Den 26 juni 2015 sköt en islamistisk terrorist 38 människor till döds på stranden till ett hotell i Tunisien. På mediebilder efter attacken syns spridda föremål som blivit kvar efter offren – en baddräkt, en bok, ett parasoll, en sandal. Den chockartade attacken drev den fransk-tunisiska judiska författaren Colette Fellous att skriva romanen Pièces détachées (ungefär ”Lösa delar”) där hon förutom terrorism också tar upp global migration, exil, identitet och den ständigt pågående flyktingtragedin på Medelhavet.
Colette Fellous är född 1950 och växte upp i Tunis i en sefardisk judisk familj. När hon var sjutton lämnade hon och familjen Tunisien och bosatte sig i Paris. Hon tillhör därmed den grupp på 50 000 judar som efter Tunisiens självständighet år 1956 emigrerade främst till Frankrike och Israel.
Hon har hittills skrivit ett tjugotal romaner och berättelser i vilka hon utforskar exilens villkor samt förhållandena mellan Tunisiens koloniala arv och Frankrike. Hon belönades år 2005 med Marguerite Duras-priset för romanen Aujourd’hui. Hennes författarskap är en del av en franskspråkig postkolonial, judisk-maghrebisk litteratur som formas av exilens erfarenheter och uttrycks genom självbiografiska upplevelser. Den utvecklades i efterdyningarna av andra världskriget och växte i omfattning efter sexdagarskriget i Israel år 1967. Pièces détachées, som gavs ut år 2017, presenterar lösa delar av berättarens liv och hennes judiska familjs historia, och är den sista i en cykel av sex romaner på självbiografisk grund.
Genom hela boken återkommer minnena av föräldrarna och med dem skildringar av den judiska gruppen i Tunisien och dess utsatta position. Hon skildrar exilen, dess konsekvenser och spänningen mellan hennes judisk-arabiska och franska identitet, och behandlar frågor om tillhörighet och förlust.
I en intervju gjord i samband med lanseringen av romanens engelska översättning berättade Fellous att terrordådet slog sönder hennes tillvaro. Det blev som en personlig attack mot henne. Den plats där hon fötts, och som hade stått för framtidsdrömmar blev med dådet en plats för terror och död. I boken frågar sig berättaren om terroristen på stranden skulle ha identifierat också henne som ”utlänning” och dödat henne? Den kan därmed också läsas som en etisk reflektion över några av vår tids angelägna frågor: den globala migrationen, den pågående flyktingkatastrofen på Medelhavet och terrorhoten.
Pièces détachées inleds med ett avsked. Berättaren har återvänt till sitt födelseland från Frankrike för att skriva en bok. Efter massakern på stranden och en nära väns död fattar hon beslutet att lämna Tunisien för gott. Den tillvaro som var hennes har försvunnit. Allt är skadat, hennes värld, hennes roman ja, hela hennes väsen är sårat. Fellous bygger sedan upp boken av korta delar, utan titlar och utan kronologi. Hon blandar självbiografiska fakta och fiktion och komponerar en mosaik av platser, tider och människor i en associativ och fragmenterad stil. Det nära förenas med det avlägsna, det förflutna med nuet och den intima sfären med globala perspektiv.
Förlust, hot, rädsla och smärta är återkommande teman i Pièces détachées. Förutom terrordådet på stranden är det flera andra händelser under 2015 – alla präglade av våld och död – som präglar Fellous framställning. Hon nämner de islamistiska attackerna på Bardomuseet i Tunis, de mot Charlie Hebdos redaktion och mot den judiska livsmedelsbutiken Hyper Kosher i Paris, men också de tusentals migranter som under året drunknade på det hav vars stränder förenar länderna runt Medelhavet.
Våldet och döden kopplas också samman med de brutaliteter som Tunisiens judar har varit föremål för genom tiderna. Förföljelsen under det osmanska riket på 1800-talet och senare under det franska protektoratet och förstås tyskarnas våld under andra världskriget. Efter Tunisiens självständighet följde en utsatthet som då var kopplad till nationalism och arabisering.
Berättaren drar också paralleller mellan den egna erfarenheten av exil och den som delas av dagens migranter, av det komplexa förhållanden om uppstår till både ursprungslandet och mottagarlandet. När familjen lämnar Tunisien är det ett uppbrott inte bara från arbete, hus och ett sammanhang, utan också ett avsked till historien, till det land där förfäderna levt i århundraden. Uppbrottet blir till ett sår som förs vidare från föräldrarna, men för dottern också en uppfyllelse av en längtan att frigöra sig från barndomen och att upptäcka världen. Å ena sidan representerar Frankrike modernitet och framtidstro, å den andra en kolonialmakt med krav på anpassning till fransk kultur som mål. Med fransmännen kom inte bara en politisk dominans utan också en språklig. För berättaren blir franskan det nya modersmålet som man inte klarar sig utan, men förblir också kolonisatörens språk. Fadern lär sig aldrig att bemästra det medan berättaren inte förstår sina far- och morföräldrars judisk-arabiska och italienska. Så skapar språket en reva mellan generationerna, där även minnena går förlorade. Bokens berättare blir avskuren från en del av sitt judiska arv och den egna identiteten och blir en främling också i Tunisien. Saknaden efter förhållanden och en tid som är oåterkalleligen förlorade sammanfogas med utvandringen och den inre exilen till berättarens mångfacetterade identitet.
Fellous citerar Roland Barthes uttryck ”un combat pour la douceur” (ungefär en kamp för varsamheten) som blir ett motto för boken. Det sammanfattar romanförfattarens uppgift: att finna de saknade bitarna, att rädda dem och berätta om dem. Därför ändrar hon mot slutet av boken sitt beslut att ta adjö av Tunisien för alltid. Kampen mot glömskan måste fortsätta. Romanen slutar på så sätt i ett etiskt ställningstagande mot både snävt definierade identiteter och mot verkliga och inbillade gränser som skiljer människor åt. Med Fellous blir skrivandet därmed en motståndshandling mot våld, fientlighet och intolerans och för humanism, gästfrihet och medkänsla.