Judisk migration från Frankrike?

Israels premiärminister Netanyahu har åtminstone två gånger utnyttjat besök i Frankrike för att locka franska judar till Israel. Har Frankrikes långa arv av antisemitism och senare års upprepade attacker  och övergrepp också lett till att franska judar lämnar Frankrike? Kenneth Hermele diskuterar frågan bland annat apropå ett temanummer i den franska tidningen Le Nouvel Observateur.

 

Israels premiärminister Netanyahu har åtminstone två gånger utnyttjat besök i Frankrike för att locka franska judar till Israel: först i samband med den stora internationella manifestationen i Paris efter terrorattacken mot Charlie Hebdo och den judiska kosherian 2015, och sedan igen sommaren 2017 vid minnesdagen över La Raffle de Vél d´hiv – räden där fransk polis föste ihop över tiotusen franska judar på vintervelodromen. Netanyahus budskap är att franska judar är säkra i Israel, Förintelsen kommer inte att kunna ske igen.

Det är ett budskap som vinner gehör i Frankrike, där judehat och direkta attacker mot judar och judiska institutioner – skolor, affärer, begravningsplatser, minnesmärken – har lyft fram den starka antisemitism som franska judar lidit av i århundraden och som nu åter verkar vara på stark frammarsch. I alla fall om vi ska tro de siffror som finns. I en jämförande undersökning känner sig 95 procent av franska judar hotade av antisemitism, det är värre än i något annat av de elva länder som ingick i studien, värre än i Ungern och Polen. Och de har god grund att känna sig osäkra, antalet hatbrott mot judar ökade med 74 procent 2017-2018. (Ökningen av hatbrott i Tyskland var 60 procent, i Storbritannien 16 procent.) Stämningen bland franska judar är inte god, för att uttrycka sig försiktigt.

Hatet har en lång förhistoria. Det är ingen tillfällighet att Le Nouvel Observateurs senaste temanummer (4 april 2019) om antisemitismen i Frankrike – det verkar vara en årligen återkommande journalistisk bedömning att fransk antisemitism ökar – har den oroväckande rubriken Les juifs face à la haine (ung. Judarna och hatet) och går tillbaka till Dreyfusrättegången och det judehat som då avslöjades i den franska armén och bland ”samhällets stöttepelare” i stort. Hatet mot judar är grundmurat i Frankrike, säger nu Jean Daniel, Le Nouvel Obs chefredaktör, det finns överallt även om det inte alltid syns på ytan.

Leder detta långa arv av antisemitism och dessa upprepade övergrepp till att franska judar lämnar Frankrike? Ja, i alla fall finns det en tendens som verkar tydlig. Frankrike, med Europas största och världens tredje största judiska befolkning, har under senare år sett en ökning av utvandringen till Israel. (Att invandra till Israel heter på hebreiska att göra Aliyah, att stiga upp, underförstått: till Jerusalem.)

Siffrorna är osäkra, men skattningar talar om en normal fransk utvandring på ungefär 2000 personer om året sedan 1970-talet. Inte förvånande verkar franska judars benägenhet att utvandra – att fly vore kanske en mer adekvat benämning – följa känslan av hot på hemmaplan vilket innebär att varje antisemitisk attack leder till att fler franska judar överväger alternativet Aliyah. Under de första decennierna av 2000-talet steg genomsnittet till 3 000 per år, för att 2015 nå den höga nivån av 8 000 – följden av en rad angrepp, mordet på Ilan Halimi 2006, en skolattack med dödlig utgång i Toulouse 2012 och som sagt attackerna 2015.

Sedan dess har det fortsatt: våren 2018 rånmördades Mireille Knoll, 85 år och överlevande från Förintelsen, mördaren ska ha skrikit Allahu Akhbar; antisemitisk graffiti syns på judiska gravstenar, på judiska affärer och över porträtt av kända judar, mest uppmärksammad Simone Veil (1927-2017), överlevande från Auschwitz och Bergen-Belsen, sedermera minister och talesperson i EU-parlamentet. President Macron har skällts för ”judehora”, och den fransk-judiske filosofen Alain Finkielkraut överfölls på gatan i Paris av en deltagare i en gula västarna-manifestation som skrek ”Ditt sionistiska svin, Frankrike är vårt!”

Efter 2015 har flyktsiffrorna sjunkit igen men är inte helt tillbaka till den tidigare ganska låga nivån, nu verkar de tvärtom vara i ständig rörelse, en reaktion på utbrotten av öppet judehat, en mätare av den osäkerhet franska judar lever med. Angrepp – fysiska såväl som verbala – ger sår som inte läker så lätt, förtroendet för Frankrike är skadat i grunden hos många franska judar.

Ändå återvänder uppskattningsvis 15-30 procent av de franska judar som utvandrat till Israel efter något år. Vi kan här se det fenomen som brukar kallas cirkulär migration: migration är inte längre en envägsresa, inte heller för judar som flyr förföljelse och övergrepp. Kanske stannar de i Israel, kanske återvänder de till Frankrike, kanske väljer de nästa gång att utvandra till Quebec, där är nog möjligheten att lätt smälta in större. Skämtare kallar det ”Aliyah Boeing”: ett rörligt liv med cirkulär migration kräver ett ständigt resande.

Rörelsemönstret beror också på svårigheter att finna fotfäste i israel. Högutbildade franska invandrare har ibland svårt att få jobb som deras kvalifikationer skulle kunna ge på annat håll, det handlar om språk och om validering av behörigheter, exempelvis för sjuksköterskor, läkare och advokater. Många återvändare tar också upp de ultraortodoxas starka ställning i Israel, kanske upprörs franska judar mer än andra, vana som de är vid den franska republikens princip om laïcité, att religion och stat ska vara skilda åt; här är skillnaden mellan Frankrike och Israel avgrundsdjup.

Reaktionen på den ständigt närvarande antisemitismen är inte begränsad till frågan om utvandring eller ej till Israel. Det pågår också en omflyttning bland judar inom Frankrike, från periferin till städer och inom städerna till stadsdelar där judar känner sig säkrare, där det redan bor judar, där judiska affärer, skolor och synagogor är en naturlig del av gatubilden. I ett upprop undertecknat av såväl judar som icke-judar varnas för en tyst etnisk rensning av Frankrike, antingen genom intern förflyttning eller genom Aliyah.

Det är en sorglig utveckling för det land som fortfarande har som ledord Liberté, Egalité, Fraternité.
 

  • Klicka här för att läsa Kenneth Hermele om ”cirkulär migration” och arbetsmigration
  • Klicka här för att läsa om boken J’accuse! – 1898-2018, om den ständigt närvarande antisemitismen i Frankrike
  • Klicka här för att läsa Lars Lindvall om visselblåsaren Piquart under Dreyfus-affären
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!