J’accuse! – 1898-2018 
Om den ständigt närvarande antisemitismen

Titeln på Alexis Lacroix´ J’accuse…! 1898-2018 förlänger medvetet Zolas berömda anklagelse under Dreyfusaffären i slutet på 1800-talet ända in i vår tid. Antisemitismen har haft en framträdande plats inom franskt tankegods under minst 150 år och det är dags igen, menar Lacroix, att högt och tydligt uttala det och att förfäras över dess omfattning.
 

Den moderna antisemitismen i Frankrike härstammar inte från den tyska nationalsocialismen på 30- och 40-talet, utan har haft en framträdande plats inom franskt tankegods under minst 150 år. Det är en av poängerna i Alexis Lacroix’ essä J’accuse…! 1898-2018. Permanences de l’antisémitisme (2018). En liknande poäng finns i filosofen Bernard-Henri Lévys bok L’Idéologie française (1981). Också han ville visa hur fransk antisemitismen i Frankrike är. Obekväma böcker för den franska självuppfattningen. Det har inte gått att förneka att antisemitismen en gång, under Vichy-regimens samarbete med nazisterna under Andra Världskriget, var ett centralt element i själva den franska statens politik, även om historiker och politiker länge försökte förringa det och se det som ett undantag, som en exceptionell reaktion på en exceptionellt hotfull situation. Få ville se den som del av Frankrikes historia.

jaccuse_permanences_antisemitisme_lacroix_dixikon.se
Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag (på amazon.fr)

Enligt Lacroix är det dags igen att högt och tydligt uttala att antisemitismen finns i dagens Frankrike och att förfäras över i hur stor utsträckning den finns också i universalismens och människorättigheternas land. Ett talande exempel på detta är enligt Lacroix att indignationen inte blev större än den blev i april 2017 då en öppet antisemitisk granne mördade den 65-åriga judinnan Sarah Halimi genom att kasta ut henne genom fönstret i hennes Paris-lägenhet. Om vi ska kunna bemöta antisemitismen, som ständigt och på nytt tycks väckas till liv, måste vi försöka förstå logiken och strukturen i detta permanenta motstånd mot judar, säger Alexis Lacroix. Vi måste gräva i dess historia.

För att kunna förstå den moderna franska antisemitismen behöver man gå tillbaka till slutet av 1800-talet, till en av de största franska skandalerna någonsin, till Dreyfus-affären. Med utgångspunkt i ett större antal journalistiska, filosofiska och litterära texter från denna tid undersöker Lacroix viktiga källor till judehatet och kan visa hur det uppstod ett bestämt sätt att tänka på judar, hur särskilt inflytelserika författare inmejslade vissa stereotypa föreställningar om judar, föreställningar som till synes fortfarande ligger nära ytan i det kollektiva hatet, den kollektiva fobin.

Dreyfus-affären var monstruös, ett événement monstre, som skakade den unga franska republiken i grunden och som samtidigt fick global uppmärksamhet. Någon hade 1894 givit tyskarna känsliga uppgifter om Frankrike och den judiske officeraren Alfred Dreyfus pekades ut som den skyldige. Dreyfus som inte hade något med saken att göra blev dömd till livstids fängelse och regeringen och militären var redo att offra honom i tysthet trots att det snart stod klart att det fanns bevis som pekade ut en annan som den skyldige. Först när Émile Zola i januari 1898 skrev sitt berömda öppna brev till presidenten, sitt J’accuse, växte det till en monsteraffär. Från och med då blev man antingen dreyfusard eller anti-dreyfusard.

Men varför var så många beredda att acceptera Dreyfus som syndabock, till och med som den ”perfekte” syndabocken? frågar Alexis Lacroix. Den antisemitism som exploderade i och med Dreyfus-affären måste ha haft en ideologisk och känslomässig jordmån att växa i. Lacroix pekar ut framför allt tre personer som drivande antisemitiska ideologer mot slutet av 1800-talet: Édouard Drumont, Maurice Barrès och Charles Maurras. Det hade funnits stereotypiska beskrivningar av judar långt innan, t.ex. hos Balzac på 1830-talet men nu drevs det veritabla kampanjer som fick fäste i stora delar av befolkningen. I detta var Édouard Drumont viktigast. Han och hans tidning La Libre Parole och inte minst hans storsäljande bok La France juive från 1886 spelade en enorm roll för konstruktionen av juden som Frankrikes fiende. Drumont skriver i värsta konspirationsteoretiska stil fram juden som den borgerliga kosmopolitiska kapitalistiska liberalen, en instinktivt pengagirig köpmannatyp som inte arbetar för något annat än att få makt över det ”eviga Frankrike”.

Tanken om juden som finansvärldens egentliga makthavare finns fortfarande i dagens franska samhälle. Eller som Lacroix så fint formulerar det: Kapitalismens abstrakta dominans personifieras av judarna. Det såg man ett exempel på i november 2017 då socialisten Gérard Filoche sparkades från socialistpartiet efter att ha tweetat en bild av Macron med ett dollartecken som såg ut som en svastika och med fotografier av tre prominenta judar bakom sig, bland annat finansmannen Jacob Rothschild. Macron styrd av judiska pengar. Here we go again tänker man.

Dreyfus - degradering och upprättelse
Dreyfus – degradering och upprättelse (Wikipedia)

Att det just var en socialist som satte bränsle till detta konspirationsteoretiska bål understödjer en intressant poäng hos Lacroix, nämligen att antisemitismen historiskt inte har varit en fråga om höger eller vänster. Nej, mot slutet av 1800-talet kunde både socialister och konservativa attackera judarna. För Jean Jaurès till exempel, den kände socialisten och pacifisten som senare har tillskrivits en hjälteroll i Dreyfus-affären, tog det väldigt lång tid att engagera sig på Dreyfus’ sida. Också Jaurès skrev gärna om hur judarna önskade ta makten i Frankrike. Överhuvudtaget var socialisterna länge ovilliga att försvara den rike judiske officeraren.

Följer vi Lacroix’ beskrivning av antisemitismens utveckling in i 1900-talet blir nästa naturliga stopp Vichy-regimen under Andra Världskriget. Judehatet under Vichy var därmed inte ett exceptionellt undantag under en samarbetsregering, utan istället ännu ett kapitel i den franska antisemitismens historia. Också dagens antisemitism är ett resultat av ideologisk påverkan under lång tid. Den hör inte hemma enbart i Hitlers Mein Kampf utan finns någonstans under ytan hos konservativa och nationalistiska fransmän och riskerar att åter bli norm om man inte tar aktiv ställning mot den..

Den upphörde därmed inte heller efter Förintelsen utan har levt kvar om än i andra former, särskilt  efter Israels militära segrar under 1960-talet och därefter. Som Lacroix visar var det då inte långt från antisionism till antisemitism. Franska judar misstänks för att också understödja staten Israel, menar Lacroix. Här kunde han dock ha gjort tydligare att lika lite som en jude kan göras ansvarig för staten Israels agerande, är den som kritiserar staten nödvändigtvis antisemit.

På Dreyfus-tiden talade man om en stor konflikt, den mellan nationalister och kosmopoliter. Det är en konflikt som fortfarande är aktuell. Under den första rundan av presidentvalet 2017 fick Marine Le Pens Front National och Jean-Luc Mélenchons La France insoumise tillsammans mer än 40 procent av rösterna. Den proletära högern och den nationalistiska vänstern var överens om att vara emot, mot kosmopolitism, globalisering, imperialism och kapitalism. I en sådan motståndsdiskurs, menar Lacroix, är det inte långt till tankar om en israelisk/amerikansk finansiell världsmakt.

En del av den franska antisemitismen saknas dock i essän. När Lacroix mot slutet av boken talar om den ”diaboliska fusionen” mellan den generella antikapitalismen hos Front National och France Insoumise på ena sidan och Det Muslimska Brödraskapet på den andra, kunde han givit det senare större vikt. De flesta konkreta attacker mot judar de senare åren har trots allt oftast haft islamistiska förtecken och gärningsmän. Det gör förstås inte problemet mindre, utan visar att en betydande del av judehatet i Frankrike inte kan ses som resultatet av en lång och mer eller mindre dold antisemitisk fransk historia,  utan hänger ihop med en nyare sorts antisemitism med andra rötter, också kopplad till specifika integrationsproblem i Frankrike.

Oavsett detta framstår Lacroix’ essä som en viktig varning om att Republiken kanske inte står så säkert och som ett lika angeläget påpekande om att ett angrepp på franska judar måste ses som ett angrepp på Republiken i sig.

 

– Lacroix om antisemitismen hos islamismen (Klicka här för att läsa om Tariq Ramadan och Caroline Fourest, som han nämner i inslaget)

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!