De flesta känner till Dreyfus-affären, åtminstone i stora drag. Från att i ett första skede ha varit en fråga för domstolar övergick den i en djupgående ideologisk och politisk konflikt som delade den franska nationen. Läser man Marcel Prousts À la recherche du temps perdu finner man att Dreyfus-affären var ett återkommande samtalsämne i salongerna där man var antingen för eller mot Dreyfus – få var de som inte tog ställning.
Föga uppmärksammad i historieskrivningen om denna affär är Maria Bastian. Hon var på 1890-talet anställd som städerska på tyska ambassaden i Paris. Hennes arbetsgivare där såg henne som en enkel, obildad kvinna av folket. Men de underskattade henne. Hon kom från Alsace och talade flytande tyska. Inom franska kontraspionaget var hon känd som agent ”Auguste”. Hon hade till uppgift att ta hand om sådant som hamnat i papperskorgarna i den tyske militärattachéns tjänsterum. Hon överlämnade med jämna mellanrum påsar med tillvaratagna papper till en kontaktperson från franska kontraspionaget (som gick under täcknamnet la Section de statistiques).
Vid franska generalstaben hade man i början av 1890-talet förstått att någon läckte militära hemligheter till tyskarna. I augusti 1894 hittades sex bitar av ett sönderrivet papper i en påse som agent Auguste, alltså Madame Bastian, fått med sig ut från ambassaden. Pappersbitarna kunde lätt pusslas ihop och klistras samman. Någon som undertecknat med ”D.” erbjöd sig sälja militära hemligheter som rörde franskt artilleri och fransk mobiliseringsplanering. Detta pappersark blev snart välbekant och omtalat som le bordereau (’förteckning’). Originalet försvann 1940 (möjligen i samband med att arkiv då brändes för att inte hamna i tyska händer).
Det dröjde över en månad innan dokumentet blev bekant för kontraspionagets chef Jean Sandherr. Denne informerade generalstabschefen Raoul Le Mouton de Boisdeffre som i sin tur informerade krigsministern Auguste Mercier. Detta var upprinnelsen till Dreyfus-affären. Efter jämförelser mellan handstilen på le bordereau och handstilar hos ett antal officerare som då tjänstgjorde vid generalstaben arresterades den 15 oktober 1894 en fransk judisk kapten som hette Alfred Dreyfus. I december dömdes han av en enhällig militärdomstol till degradering och livstids landsförvisning till Djävulsön utanför Franska Guyana.
Till en början tvivlade man egentligen inte på Dreyfus skuld men redan i affärens begynnelse var opinionen på många håll infekterad av virulent antisemitism. År 1895 fick kontraspionaget en ny chef. Han hette Georges Picquart och sågs som en mycket lovande officer. I maj månad 1896 hittades ett nytt dokument av betydelse, känt som le petit bleu. Det var ett rörposttelegram (de var blågråa till färgen) som aldrig sänts, det hade knycklats samman och slängts i en av papperskorgarna på tyska ambassaden. Det var adresserat till en kapten vid namn Ferdinand Walsin Esterhazy. Picquart beordrade spaning på denne officer och då han fått in prov på hans handstil såg han genast att det var samma handstil som på le bordereau.
När Picquart informerade generalstabschefen om sina välgrundade misstankar stötte han på patrull, även hos den nye krigsministern (Jean-Baptiste Billot). Mot slutet av det året ifrågasattes på några håll för första gången domen mot Dreyfus och fallet togs upp i deputeradekammaren. Och när Picquart framhärdade avlägsnades han från Paris och skickades i början av 1897 till Tunisien. I november samma år hävdade tidningen Le Figaro att Dreyfus var oskyldigt dömd. Den 13 januari året därpå kom Émile Zolas berömda anklagelse ”J’accuse” i tidningen L’Aurore. Zola dömdes för förtal till ett års fängelse och 3000 francs böter och hans namn ströks ur hederslegionen. Han tog sig över till England där han avvaktade den vidare utvecklingen. Picquart, som hade återvänt till Paris, häktades och anklagades för allvarliga tjänstefel (”fautes graves dans le service”). Han satt nästan ett år i fängelse.
Opinionen till stöd för Dreyfus hade nu vuxit sig ännu starkare och han beviljades en ny rättegång som ägde rum 1899 i Rennes, bevakad av ett stort pressuppbåd. Med fem röster mot två förklarades han fortfarande skyldig i en militärdomstol. Hans straff tidsbegränsades emellertid till tio års fängelse. Dreyfus benådades senare av presidenten Émile Loubet men det var först den 1 juli 1906 som han förklarades helt oskyldig och återupprättades. Den 25 oktober samma år blev Picquart krigsminister under Georges Clemenceau. Han och Dreyfus blev aldrig närmare bekanta med varandra. Picquart hade gjort sin plikt.
Christian Vigouroux, professor i juridik och högt uppsatt ämbetsman i fransk förvaltning, har skrivit en biografi över denne med orätt mindre uppmärksammade aktör i Dreyfus-affären – Georges Picquart, dreyfusard, proscrit, ministre. La justice par l’exactitude (2009). Den hade nog kunnat göras mera läsarvänlig men vi har fått en faktaspäckad biografi som berättar om Picquarts liv, från hans födelse 1854 i Strasbourg till hans död i sviterna efter en ridolycka 1914 strax före Första världskrigets utbrott.
Det har forskats mycket kring Dreyfus-affären men det är ändå inte helt lätt att förstå alla de drivkrafter som ledde till att en oskyldig kunde dömas på så osäkra grunder. Bevismaterialet sågs som mindre intressant än affärens politiska och ideologiska dimensioner. Maktens män valde att försvara ett justitiemord i strid med elementära rättviseprinciper. Men, frågar man sig, cui bono (’till nytta för vem’)? Förklaringen får sökas i en kultur av administrativ ofelbarhet som förkroppsligades i en säkerhetstjänst som blivit som en stat i staten. I det franska kontraspionaget härskade ultranationalistiska och främlingsfientliga åsikter. Historikerna Pierre Gervais, Pauline Peretz och Pierre Stutin kom 2012 ut med boken Le dossier secret de l’affaire Dreyfus där de försökt kasta ljus över den historiska och ideologiska kontext där anklagelser som visat sig vara grundlösa tilläts ligga till grund för ett justitiemord.
En mycket mera lättläst bok om visselblåsaren Picquart är An Officer and a Spy (2013, pocket 2014) av Robert Harris, en erkänd mästare i den svårbemästrade hybridgenre där historia kan levandegöras i form av en spännande thriller. Picquart är även här huvudperson och får själv berätta i jag-form. Vigouroux stora biografi finns naturligtvis med i Harris källmaterial.
Picquart valde att under Dreyfus-affären handla utifrån vad han ansåg vara sin plikt. Filosofiskt sett hör hans ställningstagande hemma i den normativa etik (deontologin) som söker anvisa individen den rätta handlingen utan att bedöma den efter dess konsekvenser. Christian Vigouroux har efter sin biografi över Picquart skrivit boken Déontologie des fonctions publiques. Droits. Obligations. Garanties. Discipline (2012). Den kan, förenklat uttryckt, sägas vara en lärobok för visselblåsare om den moralfilosofi och juridik som bestämmer deras rättigheter och skyldigheter.
Se Christian Vigouroux om sin bok