Den 22 april i år fyller Immanuel Kant 300 år men Dixikon börjar firandet redan nu med boken Kant: Die Revolution des Denkens av en av samtidens främsta Kantspecialister, Marcus Willaschek. En mäktig volym och en filosofisk festmåltid anser Sven-Eric Liedman.
Immanuel Kant fyller 300 den 22 april i år och det måste firas. Den första födelsedagspresenten är en mäktig volym av Marcus Willaschek: Kant: Die Revolution des Denkens. Willaschek, som är professor i filosofi i Frankfurt am Main, tillhör samtidens främsta Kantspecialister. Han är en av utgivarna av det nya Kant-Lexikon i tre band och författare bland annat till en monografi på engelska om metafysikens källor enligt Kant.
Han är med andra ord väl kvalificerad för sin uppgift. Men inte bara det, han visar sig också gå varsamt fram med sin läsare. De erkänt svåra partierna i Kants filosofi smygs närmast in i texten som är indelad i trettio ganska korta kapitel. Det rent biografiska tar inte mycket plats, några stycken i början och slutet om hans föga sensationella levnadsbana som aldrig rörde sig utanför Königsberg i Ostpreussen och dess närmaste omgivningar. (Idag heter staden Kaliningrad och tillhör Ryssland.)
Därtill strös små, ofta roande glimtar ur Kants liv in här och där. Filosofihistorikerna har lyckats göra honom ganska trög och tråkig, men han var i själva verket en glad och trevlig människa med ett stort umgängesliv. Fram till fyrtio var han båda elegant och galant och inte främmande för att gifta sig. Men då ändrar han sin livsstil, stiger regelbundet upp klockan fem och arbetar hårt till middagstid. Det är under dessa tidiga timmar som hans filosofi utformas. Men klockan tolv serveras middag med inbjudna gäster, och Kant är en spirituell värd. När gästerna gått företar han sin berömda promenad över Königsbergs broar. Därefter ägnar han sig åt friare aktiviteter, mest läsning; och tidigt i säng.
Men Willascheks bok handlar förstås främst om Kants tänkande. Ordningen följer här ingen som helst kronologi. Först avhandlas en av filosofens sena men också mest minnesvärda skrifter, Zum ewigen Frieden (Om den eviga freden) som finns i en fin svensk utgåva, ombesörjd av Alf W. Johansson. Det är välvalt. Ingenstans förefaller Kant mer modern, ja närmast dagsaktuell. Det är en stridsskrift mot kriget och krigshetsarna och ett mäktigt försvar för den vanliga människan och hennes värdighet. Krigets mål är ytterst kyrkogårdens eviga frid. Det gäller att skapa internationella överenskommelser som är så starka att de binder även djävular, säger Kant.
Människan är enligt Kant ett stycke ”krummes Holz”, av kvistigt trä, och ändå är hon förmögen både att utveckla sitt förnuft och att driva den historiska utvecklingen framåt. Kant är en upplysningsfilosof, ja, det är han som bättre än någon annan uttrycker vad upplysningen är, nämligen människans utträde ur en självvald omyndighet. Men han skiljer sig från de flesta andra upplysningstänkare i det att han inte ser lyckan utan den goda viljan som det högsta målet. Det är genom den goda viljan som människan kan förbättra världen.
Willaschek noterar att Kant blir politiskt radikalare med åren. På 1790-talet, i sjuttioårsåldern, befinner han sig långt till vänster. Viktig för honom är här inspirationen från Jean Jacques Rousseau som får upp hans ögon för den vanliga enkla människans storhet. Rousseau inspirerar honom också till att sätta handlingen framför tanken, praxis framför teorin. Det är för Willaschek ett avgörande drag hos Kant och det med rätta. Det genljuder till och med i det mest teoretiska av allt som Kant skrivit, Kritiken av det rena förnuftet, där det avslutningsvis heter att det teoretiska förnuftet utmynnar i det praktiska. Från tankens värld måste man gå till handlingens.
Det är påfallande att Kant skriver sina främsta filosofiska verk vid överraskande mogen ålder. Han var 57 när kritiken av det rena förnuftet kom och sedan följde det praktiska förnuftet, omdömeskraften och en rad andra viktiga verk. Bara hans sista stora projekt där han skulle förena sin teoretiska filosofi med den samtida naturvetenskapen förblev ofullbordat. Så sent som år 2000 kom den första kritiska utgåvan av detta Opus Postumum ut i kritisk utgåva av Eckart Förster. Verket visade sig innehålla mer av intresse än man tidigare anat. Kant var förmögen att tänka de stora och svåra tankarna in i det sista.
Före Kritiken av det rena förnuftet var Kant mest känd för sina eleganta essäer. Hans akademiska karriär gick trögt. Han fick sin professur i teoretisk filosofi först långt upp i 50-årsåldern. Då kunde han äntligen köpa hus och skaffa sig ett större hushåll. Den fantastiska produktiviteten som börjar med Kritiken av det rena förnuftet hänger samman med att han fann en lösning på ett filosofiskt dilemma som han hamnat i. Han hade skolats in i Christian Wolffs filosofi där tänkandet på egen hand kunde komma fram till det väsentliga om verkligheten. Men sedan kom skotten David Hume och väckte honom ur hans ”dogmatiska slummer”. Dock, Humes radikala empirism, där till och med orsakskategorin reduceras till något som händer om och om igen men kanske inte nästa gång, kunde i längden inte tillfredsställa honom.
Det var i passagen mellan den tyske filosofens Scylla och Humes Charybdis som Kant till sist fann sin väg till den kritiska filosofin. Ordet ”kritik” har här sin ursprungliga innebörd av sållning eller noggrann prövning. Kant underkastar alltså den mänskliga kunskapsförmågan en sträng undersökning. Var är den hållbar och var inte? Vad utgör dess egentliga utrustning?
Kritiken av det rena förnuftet är en erkänt svårläst skrift. Det är 700 sidor tät filsofisk prosa. I början av 1990-talet utmanade jag doktoranderna i idé- och lärdomshistoria i Göteborg med en doktorandkurs där vi sida för sida skulle penetrera detta väldiga verk. Ja, många klagade över bördan men vi arbetade oss genom texten till sist – intellektuella äventyr är aldrig förgäves. Jag träffar fortfarande deltagare som med glädje minns läsäventyret.
Men vad är kärnan i det stora verket? Kant talar om sin ”kopernikanska revolution”. Kopernikus flyttade universums centrum från jorden till solen. Kant går motsatta vägen: från omvärlden till människans intellektuella utrustning. Det är först där den får sin bestämda struktur. Flödet av sinnesintryck ordnas i tidens och rummets åskådningsformer och i förståndets kategorier. Kategorierna är desamma som hos Aristoteles, kausaliteten är en av dem. Orsakssambanden i verkligheten är alltså en förutsättning för att vi över huvud ska förstå den värld vi lever i.
Men vad ligger bakom de ordnade sinnesintrycken? Kant talar närmast i förbigående om ”tinget i sig”, den verklighet som vi aldrig kan få kunskap om. Han säger att tinget i sig ”afficierar” sinnesintrycken. Men är detta inte bara ett annat ord för den kausalitet som tillhör förståndets kategorier? Blir inte detta en självmotsägelse? Hans kritiker och efterföljare gjorde stor sak av detta. Kants efterföljare Fichte eliminerade tinget i sig i sin filosofi och lät människan bli skapare av sin verklighet.
Willaschek är påfallande försiktig med sin läsare; det är inte förrän på sidan 285 som han går på djupet med Kritiken av det rena förnuftet. Då har han redan hunnit avhandla åtminstone en del av den efterföljande Kritiken av det praktiska förnuftet och hela den tredje kritiken, Kritiken av omdömeskraften.
Enligt Kant står som vi sett handlingen före tanken och kritiken av det praktiska förnuftet, kort sagt kritiken av etiken, står trappsteget högre än den av det rena, teoretiska. Men Kritiken av det praktiska förnuftet är en betydligt mer lättillgänglig skrift. Kant prövar där halten av vad han kallar förnuftsidéerna, nämligen friheten, Gud och odödligheten. Låt oss nöja oss med friheten, eftersom det är den som fortfarande har störst omedelbar aktualitet.
För det teoretiska förnuftet är människan tveklöst inlemmad i det obrutna kausalsammanhang som omfattar allt. Kort sagt, hon är inte fri. Men denna slutsats är moraliskt ohållbar, eftersom människan då skulle vara utan ansvar för sina handlingar. Brott och straff skulle vara meningslösa och den goda viljan bara en illusion. Vad skulle bli kvar av det kategoriska imperativet att man ska handla efter den maxim som man skulle vilja göra till allmän lag? Vi skulle bara vara lekbollar för krafter utanför vår räckvidd. I praktiken måste vi alltså se oss som fria.
Den tredje kritiken, den av omdömeskraften, gör många moderna betraktare förvirrade. Första hälften är en estetik, och andra gäller biologins grundläggande frågor. För Kant var närheten självklar, och hans ståndpunkt satte agendan för hela den efterföljande riktning som kallas romantiken. Ett konstverk kan ses som ett organiskt helt som en konstnär skapat och där delarna hänger samman på ett ändamålsenligt sätt. Men en levande organism uppfattar vi också som ändamålsenlig. I den friska kroppen samspelar organen med en häpnadsväckande precision. Skillnaden är att konstverket är skapat av en målmedveten konstnär, men vad vet vi om hur organismerna kommit till? Människor kan tro på en skapande Gud, men det är tro, inte vetande.
Enligt Kant gör biologer och medicinare klokt i att ge akt på alla de ändamålsenliga förloppen i organismen. Ändamålsenligheten är vad han kallar en regulativ princip. Däremot kan den aldrig ligga till grund för teorier så som kausaliteten gör.
Kants estetik har i princip två delar. Den ena handlar om det sköna, den andra om det sublima (eller das Erhabene, det upphöjda). Den första förefaller lite daterad, lite tam idag. Kant hade inte ett riktigt levande förhållande till sin samtids konst eller över huvud det estetiskt tilltalande. Däremot har hans framställning om det sublima en fortsatt aktualitet. Kants favoritexempel är åsynen av ett stormande hav. Man står på kajen, vågorna slår upp, det känns äventyrligt men är inte farligt. Det sublima är en levande kategori i dagens estetik.
Willaschek behandlar de båda delarna i Kritiken av omdömeskraften i två separata kapitel och det är en klok åtgärd. Det är annars vanligt att man förtiger den biologiska delen, och det är förstås ett oskick.
Willascheks bok om Kant är över huvud läsvärd och intressant, en närmast självsvåldig vandring genom ett stort och ännu viktigt författarskap. Det är ingen biografi; sådana finns det redan många, alltifrån Karl Vorländers klassiska Kants Leben från 1911 till Manfred Kühns Kant från början av 2000-talet och fler är på väg. Willaschek berättar om både Kants liv och hans tid, men framför allt bjuder han in sin läsare till en filosofisk festmåltid.
- Klicka här för att läsa Sven-Eric Liedman om fattigdom och arbetslinjen, om Bentham och Simmel
- Klicka här för att läsa om Comenius som ett sekel före Kant också stred mot krig och förödelse och lanserade de första tankarna om det som senare kom att bli FN