Medan de bevarade skriftliga dokumenten från antiken är förhållandevis få, är mynten desto fler. Inte bara metallen som användes och dess vikt utan också de bilder, texter och symboler som återgavs på myntets båda sidor gav legitimitet åt både mynt och härskare, som där lät sig framställas på ett sätt som passade hans syften och som sedan kunde sprida budskapet på ett sätt som verkligen nådde alla.
I en välkänd passus i Matteusevangeliet diskuterar Jesus med de skriftlärde om det är rätt att betala skatt till den romerske kejsaren. Han håller då upp ett silvermynt och frågar de kringstående: vems bild är detta? Svaret: Kejsarens. Nå, då så, säger Jesus, ge kejsaren det som tillkommer honom och Gud det som tillkommer honom. För en antikhistoriker är denna passus ganska intressant. Den säger oss att i det romerska imperiets utkanter – där vi nu befinner oss, i Judéen – kunde man alltså runt år 30 förvänta sig att åtminstone någorlunda bildat folk kände igen den romerske kejsarens bild på ett mynt. Vilket tyder på ett visst genomslag för den romerske bildkonsten och för de romerska myntens förmåga att sprida denna bild.
Vi vet frusterande lite om omständigheterna kring införandet av mynt. Herodotos anger att lyderna, i mindre Asien i dagens västra Turkiet, var de första som präglade mynt i guld och silver till allmänt bruk (Herodotos, 1.94.1). Detta anses numera ha skett runt år 600 fvt. Aristoteles anger senare att mynten infördes för att underlätta långväga handel. Myntliknande föremål hade redan sedan tidigare förekommit inom handeln; obearbetade metallstycken eller bestämda antal metallstycken av en viss vikt hade använts som betalningsmedel i Levanten och tvåflodslandet sedan länge. I Grekland användes ett slags järnspett som betalningsmedel: det grekiska ordet för ett sådant spett är obelos, sex sådana kallades för en handfull (drachme). Dessa begrepp återkommer i de senare mynten obol och drachma. Och vid något tillfälle får någon för sig att förse de här metallföremålen med en metallstämpel som garanterade deras pålitlighet, så att mottagaren inte behövde väga och testa metallen. Det är alltså bilden, stämpeln, som förvandlar en bit metall till ett mynt och som garanterar myntets värde.
Mynten uppfanns alltså inte ur intet och skapade inget nytt, men de underlättade de handelskontakter över medelhavet som redan fanns. Fenomenet spred sig också snabbt över medelhavsområdet via fenikier och greker och framåt andra halvan av 500-talet kan vi därför se att mynt är i allmänt bruk framför allt i de grekiska stadsstaterna. Vad gäller bildkonsten så är dock inte så mycket att hämta på dessa tidiga mynt. I allmänhet pryds de av en bild av en gudom, så till exempel syns på de atenska mynten förstås Athenas porträtt. På baksidan (eller frånsidan, som vi säger inom numismatiken) syns en bild på Athenas berömda uggla samt en olivkvist som anspelar på det olivträd Athena gav staden. Liknande anspelningar på grundandemyter är vanliga även på andra håll, mynten skulle säga något centralt om vem som gett ut dem och varifrån denne kom.
De första porträtten av historiska personer anses förekomma på mynt utgivna av persiska satraper, lydkungar, i slutet av 400-talet och början av 300-talet. Ibland går det dock inte att bedöma om ett porträtt är generiskt eller faktiskt är tänkt att föreställa en historisk person. På Alexanders mynt finns ett porträtt av Herakles, men inte som brukligt framställd som en skäggig dundergud utan snarare som ung och slätrakad och märkligt lik de avbildningar av Alexander själv vi är vana att se. En avbildning av Herakles, eller av Alexander i Herakles skrud? En avsiktlig dubbeltydighet? I vilket fall så fick även detta bruk snabbt efterföljare och Alexanders efterföljare porträtteras snart på deras mynt. Det är kraftfulla porträtt som säger något om de hellenistiska kungarnas makt och ambitioner.
Det är dock först när romarna intar världsscenen som vi kan säga att mynten börjar användas som massmedium i någon modern mening. Romarnas första egna mynt, denaren (namnet betyder ”tia” eftersom det var värt tio bronsmynt) införs under andra puniska kriget, runt 211 fvt. Länge skiljer sig inte romarnas mynt från de grekiska, de är prydda med en bild av Minerva på ena sidan och en bild av tvillinggudarna Castor och Pollux på frånsidan. Det enda som bryter monotonin är de olika symboler som indikerar under vilken romersk ämbetsmans överinseende som mynten tillverkats. Men framåt slutet av 100-talet så händer något. Plötsligt börjar bilderna på denarerna uppvisa en enorm variationsrikedom. Varför sker detta just nu? Synbarligen har Roms politiker nu insett att myntbilderna kan utnyttjas betydligt bättre för kommunikation i ett alltmer turbulent politiskt landskap.
På de denarer som präglas i Rom under sista århundradet fvt kan man ofta läsa in anspelningar i bilderna på myntmästarnas familjer, förfäder och deras gärningar. Myntmästarna var relativt unga ämbetsmän, i början av sina karriärer och det var förstås attraktivt för dem att etablera sina politiska positioner så snart det var möjligt. Dessutom stod de ofta i lojalitetsförhållanden till republikens mäktigaste politiker och det var förstås lämpligt att saluföra även deras ambitioner på mynten. Den här utvecklingen kulminerar i ett antal uttrycksfulla myntbilder från de dramatiska händelserna på 40-talet fvt. År 44 lät Caesar slå mynt med porträttet av diktatorn och inskriften CAESAR DICT PERPETVO (Caesar dictator perpetuo) – en tydlig anspelning på den politik som samma år blev hans undergång. Senare lät hans mördare Brutus och Cassius slå egna mynt, med bilden av två dolkar, en frygisk luva som symboliserade frihet (de gavs ofta till frigivna slavar) och inskriften EID MAR.
Här har vi till slut två exempel på mynt som faktiskt tycks ha använts som massmedium: de är inte bara knutna till den tidens aktuella, välbelagda händelser, de ger dessutom en tydlig ”spinn” på dessa händelser. Vi skulle till och med kunna beteckna dem som uttryck för propaganda. Men sådana specifika myntbilder är på det hela taget ytterst ovanliga.
Under Augustus (63 fvt – 14 evt) och de efterföljande romerska kejsarna tas myntbilderna i anspråk för att på ett mer systematiskt sätt förkunna kejsarnas välgärningar för sina undersåtar. Vi ser porträtt av kejsarnas familj, söner och tilltänkta arvtagare, ibland även av kejsarinnorna. Vi har bilder av kejserliga byggnadsverk som till exempel hamnen i Ostia som anlades under Claudius (kejsare 41 – 54 evt). I vissa fall kan dessa myntbilder vara av stort värde för eftervärlden eftersom de avbildar byggnader som sedan dess försvunnit, eller som man inte ens vet har existerat från andra källor, ibland med stor detaljrikedom. Bilder av segrar är förstås vanliga; efter Vespasianus och Titus underkuvande av det judiska upproret år 70 präglades till exempel enorma mängder mynt med en bild av den triumferande kejsaren, stående framför en bunden fånge och inskriften IVDEA CAPTA (Judéen är intaget). Någon gång ibland förekommer bilder av speciella ceremonier som till exempel utdelningar av spannmål eller referenser till enskilda händelser; ett mynt under Tiberius dokumenterar t ex nödhjälp till ett antal jordbävningsdrabbade städer i Mindre Asien.
Lade då samtidens romare verkligen märke till dessa budskap, eller tittade de bara på mynten lika flyktigt som vi i vår tid tittar på brevens frimärken, som en sentida forskare föreslagit? I just fallet med Brutus och Cassius denarer har vi faktiskt en indikation på att omgivningen lade märke till motivet; historikern Cassius Dio nämner långt senare i sin redogörelse för inbördeskriget specifikt att Brutus ”präglade på de mynt som tillverkades sin egen bild, en luva och två dolkar, för att med dem och med inskriften visa att han och Cassius hade befriat republiken” (Cassius Dio 47:25). Och skulle romarna ha gjort sig omaket att utforma sina intrikata myntbilder om de inte ansett att de fyllde en funktion?
En mer intressant fråga är kanske ändå vem som ytterst bestämde vilka bilder som skulle finnas på mynten. Kan vi verkligen utgå från att exempelvis de romerska kejsarna hade tid att bestämma vilka myntbilder som skulle användas? Kanske togs de snarare fram, ungefär som under republiken, av tjänstemän på lägre nivåer som visste åtminstone ungefär vad de förväntades säga?
Sammanfattningsvis var alltså antikens myntbilder ett slags massmedium – stundtals säkerligen ett viktigt sådant, ibland kanske det viktigaste. Ibland är informationen svårtolkad och tendentiös. Men speciellt för invånarna i antikens storriken, som de romerska undersåtarna i Judéen, var kanske myntbilderna de enda bilder de såg av sina härskare, som de förväntades betala skatt till. Och i slutändan var det nog just den bilden som är central – bilden av den hellenistiske kungen, den äregirige romerske politikern eller kejsaren över det romerska imperiet. Det viktiga var först som sist att frågan ”vems bild är detta” skulle kunna besvaras korrekt. Vilket vi fortfarande kan göra: långt senare lever antikens myntbilder fortfarande sitt eget liv.
LÄSLISTA
- Ian Carradice – Greek Coins, London: British Museum Press, 1995
- Clare Rowan – From Caesar to Augustus (c. 49 BC-AD 14) : using coins as sources, Cambridge: Cambridge university press 2019
- Donatien Grau – La Mémoire numismatique de l’Empire romain (2022)
- Klicka här för att komma till Uppsala universitets myntkabinett