Thomas Hobbes 
Den enda riktiga liberalen..?

För att undslippa anarkin i naturtillståndet överlät människorna enligt Thomas  Hobbes makten till en härskare – Leviathan – mot att denne erbjöd säkerhet och civilisation. Men hos Hobbes finns också, menar den brittiske filosofen John Gray i sin nyutkomna The New Leviathans, en liberal och närmast idyllisk uppfattning, som enligt Gray gör honom till den kanske enda riktiga liberalen i Storbritanniens filosofihistoria. 

”Människans liv är ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort.” Så lyder de mest kända raderna i den engelske 1600-tals filosofen Thomas Hobbes mästerverk Leviathan. Hobbes (1588-1679) levde i en turbulent tid med inbördes- och religionskrig. Han tvingades fly från England till Frankrike i början av 1640-talet där han slutförde skrivandet av sitt magnum opus.

Boken som har en titel som är inspirerad av havsmonstret i Jobs bok i Gamla Testamentet har under senare tid fått en allt större aktualitet genom de politiska händelseförloppen i världen. Länder som Haiti, Equador och flera länder i Mellanöstern och i Afrika kännetecknas idag av de ”naturtillstånd” som Hobbes så målande beskriver i sin bok. Västvärldens försök att införa demokrati i Irak, Afghanistan och Libyen har misslyckats och staterna kännetecknas idag av djupa splittringar.

Hobbes naturtillstånd åskådliggörs även i den amerikanske författaren Cormac McCarthys roman Vägen. En far och son vandrar i en sargad miljö där samhällsinstitutionerna helt brutit samman efter en samhällskatastrof. Människor undviker varandra mot bakgrund av rädslan att bli dödade. Det enda sättet att undvika liknande naturtillstånd och uppnå fred och leva ett mer bekvämt, civiliserat liv var för Hobbes att medborgarna lämnade över den politiska kontrollen till en enväldig regent, Leviathan, genom ett samhällskontrakt. Den främsta uppgiften för denna enväldiga härskare var att skydda människornas liv. Om detta inte lyckades förlorade härskaren sin politiska legitimitet.

Hobbes är en av de första filosoferna som konstruerade sin politiska filosofi utifrån en kontraktteoretisk utgångspunkt på ett systematiskt sätt. Flera av hans efterföljare i den kontraktteoretiska traditionen, såsom den engelske upplysningsfilosofen John Locke och den amerikanske 1900-talsfilosofen John Rawls, inspirerades av Hobbes tankar även om de tog avstånd från Hobbes materialistiska människosyn där människan primärt betraktas som en egoistisk och konkurrensbenägen varelse.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

Hobbes studerade under några år i Oxford men tog inget djupare intryck av den aristoteliska filosofin som var dominerande där under 1600-talet. Under sin tid i Oxford tillägnade sig Hobbes emellertid ett vetenskapligt, empiriskt förhållningssätt och han inspirerades av naturvetenskapens landvinningar inom astronomi och fysik.

Universitetet i Oxford har för övrigt präglat flera generationer av studenter på skilda sätt alltsedan Hobbes dagar. De två sista decennierna av 1900-talet var en särskilt blomstrande tid för politisk filosofi i Oxford. Några av världens främsta filosofer var då verksamma vid universitetet såsom Isaiah Berlin, Ronald Dworkin, Jerry Cohen och John Gray. Liberalismen framstod också som den segrande ideologin i världen, inte minst mot bakgrund av järnridåns fall 1989. Francis Fukuyama publicerade sin omdiskuterade bok The End of History and the Last Man 1992 där han argumenterade för att liberalismen gått segrande ur ideologiernas strid.

Sverige figurerade i några av Oxfordseminarierna såsom ett illustrativt exempel på hur en lyckosam kombination av liberala och socialdemokratiska idéer kunde gestalta sig. Jag minns en kurs med den brittiske filosofen John Gray när han i slutet av hösten 1989 fick frågan vilket som var hans idealsamhälle. Gray som då närmast var högerliberal menade att Sverige nog var det land som bäst motsvarade hans politiska ideal. Samma vecka som Grays seminarium ägde rum gick jag till ett annat seminarium med den kanadensiske socialisten Jerry Cohen som på samma fråga även han svarade Sverige.

Medan liberalismens husgud John Locke fanns som en tydlig referenspunkt vid sitt alma mater Oxford ända fram till millenniumskiftet var emellertid Thomas Hobbes – den andre stora politiska tänkaren i Englands historia – betydligt mer frånvarande. Lockes mer optimistiska människosyn passade också tidsandan klart bättre än Hobbes pessimistiska fram till millenniumskiftet. Flera av Hobbes kritiker under 1700-och 1800-talen menade att Hobbes filosofi även understödde auktoritära styren, vilket gick tvärtemot många gruppers demokratiseringssträvanden. Lockes idéer om religiös tolerans, ett maktbalanstänkande och en lista på fler naturliga rättigheter än Hobbes (alltså inte bara rätten till fysisk säkerhet utan också rätten till egendom och politiska friheter) fick även en större genklang.

Under 1990-talet framstod det också som rimligt att tänka sig att liberalismen i sina höger- och vänstervarianter skulle sprida sig efter millenniumskiftet, något som gjorde Lockes tankar speciellt relevanta. Även tidigare autokratier, såsom Kina och Ryssland, verkade gå i en mer liberal riktning i början på 2000-talet. Så blev som bekant inte fallet. Ryssland har utvecklats till att bli en auktoritär kleptokrati med den ortodoxa kyrkan som ideologisk förklädnad. Tron på att Kina skulle bli ett mer liberalt samhälle genom att delta i den globaliserade ekonomin kom också på skam. Alltsedan Xi Jinpings makttillträde 2012 har Kina gått i en alltmer auktoritär och närmast totalitär riktning.

I John Grays nya bok The New Leviathans – Thoughts After Liberalism kritiserar Gray just Fukuyamas framtidsvisioner om liberalismens segertåg i världen, något som han inte varit ensam om. Istället för en global spridning av liberal-demokratiska idéer har världen blivit en ytterst konfliktfylld plats som är präglad av auktoritära och totalitära regimer.

Flera länder i Väst har dessutom fått inslag som påminner om utvecklingen i Kina. Ett talande exempel är spridandet av en övervakningsteknologi och olika former av undantagstillstånd – samt – fler restriktioner av grundläggande friheter. Yttrandefriheten är till exempel satt på undantag i civilsamhällen genom strikta normer om politisk korrekthet, enligt Gray.

Istället för Lockes filosofi lyfter Gray i sin nya bok fram just den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes och hans  stora relevans för att förstå dagens värld. Grays bok kan också ses som ett försök att göra Hobbes mer rumsren i liberala kretsar och slå hål på flera vanföreställningar som kretsat kring hans bok Leviathan.

För Hobbes var människans naturtillstånd ingen mytisk eller avlägsen period innan människor skapade samhällen och stater. Brutala ”naturtillstånd” kan nämligen uppstå när som helst och var som helst, vilket vi idag blivit smärtsamt medvetna om. Diktaturer finner också sin legitimitet i sådana prekära lägen. Till skillnad från den enväldige regenten i Hobbes Leviathan, som framför allt strävar efter att skydda människors säkerhet och liv, har dagens diktatorer istället mer ambitiösa målsättningar som att skapa ”nya människor” och rädda dem från rädsla och fruktan.

Här knyter dagens diktaturer an till 1900-talets totalitära regimer, såsom nazismen, stalinismen och maoismen samt till författaren Aldous Huxleys dystopi i romanen Du sköna nya värld. Även I västvärldens demokratier har staternas makt utvidgats drastiskt för att skydda medborgarna mot bakgrund av 9/11, finanskrisen 2007- 2008 och pandemiåren 2020-2022. Detta har skett på ett sätt som inte finner några motsvarigheter sedan andra världskriget.

Samtidigt som Hobbes hade en krass syn på politikens realiteter hade han en liberal och närmast idyllisk syn på människan, enligt Gray. Hobbes är, enligt honom, kanske den enda riktiga liberalen i Storbritanniens filosofihistoria. Fokuseringen på den enskilda individens välbefinnande och frihet gör nämligen Hobbes till en liberal tänkare par excellence, menar Gray. Hobbes hävdade som sagt att en regent bara får sin legitimitet genom att skydda medborgarnas liv och säkerhet. Det samhällskontrakt som en regent ingår med sina medborgare förutsätter också att de är fria och jämlika. Hobbes tog således avstånd från idéer om att en regents makt var baserad på en religiös grund.

Grays bok är inte bara en analys av Hobbes politiska filosofi utan kan även ses som en exposé över Oxfords roll i filosofihistorien och inom politiken. En annan filosof som studerade vid universitetet var utilitaristen Jeremy Bentham (1748-1832) som särskilt lyfts fram i Grays bok. Benthams övervakningssystem ”panoptikon” (ett torn som kan övervaka fångarna i deras celler utan att de själva vet när övervakningen sker) har en speciell relevans när det gäller Kinas utveckling till att bli ett övervakningssamhälle. Många uppgifter som samlas in om medborgarna ligger nämligen till grund för regimens och bankernas bedömningar om deras kreditvärdighet och allmänna trovärdighet. De uppenbara liberala dragen hos Hobbes gör honom också till en mindre passande filosof för den rådande kommunistiska regimen i Kina än Bentham, enligt Gray.

Vad kan vi då lära oss från Hobbes utifrån Grays läsning? De politiska alternativen tycks med andra ord inte vara auktoritära system kontra liberala demokratier. Alternativen tycks istället inskränka sig till diktaturer – eller – anarki och upplösning. Att störta tyranner ger således inte per automatik friheter eller demokrati för invånarna. Konflikter har alltid funnits i människans historia och måste ständigt hanteras på nya sätt.

De kanske mest uppfordrande raderna i Grays bok kommer dock inte från honom själv eller från Hobbes utan från Oxfordfilosofen R.G. Collingwoods bok The New Leviathan från 1942 som var en studie av Hobbes relevans med referens till andra världskriget. Collingwood menade att fred kräver ett kontinuerligt underhåll. Den som tror något annat liknar besökarna i ett hus som de förväntar sig ska hålla för evigt bara för att det har stått där i många år. Men, dess delar sover aldrig utan rör sig hela tiden. Det liberala samhället har under efterkrigstiden varit ett ganska så stabilt hus. Men nu ligger vi på efterkälken med underhållet och de som har de bästa verktygen tenderar att slänga dem i papperskorgen.

• Klicka här för att läsa Hans-Ingvar Roth om Yttrandefriheten – den mänskligaste rättigheten? och här för att läsa om Den ständigt utmanade yttrandefriheten när det idag i världen finns fler diktaturer än liberala demokratier
• Klicka här för att läsa Sven-Eric Liedman som också tar upp Bentham och hans panoptikon i en text om arbetslinjens idéhistoriska rötter
• John Gray talar om sin bok här: