Den ständiga frågan om hur ett öppet, demokratiskt samhälle skall kunna försvara sig mot dem som använder demokratin för att angripa den, ställdes nyligen på sin spets då Trump både före och efter valet förklarade att om han förlorade var valet riggat och sedan till synes ogenerad uppmuntrade till både valfusk vid rösträkningen och till stormningen av Kapitolium. Jan-Werner Müller diskuterar den komplicerade frågan i en ny bok.
Josef Goebbels – Hitlers propagandaminister – uttryckte en gång att det största skämtet med demokratin är att den har gett dess dödsfiender medlen att förstöra den. I det tyska demokratiska valet 1933 fick Adolf Hitler makten och avskaffade sedan blixtsnabbt demokratin i Tyskland. Under Trumps styre i USA har som bekant många paralleller dragits med 30-talets Tyskland. I sitt minnestal precis ett år efter attacken mot Kapitolium i januari 2021 beskrev president Joe Biden Donald Trump som ett klart hot mot demokratin genom såväl lögnerna om valresultatet och respektlösheten inför rösträtten som oviljan att försöka stoppa den våldsbenägna mobben som angrep kongressbyggnaden i Washington.
Hur unikt var händelseförloppet den sjätte januari 2021? Visserligen har det funnits föregångare till attacken mot Kapitolium, som försöket att med våld kasta ut den lagligt valda politiska församlingen i staden Wilmington i North Carolina år 1898. Den vita rasistiska befolkningen angrep då en framgångsrik del av staden som sedan länge hade haft en ekonomiskt välmående och politisk aktiv svart befolkning. Men attacken mot Kapitolium var unik i den bemärkelsen att den var riktad mot demokratins hjärta i landets huvudstad och uppmuntrad av landets president.
Flera forskare och journalister har under det gångna året försökt förstå innebörden och vidden av händelserna den 6 januari 2021. Den primära frågan har varit hur något sådant överhuvudtaget kunde ske i demokratins förlovade hemland. Den tysk-amerikanske filosofen och statsvetaren Jan-Werner Müller menar i sin nya bok Democracy Rules (på tyska Freiheit, Gleichheit, Ungewissheit) att det inte verkar som om det fanns en tydlig övergripande plan med attacken mot Kapitolium, men att aktionerna utnyttjades på ett krasst sätt av Trump.
Trump har också under hela sin regeringstid visat ett återkommande förakt för hörnstenarna i det demokratiska systemet, såsom värnandet av frihet och jämlikhet – och inte minst det ömsesidiga givandet och tagandet som ger sig tillkänna när ett parti på ett fredligt sätt överlämnar makten till det vinnande partiet efter ett val. Den polsk-amerikanske statsvetaren Adam Przeworski har i sin bok Democracy and the Market uttryckt att själva definitionen på demokrati just är att det är ett system där partier förlorar val. Przeworski betonar dock att det är viktigt för demokratin att det inte är samma parti som alltid förlorar eller vinner. Alla partier kan i princip vara potentiella vinnare eller förlorare. Osäkerheten och öppenheten är med andra ord demokratins signum.
Trumps politiska ageranden har även fallit in i ett välbekant mönster hos många populistiska regimer, det vill säga att den exekutiva makten ges ett ökat svängrum på de lagstiftande och dömande instansernas bekostnad. Medan Barack Obamas presidenttid kännetecknades av föreställningen att USA berikats av den mångkulturella invandringen betraktade Trump istället en sådan invandring som ett nationellt hot, något som förenar honom med högerpopulister såsom Viktor Orbán i Ungern. Jan-Werner Müller blev för övrigt också känd för en bredare allmänhet för några år sedan genom sin bok Was ist Populismus? (klicka här för att läsa Anders Björnssons anmälan av boken på Dixikon), som framför allt analyserade den högerpopulistiska vågen i Europa och USA. Müller menar i boken att populismen tar sin utgångspunkt i föreställningen att ett lands befolkning kan delas upp i en ”elit” och ”det vanliga folket” och i förkastandet av politisk pluralism.
I sin nya bok fångar Müller upp en tråd som han höll hängande i sin tidigare bok nämligen frågan med vilka metoder en demokrati ska skydda sig utan att underminera sig själv. En utgångspunkt för Müller i hans nya bok är den tysk-judiske juristen Karl Loewensteins (1891-1973) reflektioner kring begreppet militant demokrati under 1930-talet. Loewenstein som tvingades fly från Tyskland till USA efter Hitlers maktövertagande menade att ibland måste man bekämpa ”eld med eld”, vilket kan innebära en restriktion av vissa vanliga politiska friheter såsom föreningsfriheten. Detta kan bli aktuellt just om en sådan politisk frihet öppnar för auktoritära och främlingsfientliga grupper.
I det land som särskilt fick uppleva nazismen – Tyskland – har man under senare år i viss mån betraktat den militanta demokratin som en överreaktion. 2017 beslöt nämligen den konstitutionella domstolen att NPD (det nynazistiska partiet) inte skulle förbjudas, bland annat därför att partiet inte sågs som tillräckligt betydelsefullt trots dess fientliga hållning mot konstitutionen och den liberal-demokratiska statens kärnvärden. Tidigare under 1950-talet hade det nazistiska partiet (SRP) blivit förbjudet 1953 – särskilt då utifrån skälet att partiet förnekade alla människors lika värdighet. Även kommunistpartiet (KPP) förbjöds 1956 därför att det betraktades som ett hot mot det demokratiska systemet. I den tyska grundlagen från 1949 finns också möjligheter att frånta vissa individer politiska rättigheter om de uppfattas som ett tydligt hot mot den demokratiska ordningen.
Vilka alternativa metoder till att ”bekämpa eld med eld” finns då enligt Müller? Ett sätt att skydda demokratin mer allmänt har givetvis varit att istället bekämpa ”eld med vatten” genom att försöka befrämja ett vitalt och demokratiskt civilsamhälle. Ett skydd kan således vara att de aktörer som värnar om det politiska systemet uppmuntrar sådana organisationer som är öppna, interaktiva, ”bedömbara” och ansvariga inför samhället som helhet. Utbildningen kring samhällets kärnvärden är självklart också en kanske sliten men helt nödvändig strategi gentemot de anti-demokratiska krafterna. I dagens USA med de starka polariseringarna mellan republikaner och demokrater ter sig dock enligt många politiska kommentatorer visionen om ett pluralistiskt civilsamhälle i konstruktiv samverkan som mer och mer utopisk,
I ytterst begränsade fall kan man ändå, enligt Müller, tänka sig att använda mer tuffa, direkta metoder för att skydda demokratin, såsom riksrätt i fallet Trump eller begränsningar av föreningsfriheten. När negligerandet och hoten mot demokratin är klart systematiska under en längre tid ter sig dessa metoder som motiverade. Bekämpandet av ”eld genom eld” får dock inte innebära att hela ”demokratins hus” riskerar att brinna ner. Sensmoralen är som sagt att vatten är bättre än eld och indirekta metoder bättre än direkta.
Men ändå återstår för Mûller den kritiska frågan från Karl Loewenstein – ”Vad göra när hoten mot demokratin är mycket allvarliga och verkar vara nära förestående?”