Slingor – en essä om hår – del tre

Helena Fagertun undersöker i sin essä hår och håravfall i litteraturen ur ett feministiskt och idéhistoriskt perspektiv. Essän är precis som flätan skriven och publicerad i tre delar, möjliga att läsa både slinga för slinga och omlott.

  

Del tre

En fläta av frisyrer

Jag försöker fläta samman mina och andras tankar om några av världens alla frisyrer till en text och en kväll glömmer jag standardverket på området, Richard Corsons Fashions in hair (1965/1980), framme på soffbordet. När jag stiger upp nästa morgon har Alka redan dragit fram mängder av papper och pennor och sitter nu och ritar metodiskt av sida efter sida med exempel på frisyrer från olika tider. Jag ber för mitt stilla sinne att det innebär att vi har passerat det utdragna stadiet där alla hennes teckningar föreställde flickor med blont och Rapunzellångt hår, och att vi nu istället går in i en mer diversifierad konstnärlig epok. Corsons svartvita konturansikten har i Alkas tappning förvandlats till ansikten och hår i alla möjliga och omöjliga färger.

Omslag ”Fashions in hair”, Richard Corson. Källa: amazon.se

Det som Richard Corson både i bild och text visar i Fashions in Hair, som skildrar femtusen år av frisyrer, är att en viss tids hårmoden varken är statiska eller unika. I likhet med hårstråets liv verkar även frisyrer cykliskt; de förändras och de återkommer. Även mer spektakulära frisyrer kan ofta spåras tillbaka till tidigare tider, och också mer traditionella samhällen har denna cykliska frisyrutveckling, även om cykeln där är långsammare. Corson frågar sig vad det är som hårmodet påverkas av och återspeglar och svarar sedan själv: klimat, sedvanor, religiösa åskådningar, tillfälligheter, makthavares personliga smak och frisörers fantasi.

I Skallism (2007) menar Lennart Bernhardtson att en anledning till att huvudhåret är så viktigt för oss är att huvudet är den kroppsdel som är svårast att dölja. Corson bidrar med en annan förklaring till hårets betydelse som identitetsmarkör: till skillnad från övriga kroppen har vi stora möjligheter att relativt enkelt anpassa eller bearbeta håret. För att exempelvis gå upp eller ner i vikt behöver vi under en längre tid anpassa vårt födointag och hur vi tränar, och andra saker, såsom storlek på näsa eller bröst, kräver plastikkirurgi för att överhuvudtaget vara möjligt att förändra. Men för att radikalt förvandla håret räcker det med att borsta, sätta upp, klippa eller färga – på sekunder, minuter eller timmar blir håret helt annorlunda mot hur det var nyss, och lika snabbt kan det oftast återgå till sitt tidigare läge.

Efter ett tag överger Alka sina frisyrkartor och börjar istället rita stora porträtt, en frisyr per A4. Hon ser tv-programmen med nya ögon, iakttar mig och Blake vid matbordet med kritisk blick och kommer varje dag hem från skolan full av idéer. När dessa inspirationskällor inte är tillräckliga bläddrar hon i tidningar och bilderböcker. I nederkanten på varje teckning skriver hon omsorgsfullt namn på kändisar, lärare, kompisar, kompisars föräldrar och syskon, mamma, pappa, Alka. Bilderna föreställande Alka är rena fantasifigurer; där provar hon de frisyrer som borde finnas men som hon inte sett någon ha.

Omslag ”Don’t touch my hair”, Emma Dabiri. Källa: penguin.co.uk

Hade Alka varit några decennier äldre hade hon, likt jag och mina kompisar, klätt ut och friserat sig till någon av medlemmarna i Spice Girls. När den brittiska tjejgruppen bildades 1994 bidrog varje medlem med sin egen krydda och hur de hade sina hår var en viktig del av respektive persons identitet. Mel B eller ”Scary Spice” var ofta klädd i djurmönster och hade rollen som den vilda och crazy i gruppen, något som hennes afrofrisyr ytterligare förväntades befästa. Emma Dabiri visar i Don’t Touch My Hair (2019) på hur problematiskt det är att afrohår inte kan beskrivas med en så enkel term som naturligt utan prompt måste behäftas med ord som vilt, utmanande eller ostyrigt. Mel C, ”Sporty Spice”, var gruppens atletiska pojkflicka med sitt bruna hår uppsatt i en praktisk och stram hästsvans. Victoria var ”Posh Spice”, tillbakadragen och snobbig, och hennes stelhet återspeglades i det mörkbruna platta håret som räckte precis nedanför axlarna. Emma ”Baby Spice” var gruppens flicka, snäll och oskyldig, och det blonda svallet hade hon antingen utsläppt eller uppsatt i ett par tunna barnsliga tofsar. Slutligen var Geri ”Ginger Spice” den enda med håret bokstavligen närvarande i artistnamnet: på engelska kan rödhårig som bekant heta just ginger head. ”Ginger Spice” var gruppens eldiga och självständiga feminist.

Något liknande kan avläsas även hos de fyra New York-kvinnorna i Sex and the City som började sändas bara några år efter att Spice Girls bildades. Här spelas den rödhåriga feministen av Miranda, men som kortklippt är hon snarare än eldig en oberoende arbetskvinna. Hennes frisyr avser mer att vara praktisk och professionell än att locka till sig männen, något som den sexuellt frigjorda Samanthas blonda hår till axlarna näppeligen kan anklagas för – Samantha kan sätta upp det på ett sätt dagtid för att svida om till en mer utmanande frisyr när det är dags att ragga. Seriens berättarröst, Carrie, kan även hon variera sitt lockiga blonda hår, oftast är det dock medvetet oredigt, något som passar väl till hennes personlighet som bohemiskt yrväder. Slutligen har den klassiska kvinnan och lätt enfaldiga Charlotte förstås ett perfekt lagt mörkbrunt svall.

Den finlandssvenska essäisten Maria Antas skriver om Sex and the City i sin Hår (2016) och jämför serien med 10-talets motsvarighet Girls där huvudpersonernas hår ”har klippts nästan hur som helst, det är inte påfallande färgat, eller så håller färgen på att växa ut”. Antas slutsats lyder: ”Håret och populärkulturens kvinna har befriats!” Själv undrar jag om inte en annan tolkning skulle kunna vara att Sex and the City och Girls hamnar i motsatta ändar av ett spektrum där Sex and the City skildrar personer som den tilltänkta publiken skulle vilja att de var och Girls personer som publiken känner igen sig i.

Om Blake skulle få bestämma, vilket han därför inte längre får, skulle han kamma Alkas hår så försiktigt att det knappt alls blir utrett och sedan sätta upp det i en låg svans så löst att den efter bara en liten stund går upp. När jag styr går det snabbt, några ordentliga tag med borsten och många varv med snodden till en hästsvans. Men nu får inte heller jag utan Alka vill själv. Hon vill sätta upp sin svans på egen hand och när någon mer avancerad håruppsättning står på dagordningen är det bara upp till mamma att läsa instruktioner eller gå in på YouTube och öva tills fiskbensflätan eller svinryggen sitter. Jag hade väl aldrig riktigt tänkt mig den 50-talsfrisyren som någonting för ett flickhår, men nu är det som sagt inte längre upp till mig.

Det är det däremot när jag bjuder hem sju långhåriga vänner och beställer ett lyftblock från nätet för att kunna iscensätta den danska poeten Mette Moestrups take på Yoko Onos touch poems i diktsamlingen Kingsize (2006). Dikten i fråga heter ”Hårformer” och är raka motsatsen till coffeetableboken Frit flet (2014) som Moestrup skrivit tillsammans med två författarkollegor, det vill säga här är flätningen allt annat än fri. De vänner som är inbjudna är alla det inte för vilka de är utan för vilka hår de har. Jag säger åt dem vilka roller de har i performancen direkt de kommer innanför dörren: ”du är person 1 med krulligt hår”, ”du är person 1 med lockigt hår”, ”du är person 2 med lockigt hår” och så vidare. Sedan ger jag mig själv in i leken som ”person 1 med kommunfärgat hår”, även om jag inte är helt säker på vad den hårfärgen innebär. Blake får i uppgift att läsa instruktionerna för först parflätning och sedan cirkelflätning. När vi kommer till den fjärde och sista delen av dikten kan Blake inte för sitt liv hitta saxen. Den fjärde hårformen ersätts således av en saxletning för åtta personer (+ en extra person). Efter en stunds letande hittar vi Alka under köksbordet med ojämnt klippt hår och saxen framför sig på golvet. ”Jag vill också vara med i leken!” säger hon med förebrående och bestämd röst.

Jag har bara gått till frisör en gång i mitt liv – i övrigt har mitt hår klippts av min mamma, min lugg (när jag haft den kort) av mig själv och numera är det Blake som håller i saxen. Ofta går det lång tid mellan klippningarna och håret hinner växa ut till tunna och kluvna strån. Det enda frisörbesöket skedde när jag var sexton år och gick in på en liten obskyr salong i min hemstad och visade fram en bild på skådespelaren Elina Löwensohn i filmen Amateur (1994).

Omslaget till filmen ”Amateur” av Hal Hartley.

Den frisyr hon har där är kanske fortfarande den snyggaste jag kan tänka mig: en page i linje med käkbenet och en kort lugg som ramar in ansiktet. Frisören pekade på bilden och sa att han hoppades att jag inte tog efter henne vad gällde rökningen också. Jag hade inte berättat hemma att jag skulle klippa mig och såhär i efterhand tror jag att det var just överraskningseffekten jag var ute efter, snarare än egentligen den nya frisyren. Jag ville att min familj och mina vänner och kanske mest av allt övriga på skolan skulle se att jag vågade. Att pagen inte var lika slående i mitt blonda hår som i Löwensohns mörka spelade mindre roll, men pannluggen kom jag att ångra ända tills jag till slut bestämde mig för att låta den växa ut – den virvel som står rakt upp mitt i pannan på alla barndomsbilder av mig hade uppenbarligen inte vuxit bort med åren.

1927 skrev skådespelaren och den då obobbade Mary Pickford i Pictorial Review att hon troligtvis snart ”skulle strö all försiktighet för vinden [och] komma ut som ett klippt lamm för att ansluta mig till de bobbades stora skara”. När pagen slog igenom på 20-talet uppfattades frisyren som någonting nytt och en manifestation av kvinnans frigörelse. Enligt Pickford gjorde pagen att kvinnor såg smartare ut, något som även det låg i tiden eftersom ”smarthet snarare än skönhet tycks vara varje kvinnas mål”.

Ursprunget till det då nya modet är omtvistat: enligt en artikel i New York Times 1920 var det ryska revolutionära kvinnor som flydde tsardömet i sitt hemland och slog sig ner i Greenwich Village som introducerade det, medan andra hänför rötterna till Antoine som var en av 1900-talets tidigaste celebritetsfrisörer i Paris. Han lär, tro det eller ej, ha hämtat inspiration från medeltida hårmode och mer specifikt Jeanne d’Arc som 1909 saligförklarades. d’Arc klippte sitt hår för att dölja sitt kön, något som klingade väl i 20-talets efterkrigstid. En mer allmän förklaringsmodell är att de militärsjuksköterskor som kom hem från första världskriget tog med sig modet; för dem var pagen en mer hygienisk och praktisk frisyr än det längre håret som krävde en helt annan typ av omsorg.

De modigaste klippte håret redan när modet var nytt medan de något fegare böjde längderna under håret för att få en pagefrisyr utan att behöva ta till saxen. Modet slog sedan igenom på allvar när kända kvinnor inom främst film och musik anammade det. Skådespelare som Greta Garbo, Jean Harlow, Louise Brooks och Clara Bow bidrog alla till att ge pagen stor spridning. Även modeskaparen Coco Chanel menade att ”en kvinna som klipper håret kort är i färd med att förändra sitt liv”, och precis som pagen kännetecknades hennes klädkollektioner av enkla, rena linjer och överflödiga detaljer lyste med sin frånvaro.

De som tog stilen längst var de så kallade flapprarna, som kändes igen på sitt bobbade hår, androgyna silhuett och snabba livsstil. En av de mest framträdande inom flapperkulturen, Zelda Fitzgerald, beskrev hur flappern ”bobbade håret, tog på sig sina favoritörhängen, la sig till med ett stort mått av djärvhet, målade ansiktet med mängder av rouge, och gav sig ut i stridens hetta”. Det handlade med andra ord om att genom utseende och yttre attribut ta mod till sig och våga bli den nya tidens mer oförvägna kvinna.

En litterär gestalt som tog pagen till hjälp för att gå från försiktig och ointressant flicka till modig och handlingskraftig kvinna var Bernice i F. Scott Fitzgeralds ”Bernice bobbar håret”. Novellen publicerades ursprungligen i Saturday Evening Post i maj 1920 och ingick sedan i Fitzgeralds samling Flappers and Philosophers senare samma år. På besök hos snygga och populära Marjorie är den tråkiga, om än söta, Bernice. Där Marjorie tar vad och vem hon vill av killarna men anser tjejer för att vara korkade längtar Bernice efter väninnor och att utbyta förtroenden ”kryddade med fniss och tårar” med sina kvinnliga likar. Hon inser att vägen till att få en plats ”i de populära flickornas stjärnbeströdda himmel” går via killar och börjar göra allt för att få uppmärksamhet, bland annat att säga att hon ska bobba håret. Men hon blir snart varse att det inte räcker med att säga saker och blir till slut tvungen att faktiskt också stå fast vid sitt ord. Pagefrisyren passar dock inte bra på Bernice, men om än snyggheten uteblir så har hon erövrat självsäkerheten och som hämnd går hon i slutscenen in till en sovande Marjorie och klipper av hennes flätor.

I själva verket var pagen en relativt kortlivad trend, men den genomslagskraft den fick var enorm, dels för att den spreds via det relativt nya massmediet filmen, dels för att den kom att stå för ett begär efter en bredare politisk och samhällelig förändring. När trenden ebbade ut hade kvinnor börjat tröttna på den trots allt rätt monotona frisyren och stilen. Dessutom hade ny teknik gjort annan typ av hårmanipulation, såsom färgning och förändring i volym och textur, möjlig.

Om pagen stod för frigörelse genom att utmana vad som ansågs vara det naturliga sättet för kvinnor att ha sitt hår kom 1900-talets största frisyrrevolution att gå i motsatt riktning. I 60-talets USA började svarta män spara ut sitt kortklippta hår och kvinnorna slutade att platta håret med relaxer. Istället tuperades och trimmades det naturligt krulliga håret och blev till en gloria runt huvudet. Afron hämtade inte inspiration från afrikanskt hårmode, som snarare består av olika typer av flätningar, utan var ett direkt motstånd mot en vit norm om att naturligt hår är rakt, och frisyren kom att symbolisera afroamerikansk stolthet och skönhet. Många tillägnade sig frisyren som en del av sitt engagemang i medborgarrättsrörelsen. Den ikoniska bilden på aktivisten och akademikern Angela Davis i afro spreds på knappar, affischer och banderoller, och frågan är om det finns någon annan enskild person som haft sådant stort inflytande på senare tiders hårhistoria som just Davis. Även inom populärkulturen blev afron populär: den första Miss Black American-tävlingen 1968 vanns av Sandra Williams i afro, och ett stort antal artister som exempelvis Diana Ross, Jimi Hendrix och Jackson 5 kom att rocka frisyren.

Rasismen mot personer i afro, under frisyrens storhetstid och ända fram tills idag, har varit stor och det vittnas om alltifrån dåligt bemötande i matbutiker till rena förbud mot afro på skolor och arbetsplatser. Fortfarande under Obamaadministrationen var det fullkomligt otänkbart för stora delar av USA:s befolkning att ett presidentpar skulle kunna ha sitt hår utsläppt: Barack Obamas kortklippta hår och Michelle Obamas plattade var en förutsättning för att paret skulle tas för statsmannamässigt. Å andra sidan vill man ännu idag gärna se svarta aktivister ha afron som ett slags markör, något Betlehem Isaak bemöter i sitt Sommar i P1 2020. Hon berättar om den ikoniska bilden på hennes pappa, journalisten Dawit Isaak, som föreställer honom i afro, en frisyr hon själv aldrig sett honom i.

Att afrons politiska laddning är just tätt knuten till 60-talets medborgarrättsrörelse i USA blir än tydligare när jag ser Mangrove, en av fem filmer i Steve McQueens serie Small Axe från 2020. Filmen utspelar sig under samma 60-tal men här skildras frihetskampen bland Londons västindiska befolkning och även om Rochenda Sandall, i rollen som Mangrovegruppens ledande aktivist Barbara Beese, har afro har övriga i gruppen andra frisyrer och rent allmänt genomsyras filmerna av just diversitet vad gäller hår, något som seriens hår- och sminkansvariga Jojo Williams i en intervju framhåller som avgörande för att fånga tidsandan och skapa igenkänning.

Och kanske är det just det man hela tiden måste ha i åtanke: en frisyr i en viss tid, på en viss plats och inom en viss kultur kan ha en stark politisk laddning, medan samma frisyr i en annan tid, på en annan plats och inom en annan kultur mer fungerar som ett mode eller bara ett av flera möjliga alternativ att ha sitt hår. Precis så är det när Alka en dag kommer hem från förskolan ännu mer extatisk än någonsin tidigare. Hon berättar att hennes klasskamrat Keira har ”bytt hår”. Även om Alka tidigare har varit fascinerad av Keiras svarta hår i många små tajta inbakade flätor med pärlor i olika färger är det ingenting mot vad som har hänt nu när hennes hår har börjat ”växa uppåt istället för neråt” vilket har resulterat i ”ett burr som är jättestort och jättefint”.

 

Essän har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionen.
Del ett kan du läsa här och del två här

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).