Novalis i Weissenfels
Det är Kristi himmelsfärd. Eller som det heter i forna Östtyskland, Männertag. I Weissenfels är butikerna stängda och det är tomt på gatorna. Staden framstår som övergiven. Överallt finns tomma lokaler, inslagna skyltfönster och gapande hål i fasaderna. Plywoodskivor framför dörrarna. Ruiner. Det är inte en helt ovanlig syn i gamla östtyska städer. Murens fall förde med sig nyvunna friheter och rättigheter, men också utvandring och kunskapsflykt, avindustrialisering och ekonomisk nedgång.
Man ser spår av ett tidigare välstånd. Pampiga stenhus. Barockslottet som tornar på en kulle över staden. Den sengotiska Marienkirche som ligger – kanske symboliskt – bortvänd från marknadsplatsen. Weissenfels var en gång residensstad i hertigdömet Sachsen-Weissenfels och fram till och med Wienkongressen 1815 en del av furstendömet Sachsen. Efter att Napoleon besegrades drogs de europeiska gränserna om och staden blev en del av Preussen.
Vid den här tiden gav kolbrytning staden ett ekonomiskt uppsving. 1848 når järnvägen staden och industrialiseringen tar fart. Skotillverkningen gjorde staden känd långt utanför regionen. Efter andra världskriget avancerar staden till Östtysklands ledande tillverkare av skor. En industri som fullständigt kollapsar efter murens fall. Ingen vill ha DDR-skor när det går att få amerikanska sneakers tillverkade i Kina.
Idag är den största arbetsgivaren slakt- och styckningsfabriken Tönnies. I Neustadt där fabriken ligger kan man nästan känna stanken av kadaver. Här bor också merparten av fabriksarbetarna, huvudsakligen gästarbetare från Rumänien, Bulgarien och Polen. Det är en ort som präglats av nedgång, och visst gör ett sådant förfall något med en stad och människorna som befolkat den.
*
Så varför åker man hit till Weissenfels? Till en stad med 38 000 invånare i förbundslandet Sachsen-Anhalt som hösten 2026 riskerar att bli en testbädd för hela Tyskland när det högerextrema Alternative für Deutschland (AfD) kan komma att nå egen majoritet efter valet.
En del av svaret finns på en bänk bakom kyrkan. Där sitter två bronsfigurer: Den tyska musikens »fader« Heinrich Schütz (1585–1672) och författaren och poeten Friedrich von Hardenberg (1772–1801) inbegripna i vad som ser ut som ett förtroligt samtal.
Området är ett kulturlandskap. Strax utanför Weissenfels, i den lilla byn Röcken kom Friedrich Nietzsche (1844–1900) till världen. Strax nordöst ligger Lützen, där monumentet över Gustav II Adolfs död reser sig. Från Lützen bars kroppen till Weissenfels där den obducerades och balsamerades, hjärtat togs ur och vigdes först i Marienkirche, innan det fick sin slutgiltiga viloplats i Riddarholmskyrkan.
Friedrich von Hardenberg, mer känd under namnet Novalis, var tolv år gammal när familjen flyttade från slottet Oberwiederstedt till Weissenfels. Fadern hade blivit utnämnd till direktör för de saxiska saltverken Artern, Dürrenberg och Kösen. Weissenfels låg mitt emellan de tre saltverken och familjen flyttade in i ett trevåningshus på Klosterstrasse. De bodde på de två översta våningarna, på den nedersta hade fadern sitt kontor.
*
På 1700-talet började man i Sachsen att utvinna salt från källorna kring floden Saale. Det vita guldet kallades det. Utvinning och försäljning finansierade hovet, offentliga byggnader, katedraler i den pampiga barockstaden Dresden. Under Novalis livstid utvecklade sig området till Europas största saltproducent. I Dürrenberg producerades 10 000 ton per år, i Kösen 2000 ton, i Artern något mindre.
Salthalten i saltlagen låg på mellan två och tjugo procent och för att utvinna den värdefulla råvaran måste man först gradera saltkällan. Saltlaken pumpades in i ett graderverk, en sorts enorm vägg bestående av törnesnår, där den spreds ut över grenarna och på så vis kunde avdunsta lättare. Proceduren upprepades för att öka saltkoncentrationen tills nästan all vätska var borta.
Det är då den energiintensiva kokningen tar över. Saltproduktionen ledde till att skogarna i furstendömet utarmades. Man oroade sig för att alla kalhyggen kunde leda till problem med klimatet. Den rådande teorin var att avskogning ledde till torka och torka skapade missväxt. I 1700-talets Tyskland oroade man sig för ökenutbredning, för att landskapet skulle förvandlas till stäpp. I brunkolet såg man då en möjlighet. Man prövade först i liten skala och inte utan motstånd, och med stora ekonomiska trösklar. Regionens kolfyndigheter var i stort sett okända. Ingen hade systematiskt kartlagt dem. Det är här som Novalis kommer in i bilden.
Poeten i saltverket
När Novalis avled den 25:e mars 1801 i tuberkulos, tjugonio år gammal, var han okänd utanför de romantiska kretsarna. Hymner till natten, publicerad 1800 i tidskriften Athenäum, blev hans enda fullbordade verk. Därtill en rad fragment. När vännerna Ludwig Tieck (1773–1853) och Friedrich Schlegel (1772–1829) började ge ut hans efterlämnade skrifter började hans rykte snart växa. Och idag är väl Novalis, mer än någon annan, själva sinnebilden av den romantiska poeten. Hans korta levnadsbana har närmast mystifierats, och han själv blivit en symbol för den tyska romantiken, den klarast lysande stjärnan i denna unglitterära rörelse, en koboltblå blomma som alltför tidigt förlorade sina kronblad. Han var »det renaste och mest livfulla förkroppsligandet av en ädel, odödlig ande«, svärmade Tieck.
Entusiastiskt skrev Friedrich Schlegel till sin bror August Wilhelm (1767-1845) efter sitt första möte med Novalis:
»Ödet har skänkt mig en ung man som har potential att bli vad som helst. […] Han öppnade sitt hjärtas helgedom på vid gavel […] Däri har jag slagit mig ner för att forska.«
Novalis beskrevs som en trollkarl och magiker; som en Kristusliknande religionsstiftare med sitt långa hår och slanka ansikte där en andeskådares ögon lyste med blek glans. Tillsammans fantiserar vännerna om den totala litteraturen som ska omfatta och omsluta allt, varje bok ska vara som en Bibel eller encyklopedi, och den romantiska poesin ska vara en progressiv universalpoesi; frigjord från regler, normer och traditioner, universell i betydelsen öppen för genrer, vetenskap och filosofi.
*
Romantiken var en liten men omvälvande kulturell revolution som utgick från de små tyska furstendömena i det vi numera kallar Östtyskland men som då var Mellantyskland: Sachsen, Thüringen, Sachsen-Anhalt. Dess epicentrum var städer som Weimar, Jena, Dresden och Weissenfels. Det var en liten krets, intim: Novalis besöker Friedrich Schillers (1759–1805) föreläsningar när han studerar juridik i Jena. När han skriver in sig på universitetet i Leipzig blir Friedrich Schlegel hans studiekamrat. 1795 möter han i Jena Johann Gottlieb Fichte (1762–1814), som kommer att bli en av den tyska idealismens viktigaste filosofer, tillsammans med Friedrich Hölderlin (1770–1843). Hölderlin, på besök från Tübingen, är inskriven på teologiska fakulteten tillsammans med F.W.J. Schelling (1775–1854) och G.W.F. Hegel (1770–1831) – de två andra viktigaste företrädarna för den tyska idealismen.
Samma år som han träffar Fichte och Hölderlin förälskar han sig i den trettonåriga adelsdottern Sophie von Kühn. Novalis romantiserar även den romantiska kärleken, erfarenheten är överväldigande, hos Novalis tycks allting vara förstorat och förhöjt. Man talar gärna om de djupa spåren förälskelsen satte i den unga mannen; romantikern i Novalis förlöses genom kärleken, när Sophie oväntat insjuknar 1796, och dör ett år senare, blir de upphöjda känslorna avgrundsdjupa.
”Meine Trauer ist grenzenlos, wie meine Liebe”. Min sorg är gränslös, som min kärlek. Novalis dödslängtan, självmordstankar, nattankar, hans önskan att störta sig ner i avgrunden för att återförenas i himlen är vida omskriven. Och även om förödelsens stund kan framstå som en evig natt, är den allt som oftast övergående.
I sin dagbok senare samma år noterar han att hans tröst ligger i vetenskapens läkande kraft. Novalis bedriver naturvetenskapliga självstudier, läser den holländske filosofen Baruch de Spinoza (1632–1677) och Spinozas tyska efterföljare, Friedrich Schelling, och finner hos dem den skapande, produktiva naturen, natura naturans, och upptäcker samma krafter i sig själv. Eller som Rüdiger Safranski formulerar det: Trösten som han hämtar ur naturvetenskapen ”hänger samman med inlevelsen i naturens storslagna livskraft, som i sin oerhörda historia även har skapat människan”. Den dödslängtan han grips av efter Sophies död, blir samtidigt en intensifiering av livet.
*
Strax efter Sophies död talar han om sin nyfunna ”kallelse till den osynliga världen”, den metafysiska vändningen som paradoxalt nog kan sägas hänga samman med praktiskt arbete. Det osynliga är Gud och det icke-jordiska, det är dessutom natten och underjorden, drömmarna och inte minst gruvorna. Året innan hade Novalis börjat arbeta som sekreterare vid sin faders saltverk. I ett brev till Friedrich Schlegel den 8:e juli 1796 skriver han:
Sedan februari är jag i Weissenfels – anställd hos saltverket – trivs med alla människor där – i en uthärdlig frihet – med tillräcklig fritid att fortsätta med mina inre affärer – och tillfreds med allt, förutom då och då med mig själv.
I sitt yrke reser han mellan det tre graderverken, lär sig yrket, låter sina teoretiska och filosofiska kunskaper växelverka med de nyvunna praktiska. Samma år som Sophie dör börjar han studera vid Freibergs bergakademi 1797, på den tiden det främsta tekniska universitetet. Här står kemi, matematik, fysik, geognosie (läran om jordskorpans struktur och komposition), oryktognosie (mineralogi), metallurgi och gruvdrift på schemat. Det teoretiska blandades med det praktiska arbetet. Lärare är bland annat den berömda mineralogen Abraham Gottlob Werner (1748 – 1817).
Liksom Goethe, som Novalis beundrade (mer för hans vetenskapliga arbeten än för de litterära), fördjupar sig Novalis i kemi, alkemi, mineralogi och knyter an sina studier av naturen till filosofin. Efter avslutad examen i Freiberg 1799 får han en anställning som tjänsteman vid saltverken Dürrenberg, Kösen och Artern och får direkt från finansministeriet i Dresden i uppdrag att göra saltproduktionen mer ekonomisk genom att lägga om produktionen från brännved till brunkol. Eller som det står i hans arbetsuppdrag, under punkt B, avsnitt 4:
Särskilda skyldigheter:
I synnerhet att själv upptäcka och ackvirera nya kollager, samt att ingå i nya leveransavtal för brunkol / överse redan ingångna avtal / och därtill flitigt utforska de befintliga schakten och gruvorna.
Bland saltmakarna fanns det ett motstånd mot att gå över till kol, trots löften om ökad avkastning. Man var rädd för att röken skulle göra saltet oanvändbart, onyttigt, att det till och med kunde skapa sjukdomar. I Tyskland tog övergången till ett fossilt energisystem tid och förordnades från ovan, från furstarna i Sachsen och kungen i Preussen. För statsmakten handlade det inte så mycket om att bevara skogar från kalhyggen – även om avskogning i vissa regioner blivit ett mycket kännbart problem – utan mer om att de med en övergång till fossila bränslen kunde omvandla skogs- till jordbruksmark. Mer jordbruksmark skapade förutsättningar för en större befolkning, ökat skatteunderlag och en större armé. England, som redan gått över till kol, var tätare befolkat än andra områden med samma tempererade klimat som i de tyska furstendömena.
Naturen under tortyr
Författandet, ”die Schriftstellerei”, är för Novalis en sidosak, hans huvudsyssla är det praktiska, skriver han till sin vän August Just (1750–1822). Freibergs bergakademi ska ha varit känd för att förena just det praktiska med det teoretiska, föreläsningar om mineralernas sammansättning med exkursioner i omgivande gruvor. Det räcker inte med att lägga mineralerna under lupp, menade Novalis professor i Freiberg, Abraham Gottlob Werner. För att lyckas få en fullständig uppfattning om dem behöver sinnena aktiveras: känseln, lukten, smaken.
I den moderna vetenskapen, grundlagd av renässansmän som Francis Bacon (1561–1625), lyftes naturen ut ur sitt sammanhang, ur sin miljö, och lades under skalpellen för att framtvinga dess hemligheter. Romantiken sökte en annan sorts naturvetenskap än denna natura torturata, den torterade naturen. En vetenskap under vars händer »den vänliga naturen dött och efterlämnat endast döda, skälvande rester«, som det heter i Novalis ofullbordade Lärljungarna i Saïs.
Oavsett hur mycket man än pressar den på information, oberoende av vilka verktyg man använder, så kommer naturen inte att avslöja något under tortyr, hävdade Goethe. Och även om han skrev uppskattande om delar av Bacons verk, menade han samtidigt att empirismen blivit dogmatisk med alltför kategoriska antaganden om naturen. I vetenskapens namn hade man reducerat naturen till något passivt, statiskt och mekaniskt. I stället för universums mångfaldiga musik hör man blott det monotona klapprandet från en väderkvarn.
Bacon, René Descartes (1596–1650), Galileo Galilei (1564–1642) och andra företrädare för den vetenskapliga revolutionen såg naturen som en teknisk anordning, som en klocka, med kugghjul och mekanik som följer bestämda regler. Denna mekaniska natursynen avlöste en äldre, en medeltida-kristen som förstod naturen som oförmögen att upprätthålla sig själv. Den är gudomligt skapad och endast försynen ser till att den kan bestå, Gud håller allting samman, skapelsen fortgår, creatio continua.
*
Den tyska germanisten Berbeli Wanning framhåller i sin studie över naturbegreppet under romantiken att
den framväxande naturvetenskapen, expansiva marknadsformer och slutligen drivet mot personlig frihet utgör bakgrunden mot vilken särskilt medvetenhet om naturen växer fram.
Så som man tänker kring naturen och såsom man tekniskt förmår att behärska den, bestämmer också hur den förnims. Den mekaniska världsbilden gör naturen möjlig att behärska och omforma. Människan lär sig att betvinga naturens lagar och mekanismer, naturen blir död: Den som vill utnyttja naturen vill att den ska vara död, ty om den är död är den fri att påverka, argumenterade Schelling 1806 i en essä.
När naturen blir objekt tystnar den. När den underkastas de empiriska vetenskapernas skalpell dör den, när den samlas i akademiernas samlingar beklagar de sitt öde, skrev Novalis i Lärjungarna i Saïs:
tusenfaldiga naturföremål … strävade tillbaka till sin frihet … klagade över förfärliga kval … och begrät det gamla, härliga livet i naturens sköte.
Naturen är inte tyst. Novalis beskriver den som en symfoni, där varje ton och varje ackord blir en meningsfull del av helheten; full av rim och motiv, skriven på meter och på fri vers. Om människorna bara kunde förstå ”naturens inre musik … och hade sinne för yttre harmoni”, beklagar lärljungarna. Den moderna människan har fjärmat sig från naturen, ”hon vet ju knappast att vi hör samman”, hon vet inte heller att hon inte kan bestå utan naturen. Hon har, med andra ord, på sin väg till moderniteten förlorat något grundläggande, och paradoxalt något har alla sofistikerade instrument hindrat just det de skulle möjliggöra: Observation, förståelse.
Kanske är det i sin ivriga nit som människan slutar lyssna, det vill säga i jakten på profit, optimering, äregirighet: Människan kan inte ”lämna någonting i fred, tyranniskt skiljer hon allt åt och famlar omkring i idel dissonanser”. Det är poeterna som av Novalis får i uppdrag att ”väcka de förstummade och förlorade tonerna i luft och i skogar”, att återigen göra oss lyhörda, återerövra en slumrande förmåga att lyssna på toner och sätta ihop tonerna till en sammanhängande harmoni.
”Und die Welt hebt an zu singen, / Trifft du nur das Zauberwort”. Hittar du bara det magiska ordet, börjar världen ta ton, diktade Joseph von Eichendorff (1788–1857) i Wünschelrute från 1835. Den romantiska dikten är en slagruta, ett verktyg med magiska konnotationer som uppenbarar det fördolda och lockar fram det ur underjorden: Vattenkällor, ädelstenar och metaller. Liksom den grekiska guden Hermes öppnade portarna till underjorden med sin stav, skulle bergens skatter lockas fram med detta ockulta verktyg. Det var i gruvnäringen som slagrutan började användas på 1500-talet. De tidigaste beläggen hittar man från staden Goslar i den stora Harzskogen, någon dagsvandring från Weissenfels.
Den romantiska vetenskapen
Romantiken hävdade att naturen var allting annat än just passiv och mekanisk, de såg den som aktiv, föränderlig och organisk. Världen var en dynamisk, levande, självreglerande helhet och just därför måste växter, djur och fenomen observeras i sina relationer och sammanhang. Den romantiska naturvetenskapen glömde varken det filosofiska tänkandet eller det subjekt som tänker när naturen undersöktes. Man hävdade att det var en återvändsgränd att hålla naturvetenskap och filosofi åtskiljda.
Vad återstår om man tar bort filosofin från vetenskapen? Jord, luft och vatten, svarar Novalis i Blüthenstaub. När man tar bort den poetiska dimensionen, liksom den tänkande och kännande, ja själva djupet ur den, dess ”filosofiska ingrediens” förlorar vetenskapen sin själ och reduceras till blotta materien.
Den romantiska ambitionen var att tänka samman, i helheter och i synteser. Också filosofiska discipliner som estetik, etik och epistemologi ville man förena under ett system. Prefixet sym-, från grekiskans tillsammans, med, samtidigt, blir till mode. Man talar om en symfilosofi och om sympoesi. Man omfattade det organiska och holistiska framför det anatomiska som ville splittra upp världen i brottstycken. Om den romantiska vetenskapen skriver litteraturvetaren Jürgen Barkhoff:
Mot fragmenterad kunskap föreslog de provocerande ett förenande perspektiv på naturen, något som endast kunde uppnås genom en högre syntes mellan exakt kunskap och spekulation, vetenskapliga experiment och intuition, eller ytterst mellan vetenskap och konst.
Sökte gjorde man efter enande principer såsom Goethes urform och Schellings världssjäl. Havet blir ett urtillstånd och elektriciteten en urkraft – själva förutsättningen för liv. I Jena experimenterade Novalis vän Johann Wilhelm Ritter med galvanism. I sina anteckningsböcker från studietiden i Freiberg spekulerar Novalis själv om att man med olja, socker och ammoniak kunde ”skapa djuriska väsen”, ”med hjälp av elektricitet och galvanism”.
*
Just Goethe och Schelling satte tonen och ambitionen för den romantiska vetenskapen. Goethe som ett naturvetenskapligt intresserat ”universalgeni”, Schelling med sin Spinoza-inspirerade naturfilosofi. Trots alla inbördes skillnader betonade de på var sitt håll naturen som växelverkan, sammankoppling, själv-skapande. ”I den levande naturen händer ingenting som inte står i förbindelse med helheten”, menade Goethe (Der Versuch als Vermittler von Objekt und Subjekt, 1792). I skärningspunkten till det nya seklet, det nittonde, börjar man tala om Netz des Lebens, livets nät, sammanvävda naturkrafter, och att människan varken står utanför eller över denna helhet utan är en del av den.
Världen skulle begripas och dualismer skulle överbyggas med fantasi och poesi, och inte med mätinstrument och skalpell. Fantasi betyder inte fritt fabulerande. Fantasins grund är en nyfiken uppmärksamhet mot det yttre och det inre. Fantasin kommer till den som vänder sig utåt mot världen, och inåt mot sig själv, och handlar om en önskan att uppenbara fenomen som annars ligger dolda.
Romantikerna var inga empirifientliga spekulatörer, framhåller den tyske germanisten Stefan Matuschek i sin introduktionsbok Die Romantik (2024). Utan de var
mer övertygade att det experimentella och detaljanalysen måste kompletteras av ett begrepp om den ”hela” naturen, av ett tänkande i stora sammanhang, så att empiri och spekulation ömsesidigt berikar varandra.
Och även om naturvetenskapen fortsatte att gå specialiseringens bana så har denna spänning mellan detalj och helhet inte blivit obsolet, tvärtom. Det interdisciplinära tänkandet har i vår tid fått en renässans. Inte minst genom den globala upphettningen och de kriser på systemnivå som uppstår när jordens atmosfär rubbats av tiotals miljoner ton av frigjord koldioxid; kol, gas, olja som förbränns i fabriker och kraftverk.
Inte kunde väl Novalis ha anat vilken kraft han var med och släppte lös?
- Denna essä har gjorts ekonomiskt möjlig genom stöd från Västra Götalandsregionens essäfond. Andra delen publiceras om fjorton dagar
- Klicka här för att läsa om Charles Taylors Cosmic Connections, om vad den rationalistiska, vetenskapliga världsbilden kom att få för följder för människan, för hennes syn på sig själv, på naturen och på moralens källor och gör det med stöd av närläsningar av romantikerna