Hur uppstår nationella proteströrelser som de gula västarna i Frankrike , les gilets jaunes? Räcker det med att hänvisa till idéer och ideologier eller finns det andra och kanske mer kraftfulla drivkrafter? Den tyske sociologen Heinz Bude argumenterar i sina två senaste böcker för att de drivs av globala negativa stämningslägen, som bäst beskrivs som besvikelse, förtvivlan, maktlöshet och en brist på erkännande.
De gula västarnas (gilets jaunes) demonstrationer runt om i Frankrike varje lördag sedan november 2018 har väckt stor uppmärksamhet. Som mest har 100 000-tals människor deltagit i demonstrationerna och engagemanget har varierat från vecka till vecka. I början fick de gula västarna ett starkt stöd från den franska allmänheten. För några månader sedan såg det emellertid ut som om demonstrationerna hade mattats av. Många ur allmänheten ansåg att demonstranternas aktioner gått överstyr, vilket nog tillfälligt minskade engagemanget hos flera av de ursprungliga demonstranterna. När lågan på den okände soldatens grav under Triumfbågen släcktes av demonstranterna tyckte många att måttet var rågat. Det har sedermera visat sig att de som fortfarande stödjer de mer militanta aktionerna är folk från den yttersta vänster- och högerkanten.
Frankrike är ett land som knappast varit främmande för revolutioner och våldsamma demonstrationer. En röd tråd tycks löpa från den franska revolutionen 1789 genom revolutionsåren 1830, 1848 och 1870 samt 1968 års studentuppror fram till dagens gula västar. Att protestera på ett våldsamt sätt på gator och torg mot överheten har med andra ord varit mer regel än undantag i det franska samhället. De gula västarna har också refererat till den franska revolutionen 1789 genom uttalanden som ”Macron till Bastiljen!”
De gula västarna skiljer dock ut sig från tidigare massmobiliseringar i Frankrikes historia. Gruppen var som bekant en från början improviserad proteströrelse på Facebook som protesterade mot höjda dieselskatter (ett förslag som sedermera sköts upp). Också landets minimilöner har kritiserats för att vara alltför låga. Den senaste tiden har de gula västarna dessutom protesterat mot att miljardbelopp skänks till återuppbyggnaden av Notre Dame samtidigt som alla de sociala problemen består.
Hur kan uppkomsten av en rörelse som de gula västarna förklaras? Flera inslag i de gula västarnas demonstrationer kan säkert förklaras utifrån typiskt franska förhållanden. I Frankrike har fackföreningsrörelsen varit förhållandevis svag om man jämför med andra västeuropeiska länder. Det politiska engagemanget har således kanaliserats genom helt andra organisationsformer. Den franske journalisten Marc-Olivier Padis menar också i artikeln Who Are The Gilet Jaunes? i Eurozine den 19 december 2018, att de gula västarna är en spegelbild av Macrons politiska strategi, som innefattat en distansering från det traditionella partiväsendet. Macron skapade ju för övrigt själv inför förra valet ett helt nytt parti, La République en Marche, tänkt att överbrygga vänster- och högerkonflikterna i fransk politik.
Men de gula västarna kan också ses som ett uttryck för mer globala negativa stämningslägen, vilka går att beskriva med ord som besvikelse, förtvivlan, maktlöshet och en brist på erkännande. I den nyligen utgivna engelska boken The Mood of the World av den tyske sociologen Heinz Bude (tidigare utgåva Das Gefühl der Welt) argumenterar Bude för tesen att världspolitiken i dag främst måste förstås just utifrån sådana grundläggande stämningslägen och inte med hjälp av konkurrerande idéer och ideologier. Liksom finansmarknader präglas den nationella och internationella politiken av optimistiska och pessimistiska stämningslägen.
Dessa stämningslägen skapar också en politisk atmosfär som politiker kan knyta an till på mer eller mindre framgångsrika sätt. Populistiska politiker som Donald Trump har varit skickliga på att utnyttja den bristande framtidstron hos alla de grupper som känt sig negligerade av det politiska etablissemanget, och som inte fått några fördelar genom den nyliberala ekonomin. Tilltron till både välfärdsstaten och den ekonomiska marknaden har enligt Bude också försvagats efter den ekonomiska krisen 2008. Detta kan förklara varför människor mer och mer har sökt ett stöd och en upprättelse genom spontana massmobiliseringar såsom de gula västarna.
I sin senaste bok Solidarität – Die Zukunft einer grossen idee (2019) argumenterar Bude även för att solidaritet som mellanmänsklig dygd måste få en renässans om polariseringarna i våra samhällen ska kunna brytas.
I sin The Mood of the World utgår Heinz Bude från den franske socialpsykologen Gabriel Tarde (1843-1904) som på ett tidigt stadium skrev om massan som politisk fenomen. Tarde menade att en politisk massrörelse kan betraktas som en löslig sammanslutning av individer som inte sällan har skilda övertygelser och livserfarenheter. Medlemmarna blir dock inspirerade och medvetna om varandra framför allt genom massmedia.
Tarde hävdade att imitationen är en av samhällets främsta sociala drivkrafter. En människa är i många fall obenägen att yttra en åsikt om hon finner att hon är i en minoritetsposition. Människor i allmänhet finner även ett stort nöje i att moralisera och protestera tillsammans med likasinnade. En gemensam ilska riktad mot en privilegierad fiende kan förena människor med skilda bakgrunder. Ingen person vill stå utanför en grupp om den får ett allt bredare stöd i samhället. Ett lämpligt talesätt i detta sammanhang är att det är bättre att yla med vargarna än att tala ut helt ensam. I massan blir också människor mer jämställda när de börjar agera tillsammans på offentliga platser såsom gator och torg.
Hur uppstår då en rörelse som de gula västarna om vi anlägger Budes perspektiv? Tillfälliga händelser med varierande allvarlighetsgrad kan plötsligt leda fram till en massrörelse. Talande exempel på det kan vara en nationell ikons bortgång, en extrem väderväxling eller en bild på nätet som väcker starka känslor.
En grupp som då primärt styrs av stämningslägen och inte av något tydligt politiskt program, blir svår att kontrollera både inifrån och utifrån. En stämningsstyrd flock kan gå i helt oförutsedda riktningar beroende på omständigheterna. Får den inget gehör för sina budskap kan den utvecklas i destruktiv riktning och förvandlas till ett ilsket djur. Men den kan alternativt förstås också spela en konstruktiv roll för att förstärka direktdemokratin i ett samhälle.
Den tjeckiske politikern Vaclav Havel beskrev i sin berömda essä De maktlösas makt från 1978 hur en tillfällig politisk gruppering kunde ta sig an ett socialt problem med stor entusiasm och då ofta på ett mer konstruktivt sätt än de etablerade partierna. När problemet väl var löst försvann grupperingen snabbt från den politiska arenan.
De gula västarna ligger dock ganska långt ifrån Havels idealbild. Det återstår således att se hur länge de gula västarna kommer att existera och om och hur deras politiska problem kommer att kunna hanteras.
- Heinz Bude talar om Autorität: