Migrationens problem och möjligheter diskuteras ofta på ett förenklat sätt. I Sverige t.ex. har anstormningen av flyktingar under hösten 2015 helt dominerat diskussionen, som ofta stannat vid ett för eller mot. Men ser man migrationen i ett större perspektiv uppgår idag ”migrantekonomin”, immigranternas remitteringar av pengar till anhöriga i hemländerna, till nästan 450 miljarder USD om året, vilket är tre gånger så mycket som världens samlade bistånd, varav ungefär hälften går från Nord till Syd och den andra hälften från Syd till Syd. Kenneth Hermele skriver här om hur migrationen, med dess fördelar och problem, blivit en oundgänglig del av den globala ekonomin och helt enkelt är här för att stanna.
Inget går upp mot att flytta: det är den enskilt viktigaste åtgärd och den bästa investering en människa i ett land i Syd kan tillgripa för att förbättra villkoren för sig och sin familj. Migrationen ökar i ett slag hennes inkomst, ger hennes barn tillgång till ordentliga skolor, och förbättrar hela familjens hälsotillstånd.
Några siffror visar vad som ligger i potten för den som funderar på att migrera. (Samtliga siffror gäller arbetsmigration, flyktingar och internmigranter ingår inte.) Klyftan i snittinkomst mellan Nord och Syd är (fortfarande) så hög som 70:1, det kommer att ta 118 år innan den utjämnats helt (Världsbanken antar att Syd fortsätter att växa tre gånger så fort som Nord, så som det varit sedan 2005). I genomsnitt ökar en migrant sin inkomst femton gånger efter flytten och det blir dubbelt så vanligt att hens barn går i skola samtidigt som barnadödligheten sjunker sextonfalt.
Migrationens drivkrafter är således inte svåra att förstå: ett bättre liv. Förutom skillnaden i inkomst spelar även andra förhållanden in, dysfunktionella stater, korruption, kriminalitet, inbördeskrig samt politiskt och religiöst förtryck. Sammantaget talar mycket för att det är en god idé att emigrera. Idag har 250 miljoner människor gjort det valet, en utväg ur hopplöshet och misär, för en bättre framtid. (Siffran avser människor som migrerat i jakt på arbete; flyktingar, som beräknas till 60 miljoner, faller under ett annat lagrum i internationell rätt. Ofta är förstås gränsdragningen mellan kategorierna suddig, och lika ofta händer att en arbetsmigrant säger sig vara flykting för att den vägen lättare få uppehållstillstånd..)
I en värld med stora och stabila klyftor vet vi att emigration kommer att fortsätta. Den verkliga frågan är, kan jag tycka: Varför väljer så få människor att flytta?
Vi vet svaret: därför att det är svårt och dyrt att emigrera. Visum, pass och själva resan kostar mycket och är dessutom krånglig och krävande. Många migranter tvingas låna pengar, ibland av transportörer och smugglare, nästan alltid av sin familj eller av lokala lånehajar. Det innebär att en stor del av det första årets inkomster i immigrationslandet kommer att gå till att betala av på den skuld migranten ådragit sig för att överhuvudtaget kunna ge sig iväg.
Migrationsrörelsen ser inte ut som man kan tro, från Syd till Nord, och den består inte heller huvudsakligen av ensamma män som migrerar för att försörja sina familjer, även om dessa migrantkategorier också finns. Det är faktiskt lika vanligt att migranten är kvinna som man, lika vanligt att migrationen sker mellan länder i Syd som mellan Syd och Nord; för afrikanska migranter är andra länder i Afrika det absolut vanligaste målet, samma sak för migranter i Östasien. Ändå är det stor skillnad på vilka slags jobb migranterna hamnar i: kvinnor oftare i tjänster och i hemarbete, män oftare på byggen och industrier.
Den tydligaste effekten av migrationen som vi kunnat se under de senaste årtiondena är en ordentlig ökning i remitteringar – pengar som migranter skickar åter till sina familjer uppgår nu nästan till 450 miljarder USD om året, tre gånger så mycket som världens samlade bistånd. Grovt räknat hälften av remitteringarna går från Nord till Syd, hälften är Syd-Syd överföringar.
De här pengarna används i de flesta fall väl och bidrar till att minska fattigdomen hos mottagarna. Lika viktigt: remitteringar är ganska okänsliga för kriser och oro i immigrationsländerna, inte ens efter finanskrisen 2008 minskade remitteringarna mer än tillfälligt och inte särskilt mycket. För många mottagarländer av remitteringar är det dessutom en stor fördel att överföringarna sker utan besvärande utflöden (tänk vinster och royalties) eller politiska villkor (vilket annars är vanligt när det gäller direktinvesteringar respektive lån från utvecklingsbanker). Därför är det bara naturligt att emigrantländer som Filippinerna och Mexiko börjat se nyttan av emigration och underlättar för sina migranter genom språkundervisning, försäkringar, billiga transporter, allt i syfte att säkra att remitteringarna fortsätter att flöda in.
Sammantaget pekar allt detta på att migration blivit en så viktig faktor i den globala ekonomin att migranter behövs oavsett konjunktur. Den tid när det gick att skylla interna problem och missförhållanden på migranter (eller på utlänningar i största allmänhet) är förbi.
Migration är helt enkelt här för att stanna, en oundgänglig del av den globala ekonomi vi lever i. Ändå finns det aspekter av migration som är problematiska och svåra, för att uttrycka sig försiktigt. Främst gäller det de villkor som migranter arbetar och lever under, deras löner, arbetstider, säkerhet, trygghet, bostäder, deras möjlighet att organisera sig och utöva sina rättigheter, listan är lång över förhållanden där migranterna utgör den svagare parten och utsätts för hänsynslös exploatering.
En fråga där det råder delade meningar gäller ”brain drain”, att utbildad arbetskraft lämnar Syd och flyttar till Nord, en hotbild som dominerat synen på migration sedan 1970-talet. ”Brain drain” är verklighet, en femtedel av kvalificerade yrkesarbetare från Syd har emigrerat, och så mycket som 40 procent från mindre ö-stater; värst här är Haiti där 83 procent av de kvalificerade befinner sig utanför landets gränser. Men frågan är mer komplex än att högutbildade – lärare, sjuksköterskor, läkare, ingenjörer – berövar sina samhällen utdelning på gjorda investeringar i utbildning. För det första sker en del av ”brain drain” från Syd till Syd, det vill säga det handlar mer om en omfördelning av kvalificerad arbetskraft inom Syd än om en flykt till Nord. Det minskar förstås inte problemet för de länder som blir av med utbildade människor, men orättvisan i ett globalt perspektiv blir mindre framträdande. För det andra har många länder i Syd svårt att finna sysselsättning för alla som utbildas, ett fenomen som går under beteckningen ”brain waste”: människor i Syd (liksom i Nord, men det är en annan historia) får inte jobb som motsvarar deras kvalifikationer, och alltför ofta inga jobb alls, arbetslösheten i många länder i Syd är skrämmande hög. ”Brain waste” är en av drivkrafterna bakom migrationen, så den rättvisande frågan blir: Är det bättre att en utbildad människa går arbetslös hemma än att hon jobbar utomlands (och skickar hem pengar till sin familj)?
Vi måste också lägga till en tredje aspekt, migration kan även ge upphov till ”brain gain”. Genom att unga i emigrationsländer vet att utbildning är vägen till en framgångsrik migration kommer fler unga att skaffa sig denna inträdesbiljett till emigration; även i Haiti, skräckexemplet på ”brain drain”, har antalet utbildade människor vuxit. Vi vet också att en betydande del av remitteringarna går till att täcka utgifter för just skola och utbildning: ett snitt för några afrikanska länder visar att mellan 5 och 20 procent (spridningen är som synes stor) av remitteringarna används till att betala för barns studier.
Övrig användning av remitteringarna är också av godo för de hemmavarande, mat, kläder och hyra tar en stor del, investeringar i affärsdrivande och i hus är andra viktiga ändamål. Lägg till detta att remitteringar minskar familjernas skuldsättning, och det blir tydligt vilken potential som ligger i migrationen både för emigrantfamiljerna och för deras samhällen.
Synen på migrationens betydelse för emigrantlandet har förändrats under senare år i takt med att en insikt vuxit fram om att migration inte är en enkelriktad aveny som leder migranter från fattiga länder till rika. Dagens migration är snarare cirkulär, migranter reser iväg och kommer åter, de upprätthåller kontakten med sin familj och det land de (tillfälligt) lämnat under flera generationer, de investerar i emigrationslandet, de bygger nätverk, de startar företag.
Detta innebär att migranter – och deras diasporor, de samfund de upprätthåller i immigrationslandet – bidrar till utveckling i migrationens bägge poler, som produktiv arbetskraft i immigrationslandet och som finansiär och ibland entreprenör i emigrationslandet. Lägg till detta att inte bara pengar remitteras utan också värderingar, kontakter och kunskap, ofta sammanfattade som kulturella överföringar. Vi har sett det i den kreativitet och det entreprenörskap som migranter för med sig när de (tillfälligt) återvänder till migrationsprocessens ursprung.
Denna bild av migrationens problem och möjligheter är väldigt förenklad, som det blir när vi försöker ge en bild av komplexa och motstridiga förlopp. Det finns stora skillnader både vad gäller emigranternas ställning i immigrationslandet och vilka effekter som kan mätas av migrationen. Precis som arbetsmarknaden är segmenterad – det gäller alla länder, en ingenjör konkurrerar inte med en sjuksköterska, en taxichaufför inte med en byggnadsarbetare – är arbetsmarknaden för migranter skiktad. Högutbildade migranter föredrar att emigrera till länder som USA, Kanada, Storbritannien och Australien – om de kan – medan jobb i jordbruket, på byggen och i tjänstesektorn i högre grad fylls av migranter med andra kvalifikationer än formell utbildning. Särskilt när det gäller hemarbete för kvinnliga migranter kan villkoren vara nära livegenskap.
Om framtiden vet vi två ting. För det första att länder som under en period varit emigrationssamhällen kan förvandlas till mottagare av migranter, en utveckling som exempelvis Chile, Kina, Singapore, Sydkorea, Turkiet, Thailand och Taiwan liksom många länder i Europa, exempelvis Sverige, genomgått. Emigration verkar vara vägen till utveckling, i alla fall om vi ska döma av Europas historia. För det andra att det kommer att finnas ett ömsesidigt behov av och intresse för fortsatt migration från Syd till Nord. Det beror på samverkan mellan två krafter som bägge driver på mot fortsatt (eller ökad) migration: befolkningstillväxten i Syd och en åldrande befolkning i Nord. Världsbanken beräknar att 900 miljoner människor i Syd kommer att sakna jobb år 2050 (med samma sysselsättningsgrad som idag), vilket ger ett starkt emigrationstryck. Detta kan i sin tur leda till att arbetsvillkor och löner pressas neråt i de ekonomier som migranterna söker sig till.
Men att stänga gränserna för migration är inget alternativ för Nord, därtill är migranter en alltför central byggsten i våra ekonomier. Vad än ultranationalistiska politiska rörelser säger behöver länder som Sverige sina migranter. Här finns också en motverkande kraft mot allt tal om att kasta ut migranter: den åldrande befolkningen i Nord och den tunga försörjningsbörda som unga människor idag måste bära. I Västeuropa går det nu en pensionär på varje tjugoåring i arbete. (Jämför med Indiens kvot ung försörjare/gammal försörjd på 4:1, eller Nigerias 7:1). Om ytterligare en generation beräknas den europeiska försörjningsbördan ha fördubblats, då kommer det att gå två pensionärer på varje ung sysselsatt.
Slutsatsen är att Västeuropa – och andra länder med en åldrad befolkning – behöver sina immigranter. Och att utveckling i emigrant- och immigrantländerna inte nödvändigtvis står i motsättning till varandra.
Siffrorna i denna artikel kommer från:
- Kenneth Hermele: The Migration and Development Nexus: Looking for a Triple Win, Forum Syd 2015
- Världsbanken: Migration and Development, 2016
- Michael Clemens m fl: Migration and Development Research Is Moving Far Beyond Remittances, 2014.