För 50 år sedan avled oväntat den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty, då 53 år gammal och mitt uppe i arbetet med vad som borde ha blivit hans viktigaste verk. Under läsningen av Descartes Dioptrik drabbades han av en hjärtattack och avbröts i ett arbete som han ägnat sig åt i 14 år. Det skulle ha blivit en slutgiltig uppgörelse med den cartesianska idealismen men resulterade istället i tusentals sidor opublicerade manuskript, av vilka en liten del har givits ut postumt under titeln Le visible et l’invisible.
Här söker Merleau-Ponty formulera en ny ontologi, där han betonar det ofullbordade och det oavslutade, förnuftets avhängighet av slumpen och talets beroende av tystnaden. Självt ofullbordat inbjuder hans verk oss ständigt på nytt till en dialog, och genom de pågående publiceringarna av allt fler manuskript tvingas vi att ompröva våra omdömen om hans filosofi, vilket bekräftar i vilken grad den fortfarande är levande.
Aldrig har den varit lika aktuell som nu. Sedan 90-talet har intresset för Merleau-Pontys tänkande förnyats och det står i centrum för en allt större uppmärksamhet inom både filosofi och en rad andra discipliner. En mängd sekundärlitteratur har givits ut på senare tid och alla hans publicerade texter finns i nytryck.
Merleau-Pontys död inträffade i brytpunkten mellan modernism och strukturalism. Trots att hans intresse för språk och tidiga läsning av Ferdinand de Saussure gjort att han kommit att betraktas som strukturalismens föregångare innebar dess frambrytande att han föll i glömska.
För den nya generation franska filosofer som trädde fram på 60-talet kom han att representera en överspelad generation av fenomenologi och existentialism, och trots att hans filosofi delar strukturalismens och postmodernismens strävan att göra upp med en rationalistisk förståelse av subjektet, blev han till stora delar negligerad av dess företrädare.
Françoise Dastur, en av de forskare som betytt mest för det nyväckta intresset för Merleau-Ponty, framhåller att hans filosofi, om den hade uppmärksammats, hade kunnat förse den följande generationens subjektskritik med en ontologisk och historisk förankring som den i hög grad saknar. En filosofi som deklarerar subjektets död riskerar att endast teckna en karikatyr av modernismen. Det är här Merleau-Pontys filosofi fortfarande har en relevans idag.
Istället för en kritik av subjektet presenterar Merleau-Ponty en förståelse som radikalt omdefinierar det. Subjektet är alltid redan decentrerat, sammanvävt med de andra innan det lär känna sig själv, och oupplösligt förbundet med sin kropp. Ytterst handlar det om en uppgörelse med den cartesianska idealismen, som tudelar människan och världen i kropp och själ, genomskinligt tänkande och ogenomtränglig utsträckning.
Mot de cartesianska uppdelningarna utarbetar Merleau-Ponty tanken på en sammanflätning mellan kropp och själ, jaget och den andre, förnuftet och slumpen, och mot fullheten hos den cartesianska utsträckningen ställer han tomrummet.
Han finner sina bundsförvanter i en rad skönlitterära författare: med Marcel Proust och André Gide utforskar han förhållandet till den andre, med Paul Claudel fördjupar han förståelsen av vår samexistens och i en kärleksbeskrivning hos Paul Valéry finner han den figur, kiasmen, som låter honom radikalisera idén om en sammanflätning.
När Merleau-Ponty 1950 ska sammanfatta vad som varit viktigast i de senaste 50 årens tänkande nämner han knappt någon filosof utan diskuterar istället ovan nämnda författare, som om det viktigaste som hänt i filosofin är en erfarenhet som den ännu inte tänkt.
En erfarenhet som det återstår att tänka, och vilken Merleau-Ponty kommer att ägna det följande decenniet åt att fördjupa. Han skisserar här en ontologi som innebär ett verkligt alternativ till den cartesianska idealismen, ett alternativ som är nödvändigt för att förankra den subjektskritik som både han själv och de senaste decenniernas filosofi har strävat efter att formulera. Därför är Merleau-Pontys filosofi nu mer angelägen än någonsin, för den erfarenhet han tog fasta på för över 50 år sedan är ännu otänkt, den ontologi han utarbetade förblir ofullbordad och i det tänkande som avbröts för ett halvt sekel sedan finns endast ansatsen till en filosofi som det ännu återstår för oss att uppfinna.