hon ger ett rikt underlag för komma vidare i frågan om vad det är för slags litteratur som Sebald skriver. Och inte minst komma vidare i det angränsande problemområdet: om förhållandet mellan det biografiska och det fiktiva. Dessutom kostar hon på med en rad relevanta web-adresser, t.ex. till filmer där Sebald föreläser, intervjuer, musikstycken och bilder han refererar till etc. (mer på webben finner man t.ex. på www.wgsebald.de).

Många av Sebalds jämnåriga vänner och bekanta lever och har kunnat intervjuas. Minst tre kardinalvittnen har emellertid inte blivit hörda: hans fru och dotter,  inte heller den nära vännen Jan Peter Tripp, som är den konstnär som Sebald samarbetade med i den diktsamling som gavs ut efter hans död: Unerzählt. Fru Sebald har tydligen inte motsatt sig det biografiska arbetet men inte velat bidra. Eftersom fru och dotter knappt blir nämnda förmedlar biografin ett intryck av att Sebald var en ensamvarg som knappt tålde annat sällskap än sin hund. Därtill kommer att kvinnor knappt förekommer i hans litteratur, än mindre samliv eller kärlek; allt sådant framstår som ”öken” och som ”mörker” skriver Angier (s. 171). Ytterligare en besynnerlighet i sammanhanget är ”Marie”: så kallas en fransk kvinna som dyker upp i  Sebalds liv redan under skoltiden, som sägs vara förälskad i honom och som kommer igen som reskamrat och samtalspartner under hans senare år;  hon har tydligen låtit sig intervjuas och dessutom försett Angier med brev och liknande. Den halvt anonyma men flitigt förekommande ”Marie” lockar till tanken att Sebalds förhållande till kvinnor inte bara var en ”öken”. 

Det viktigaste resultatet av det omfattande intervjuarbetet är att Angier har lyckats kartlägga viktiga komponenter i de litterära gestalternas genealogi: hon kan demonstrera hur Sebald har arbetat. Några exempel: Max Aurach i De utvandrade är kalkerad på den kände målaren Frank Auerbach; en av hans bilder finns också med i texten.5 Men den livshistoria som beskrivs har Sebald – enligt Angier – hämtat från en helt annan person. Målaren är intressant för Sebald av andra skäl, t.ex. för sitt arbetssätt: Auerbach är känd för att aldrig bli nöjd, att ständigt måla över och omarbeta. Vilket också utmärker Sebalds eget arbetsätt: Angier har gått igenom Sebalds manuskript och uppskattar att ett kapitel om 120 sidor i De utvandrade är resultatet av 550 sidors manusarbete. Verklighetens Auerbach ville emellertid inte bli en litterär figur: han hotade med stämning och i den engelska utgåvan ändrades hans namn till Ferber, likaså i senare tyska utgåvor. Men i den svenska heter han fortfarande Aurach! Liknande problem uppstod med Austerlitz: en kvinna upptäckte att Sebald helt enkelt monterat in hennes livsberättelse till att bli berättelsen om huvudpersonen Jacques Austerlitz. Hon skrev en artikel om detta – ”Jag har berövats mitt tragiska förflutna av en bestseller-författare” – hur Sebald reagerade på detta vet man inte; han dog strax efter. 

Man kanske kan säga att Sebald monterar samman sina litterära gestalter – och det är inte lätt att avgöra om han därmed ger dem verklighetshalt eller om han fiktiviserar. Ett påfallande sådant senare inslag är hans benägenhet att ge sina gestalterna ett judiskt sammanhang: Onkel Ambros, i De utvandrade, var en avlägsen släkting som presenteras som jude, vilket han inte var. Paul Bereyter, en annan huvudperson i De utvandrade, bygger på Sebalds egen skollärare. Men här får han dessutom låna drag av både Ludwig Wittgenstein och Jean Améry, dvs kända judiska intellektuella; dessutom får han en judisk käresta. Kanske ville Sebald därmed förstärka intrycket av det avslutande självmordet: det bygger på skollärarens verkliga självmord med huvudet mot en järnvägsräls. De judiska associationerna leder därmed tankarna till de järnvägstransporter som gick till lägren, därmed till Förintelsen.

Därtill kommer att Sebald så att säga litterariserar sig själv. Det avslutande kapitlet i Svindel. Känslor handlar om Sebald-jagets hemresa via födelsebyn. Han ger sig själv egenskaper hämtade från Thomas Bernhard och Peter Weiss men framför allt ”Kafka-iserar” han sig själv, som Angier uttrycker det (s. 74) När Sebald i Saturnus ringar beskriver sin oförmåga att finna ord till en obegriplig verklighet ekar det av det berömda ”Chandos-brevet”: Hofmannsthals novell om språkförlust.

Angier citerar en sen intervju där Sebald deklarerar att ”sanningen kommer man bara åt genom möten med verkliga individer” (s. 269) – underförstått: att fiktion eller generaliserade omdömen inte duger. Den ”restitution” han eftersträvar handlar om att upprätta sanningen om sig själv och om historien. Den litteratur han skriver liknar inte heller vanlig fiktionslitteratur, den liknar egentligen ingenting annat, som Sontag påpekade. Men hur ska man bedöma Sebalds stränga krav på sanning i förhållande till att han gör sig själv till en litterär gestalt och att han monterar samman sina figurer från olika håll? Gör han sig själv och sina gestalter till fiktion? Eller restituerar han till sanning? 

Som så många andra frågeställningar som har med förhållandet mellan fiktion och verklighet att göra låter sig frågorna inte besvaras på något entydigt sätt. Angier arbetar oförtrutet och beundransvärt för att klarlägga vad som är vad och var gränserna går. Men också hon måste till slut överge förhoppningen om en slutlig sanning för att istället gå vidare till tanken att Sebalds ”restitution” inte syftar till historisk eller dokumenterad sanning om jaget och historien utan snarare gömmer en vision: ”Sebald är varken romanförfattare eller reseberättare eftersom hans resor och landskap är invändiga mer än utvändiga. Han är en historiker, biograf och självbiograf. Men under detta är han egentligen en visionär och en mystiker.” (s. 431).

Angiers biografi ger en storartad inblick i Sebalds sanningssökande författarskap men visar också på biografins begränsningar. Angier hittar mycket om modellerna och kan därmed belysa de flytande övergångarna mellan jag-berättaren och de figurer han berättar om, därmed något om den vanskliga identiteten. Men biografin har ingenting att säga om andra väsentliga inslag i Sebalds litterära konst: hans långa vindlande meningar på ett konstspråk med inslag av dialektal och ålderdomlig tyrolska, plus fläckar av engelska, franska, italienska – ett språk som aldrig bryts upp i dialoger men som i gengäld luckras upp av spöklika svartvita fotografier. Knappt någonting om det Sebald utnämnde till ”förstörelsens naturhistoria” och som han avläser i sina långa utläggningar om olika varianter av civilisatoriskt förfall. Ingenting om de spöklika gengångare som dyker upp i hans text som påminnelser om allt det i historien som inte fått sin ”restitution” – och som binder ihop ”förstörelsen” med upprepningstvånget i cirkulära konstruktioner. Kort sagt: Biografen måste ge sig när hon kommer till Sebald som ”visionär”. Det krävs litterär analys för att komma vidare in i Sebalds värld och komma åt något av det som han vill ”restituera”. 

 

  • Sebald läser själv ur Austerlitz:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).