Den 16 och 17 juli 1942 arresterade franska poliser under den sk La rafle de Vél d’hiver 13 152 judar, därav 4 115 barn, och stängde in dem på Vintervelodromen för vidare deportering till dödslägren. Det var inte första steget i den franska medverkan i Hitlers ”slutgiltiga lösning på judefrågan”. Redan tidigare hade utländska judar fångats in, men nu gällde det franska medborgare, kvinnor och barn och män. Om hur man i Frankrike hanterat ansvaret för sin medverkan i Förintelsen, och om några av de minnesmärken som rests, skriver här Kenneth Hermele.
Det är lätt att missa de minnestavlor som sitter utanför många grundskolor i östra Paris och som berättar om de 11 000 judiska barn som deporterades 1942-1944. Tavlorna säger att 500 barn – ibland så många som 700 barn – levde häromkring, i detta arrondissement, och att många gick i just den skola där tavlan är fäst.
I ett franskt perspektiv är det några ord på minnestavlorna som är särskilt viktiga: barnen fångades in och skickades senare vidare till dödslägren i Polen av ”nazisterna med den franska regeringens aktiva medverkan”. Frasen går igen, med små variationer: skickade i döden ”av den så kallade franska staten”, ”under den så kallade franska statens faktiska ansvar”.
Det började med vad som i Frankrike går under beteckningen La rafle de Vél d’hiver – Vintervelodrom-räden: mellan 4 500 och 7 000 franska poliser och gendarmer – siffrorna är osäkra – arresterade den 16 och 17 juli 1942 13 152 judar, därav 4 115 barn, och stängde in dem på velodromen. Det var inte första steget i den franska medverkan i Hitlers ”slutgiltiga lösning på judefrågan”. Redan tidigare hade utländska judar fångats in, men nu gällde det franska medborgare, kvinnor och barn och män. Den ursprungliga planen var att räden skulle äga rum den 14 juli, på franska nationaldagen, men några poliser förstod att det kunde väcka upprörda känslor hos allmänheten, kanske till och med motstånd, om franska medborgare arresterades just på den dag då man högtidlighåller franska revolutionen, vars paroll var frihet och alla människors lika värde. Därför sköt man hänsynsfullt fram räden två dagar.
Från velodromen forslades fångarna till koncentrationslägret Drancy en halv timme utanför Paris (det fanns flera läger men inget så viktigt som Drancy) och därifrån vidare österut. Allt som allt deporterades 76 000 judar från Frankrike, varav uppskattningsvis 11 000 från det så kallade fria Frankrike (det vill säga Vichy-regimen). Nästan ingen överlevde.
När vi kommer till Drancy slås vi av hur litet området är där koncentrationslägret en gång låg: en u-formad byggnad av typiskt 30-talssnitt, fyra våningar hög runt en grön yta i mitten, ett ambitiöst bostadsområde avsett för fattiga fransmän som 1940 togs i anspråk av den nazistiska ockupationsmakten, till att börja med för att hysa brittiska och amerikanska krigsfångar. Området – kallat La Cité de la Muette, den stummas stad – förvandlades därpå raskt till ett koncentrationsläger för franska och statslösa judar.
Efter kriget användes lägret till att hysa (misstänkta) kollaboratörer, men de släpptes i de flesta fall efter något år. Så småningom sattes några undanskymda minnestavlor upp, där två minnestavlor, en för brittiska, en för amerikanska krigsfångar, delar plats med en plakett som påminner om de judar som låstes in och sedan sändes i döden.
Ännu talar plaketten bara om nazisterna, inte ett ord om det franska ansvaret; om inte helt stum så var Drancy i varje fall inte platsen för klarspråk, ljus och tydlighet. Inte heller när Drancy trettio år efter kriget får ett minnesmonument, utformat av den polsk-israelisk-franske bildhuggaren Shelomo Selinger, själv en överlevande, nämns Frankrikes roll.
Men på 1980-talet och än mer sedan dess har franska politiker – med början hos Jacques Chirac – börjat tala om den franska statens ansvar för mordet på landets judar. Nu senast Emmanuel Macron, som i samband med minnesdagen för Vintervelodrom-räden gick så långt att han hävdade att inte en enda tysk varit inblandad i rädens genomförande (vilket inte stämmer men visar hur viktigt det blivit att gräva fram det franska ansvaret för Förintelsen).
Idag har Drancy-monumentet kompletterats – eller överträffats – av en järnvägsvagn, flera minnestavlor som utan att tveka sätter ljuset på Frankrikes skamfulla roll, samt alldeles intill, på andra sidan gatan, ett museum och dokumentationscentrum över Förintelsen och Drancylägret.
Tillbaka i Paris tar vi oss till métrostationen Bir Hakeim där den nu rivna Vintervelodromen var belägen fram till slutet av 1950-talet. Här finns det också minnesmärken: en informationstavla som ganska utförligt berättar hela historien på tre språk på själva perrongen; en minnestavla av samma slag som vid skolorna utanför métrostationen på Boulevard Grenelle; och slutligen ett monument alldeles i närheten, på Quai de Grenelle, som fått namnet Place des martyrs Juifs du Vélodrome d’hiver.
Skulpturen är utförd av Walter Spitzer, även han en överlevande, och framställer nedbrutna kvinnor, barn och gamlingar i något krympt storlek, som om han vill säga: Se här de oskyldiga offren. Det är ingen toppengestaltning i mina ögon, snarare en bild av slutstationen än av räden i Paris, som om konstnären tror att vi behöver se svaghet och ålder och kön för att kunna uppröras. När allt kommer omkring var även judiska män, förstås, oskyldiga offer för den fransk-nazistiska mordorgien, oavsett hur kraftfulla de kan ha varit. Och sanningen är att på bilder från såväl velodromen som från Drancy ser de fängslade skrämmande vanliga och alldagliga ut, som vem som helst, som du och jag.
På minnescentret i Drancy är man upptagen av hur fängslandet och bortförandet av Frankrikes judar kunde ske så öppet utan att protester hördes. Hur kunde ett koncentrationsläger få finnas bara halvannan mil från Notre Dame utan att någon försökte spränga det? Varför protesterade inte grannarna? Varför försökte inte den franska motståndsrörelsen stoppa tågen som gick till dödslägren (som man gjorde i grannlandet Belgien) förrän 1944 då det var för sent?
Det är frågor som inte har några trevliga svar. Drancycentret talar om hela platsen som ett förmak till Auschwitz och vill att det blir en påminnelse om att Frankrike en gång valde judehatets väg, en varning om den mänskliga naturens begränsningar, en insikt om vad människor är beredda att göra – och att vi alltför ofta inte förmår göra det vi borde.
- Klicka här för att läsa fler artiklar av Kenneth Hermele