Hans-Ingvar Roth, professor i mänskliga rättigheter vid Stockholms universitet, diskuterar rättsvetaren Eric Heinzes bok The Most Human Right som argumenterar för att yttrandefriheten kanske är den mest fundamentala mänskliga rättigheten och en nödvändig förutsättning för alla andra rättigheter.
Rasmus Paludans koranbränningar i Sverige och demonstrationerna mot dem har åter aktualiserat brännande frågor om yttrandefrihetens och mötesfrihetens gränsdragningar. Hur generös ska yttrandefriheten och mötesfriheten vara i det offentliga rummet och vilka kriterier ska styra gränsdragningarna? Är det verkligen rimligt att tillåta manifestationer och ”budskap” som allvarligt stör samhällsfreden och som kränker religiösa människors tro på ett så frapperande sätt?
Olika rättighetsdeklarationer och konventioner sätter ofta upp generella kriterier för rättighetsinskränkningar, som därmed gäller alla rättigheter i texterna och inte bara yttrandefriheten. Som exempel kan nämnas FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som i Artikel 29 nämner sådan inskränkningar som fastställts genom lag och då ”enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd.”
I vanlig juridisk praxis i flera europeiska och amerikanska rättighetsfall betonas också att restriktioner av friheten ska ta hänsyn till andras fri-och rättigheter och vara proportionerliga och uppfylla ett gott syfte. Att en stat, en organisation eller en enskild i det civila samhället hotar någon med våld och död för att personen ifråga har kränkt en religiös grupp och deras budskap är utifrån dessa kriterier moraliskt och juridiskt förkastligt. Detta aktualiseras nyligen av mordet på den kristna studenten Deborah Samuel i Nigeria som anklagades för hädelse mot islam. Tidigare var dödshoten mot författaren Salman Rushdie och konstnären Lars Vilks andra illustrativa exempel i samma hotfulla genre. Hatspråk som syftar till att uppmuntra våld gentemot medlemmar av vissa grupper är andra otillbörliga sätt att utnyttja yttrandefriheten.
Att döda den som yttrar något är det mest dramatiska exemplet på restriktioner av yttrandefriheten. Vi kan tänka oss flera andra restriktioner med en mer eller mindre stark koppling till de medieformer och texter som vi har för handen. En text kan exempelvis
1) osynliggöras, 2) förvrängas och 3) förintas på ett synligt sätt. Alla dessa tre strategier hotar yttrandefriheten men punkt 3) kan ha ett särskilt dramatiskt budskap med historiska associationer om våld och aggressivitet. Bokbålen i Tyskland under 1933 var ett speciellt tydligt exempel på detta. 1) och 2) har varit vanligt förekommande under senare tid med tanke på de mer ”smygande” hoten mot demokratin och yttrandefriheten. Inte minst har auktoritära regimers uppköp av flera mediabolag (eller deras moderbolag) underlättat begränsningar beträffande yttrandefriheten. De två förstnämnda inskränkningarna är dessutom vanligt förekommande mot bakgrund av den nya informationsteknologin medan den tredje främst gäller den tryckta boken. Bokbränningar kan vara särskilt allvarliga om de äger rum i en för en sårbar grupp klart fientlig omgivning. Den tyske författaren Heinrich Heines låter i sitt drama Almansor en av gestalterna yttra att där man bränner böcker, bränner man till sist även människor
Regimer med auktoritära tendenser kan fluktuera i sina begränsningar av yttrandefriheten beroende på vilka medier som står i fokus. I Ryssland och Kina tillät regimerna i början av 1990-talet en viss yttrandefrihet då man ville ha reda på medborgarnas preferenser och levnadsvillkor. Men när sedan internet kom med stormsteg, stramades yttrandefriheten mer och mer åt, då regimerna fruktade att de sociala medierna kunde användas för politiska mobiliseringar.
I sin nya bok The Most Human Right (2022) argumenterar den Londonbaserade rättsvetaren Eric Heinze för en robust yttrandefrihet, som då inte bara ska vara en negativ rättighet (att man inte ska bli förhindrad att säga sin mening). Rättigheten måste också vara positiv: staten och samhället ska också garantera offentliga arenor där medborgarna på ett säkert sätt ska kunna ventilera sina åsikter. Heinze menar att yttrandefriheten som den är uttryckt i Artikel 19 i FN-förklaringen 1 kanske är den mest fundamentala mänskliga rättigheten. Yttrandefriheten är annorlunda uttryckt den nödvändiga förutsättningen för att alla andra rättigheter ska kunna förverkligas. Den motverkar maktmissbruk och kan användas för att påtala sociala missförhållanden och måste således kunna praktiseras i en rad olika arenor. Genom att ge medborgarna möjlighet att säga sin mening involverar de sig också i ett konkret människorättsarbete. Att hävda en rättighet innefattar definitionsmässigt dessutom ett krav mot en politisk aktör, och ett politiskt krav är alltid ett yttrande om att något väsentligt behöver beaktas. (I ett möte som jag hade med Eric Heinze i London i maj 2022 förtydligar han sin syn på yttrandefrihetens särställning. Yttrandefriheten bidrar till att skapa en plattform för att förverkliga de övriga mänskliga rättigheterna. Men denna speciella roll frånkänner inte de andra rättigheterna deras värde.)
I sin argumentation infogar han också John Stuart Mills klassiska skäl för yttrandefriheten i ”Om friheten”, nämligen att yttrandefriheten är ett bålverk mot majoritetens tyranni och att den befrämjar ett kreativt diskussionsklimat. Rätten att bli hörd ska, enligt Heinze, vara väl tilltagen just för att möjliggöra en pluralism av perspektiv på olika ämnen.
Mer innehållsliga restriktioner av yttrandefriheten bör emellertid vara tillåtna när det gäller budskap som syftar till våld och hot eller som krav på varudeklarationer för att förhindra felaktiga uppgifter. Att inte tillåta att någon försöker skada andras anseende är en ytterligare rimlig gränsdragning, liksom otillbörliga försök att påverka domstolarna. Mer allmänt kan det sägas, menar Heinze, att yttrandefriheten (även i form av ”perspektivpluralism”) inte får vara så generös att den praktiseras på ett sätt som hotar att tillintetgöra de mänskliga rättigheterna som helhet, exempelvis genom att förneka någons humanitet eller mänskliga rättigheter. Detta villkor finns också på ett tydligt sätt uttryckt i Artikel 30 i FN:s förklaring. 2
Allvarliga utmaningar uppstår när ett medielandskap blir alltför begränsat med restriktioner av skilda slag liksom om det präglas av ett alltför intensivt och omfattande informationsflöde. Här krävs att de grundläggande skälen för yttrandefriheten aldrig glöms bort (såsom en förutsättning för övriga rättigheter och för att befrämja individers autonomi och kreativitet). Vad som även behövs är en ”infrastruktur” av kvalitativ journalistik och att centrala kunskapsinstitutioner såsom universitet och domstolar har reella möjligheter att värna om sin självständighet.
Heinzes breda och nyanserade argumentation för att ge yttrandefriheten en speciell ställning i våra samhällen gör hans bok mycket värdefull. Välkända argument varvas med nya som också kastar ljus på yttrandefrihetens stora värde såsom fundament för våra övriga rättigheter. Med detta sätt att se på yttrandefriheten framstår det inte heller som någon slump att många auktoritära ledare genom historien alltid först inriktat sig på just den rättigheten innan de börjat hota också de övriga.
- Eric Heinze talar själv (4 min in i videon) I en zoomföreläsning under rubriken Free speech is the most important right of all