På cykel i Novalis fotspår
Sachsen-Anhalt är ett uråldrigt kulturlandskap. Elmotorn drar cykeln framåt, uppför backarna, genom svängarna, det är som en osynlig kraft som tar tag i cykeln. Man kommer snabbt fram och hinner se landskapet. Det är sol och växlande molnighet, dryga femton grader. Våren har slagit ut helt. Vallmo blommar i dikena, rapsfälten lyser gula. Träden är mättade gröna. Det är ett vackert landskap fullt av pittoreska byar, samma som poeten Novalis en gång vandrade genom utrustad med slagruta, verktyg och anteckningsbok: Granschütz, Webau, Köpsen, Hohenmölsen. Det som en gång var en dagstur tar oss en timme på cykel.
Vi är på väg mot områdets största dagbrott, Profen, som öppnades 1941 mitt under brinnande världskrig för att täcka det växande behovet av fossila bränslen till krigsmakten och omkringliggande fabriker. Det tjänade först den nationalsocialistiska diktaturen, därefter den sovjetiska innan den överfördes till den östtyska diktaturen för att slutligen privatiseras efter återföreningen.
Vi passerar Mondsee, en sjö formad som en avrundad halvmåne. För några decennier sedan var den en kolgruva, numera ligger vid sjön en camping och området runtomkring är återskogat. Ett landskap låter sig läsas av, ändå är det svårt att ana vad som står skrivet under detta rekreationsområde för barnfamiljer. En palimpsest kallar man en text som tvättats bort och skrivits över. Under campingen en kolgruva, under kolgruvan medeltidsbyn Köttichau, under den spår från bronsåldern, germanska stammar. Under den spår av uråldriga tider långt innan människan bosatte sig här.
I sina ”Saltskrifter” funderar Novalis över möjligheterna och begränsningarna när det kommer till expropriering av gårdar och byar:
När det gäller de kolfyndigheter som finns under städer, byar, hus, trädgårdar och kyrkogårdar, kan dessa naturligtvis inte [för utvinningen av dem] bli föremål för koncessioner från [andra företagare], såvida inte ägarna till byarna, husen och de lokala trädgårdarna ger sitt samtycke till detta och är villiga att komma överens om flyttning av sina bostäder […].
Den juridiskt skolade Novalis uttrycker sig med saklighet som är fjärran från den romantiska litteraturen och påminner läsaren om hur mycket som är konvention och kontext, mottagare och syfte, när det kommer till skrivandet. Inte heller över de motsättningar mellan denna typ av text och en litterär utsaga som ”världens måste romantiseras” bör man låta sig förvånas. Människan är en sammansatt varelse, hon träder in och ut i roller, och när det kommer till en koherent världsbild är möjligen inte Novalis ett föredöme. Han följer sina infall, sin entusiasm och uppmärksamhet som en forskare i allt mänskligt och omänskligt vars språkliga kraft övergår de flestas. Men den andra Novalis, som hela tiden förblir den adliga, pietistiskt uppfostrade Friedrich von Hardenberg, finns också, han som strävar efter ett borgerligt liv med familj och gods och en hög post vid saltverken. I den rollen blir han onekligen en agent för den begynnande industrialiseringens exploatering av världens naturresurser.
Vid dagbrottet
Sedan 2007 står vid Profen en minnessten till Novalis ära, uppförd av dagbrottets nuvarande ägare MIBRAG. Här finns en utkiksplats där man ser ut över dagbrottet: denna människoskapade terräng av terrasser och trappsteg som sträcker sig så långt ögat kan nå. Det ser ut som en väldig krater. Fortfarande äter sig enorma grävmaskiner genom landskapet, tugga för tugga försvinner skog, ängar, byar, betesmark. Glupsk är människan. Hungriga är hennes ugnar efter kol.
Här står två väldiga flyttblock som fraktats hit från dagbrottet. På en skylt läser jag att båda kommit ända från Skandinavien, dragits hit av de väldiga isarna som en gång sträckte sig ner hit.
Kol bröts mestadels i gruvor, vevades upp i hinkar med hjälp av ett rep, eller fraktades upp med hjälp av skottkärra. Engelska vagnar som gick på spår var ovanliga. Kvantiteterna var små och konsekvenserna för omgivningen relativt låg. Det var först med industrialiseringen av koldriften som utvinningen fick stora konsekvenser. Små dagbrott slogs samman till stora. Från slutet av 1800-talet och fram till idag har 140 orter försvunnit från Mellantyskland. 53 000 människor har tvingats flytta. Efter 1950 ökade antalet försvunna orter kraftigt. Större maskiner, eldrivna lok, ökad mekanisering möjliggjorde en expansion, efter kriget accelererade produktionen i hela samhället. Den stora accelerationen.
Fram till 2034 ska man bryta kol här. Därefter är det slut. Sen ska maskinerna tystna och landskapet renaturaliseras. Och någonting måste ju hända med detta ärrade landskapet efter kolbrytningens era tagit slut. Arbetstillfällen måste skapas. Landskapen måste omformas. Förlusten av gruvbrytningen ska inte leda till hopplöshet, utan väcka hopp. Det är i alla fall förhoppningen.
En informationskarta visar vad det ska bli av dagbrottet. Vatten ska fylla gruvorna och bli sjöar eller våtmarker. Skog ska planteras. Marken ska bli jordbruksmark och betesmark. Dessutom planeras vind- och solkraftsparker.
Underjorden och upptäckten av historien
I slutet av 1799 befinner sig Novalis i Artern, dels i yrket och dels för att där kurera en begynnande lungsjukdom. Den 7 december blir han tjänsteman vid saltverken. Han rapporterar om kolfyndigheter i området. Skriver till sin gamla lärare Werner om de olika kolsorterna, var de finns att hitta och om svårigheterna med att utvinna dem. Han reser, provborrar och gör kartor över förekomsterna, då det vid den här tiden inte finns någon systematisk beskrivning av kolfyndigheterna i Sachsen. Det blev Novalis uppgift att börja inventera. I Artern har han hyrt ett hus med utsikt över berget Kyffhäuser. På toppen ligger ruinerna av den tysk-romerska kejsaren Barbarossas riddareborg, där Novalis började skriva sin medeltidsroman om den 20-åriga Heinrich von Ofterdingen, som också den förblir ofullbordad.
Heinrich, en lycklig pojke som aldrig varit utanför sin hemtrakt i Thüringen, drömmer i romanens inledning en fantastisk dröm om vilda, obekanta och fjärran landskap, om stegrad livskraft, om död och återuppståndelse. I drömmens klimax ser han en blå blomma med oemotsäglig dragningskraft. ”Han såg inget annat än den blå blomman och tittade länge på den med en ordlös ömhet.” Och så visar blomman upp ett ansikte för Heinrich, han hör sin mammas röst och vaknar.
Av sin fader får han veta att ”drömmar bara är luft”, vi lever inte längre i tider där drömmar uppenbarar det gudomliga, den omedelbara ”trafiken” mellan jorden och himlen är avbruten. Världen är avförtrollad och miraklernas tid är förbi, förklarar fadern för sonen. Men så avslöjar Heinrichs mor att också fadern har haft en betydande dröm. En som fick honom att lämna Rom och resa till Augsburg för att gifta sig med modern. Kanske är underverk fortfarande möjliga?
Heinrich är en drömmare, och medan hans fader vill väcka honom ur dem, vill modern vill få dem att gå i uppfyllelse. För att bota sonens melankoli ordnar modern en resa till morfadern och hennes hemstad Augsburg. De träffar handelsmän som förmedlar sin syn på världen och konsten för den unge mannen, hamnar på ett slott där Heinrich fascinerat lyssnar på historier från korståget, för att efteråt träffa en kvinna som tagits som slav från ”Morgonlandet”, innan de kommer till Augsburg och möter morfadern och poeten Klingsohr.
*
Men det är framförallt det femte kapitlet som är av störst intresse för den här essän. Det så kallade gruvkapitlet. Här träffar Heinrich och hans mor på en äldre böhmisk ”skattgrävare”, en bergsman, på ett värdshus. Bergsmannen vill till de outforskade bergen och grottorna i omgivningen, som byborna inte vågat sig till på grund av rädsla för onda andar, drakar och andra odjur som ska bebo grottorna. Heinrich och de övriga gästerna på värdshuset följer med. De hittar benrester i grottan, vissa närmast fossilerade, (”steinartig”), steniga. Men det är inte matrester från drakar, benen är större, främmande, något som tyder på utdöda arter. Den gamle bergsmannen talar om dem som rester från en uråldrig tid. Heinrich, som fantiserar om monstruösa varelser som lever djupt under jordens yta, frågar sig oroligt om ”dessa ben [är] rester av deras vandringar upp mot ytan, eller tecken på en flykt in i djupet?”
Novalis avförtrollar världen för att sedan återförtrolla den. Trots bergsmannens upplysningsarbete vågar bönderna inte gå djupare, Heinrich och köpmännen däremot följer med ner i djupet. Där hör de en sång som visar sig komma från eremiten, en viss Friedrich von Hohenzollern som dragit sig undan världen för att studera den och dess historia. När eremiten ska visa en annan del av grottan önskar Heinrich att få stanna kvar och titta i hans böcker. Han börjar bläddra i en bok på ett främmande språk. När han tittar på bilderna upptäcker han något märkligt: Han ser sig själv och sina föräldrar, sitt förflutna, men också sin framtid. ”De sista bilderna var mörka och obegripliga […] slutet på boken verkade saknas.”
Avsnittet – modernt, experimentellt, oändligt fascinerande – har ofta lästs som en resa ner i Heinrichs undermedvetna, gruvan som symbol för psyket, hundra år innan Freud la fram sin teori. Ett psykodrama, men lika mycket en resa ner i den materiella underjorden, i det praktiska arbetet i gruvorna. Novalis väver in facktermer och gör underjorden åskådlig med sin expertis och kunskapen från sina studier vid Freibergs bergakademi, där tidens nyvunna intresse för geologi som kunskapsform och romantikens historisering av världen flöt samman.
Under den tidiga moderniteten förstoras rummet för den europeiska människan. Det geografiska genom upptäcktsresorna och den begynnande kolonialismen, det kosmiska genom astronomin, och det geologiska när djupen lodades. Vad som lät sig anas var en betydligt mer dynamisk värld – med en historia av mer eller mindre våldsamma transformationer – än man tidigare trott. I djupen hittades sediment och strata, geologiska tidslinjer som visade att jorden inte var skapad i en färdig form utan hade en historia som var betydligt äldre än vad Bibeln postulerade. Geologin visade tillblivelse, inte statisk storhet och att denna pågående transformation inte bara sträckte sig bakåt utan också framåt. Världen var en oavslutad process.
På 1700-talet seglade geologin upp som sin tids vetenskap framför andra. På allvar började man intressera sig för geologi och djuptid. Frågan om hur bergen, sjöarna, landskapen uppstod blev till en akademisk dispyt där vulkanisterna stod på ena sidan och neptunisterna på den andra.
Novalis lärare Abraham Gottlob Werner vid bergakademin i Freiberg var en förfäktare av neptunismen liksom Goethe; bergen, stenarnas, mineralernas sammansättning bildades enligt Werner inte av vulkaner och stelnad magma (vulkanism) utan de är produkter av en kristallisering efter att ett urhav, som en gång täckte jorden, sakta dragit sig tillbaka. Novalis fascinerades av teorin. I Lärljungarna i Saïs skriver han att ”gamla visa män [har] sökt tingens ursprung i vattnet”. Ur detta urhav, ”som heliga sagor kallar syndafloden” skapades nya klippor, en främmande värld. Och i Heinrich von Ofterdingen funderar eremiten på urtiden då ”oerhörda flodvågor täckte landet” och ”dessa grottor växte samman”.
Upptäckten av geologin som vetenskap gick hand i hand med romantikernas historisering av naturen och människan. Det Heinrich upptäcker i underjorden är inte bara sin personliga historia utan planetens. I gruvan inleder bergsmannen och eremiten ett samtal, där eremiten menar att bergmännen är som omvända astrologer:
När dessa fäster blicken på himlen och blickar in i dess omätbara rymder, så vänder ni era blickar på jordskorpan och utforskar dess uppbyggnad. Vissa studerar himlakropparnas krafter och inflytande, och ni undersöker bergens påverkan och krafter, och de mångfaldiga jord- och bergsskikten. För vissa är himlen framtidens bok, medan för er så visar jorden urvärldens minnesmärke.
Underjorden låter oss ana planetens historia, heter det. Grottorna och gruvorna antyder jordens eruptiva krafter; jordbävningar, tänker eremiten, framstår bara som efterskalv till de mäktiga förlossningsvärkar som en gång i tiden lät berg, land och hav uppstå. Det är grottorna och bergen som fått eremiten att upptäcka historien: ”Sedan jag bosatte mig i dessa grottor […] har jag lärt mig att fundera mer om forna tider”.
Hos Novalis blir gruvarbetaren till närapå en helig sysselsättning tätt förbunden med naturen. Ett kall som står i motsats till själlös exploatering, i nära umgänge och ”kamp mot naturen” uppstår en stegrad naturförståelse, skrev Novalis redan i Lärljungarna i Saïs, som inte låter metallerna och mineralerna reduceras till blotta resurser. De är skatter med ”bländande glans” och som sådana förlorar de för gruvarbetaren ”sin lockelse när de blivit till vara”. Det är inte önskan om rikedom som driver gruvarbetaren, utan nyfikenhet, vetgirighet och kärlek. Fattig föds han, och fattig lämnar han världen; de skatter han gräver upp lämnar han fromt över till andra.
Den gamle gruvarbetaren representerar ett annat ideal än de köpmän, som Heinrich träffade i början av sin resa, och som bejakar en liberaliserad ekonomi frigjord från feodala och kyrkliga begränsningar. För dem leder ökad handel till ökat välstånd och mer tid för konsten och livets goda. Bejakandet av det världsliga-ekonomiska och det sköna är för dem inga motsatser. Handeln romantiserar på ett sätt världen:
Pengar, verksamhet och varor förstärker varandra och driver varandra i snabba cirklar, får land och städer att blomma upp.
Ändå gör köpmännens tal den unge Heinrich ”tankfull”. Det finns också en annan ordning, en annan väg anar han. För varulogiken är inte neutral, utan den gör något med köpmannen, fångar honom i ett habegär som på ett sätt förblindar, för det köpmännen tänker på när de följer med ner i gruvan är inte skönheten och mystiken kring de vackra föremålen, utan möjligheterna till att anskaffa metallerna till ett ”fördelaktigt” pris.
Naturen ”vill inte vara en enskild persons exklusiva egendom”, varnar den gamle bergsmannen:
Som ägodel förvandlas den till ett ondskefullt gift som skrämmer bort friden och lockar fram den fördärvliga lusten att dra allt in i ägarens krets
Samma tanke återkommer i fragmentsamlingen Blüthenstaub: »Naturen är de eviga egendomarnas fiende. Naturen låter sig inte ägas, hävdar Novalis i sina litterära texter. I yrket vid saltverken däremot förhandlar han med markägare om arrenden och köper upp mark med kolfyndigheter. De fossila bränslena går hand i hand med kapitalismens logik, de låter sig alldeles utmärkt kommodifieras, till skillnad från sol, vind och andra förnybara energikällor som bara kan utnyttjas.
En ny Prometheus
Världen ska romantiseras, lyder en av Novalis mest berömda utsagor. Men inte nog med det: Naturen ska också ”bli moralisk”, och inga andra än människan ska ”uppfostra henne”, står det i Blüthenstaub. Och kort därefter: ”Vi har ett uppdrag: vi är kallade att forma jorden.”
För hos Novalis finns alltid vid sidan om naturen som den är, naturen så som den borde vara och som den romantiska diktningen har i uppdrag att förverkliga. Kate Rigby påpekar i Topographies of the Sacred att Novalis projekt var att ”naturen ska upphöra att vara natur och bli konst, medan konst ska bli en andra natur”. Diktaren är en roll, naturvetenskapsman och tjänsteman en annan; han förblir också en religionsstiftare, en människa som drömmer om en framtida storhetstid: ”Hela människosläktet blir mot slutet poetiskt. Ny guldålder.” Och han var en magisk idealist som ville återupprätta en kosmologisk ordning i perfekt harmoni mellan anden och världen; lärjungen i Saïs tänker på de ”förnuftigare själarna” som sysselsatte sig med att skapa en ”ädlare natur”:
Andra nedlade sina aningar om och bilder av skönare släkten i metall och stenar, byggde åter boningar av vackrare sten, förde de dolda skatterna ur jordens hålor upp i ljuset; tämjde de ostyriga floderna, befolkade det ogästvänliga havet, återförde till öde zoner gamla härliga växter och djur […], tog sig an de stackars övergivna djuren, redo att brukas av människan, och rensade skogarna från de skadliga odjuren, dess missfoster av en urartad fantasi.
Novalis tekno-utopism skulle kunna tas i intäkt för den geologiska ålder vissa vill kalla antropocen, människans tidsålder. Men det var knappast ett landskap som dagbrottet Profen han hade för ögonen. Novalis prometeiska världssyn kommer inte från en vilja att dominera, hävdar Rigby ”men från en frihetslängtan och från en vilja att återknyta” banden till världen.
”I stället för lagstiftare, åklagare och domare blev nu älskaren utgångspunkten för allt”, noterar Hans Blumenberg i Lesbarkeit der Welt, det var romantikens nyuppfinning. Bara för älskaren uppenbarar sig naturen, formulerade Novalis saken i ofullbordade encyklopedien Das Allgemeine Brouillon. Kanske inspirerade han Schelling som 1806 menade att ”det verkliga seendet av det levande”, kräver en ”inre kärlek och släktskap mellan den egna anden och den levande naturen”.
Novalis kallar människans tystande av naturen för en förbrytelse. I hans världsbild däremot är naturen en specifik sorts musik och ett bestämt slags språk; i sin skönhetsdyrkande entusiasm missar människan att lyssna på naturens egna villkor. Han hör med ett halvt öra, vill gripa in i partituret för att släta ut disharmonierna och infoga denna kakafoni i ett system av tonal harmoni. Att lyssna som en älskare skapar lyhördhet men en bestämd sorts lyhördhet: Den förälskade lyssnar på sin älskade genom ett skimmer.
Antagligen hade Novalis varit mer införstådd med planerna på att renaturalisera landskapet, tänker jag när jag ser ut över denna monstruösa människoskapade krater. Vindsnurror, sjöar, åkermark. Är inte detta att romantisera naturen? Alltså att tänka ihop den? Förena nytta med skönhet? Använda sig av naturvetenskap för att skapa bördig åkermark där det nyligen inte fanns någonting? Skapa en teknologisk vildmark där man efter målmedvetna ingrepp lämnar den produktiva natura naturans att ta vid och följa sin egen utveckling som den självorganiserande och levande princip den är.
Nietzsche i Röcken
Vi lämnar Profen, cyklar vidare norrut mot Lützen, där den svenske konungen föll 1632, liksom tiotusentals andra soldater. Vi cyklar genom Großgörschen där Napoleons armé mötte Preussens och Rysslands. Under jorden ligger inte bara skatter begravda. Och knappast alla är det förunnat att hämna i vigd jord efter ett krig.
Vårt mål är inte Sverigestenen där den svenska konungen dog, utan byn Röcken som ligger knappt två kilometer från Lützen. I Röcken föddes Friedrich Nietzsche den 15 oktober som son till en protestantisk landsortspräst, och här levde han sina första år innan modern flyttade med barnen till Naumburg efter att fadern dött i hjärninflammation 1850.
I den enkla kyrkan från 1100-talet av grå sten döptes han, och i sin första självbiografiska text, Aus meinem Leben från 1858, svärmar den 14-åriga Nietzsche inför kyrkklockornas klang som han ”full av vemod” fortfarande kunde höra, fjärran från ”fadershuset”. I Röcken ligger Nietsche begraven, omgiven av tre statyer av honom i naturlig storlek, gjorda av konstnären Klaus Friedrich Messerschmidt (1945–). En där han står bredvid sin mor och två där han står naken och skamsen.
Skulpturerna har inspirerats av en dröm som filosofen nedtecknade i ett brev till vännen Jacob Burkhardt: ”I höstas var jag två gånger närvarande vid min egen begravning, så lättklädd som möjligt”. Efter ett flackande liv i Europa återvände han, sjuk och vansinnig och mot sin vilja, till Tyskland. Nej, han ville inte tillbaka till Röcken. Och prästen i Röcken ville inte heller viga den gudsförnekande filosofen. Men systern Elisabeth Förster-Nietzsche (1846–1935) hade en förmåga att få som hon ville.
Prästgården tjänar samma funktion som för 180 år sedan. Men ett stort lamadjur som står i trädgården och betar fanns troligen inte där då, och inte heller det lilla Nietzschemuseum som numera finns inrymt i ett gammalt stall.
Men också Röcken hade kunnat tvingats ge vika för kolet. Nietzsches grav hade man då möjligen behövt omplacera, liksom den gamla kyrkan. Byn hade rivits, inklusive prästgården, och marken kring Lützen hade välvts upp, och benresterna från slagen 1632 och 1813 med den.
Provborrningar skedde på 1920-talet och i slutet av 50-talet. Byn förklarades ”gruvskyddsområde” och 1984–85 genomfördes prospekteringsborrningar. Röckens framtid tycktes dömd när DDR proklamerade en radikal utvinning av alla brunkolsfyndigheter i ett försök att bekämpa ekonomisk kris och energibrist. Runt millennieskiftet skulle Röcken ha rivits enligt planerna. Men Östtyskland hann gå under och Tyskland återförenades.
2006 provborrades igen kring Röcken, denna gång i koncernen MIBRAGs regi. Protester arrangerades. Nietzschesällskapet stod beredda att försvara sin filosofs sista viloplats mot grävskoporna. Två år senare meddelade koncernen att man lagt planerna åt sidan, av ekonomiska grunder, nota bene, inte av hänsyn till kulturhistoriskt värde. Kolindustrin är inte sentimental. Och i det avseendet har den mer gemensamt med Nietzsche, som filosoferade med hammaren, än med Novalis.
Avslutning
Kolet i Sachsen nås först cirka tjugo meter under jorden. Ovanför ligger sedimentskiktet från oligocen, den geologiska epok som sträckte sig från runt 34 till 23 miljoner år sedan, då norra Tyskland, Danmark och Skåne låg under havsytan. Spåren finns kvar: hajtänder, musselskal, benrester från sjökor och mycket annat ligger bevarade i dessa lager.
Ovanpå dessa uråldriga havsavlagringar finns spåren av istiderna under pleistocen och holocen. Isen förde med sig lera, sand och grus. När klimatet blev varmare och isarna smälte steg floderna och lämnade i sin tur efter sig bördig lera.
Vi kan se Novalis framför oss. Nyfiken och noggrann granskar han borren när den kommer upp ur jorden och blottlägger de sedimentlager som alldeles nyss varit förborgade. Han ser spår av ett försvunnet hav, av utdöda varelser, ja, det han ser är självaste djuptiden.
Den kyrkliga reformatorn Philipp Melanchthon (1497–1560) ska ha profeterat att tre saker kommer att saknas innan den yttersta dagen: Ärliga vänner, äkta mynt och fri tillgång till virke. På 1600-talet var apokalypsen överhängande. Slutet var nära. Teologer, filosofer, väckelsepräster, påvar, alla inväntade de Kristi återkomst. Teckentydning stod högt i kurs. Kometer. Missväxt. Folkliga uppror. Uppslitande religiösa krig. Allt verkade tyda på att den yttersta dagen närmade sig. Också naturen verkade ha rubbats ur sin gudomliga ordning.
Världen var på väg att konsumera sig själv och vissa hälsade den utvecklingen välkommen. Genom människan själv fördes människan närmare domedagen. Teologer tvivlade dessutom på att bevarande av naturen var en uppgift som människan var mäktig. Blott Gud kunde upprätthålla skapelsen.
Den tyske juristen Johann Philipp Bünting (1625–1693) var av en annan uppfattning. Visserligen menade även han att människans uppgift inte är att rädda naturen, men å andra sidan bör hon inte heller stilla vänta in slutet. Att söka efter nya bränslekällor strider inte mot Guds vilja utan är tvärtom en väg och ett medel som den barmhärtige har lagt i människans händer.
Strax före sin död lät han trycka boken Sylva subterranea (”Underjordisk skog”) om den ”förträffliga nyttan av stenkolets underjordiska skog”. Där argumenterade han för att försynen har välsignat människan med en underjordisk skog av stenkol, som växer och fortsätter att växa under marken. Ingen ändlig resurs med andra ord, utan en förnyelsebar.
Den efterlängtade och fruktade domedagen försköts på framtiden. Och ”en ny era av världsligt framsteg kunde inledas och samtidens överhängande totala kris skulle kunna övervinnas”, skriver miljöhistorikern Rolf Peter Sieferle i Der unterirdische Wald (”Den underjordiska skogen”). Den stundande energitransformationen förkunnades med teologiska förtecken. Den underjordiska skogen var på väg att befria människan från den resursknapphet som präglat hennes tillvaro. Naturliga begränsningar var på väg att ge vika.
Efter dryga 200 år av frisläppt tillväxt återkommer begränsningarna i form av förnybara energisystem, återigen riskerar vi att bli beroende av solen och vinden. I den globala uppvärmningen framstår inte de fossila bränslena längre som försynens gåva. Snarare som en faustisk kraft som på bekostnad av ekosystem, artrikedom och luftkvalitet katapulterat människan till ett aldrig tidigare skådat välstånd; ett välstånd som ska upprätthållas och växa med de förnybara energikällorna.
På cykelturen ser vi solcellerna glänsa i vårsolen; ser vindkraftverk höja sig över landskapet som jättelika väderkvarnar. När jag var liten tyckte jag de såg ut som stillastående flygplan, i fantasin kunde jag klättra upp till dem och flyga iväg till fantastiska orter, exotiska platser med vidsträckta öknar och snötäckta bergstoppar. ”Där barn är, finns en gyllene tidsålder”, skrev Novalis. Det romantiska är ingen avslutad epok. Dess löften lever vidare också efter att de sista kolgruvorna stängt.
Litteratur
Jürgen Barkhoff, Romantic science and psychology, German Romanticism The Cambridge Companion to German Romanticism, Cambridge University Press, 2009.
Hans Blumenberg, Lesbarkeit der Welt, Suhrkamp, 1981
Stefan Matuschek, Die Romantik, C.H. Beck, 2024
Novalis
– Schriften : die Werke Friedrich von Hardenbergs, 2 Auflage, Kohlhammer, 1960 – 2006
– Hymner till natten, svensk översättning Gunilla Bergsten, Faethon 2020
– Lärljungarna från Saïs, svensk översättning Margaretha Holmqvist, Faethon, 2020
Kate Rigby, Topographies of the Sacred. The poetics of Place in European Romanticism, University of Virginia Press, 2004
Rüdiger Safranski, Romantik. Eine deutsche Affäre, S. Fischer Verlag, 2007
Rolf Peter Sieferle,
– Fortschrittsfeinde? Opposition gegen Technik und Industrie von der Romantik bis zur Gegenwart, C.H. Beck, 1984
– Der unterirdische Wald: Energiekrise und industrielle Revolution, C.H. Beck, 1984
Hans-Henning Walter, Novalis und dag Salinen- und Hüttenwesen, Der Anschnitt 53, 2001
Berbeli Wanning, Die Fiktionalität der Natur, Weidler Buchverlag, 2005
- Denna essä i tre delar har gjorts möjlig genom ett ekonomiskt bidrag från Västra Götalandsregionens essäfond.
- Klicka här för att läsa första delen och klicka här för att läsa andra delen
- Klicka här för att läsa Matthias Pirholt om Rüdiger Safranskis Romantik. Eine deutsche Affäre
- Klicka här för att läsa om den kanadensiske filosofen Charles Taylor, som ställer romantikernas poesi mot dem som velat förklara människan i strikt naturvetenskapliga termer