Antisemitismus 
Ny avdelning i Die Zeit online

När den tyska tidskriften Die Zeit för en tid sedan introducerade en ny fast avdelning på nätet – en slags tidskrift i tidskriften – med rubriken Antisemitismus är det ett resultat av det ökande judehat och växande våld som drabbar judar i Tyskland, skriver  Kenneth Hermele, som läst artiklar därifrån och också redogör för en EU-undersökning som visar att judar känner sig mer utsatta idag än 2012, senast en motsvarande undersökning gjordes.

 

När New York Times publicerade en längre rapport om den nya antisemitismen i Tyskland den 21 maj 2019 tog man avstamp i den förföljelse en judisk skolpojke utsattes för när han bytte från en judisk till en allmän skola. Pojken – som inte ville ha sitt namn i tidningen – hade utan att tänka sig för berättat att han var jude på en lektion. Det blev en vändpunkt, pojkens bästa vän, en kompis med ett arabiskt klingande förnamn, ville inte längre kännas vid honom då han ansåg att judar och muslimer inte kunde vara vänner. Sedan blev det bara värre och värre för den judiske skolpojken, och när han utsattes för en skenavrättning av sina ”kamrater” beslöt hans föräldrar att han åter måste byta skola.

I NYT:s rapport ligger trots den inledningen tonvikten på det hat som strömmar mot judar från högerextrema sympatisörer. Det är skrämmande nog att var fjärde tysk bär på antisemitiska åsikter – typexempel: judar har för stort inflytande över ekonomin, judar tjatar för mycket om Förintelsen – men kanske än mer oroande att motsvarande andel bland dem som röstar på högernationalistiska Alternative für Deutschland är mer än dubbelt så hög, 55 procent.

Någonting har hänt i Tyskland under de senaste åren, därför talar NYT om en ny antisemitism. Den bilden delas av tyska Die Zeit, som inrättat en fast avdelning på nätet – Thema Antisemitismus – om det ökande judehatet och det växande våld som drabbar tyska judar. Den sidan har på senare tid aktualiserats ofta, alltför ofta.

Bara ett par dagar efter NYT:s artikel avrådde den tyska förbundsdagens ombudsman för antisemitism, Felix Klein, judar från att öppet visa sin judiska tillhörighet genom att bära kippa. Orsaken, sa Klein, var att samhällsklimatet i Tyskland blivit allt råare och att tidigare hämningar givit vika, judar kunde inte längre känna sig säkra.

Det är lite oklart varför Klein utfärdade sin varning, ville han få judar att bli försiktiga, ville han lägga ansvaret för framtida övergrepp på offren – du får skylla dig själv om du bär kippa och hänger en Davidsstjärna runt din hals? Eller ville han få tyska politiker och medier att reagera och ta judehatet på allvar? I så fall lyckades han, några politiker och medier uppmanade alla tyskar att bära judiska symboler. Förbundskansler Merkel uttalade sig i starka ordalag och en vecka senare kallade flera tyska städer till kippa-vandringar – under parollen Deutschland trägt Kippa, Tyskland bär kippa – för att uttrycka sin solidaritet med den judiska befolkningen.

Att tyska judar känner sig utsatta framgår av en EU-undersökning gällande hur judar upplever diskriminering och antisemitism. Undersökningen är genomförd i tolv länder och visar i samtliga fall (utom Ungern) att judar känner sig mer utsatta idag än senast motsvarande undersökning genomfördes, 2012. Mest har situationen förvärrats för judar i Tyskland, Storbritannien och Sverige. I Tyskland uttrycker hela 85 % av landets judar stark oro, en ökning med 23 procentenheter sedan 2012; i Sverige är motsvarande siffra 82 %, en ökning på 22 procentenheter.

Känslan av att leva mitt i en storm av tilltagande judehat är inte bara en känsla, oron är inte gripen ur luften. I Tyskland ökade antalet åtalbara hatbrott, registrerade av polisen, med tjugo procent 2017-2018 till cirka 1 800. Ökningen överträffas av tillväxten i fysiska, våldsamma antisemitiska brott, som växte från 37 till 62 2017-2018, nästan en fördubbling.

Det är anmärkningsvärda siffror, minst sagt: har judehatet kommit åter, eller har det aldrig försvunnit? Svaret på den frågan är avgörande, för att kunna motverka judehat måste vi veta varifrån det kommer. Den tyska polisen menar att närmare 90 procent av de antisemitiska brotten stammar ur högernationalistiska kretsar, och alltså inte har något samband med ökad invandring eller med muslimska grupper, ej heller med kritik mot Israel. Alltså den gamla vanliga antisemitismen som Tyskland bara känner allt för väl.

Men det kan vara en felsyn, säger ombudsman Klein. Polisen bokför nämligen alla hatbrott mot judar där förövarens ”hemvist” inte går att fastställa som ”höger”, vilket gör klassificeringen närmast meningslös. Vi vet alltså inte om hatbrotten kommer från vänster, höger eller har sitt ursprung i judehat som invandrare från Mellanöstern för med sig, eller om de växer ur en sammanblandning av judar med den israeliska statens politik.

Det kanske ligger något i det som Die Zeit lyfter fram, att det finns olika sorters judehat i städer och på landet: i städerna växer judehatet just ur en kritik av (för att inte säga ett hat mot) Israel; på landsbygden är det snarare rasistiska, nationalistiska och allmänt främlingsfientliga hållningar som utgör grogrunden för judehatet. Det är ingen vidare tröst för Tysklands judar, som nog bryr sig mer om att de förföljs än av vilken anledning. Men nog bör myndigheter som vill motverka antisemitism fundera över vilka åtgärder som passar för vilken sorts judehat.

Die Zeit pekar på en annan och lite ovanligare drivkraft bakom den växande antisemitismen. Judehat kan vara härlett ur ett annat hat, ett ”primärt” hat riktat mot muslimer och muslimsk invandring. Judehat uppstår då ”sekundärt”, som en följd av det primära hatet, eftersom judar ses som dörröppnare för de icke-önskvärda. Varför, kan man undra, judar har väl ingen politisk makt?

Resonemanget går nog ungefär så här: Det vet man ju att judar är positiva till öppna gränser och välkomnar invandring, judar som inte känner någon hemvist i något land, som aldrig kan bli riktiga tyskar. Jag ser den här förskjutningen i judehat i ett nytt skällsord mot judar som ersatt gårdagens ”kosmopolit”, världsmedborgare: nu skälls judar för att vara ”globalister”, nu görs judar ansvariga för de öppna gränserna (när de var öppna) och för invandringen (när det ännu var relativt lätt att ta sig in i Tyskland).

Jag får en känsla av desperation i Tyskland när jag läser Die Zeits många artiklar om en som det verkar ständigt närvarande antisemitism i det tyska samhället. Det förvånar mig då Tyskland så länge fått beröm för hur man lyckats skapa en aktiv minneskultur efter nazismens förbrytelser och vidrigheter. Det tyska politiska etablissemanget vet inte hur de ska hantera det tilltagande hatet och våldet mot judar. Inte bara judar finner det svårt att acceptera att det finns såväl en kvardröjande antisemitism som ett nytt judehat just när den generation tyskar som hade egen direkt erfarenhet av nazismen håller på att gå ur tiden. Lärdomarna av Hitlers blinda judehat har visat sig vara ytligare – och tillfälligare – än många av oss trott, eller åtminstone velat tro.

Därav ombudsmans Kleins varning, därav kansler Merkels uttalande, därav kippavandringarna. Och därav kommer också Förbundsdagens beslut i maj 2019 att stänga av alla bidrag till den palestinska ”Boycott, Divest, Sanctions”-rörelsen som vill sätta press på Israel med argumentet att krav på bojkott skulle var antisemitiska i sig. I kampen mot antisemitismen är alla åtgärder tillåtna, men nog verkar de slå fel om de likställer kritik av Israels politik med judehat.

Jag läser här in en oförmåga hos det tyska politiska etablissemanget att skilja på kritik av israelisk politik och argument för palestiniers rättigheter, å ena sidan, och judehat å den andra, just en sådan sammanblandning som den nya antisemitismen vuxit fram ur.
Kommer åtgärder som Förbundsdagens beslut att fungera för att motverka judehatet i Tyskland? Tysklands kristdemokratiske president Wolfgang Schäuble betonade på Förintelsens minnesdag i år att skarpa lagar mot antisemitism var nödvändiga men att det avgörande var hur tyskar i sin vardag hanterade hatet varhelst och närhelst det visade sig.

Es beschämt uns, dass Juden wieder mit dem Gedanken spielen, auszuwandern. Weil sie sich in unserem Land nicht sicher fühlen. Weil sie Anfeindungen ausgesetzt sind, sogar tätlichen Angriffen. Weil jüdische Kinder in der Schule angepöbelt und gemobbt werden. Aber Scham allein reicht nicht. Es braucht neben der Härte der Gesetze vor allem im Alltag unsere Gegenwehr. Gegen Antisemitismus, Rassismus, Diskriminierung aller Art.

Det är här NYT:s berättelse om den judiske pojken i Berlin gör sig påmind. ”Så modig du är”, sa hans klasslärare när han i sin klass vågat visa att han var jude, knappast det man förväntar sig i en skola som ska ha som rättesnöre alla elevers lika värde och lika rätt. Det är inte den enskilde elevens mod som bör efterfrågas, utan åtgärder från skolan, resultat.

När pojkens föräldrar vände sig till rektor för att få honom att ta tag i judehatet och tala förövarna till rätta, fick de inget gehör. Men det är ju antisemitism, anförde föräldrarna, ska skolan vänta på en verklig avrättning innan ni gör något? Tja, svarade rektorn, det är inte så lätt att se in i huvudet på pojkar, vem vet vad de tänker? Eller med andra ord: det kanske inte var judehat eleven möttes av, tänk om det bara vara ett tjuvnyp i största allmänhet, grabbar emellan. Det är inte ett svar som lugnar och absolut inte det man kan förvänta sig hos den som vill följa Schäubles råd om att kampen mot antisemitismen måste börja i vardagen.

För vi upp rektorns hållning på en allmän nivå finner vi det som i den brittiska debatten beskrivits som institutionell antisemitism och rasism: en oförmåga hos institutioner att reagera adekvat på fall av diskriminering och förföljelse, en ovilja att se sanningen, en rädsla för att göra sig omaket att utreda och åtgärda. Det kanske bara började med en oförskämdhet, fortsatte med ett hånfullt ord, och slutade med en knuff; men det är alltför ofta det man i backspegeln kommer att se som inledningen på den förföljelse som slutar i fysiskt våld, misshandel och död.

I Storbritannien har det på senare tid talats om institutionell rasism i samband med anklagelser mot Labour-partiet för att ha misslyckats med att adekvat ta tag i de många hundra anmälningar om antisemitism från partimedlemmar och parlamentsledamöter som influtit, där förövarna ibland också varit medlemmar i Labour. Det har gått så långt att Storbritanniens officiella instans för att säkra att lagen mot diskriminering och förföljelse och för mänskliga rättigheter följs, The Equality and Human Rights Commission, har inlett en undersökning av Labourpartiet. Det är andra gången i myndighetens historia (EHRC grundades 2006) som ett politiskt parti granskas, den första ägde rum 2009 mot det högerextrema British National Party. Då fälldes BNP med hänvisning till de dåvarande stadgarna, som ansågs diskriminerande då de utestängde potentiella medlemmar som inte var ”indigenous Caucasian”, inhemskt vita. Det var en dubbel diskriminering, det räckte inte att vara vit för att accepteras av BNP, du måste också vara ”inhemsk”, vilket här betydde härstamma från de brittiska öarna.

Där är vi inte i Tyskland än, även om antisemitismen inom Alternative für Deutschland är en varning om varifrån vinden blåser i de nationalistiska kretsarna, och då inte bara i Tyskland.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!