Epigenetik och arvsynd 
En brevväxling (I)

Vår arvsmassa, vårt DNA, innehåller våra gener, som finns i alla kroppens celler och epigenetiken avgör vilka gener som aktiveras var i kroppen. Men det rör sig inte om ett slutet system, utan det kan påverkas också av vår yttre miljö så att man kan ärva något som tidigare generationer förvärvat under deras egen livstid. Snuddar inte detta vid den kristna föreställningen om arvssynden, att vi alla ärvt vad Adam och Eva ådrog oss genom att i strid mot Guds förbud äta av äpplet från Kunskapens träd? Jarl Torgerson, medicinare, och Ola Sigurdson teolog, har brevväxlat om detta. Här de första två breven.

 

Hej Ola! (1)

Ingen som är intresserad av naturvetenskap i allmänhet eller biologi i synnerhet kan ha undgått diskussionen om epigenetikens betydelse. En diskussion som ofta handlar om i vad mån förvärvade egenskaper kan ärvas mellan generationer. Inte sällan tillspetsat som ett avsteg från den förhärskande evolutionsbiologin och samtidigt en partiell seger för en fördarwinistisk natursyn med Jean-Baptiste de Lamarck som portalfigur.

Epigenetiken har också letat sig in på kulturens område. Så till exempel i dansföreställningen Icon av den belgisk-marockanske koreografen Sidi Larbi Cherkaoui där i ett vokalt parti epigenetik beskrivs som ”A technology that turns experience into biology”. Även om teknologi är en föga biologisk term fångar beskrivningen onekligen den centrala kopplingen mellan arv (biologi) och miljö (erfarenhet).

En koppling som faktiskt är epigenetikens centrala essens, vilket framgår med önskvärd tydlighet i David S. Moore’s härom året publicerade The Developing Genome. An Introduction to Behavioral Epigenetics. Moore, som är professor i utvecklingspsykologi, diskuterar där på ett både initierat och lättillgängligt vis hur epigenetiken överbryggar det förmenta avståndet mellan arv och miljö, mellan erfarenhet och genetik. Läs den gärna.

Innan jag formulerar de frågor jag gått och funderat på och där jag tror du kan hjälpa mig här en översiktlig beskrivning av några centrala genetiska begrepp och företeelser. Vi vet alla att arvsmassan rent kemiskt består av DNA. Schematiskt och förenklat kan man betrakta vår arvsmassa (genomet) som en boksamling med fyrtiosex volymer (kromosomer). Varje bok omfattar ett tusental kapitel (gener). Varje kapitel innehåller den information som behövs för att tillverka ett specifikt protein.

Bokstäverna (A, T, C, G) som bygger upp texten (DNA) i de olika kapitlen läses tre och tre och varje triplett motsvarar en specifik aminosyra. Det är dessa aminosyror som är byggstenarna i alla våra proteiner. Att läsa ett kapitel i arvsmassan innebär alltså att översätta från ett språk (DNA) till ett annat (protein).

Proteiner är molekyler med många ytterst viktiga uppgifter i våra kroppar. De bygger upp organen (till exempel muskelprotein), transporterar olika ämnen i blodet (till exempel syretransportören hemoglobin), fungerar som kemiska budbärare (hormoner) eller underlättar olika kemiska processer i kroppen (enzymer).

DNA – nu lämnar vi för ett ögonblick bokmetaforen – förekommer inte fritt inne i cellernas kärnor utan är upprullat på ett slags vindor av protein, så kallade histoner. Man kan nog likna arrangemanget vid hår som rullats på papiljotter.

Den klassiska uppfattningen om genomet är att det innehåller all den information som krävs för att bygga en organism från ax till limpa eller snarare från foster till vuxen individ. En arvsmassa vi ärver i oförändrat skick och fifty-fifty från våra bägge föräldrar. Ibland uppstår avvikelser i den genetiska koden, så kallade mutationer, som i värsta fall leder till sjukdom och död men ibland till förbättringar som gynnar individen.

I vilken grad vi formas av vårt genetiska arv eller av den miljö vi lever i varierar beroende på vilken egenskap vi väljer att betrakta. Oftast handlar det om en kombination. Ett av de sätt som miljön och våra erfarenheter formar oss är via påverkan på arvsmassan. Ibland slagordsmässigt formulerat som att genetiken laddar pistolen men miljön trycker på avtryckaren.

Med epigenetik menar vi, bildligt talat, något som befinner sig en nivå ovanför själva arvsmassan och som förmår påverka hur hela eller delar av genomet kommer till uttryck. Vi brukar tala om genomet och, som en pendang, epigenomet, det vill säga summan av DNA och de kemiska faktorer som tystar eller aktiverar vissa gener.

Om vi återgår till metaforen om genomet som ett antal böcker så verkar epigenetiken genom att göra vissa sidor (gener) mer tillgängliga för avläsning medan andra sidor görs svårare att komma åt. Låt oss säga att epigenetiken viker hundöron eller sätter gem på vissa läsvärda sidor medan andra sidor görs svårlästa genom att kryssas över eller klistras igen.

Rent biokemiskt sker detta bland annat genom att metylgrupper binder till delar av DNA, vilket inaktiverar vissa gener genom att göra dem svårare att läsa. Även histonerna kan påverkas till exempel genom att acetylgrupper binds in, vilket gör närliggande gener lättare att avläsa. Metylering och acetylering sker som en konsekvens av faktorer i omgivningen till exempel kostens sammansättning, eventuell svält, signaler från modern under fosterlivet, signaler från närliggande celler et cetera.

Att alla celler i en individ innehåller samma genetiska information men ändå är så sinsemellan olika till utseende och funktion (muskelcell, hudcell, nervcell med mera) innebär att bara vissa specifika gener är aktiverade i en given celltyp. Denna differentiering av våra olika celler styrs av epigenetiska mekanismer som selektivt viker hundöron och/eller klistrar igen sidor. Läsanvisningar som kommer på plats redan under embryonalstadiet när odifferentierade stamceller börjar utvecklas till specialiserade celler. Detta är en av epigenetikens allra mest centrala funktioner.

Störst intresse har nog knutits till möjligheten att epigenetiska mekanismer kan verka också över generationsgränserna, i så motto att epigenetiska läsanvisningar i arvsmassan skulle kunna ärvas från föräldrar till barn. Miljöfaktorer i en generation skulle möjligen kunna ärvas till och därmed påverka kommande släktled. Vi talar i princip om Lamarcks gamla idé att förvärvade egenskaper går i arv. Onekligen ett tydligt avsteg från det under stora delar av nittonhundratalet förhärskande genetiska paradigmet.

En av alla böcker i ämnet

Låt mig ge två illustrativa exempel på vad som troligen är epigenetiska effekter. Ett från mus och ett från människa. Mushanar som exponerades för en sötaktig doft fick samtidigt en mild strömstöt i tassarna. Efter att ha utsatts för detta flera gånger dagligen under tre dagar visade mössen ett kraftigt obehag så fort de kände den karaktäristiska doften även om ingen strömstöt gavs. Två veckor senare fick de para sig med mushonor som aldrig varit utsatta för motsvarande experimentella situation. Avkomman, både barn och barnbarn, visade sig vara mer känslig för den sötaktiga lukten än andra möss och de var också betydligt mer lättskrämda om de utsattes för oväntade ljud i samband med den doften.

Intressant nog hade alla tre generationerna större och tydligare nervkopplingar mellan doftkänsliga celler i nosen och de delar av hjärnan som bearbetar doftintryck. Forskarna själva tolkade studieresultaten i epigenetiska termer det vill säga erfarenheter som sätter anatomiska och psykologiska spår i en första generation nedärvs sedan till kommande generationer. En anpassning till livets bistra realiteter.

Från Överkalix finns alltsedan slutet av sjuttonhundratalet en detaljerad redovisning inte bara av födslar och dödsfall utan också av skördarnas storlek och därmed om det varit godår eller svältår. Med detta som bas har spännande epidemiologiska insikter vunnits. Det visade sig att män som upplevt svält eller åtminstone brist på mat under de prepubertala åren fick barn och barnbarn som löpte en relativt låg risk att dö av hjärtkärlsjukdomar eller diabetes. Sjukdomar som vi normalt förknippar med vällevnad och överflöd. En skrämmande parallell till detta var att barnbarn till män som haft gott om mat under den prepubertala perioden hade fyra gånger så hög risk att dö av diabeteskomplikationer.

Resultaten har tolkats i epigenetiska termer även om vi inte har tillgång till biokemiska data som verkligen kan visa att vissa gener i generation efter generation gjorts mer eller mindre läsbara. Beviskedjan är alltså ännu inte komplett.

Med detta i minnet finns det ändå mycket som talar för att epigenetiska mekanismer förmår påverka över generationsgränserna. Vi har i någon mening en biblisk situation där fädernas synder – eller åtminstone deras erfarenheter – påverkar också kommande släktled.

Jag frågar mig om det bibliska tankegodset har förmått ringa in likartade fenomen som dagens epigenetik? Eller är det ofruktbart att försöka jämföra så olika koncept som epigenetik och arvsynd eller fädernas synder? Blir det bara en i bästa fall vitter tankelek? Eller avspeglar det egentligen att våra hjärnor ständigt upprepar samma tankefigurer eftersom det är så våra neuronala förutsättningar ser ut? Ungefär som att våra ögon bara kan uppfatta ljus inom ett visst våglängdsområde men varken infrarött eller ultraviolett.

 

Hej Jarl!

Tack för brev och en introduktion till genetik och särskilt epigenetik som är lättillgänglig även för någon som mig som inte har särskilt stora kunskaper i dessa områden. Onekligen är det ett fascinerande område, och få trodde väl att Lamarcks idé om att förvärvade egenskaper skulle kunna gå i arv skulle möta ett nytt intresse. Rimligen borde intresset för epigenetik leda till en mer komplex förståelse av hur arv och miljö betingar varandra än gängse idéer om antingen/eller.

Jag tror du är en intressant fråga på spåren: Har den bibliska traditionen ringat in ett liknande fenomen som epigenetiken, nämligen det som ibland kallas arvsynd? Det ligger något i din fråga, men frågan är vad. Först är det nog nödvändigt att reda ut begreppen även utifrån teologins perspektiv för att inte hamna fel, därför här först något om arvsynd och synd.

Till att börja med är jag själv ganska tveksam till själva benämningen arvsynd. Det är lätt att få associationer till något slags synd (som ibland även förstås som ett slags sexuellt överförbar sjukdom) som man – orättvist nog! – ärver av sina föräldrar. Så kan det låta i det bibliska citat du alluderar på, nämligen att ”Herren låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led” (2 Mos. 34:7 med flera paralleller). Men till skillnad från dina möss i exemplet ovan vars avkomma blev känsliga för en sötaktig doft avser arvsynden aldrig något som förmedlas genom en specifik släkt, utan något som rör hela människosläktet som sådant.

Det finns med andra ord inte ett mänskligt släktled – till exempel familjen Sigurdson – som är mer benägna att förmedla arvsynden än ett annat mänskligt släktled – till exempel familjen Torgerson. I ditt exempel med mössen finns ju däremot de musfamiljer som inte har blivit överkänsliga för sötaktiga dofter. Inte heller rör det sig om något biologiskt eller sexuellt överförbart, annat än att det rör hela människan och inte bara en del av henne. Uppfattningen att man ärver synden ter sig kanske enklare för en förmodern uppfattning om att Adam och Eva (hos vilka syndafallet påstås ha ägt rum) var verkliga historiska figurer snarare än ett slags mänsklighetens urtyper, och att det gick att spåra släkten tillbaka till detta ursprung.

Det som ibland kallas arvsynd är både filosofiskt, bibliskt och teologiskt litet mer komplicerat än vad det i förstone synes vara. Till att börja med finns det en annan klassisk beteckning på det som arvsynden vill benämna, nämligen peccatum originale, alltså snarast ursprungssynd eller ännu bättre ursynd. Där blir det något tydligare att det inte handlar om arv utan om något som drabbar varje människa i hennes konstitution på något sätt. Det är så jag tror att berättelserna om Adam och Eva i Första Moseboken ska läsas, inte som ett slags historiskt reportage – vem skulle i så fall vara reportern? Ormen? – utan som en mytisk gestaltning av en mer eller mindre universell erfarenhet av att det finns något hos oss som gör att vi även i våra bästa stunder lätt hamnar snett.

Adam är egentligen inte ett egennamn utan en personifikation: Adam på hebreiska betyder helt enkelt människa och berättelsen handlar därför om var och en av oss. Lägg också märke till att det finns fler syndafall i Första Moseboken: inte bara när Adam och Eva äter av frukten från trädet (1 Mos. 3) utan också när Kain dödar sin bror Abel och fäller kommentaren inför Herren Skall jag ta hand om min bror? (4:9). Ursynden som dessa två exempel från Första Moseboken illustrerar – och det går att citera åtskilligt flera – handlar i en mening inte om en synd som så att säga sätter igång hela förloppet och som sedan fortplantas arvsmässigt, likt överkänslighet mot sötaktiga dofter hos mössen, utan är en benämning på en erfarenhet som inte bara Adam och Eva eller Kain och Abel utan i princip alla människor har gjort av sin egen skevhet.

Peter_Paul_Rubens_-_St_Augustine
Rubens – Rubens – St Augustinus. Här i mötet med pojken som med ett snäckskal ville ösa upp hela havet i en grop på stranden.

Detta föranleder en liten digression om synd innan jag återvänder till din fråga. Synd är ett svårt ord i vår tid. En anledning till detta är att synden trivialiserats. Synd i biblisk mening handlar inte om vissa specifika handlingar eller ännu mindre om ett överdrivet intresse för sex eller sötsaker, utan om att vara inkrökt i sig själv. Synd är i första hand inte något moraliskt begrepp utan ett religiöst begrepp eller med andra ord ett relationsbegrepp. Att vara inkrökt i sig själv är en förståelse av synden som brukar förknippas med kyrkofadern Augustinus och betecknar, i den västerländska kristendomen åtminstone, en central dimension av synden, som då blir ett slags skevhet vid roten av det mänskliga snarare än en specifik handling.

Det finns andra sätt att tala om synden, men låt oss för tillfället stanna vid detta sätt. Att vara inkrökt i sig själv handlar om att ha skurit av relationen till Gud men också till andra människor och till själva skapelsen på ett sådant sätt att alla dessa – Gud, medmänniskor, skapelsen – spelar biroller i min egen historia där jag själv intar huvudrollen på ett sådant sätt att deras enda funktion är att bistå mig. Därmed avskärmar jag mig från att jag ständigt och jämt är beroende av andra människor – liksom också av Gud och skapelsen – för min existens.

Synd har alltså inte i första hand med människans kropp att göra. Kanske snarare tvärtom: inkröktheten i sig själv är mer en andlig synd än en kroppslig, eftersom den rör min syn på relationer till andra och min egen självförståelse. Syndafallet är snarare ett fall uppåt – alltså något som utspelar sig hos de högre, kognitiva, viljemässiga och emotionella funktionerna snarare än de (påstått) lägre, kroppsliga. Att tala om ett fall är alltså missvisande; snarare handlar det om en avvikelse eller om att gå vilse. Men termen indikerar åtminstone att det fanns något före fallet; synden är inte det första ordet om människan utan snarare det andra, eftersom ett fall förutsätter en mer ursprunglig, skapad godhet. Något har med andra ord gått förlorat.

Men har den ursprungliga godheten gått helt förlorad? Går synden att undvika? Att tala om ursynd eller för den delen arvsynd låter ju inte som att det vore möjligt. Här har åsikterna gått isär genom teologihistorien om hur djup syndens verkan i människan egentligen är. Till skillnad från en mer optimistisk syn på människans möjlighet att utvecklas där insikt och kunskap är vägen till det rätta handlandet, har nog den västliga kristna traditionen i allmänhet menat att syndens verkan är djupare än att kunskap och rationellt tänkande skulle kunna rå på den. Den rör själva hennes rot.

I vår egen tid är det flera filosofer och teologer som funnit affiniteter med såväl marxism som psykoanalys, eftersom dessa tänker sig att människans själv inte är genomskinligt för sig självt utan snarare kan liknas vid en labyrint; vrår och vinklar blir utmärkta gömställen som låter oss gömma oss, inte bara för andra utan främst för oss själva. Sigmund Freud myntade begreppet dödsdrift i sin bok Bortom lustprincipen från 1920 där han, utifrån erfarenheter av att behandla krigsneuroser och trauman, drog slutsatsen att det hos människan finns något som inte strävar efter hennes eget bästa utan, likt en demonisk makt tvingar henne till destruktiva beteenden. Freud pekar på en erfarenhet som jag tror förenar dödsdriften med synden, även om det ena är ett psykoanalytiskt begrepp och det andra ett teologiskt, nämligen att det hos människan själv finns något ytterst sett destruktivt. Freud menade naturligtvis inte att det finns några demoner som sådana, men det finns åtminstone erfarenheter av att mer eller mindre tvångsmässigt delta i ett destruktivt beteende. Jag har skrivit något om relationen mellan teologi och psykoanalys apropå dödsdriften i min bok Žižek, Augustinus och zombier: Essä om subjektivitet och hopp.

Därmed är jag tillbaka till din fråga om epigenetiken och arvsynden och tror att jag kan besvara den litet tydligare genom dessa förklaringar: synden består inte i den ena eller andra handlingen men tar sig naturligtvis också uttryck i orätta handlingar. Ett våldsamt beteende i en familj där någon växer upp ärvs kanske av den som vuxit upp i en sådan familj; vi gör oss delaktiga i lögner och bedrägerier trots att vi vet att det är fel; privilegier i ett samhälle bevaras och försvaras eftersom de ger oss fördelar och leder till permanenta orättvisor. Kort sagt: handlingar ger upphov till vanor som ger upphov till handlingar som i sin tur skapar destruktiva sammanhang vars omfattning överskrider individen. Detta är en social illustration av effekterna av det mörker som verkar finnas vid människans hjärta och inte precis ett biologiskt exempel som vi talar om här, men jag tror att en del av förklaringen till föreställningen om arvsynden härrör ur sådana erfarenheter av destruktivitet som förmedlas från generation till generation.

Poängen med arvsynden, eller – som jag föredrar – ursynden, är att sådana erfarenheter av mänsklig destruktion är mer efterhängsna än vad vi skulle önska, och att inte ens upplysningens optimism att mer kunskap skulle leda människan ut ur hennes omyndighet har lyckats rå på denna destruktivitet. Filosofen och upplysningstänkaren Immanuel Kant grep tillbaka på Horatius och hävdade som motto för upplysningen: Sapere aude! (”Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd!”) Men inte desto mindre kom han också att tala om det radikala onda (alltså ett ont som rör människans rot) och att det skulle behövas en revolution i människans sinnelag för att förändring skall vara möjlig. Hur den här destruktiviteten gestaltas skiljer sig givetvis åt, och det är därför möjligt att vissa manifestationer av den fortplantas på ett mer destruktivt sätt än andra, men samtidigt finns det inga människor, släkten eller sammanhang som är helt fria från den, åtminstone som en oroande möjlighet.

Som du ser aktar jag mig för att påstå att arvsynden eller ursynden skulle vara en specifik, väl definierad teologisk lära. I stället tror jag att den i kondenserad form formulerar en erfarenhet av människans inneboende skevhet och destruktivitet som många gjort genom tiderna. Att påstå att det är en lära vore att låsa fast hela det mångfacetterade fenomen som synden är i den teologiska traditionen vid ett enda av dess uttryck, och dessutom kanske att fjärma den från våra vardagliga erfarenheter. Jag känner mig befryndad med den franske filosofen Paul Ricoeurs fenomenologiska ingång till syndens problematik i La symbolique du mal från 1960, inte minst eftersom han försöker visa på hur erfarenheten av ens egen, inneboende destruktivitet inte är det enda sättet att tala om synden och att det finns flera språk för erfarenheten av denna destruktivitet.

Jag har lust att gå litet närmare in på frågor som rör vilja och determinism men också konsekvenser av detta, men bör nog kanske hejda mig här, åtminstone för tillfället. Epigenetiken, som jag förstår den utifrån vad du skriver, verkar återföra en social och historisk erfarenhet till biologin, och det verkar helt rimligt att arv och miljö samverkar. Frågan är bara vad gränsen för det biologiska arvets omfattning är, och om det inte riskerar att göra den enskildes ansvar om intet, en invändning som, inte orimligt, också har riktats mot idén om en arvs- eller ursynd. Vad tror du?

En avgörande skillnad gentemot epigenetiken är väl att det för den senare inte bara är fädernas synder som hemsöker barnen intill tredje och fjärde led, utan också andra goda eller likgiltiga egenskaper. Att det är låg risk att dö i hjärt- och kärlsjukdomar när man är barn eller barnbarn till någon som svultit under de prepubertala åren låter knappast som en förbannelse, även om svälten är beklagansvärd. Men är det egenskaper av ett visst slag man tänker sig kan ärvas och andra inte? Det är förhoppningsvis inte bara synd man kan ärva av sina föräldrar!

 

De följande breven publiceras inom kort

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!