Den polsk-franska författaren Anna Langfus var en pionjär och förnyare av litteraturen om Förintelsen och en av få kvinnor att litterärt gestalta den. Utifrån sin egen erfarenhet skildrar hon i sina romaner antisemitismen, skräcken, utplåningen av judar och svårigheten att bygga en framtid ur spillrorna.
Skuggad av de höga lönnarna på den judiska delen av den väldiga begravningsplatsen Bagneux i södra Paris finner man den fransk-polska författaren Anna Langfus sista vilorum. Den hebreiska inskriptionen på den grovhuggna minnesstenen berättar att hon var dotter till Moshe och Miriam Shternfinkel, vilka mötte döden i Lublins och Warszawas getton. Nedanför står med latinska bokstäver: Anna Langfus, Prix Goncourt 1962, 1920 – 1966. Hon delar grav med sin make Aron Langfus. De korta raderna rymmer ett smärtsamt liv som judisk överlevande från Förintelsen och ett betydelsefullt men nästan bortglömt författarskap.
Anna Langfus var en pionjär och förnyare av litteraturen om Förintelsen. Hon var därtill en av få kvinnor att litterärt gestalta den. När hon dog blott 46 år gammal, lämnade hon tre romaner efter sig, Le sel et le soufre (Salt och svavel, 1960), Les bagages de sable (Bagage av sand, 1962) och Saute, Barbara (Hoppa Barbara, 1965), alla utgivna av Gallimard. Hon skrev därutöver ett tiotal dramer för teater och radio och publicerade noveller och essäer.
Det är Langfus egna erfarenheter av andra världskrigets fasor och trauman som utgör grunden för hennes litterära produktion. Hon skildrar, utifrån den överlevandes vittnesbörd, antisemitismen, skräcken, utplåningen av judar, och svårigheten att bygga en framtid ur spillrorna av Förintelsen. Av hennes verk har endast Les bagages de sable, som belönades med Goncourtpriset, översatts till svenska (Bagage av sand, Bonnier 1964).
Anna Langfus föddes som Anna Régina Szternfinkiel (efternamnets polska stavning) den 2 januari 1920 i Lublin, Polen, i en välbeställd judisk familj. Vid 18 års ålder gifte hon sig med den ett år äldre Jakub Rajs. År 1938 åkte paret till Belgien för att studera till textilingenjörer. Sommaren 1939 återvände de till Lublin och kort tid därefter ockuperades Polen av Hitler. Den första delen av kriget bodde Anna med sin make och parets föräldrar i Lublins getto där Annas far dog. År 1942 kunde Anna och Jakub ta sig till Warszawa och hamnade i det judiska gettot där. De lyckades fly men Annas mor dödades när gettot likviderades och invånarna deporterades till förintelselägren. Paret levde på flykt men fängslades av Gestapo år 1944. Jakub Rajs avrättades och Anna torterades svårt. Hon befriades av sovjetiska trupper 1945 och återvände till Lublin.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Den 18 maj 1946, efter en lång resa från Lublin, steg den då 26-åriga Anna ensam av tåget på järnvägsstationen Gare du Nord i Paris. Hon hade ingen familj kvar i Polen och hade beslutat sig för att skapa sig ett nytt liv i Frankrike. Ett halvår senare förenades hon med sin blivande man Aron Langfus, även han överlevande jude från Lublin. Den första tiden i Paris var tuff. Anna hade det ekonomiskt svårt och kämpade med det franska språket. Dessutom hade kriget åsamkat henne såväl kroppsliga som själsliga skador. Anna och Aron gifte sig år 1948 och samma år föddes deras dotter Maria. Den lilla familjen flyttade in i en sliten etta på rue Pasteur i arbetarkvarteret Pantin. När Annas arbete som lärare i matematik på en skola för franska judiska barn tog slut sökte hon sig i stället till teatern. Under 1950-talets första år började hon skriva dramatik och redan från start uttryckte hon sig på franska.
En decemberkväll år 1956 slog Théâtre de l’Alliance Française på boulevard Raspail i Paris upp dörrarna till urpremiären av Les lépreux (De spetälska), Anna Langfus första pjäs. Hon var obekant för en fransk publik men pjäsens regissör Sacha Pitoëff, var desto mer välkänd. Pjäsen har skrivit in sig i teaterhistorien. Det är med Les lépreux som fransk teater om Förintelsen föds, skriver teatervetaren Jean-Paul Dufiet i sin undersökning av samtliga dramer under 1945 – 2000 på det franska språket vars huvudtema är Förintelsen.
Pjäsen tar sin början år 1941 någonstans i Polen. I en lägenhet har en judisk familj gömt sig, de tre syskonen Sara, David, Sam och deras mor. I bostaden finns också Sams kristna fru Lena. Sara har förlorat förståndet efter att bevittnat hur hennes spädbarn har skjutits ihjäl av tyska soldater. Ansvaret vilar på barnets far som har valt att hellre låta sitt barn dö än att överlämna sig till nazisterna. Lägenheten tillhör Lenas far, en polsk antisemit, som anger familjen och bär därigenom skulden till att Sara, David och modern mördas av Hitlers soldater medan Sam lyckas fly. Pjäsen avslutas i Paris efter kriget. Sam, som befriats från Auschwitz, söker upp Lena. Hon har lämnat kriget bakom sig, är omgift med en fransman och lever med sin far, förrädaren. Sam bär vittnesmål om Förintelsen men känner också den överlevandes skuld. Han blir på nytt en lépreux, en oberörbar och en främling.
Föreställningen fick ett svalt mottagande. Pjäsens brutala skildringar var svårsmälta för den franska publiken. I dramat framträder de teman som kännetecknar Anna Langfus verk, nämligen svek, feghet, skuld, främlingskap och antisemitism. Langfus skildrar inte judarna som en enhetlig offergrupp. De som överlever gör det inte tack vare heroiska och storsinta handlingar, utan ofta genom ren tur, egoism eller falskhet.
Den franska historikern Henry Rousso har lanserat termen Vichy-syndromet för att beskriva den kollektiva skuld, skam och förnekelse som utmärkte Frankrike efter andra världskriget. Han menar att mitten av 1950-talet kännetecknades av förträngning av historien och att en myt om det heroiska franska motståndet etablerades. Det var i det samhällsklimatet som Les lépreux framfördes. Först på 1970-talet började denna myt att falla isär, men inte förrän vid mitten av 1990-talet erkände den franska staten officiellt sin skuld i massarresteringarna och deportationerna av franska judar till förintelselägren. Den tidigare ståndpunkten var att republiken inte var ansvarig för Vichyregimens handlingar.
Anna Langfus nästa pjäs L’homme clandestin (Den hemliga mannen) sattes upp på Théâtre de Lutèce år 1959. Den möttes av nedgörande kritik och uppfattades som svårbegriplig, tråkig och förvirrande. Svårigheterna att nå ut till en fransk teaterpublik bidrog till att Anna Langfus skiftade genre till prosa. Hon uttryckte själv att skrivandet var ett sätt för henne att försöka hantera den tyngd som hon bar på efter kriget och finna en balans mellan det förflutna och nuet. Året därpå publicerades hennes första roman Le sel et le soufre (Saltet och svavlet) som belönades med det schweiziska Charles Veillon-priset.
I jagberättelsens form möter vi huvudpersonen Maria, Anna Langfus alter ego. Det är en varm septemberdag när romanen inleds. Maria har efter ett år i utlandet återvänt till föräldrahemmet i Lublin med sin unge make Jacques, baserad på Jakub Rajs. Familjen är samlad när tyskt stridsflyg plötsligt fäller sina bomber över staden. Jakten på judar tilltar, liksom mördandet och deportationerna. Romanen har många ellipser och saknar exakta tidsangivelser, men händelseförloppet ligger mycket nära det som Anna upplevde i verkligheten.
Maria beskriver skräcken i gettona, flykten därifrån, föräldrarnas död, tortyren i Gestapos fängelse, makens avrättning och till slut befrielsen. Med en saklig blick registrerar hon krigets grymheter, det antisemitiska hatet, medlöperiet och upplösningen av moral och mänsklig värdighet. Inte ens Marias eget beteende undgår hennes klarsynta prövning. Titeln och romanens inledningscitat är hämtade från Femte Mosebok: ”Soufre et sel, toute la terre est un brasier” (svavel och salt, hela landet förbränt), en vers som hänvisar till förödelsen i Sodom och Gomorra. När Maria ensam återvänder till Lublin söker hon upp sitt föräldrahem men möts av fientlighet. Marias förflutna är ödelagt och hon ser heller ingen framtid.
Hennes nästa roman Les Bagages de sable fick som tidigare nämnts Goncourtpriset. Romanens huvudperson är återigen Maria men nu är hon en 14-årig polsk flicka vars familj utplånats under andra världskriget. Ensam och oförmögen att knyta an till omgivningen drar hon planlöst omkring på Paris gator. Det råder fred men krigsminnena hemsöker henne som vålnader. Hon lider av la maladie de la guerre, krigssjukan, förklarar hon. Hon möter Michel Caron, en väsentligt äldre gift man som förälskar sig i henne och som tar henne med till ett lånat hus på Côte d’Azur. Utåt uppträder Maria som hans dotter men Michel har andra avsikter med förhållandet. I dag skulle det beskrivas som sexuellt utnyttjande. När Michel blir sjuk och sänder bud efter sin fru kastas Maria ut. Hon packar sin lilla väska och vandrar ensam iväg med sitt ”bagage av sand”.
Romanen delade kritikerkåren. När Anna Langfus tilldelades Goncourtpriset hyllades boken i Dagens Nyheter av C G Bjurström, inflytelserik översättare av fransk litteratur. I Les bagages de sable fann han att ”tvärs igenom övergivenhet och pinande trötthet, vanmakt och utbrändhet stiger än en gång fram en känsla av obetvinglig vitalitet.” Men Ruth Halldén, välrenommerad kritiker i samma tidning, hade inte mycket till övers för romanen när den kom ut i svensk översättning med titeln Bagage av sand år 1964. Hon tyckte att den var ”en konventionell konstprodukt utan någon ursprunglighet” och kände ”under läsningens gång en leda som gränsar till upproriskhet”.
Anna Langfus tredje och sista roman Saute, Barbara (Hoppa, Barbara) gavs ut år 1965. I ett sönderbombat Berlin irrar Michael, en polsk soldat, ensam omkring. Året är 1945, kriget är över men inte för Michael. Han plågas av minnet då hans fru och dotter sköts ihjäl av tyska nazister och skammen över att han då själv flydde genom ett fönster. I ruinerna ser han en flicka hoppa rep och hon påminner om hans dotter Barbara. Han kidnappar flickan och för henne till Frankrike där han låtsas vara hennes far. Romanen slutar med att Michael för tillbaka flickan till Berlin. I romanen återkommer Langfus till tidigare teman som den överlevandes skuld, oförmågan att släppa taget om det förflutna och främlingskänslan. Boken filmatiserades 1970 med titeln Pour un sourire.
Under senare år har forskningsintresset för Anna Langfus ökat men för en bredare allmänhet är hon i stort sett okänd. Jean-Yves Potel, historiker och författare till biografin Les disparitions d’Anna Langfus, konstaterar att intresset försvann efter hennes död och ställer sig frågan varför. Ett svar finner han i tidsandan. Den politiskt medvetna ungdomsgenerationen som växte fram under slutet av sextiotalet identifierade sig hellre med motståndsrörelsens hjältemod än med plågade överlevare av Förintelsen, resonerar Potel. Det finns få spår av Anna Langfus i Paris men förorten Sarcelles, där hon bodde under sina sista år, har hedrat sin Goncourtpristagare med att uppkalla det kommunala biblioteket efter henne.
I takt med att Förintelsens överlevande blir allt färre får litterära vittnesmål ökad betydelse för vår kunskap om och förståelse av Förintelsen. Anna Langfus författarskap ställer uppfordrande frågor om vår lyhördhet för krigets offer, exilens villkor, antisemitism och andra former av rasism. De är alla goda skäl till att låta Anna Langfus träda fram ur skuggorna och till att läsa hennes verk.
***
Med tack till Svenska institutet och Författarfonden vilka möjliggjorde en forskningsvistelse i Paris för att samla material om Anna Langfus.
- Klicka här för att läsa Ingrid Elam om den återupptäckte franske författaren Luc Dietrich
- Klicka här för att läsa om ännu en återupptäckt fransk författare, Hélène Bessette, prisad av bland andra Marguerite Duras
- Klicka här eller på bilden nedan för att se en video med Anna Langfus i samband med ett minneshållande av upproret i Warszawas getto
