Underjordens lockelser
Det går onekligen att hitta poesi i modernitetens energiska urladdning, i den förhöjda intensiteten när den motoriserade och industrialiserade tidsåldern fick allting att accelerera. Romantikens Novalis fann poesi i gruvorna; det praktiska arbetet tjänade som inspiration och det poetiska skärpte sensibiliteten för det yttre, dess färger och former, dess inre, dolda potentialer.
Arbetet som tjänsteman vid saltverket skickade poeten Novalis ner till underjorden, till gruvorna, grottorna och dagbrotten. Där lärde han känna bergens hemligheter och de skatter som doldes under marken.
1798 noterar Novalis: ”Kommersiell gruvdrift – vetenskaplig, geognostisk gruvdrift – finns det också en skön gruvdrift?”, men har därefter strukit över infallet.
Romantiken ses ofta som en motreaktion på upplysningen. Men den kan lika gärna läsas som en fortsättning. Eller snarare: Som korrektiv, eller fördjupning.
När den franska revolutionens frihetslöften slog om i terror såddes ett tvivel om förnuftet. Världen kunde inte göras så genomskinlig som franska encyklopedister hyste förhoppningar om. I förnuftet lurar alltid oförnuftet. Dunkla drivkrafter låter sig aldrig helt utrotas i människan. Och inte heller hemligheten, dödslängtan, begäret.
Kanske är det så att ju starkare lampan är som lyser upp verkligheten, desto markantare blir skuggorna. Det finns alltid en nattsida.
I Hymner till natten skriver Novalis:
Bär icke allt
som hänrycker oss
nattens färg
Natten är en mor, diktade både Novalis och senare Stagnelius, i henne ”alstras världen”. Det är där, och nere i jordens mörker, bland mikroorganismer och rötter, som naturens metamorfoser utspelar sig.
Novalis lodade i avgrunderna och djupen, i sig själv och omvärlden. Sökte sig till det undermedvetna, drogs till döden. Han talar om nattbegeistring och den heliga sömnen. ”Nedåt jag vänder mig”, till det ”heliga outsägliga / hemlighetsfulla” (Hymner, 23).
Människan vandrar under stjärnhimlens ofattbara rymder; lika lite som vi känner dess hemligheter känner vi djupen inom oss.
Vi drömmer om resor genom världsalltet: är inte världsalltet i oss? Vi känner inte våra själars djup.
(Blüthenstaub)
Mysteriet, sagan, det fantastiska och det okända lockar Novalis och med en sällan skådad entusiasm sökte han forska i världens vitt skilda hemligheter med samma nyfikenhet.
Romantiken och maskinstormarna
Det var här, i den rätt så intetsägande staden Weissenfels, han arbetade, skrev, levde och tänkte. Drygt 4000 invånare bodde där kring 1800, och en viss händelselöshet präglade staden även då. 1746 hade hertigarna Weissenfels dött ut, slottet tillhörde kurfurstendömet Sachsen och beboddes högst sporadiskt. Här hade såväl Heinrich Schütz som Johann Sebastian Bach (1685–1750) och Georg Philipp Telemann (1681–1767) komponerat. Men barocken låg en tid tillbaka, de var alla sedan ett halvt århundrade döda.
Idag rymmer familjen von Hardenbergs hus stadens bibliotek. Och på våningen över ockuperar ett litet Novalis-museum tre rum. I det innersta ska Novalis ha dött, vid sidan ska vännen Friedrich Schlegel ha vakat, men av allt detta ser man inga spår. Det är inte som i Weimars Goethe-hus där schäslongen där han tog sina sista andetag blivit till museiföremål.
Slottet har förvandlats till ett skomuseum. Nedanför backen ligger Geleitshaus, dit Gustav II Adolfs kropp fördes den 7:e november 1632 för obduktion.
I Weissenfels hyr vi e-cyklar och svischar ut på landsbygden. Vägarna går genom byar, över åkrar. Det är härligt, men också lite pinsamt här i Tysklands »hjärtland«. På cykeln avslöjar man sig genast som grön, urban, liberal. Vi är i AfD-land och e-cyklar står inte högt i kurs i denna petromaskulina byggd. Förändringar kan lätt förvandlas till hot. Inte minst när den värld man fötts in i, och trott på, vacklar. Som när ett energisystem är på väg att ersättas av ett annat. Eller när en ny symbolisk ordning är på väg att inrättas där ting som rysk naturgas, tyska personbilar, gris- och nötkött får negativa konnotationer och majoritetssamhällets traditionella livsstil – föräldrarnas och farföräldrarnas livsstil – börjar anses som ohållbar och oönskad, och de som upplever sin livsstil hotad stormar mot den nya tidens teknologier: Vindkraftverk, solenergiparker, värmepumpar, samt de ekonomiska styrmedel som ska befrämja dem.
Utan att förvandla historiska paralleller till stelbenta analogier kan man se vissa konvergenser mellan vår tids regression och 1800-talets. Rolf Peter Sieferle glömmer inte de maskinstormande ludditerna i sin studie över historiens framstegsfiender; de arbetare i Englands textilindustri som under några årtionden revolterade mot sjunkande löner och förändrade tillverkningsprocesser genom att förstöra de nya industriella maskinerna som ångmaskinsdrivna vävstolar. Sieferle poängterar att det inte handlade om ett motstånd mot maskinen i sig, eller om att allt teknologiskt framsteg förkastades av principiella eller religiösa grunder: ”maskinerna avvisades när de hotade den gängse livsstilen och inte kunde integreras i ståndssamhällets kosmos”.
Det som gjorde att arbetarna tog till våld var att industrialiseringen hotade att förstöra hantverkssystemet med dess gamla, nedärvda sedvänjor. Det nya fabrikssystemet ”åsidosatte traditionella kvalitetsstandarder, pressade ner lönerna, upphävde vedertagna statusgränser och drev genom fri konkurrens mindre företag i konkurs”, konstaterar Sieferle. Textilarbetare såg sitt hantverk och sin inkomst som hotade. Kvaliteten på tygerna var lägre. Den sociala väven riskerade att repas upp. I ludditernas ögon framstod den framväxande industriella kapitalismen som ”ett skamligt projekt av en minoritet skrupelfria företagare som förstörde en balanserad social och kulturell struktur för egen vinning.” Skråsamhället beskrivs som en social struktur där tekniken var inbäddad i ett kulturellt sammanhang: En omslutande symbolisk ordning som reglerade vem som gjorde vad, till och med reglerade vem som fick använda specifika verktyg. Det var ett konserverande system med statisk världsbild, där yrken gick i arv. Förutsägbart, skulle man kunna säga, eller perspektivlöst.
I sina skrifter argumenterar Adam Müller,(1779–1829), den romantiker som skrev mest om politik och ekonomi, för att det var liberaliseringen av marknaden som skapade grogrund för maskinstormarna:
”systemet med arbetsdelning leder oundvikligen till maskinförstörelse, […] en reaktion från den mekaniserade och förnedrade människan som kompenserar för den ensidighet som påtvingats henne genom de mest gränslösa politiska och religiösa fanatiska utbrott.”
Frågan är om Novalis hade instämt. Å ena sidan finns en positiv bild av marknaden i hans texter, inte minst i Heinrich von Ofterdingen där köpmännen, som Heinrich träffar i början av sin resa, visar att det är möjligt att förena det värdsliga med det poetiska. Och det är knappast en slump att målet med resan är Augsburg där familjen Fugger, som vid sidan av Medici i Florens var Europas mäktigaste köpmannafamilj, fick den medeltida staden att blomma upp. Men i likhet med Müller pläderade han för idén om samhället som en organism, någonting som växt fram naturligt, bland annat i fragmentsamlingen Glauben und Liebe (1798). Såsom Müller vände han sig mot en stat som »bara känner en form för gemenskap, nämligen marknaden« (»Agronomische Briefe«, 1812).
Om Novalis intresserade sig för England och den begynnande industrialiseringen vet vi inte. Tyskland var kring 1800 fortfarande ett genuint agrart land och Novalis kritik var i stället indirekt. Bakom tidens nya ekonomiska liberalisering i de tyska furstendömena anade han världens avförtrollning, religionens betydelseförlust, människans fjärmande från naturen. I sin Heinrich von Ofterdingen skissade Novalis fram en sorts motbild till den nya tiden med sin växande arbetsdelning, sociala atomisering, ståndens och hantverksgillenas avskaffande och införandet av näringsfriheten:
När inte tal och figurer
är nyckeln till allt liv,
När de som sjunger eller kysser
vet mer än de lärde
Romantisk modernitetskritik
”Den första vågen av kritik mot den teknologiska civilisationen är därför bara indirekt”, noterar Rolf Peter Sieferle i Fortschrittsfeinde. Den riktade sig mot rationalitetens och nyttans primat, finanspolitisk liberalisering, växande arbetsdelning, social fragmentarisering, skråväsendets avskaffning och så vidare.
Det skulle dröja till 1830 innan industrialiseringen tar fart i det agrara, feodala och splittrade tysk-romerska riket. I perioden dessförinnan skapades den materiella och sociala grunden för ett teknologiskt skifte. Befolkningsökning skapade överskott på arbetskraft och ledde till minskad lönsamhet inom jordbruket, det så kallade förlagssystemet gjorde bönder till arbetare i sitt hushåll och flyttade makten över produktionsmedlen (verktyg, material) till de så kallade förläggarna. Därtill upplösningen av skråväsendet och regional specialisering.
I Tyskland blev inte textilindustrin, som i England, motorn i industrialiseringen, utan gruvväsendet.
Innan sammanhanget mellan industri, teknologi, eländiga arbetsförhållanden, ackumulation av kapital och förstörd natur blir tydligt, kunde romantikerna odla en utopisk, hoppfull bild av teknikens löften. 1799 skriver den romantiska teologen Friedrich Schleiermacher (1768–1834) i sin Reden über Religion:
Nu suckar miljontals människor av båda könen och alla samhällsklasser under trycket av mekaniskt och ovärdigt arbete. … Det finns inget större hinder för religionen än att vi måste vara våra egna slavar. En slav är var och en som måste utföra något som borde kunna åstadkommas med döda krafter. Vi sätter vårt hopp till vetenskapens och konstens fulländning så att de ska göra de döda krafterna till våra tjänare, att de ska förvandla den fysiska världen och alla andliga krafter som kan bli till ett sagoslott [Feenpalast], där jordens gud bara behöver uttala ett trollord, bara trycka på en knapp, för att det han befaller ska ske. Först då kommer varje människa att vara fri, då är varje liv praktiskt och kontemplativt på samma gång, ingen kommer står över någon annan, och alla har tid och ro att kunna betrakta världen inom sig.
Hos Schleiermacher är fabriken ett sagoslott och människan krönt till jordens gud, och i en svärmande fantasi föreställer han sig att alla människor med teknologins trollord kan bli fullständigt fria. Industrialiseringen skulle skapa romantiska människor som fritt kunde ägna sig åt kontemplation över varat och gud. Det är ett slags magiskt tänkande som rätt snart skulle försvinna.
Bland romantikerna sätter tillnyktringen igång snabbt. Inte minst genom de populära reseskildringarna från England som berättar om landskap täckta av damm, ängar och träd som förlorat sin färg, svartfärgade hus och så vidare.
De politiska (och nog också de poetiska) romantikerna såg det förindustriella ståndssamhället och skråväsendet som någonting naturligt framvuxet. Den nya kapitalistiska ordningen och dess produktionsförhållanden däremot uppfattade de som någonting yttre och påtvingat. Adam Müller ställde de ”naturligt fattiga” som är integrerade och försörjda mot de ”konstgjorda brödlösa” vilka blivit samhälleligt isolerade på grund av ett ”konstgjort fabrikssystem”. Med fabriken kommer masseländet, urbanisering, människor som rycks ut ur sitt sammanhang, i det samhället finns inte de skyddsfunktioner som det tidigare erbjöd.
Adam Müllers kritik är konservativ, möjligen också reaktionär, men han föregriper de problem som uppstår i industrialiserade samhällen och som först skulle komma att få sin rudimentära lösning med välfärdsstatens pensionssystem och social- och sjukförsäkringar: den sociala frågan, påpekar Sieferle. I kapitalismen behövs nämligen inte ”hela människan”, som Müller skrev i en uppsats från 1819, ”bara enskilda krafter behövs i den stora fabriken” och arbetaren kan lika gärna gå under ”när det sakliga hos honom, penga- och daglönevärdet blir obrukbart genom ålderdom, sjukdom” eller när den stora ”pengamaskinens” behov förändras.
För Müller var det fortfarande en möjlighet att ta andra politiska beslut, inte låsa in sig i marknadsekonomins irrväg. Det fanns alternativ. Och alternativet för Müller är inte progressivt, utan att bevara ståndssamhället, adelsprivilegierna, skråväsendet, och göra motstånd mot de liberala, moderniserande reformer som tog fart i Preussen kring 1807 efter nederlaget mot Napoleon året dessförinnan.
Attitydförändringen gentemot den nya teknologin är inte synlig hos Novalis som dog alltför tidigt, däremot hos en författare som Goethe. I sin Wilhelm Meisters vandringsår som publicerades första gången 1821 skriver han:
Det alltmer närvarande maskinväsendet plågar och skrämmer mig, det bryter fram som ett åskoväder, långsamt, långsamt; men det har slagit in på sin kurs och kommer att komma.
Goethe fick rätt i att den begynnande industrialiseringen inte gick att hejda.
Det teknologiska framsteget blev snabbt naturaliserat. Och för stora delar av befolkningen önskvärt. Den framväxande arbetarrörelsen orienterade sig mot framtiden som enligt den marxistiska historiedeterminismen skulle befria dem från kapitalismens bojor. De längtade av goda skäl inte tillbaka till ett skråsamhälle. Utan accepterade och införlivade den nya tidens stora mytologi: Det eviga framsteget, tillväxten utan gränser.
Och det som gjorde det möjligt var kolet som Novalis entusiastiskt sökte och kartlade. För utan kolet ingen industriell revolution. Det är som Rolf Peter Sieferle påpekar i Der unterirdische Wald (1982) industrialismens energetiska bas och förutsättning.
Men kolet i sig räcker inte som förklaring till varför industrialiseringen tog fart kring 1800 och allt fast började förflyktigas. Kol hade utvunnits sedan medeltiden. I England hade kolet redan varit det dominerande bränslet under flera hundra år. Sedan 1000-talet ska Kina ha varit världens största kolproducent. Men ändå var det i 1700-talets Europa som revolutionen sattes igång. Rolf Peter Sieferle listar en rad bidragande orsaker: Marknaden och varuproduktionen ställs i centrum för den sociala sammanhållningen; statliga maktorgan börjar alltmer uppfattas som att de står i samhällets tjänst; privat äganderätt utvidgas; empirism, positivism och naturvetenskapens frigörelse från religiösa dogmer; avskaffande av sociala och politiska begränsningar för naturförändrande åtgärder; ekonomin frigörs från kulturella begränsningar, etableringen av profitmaximering som det drivande motivet för individen, kraftig befolkningsökning; kulturell mångfald och europeisk pluralism.
Den romantiska rörelsen frigjorde individens fantasi. Kolet och teknologin skulle komma att frigöra marknaden från det föregående energisystemets naturliga begränsningar.
Lärljungarna i Saïs
”Dölau, Wetting, Gömmeritz, Giebichenstein, Letting och Brachwitz, Löbegin, mellan Wienske och Löbegin vid det sachsiska territoriets yttersta rand”, Novalis reser runt i regionen och rapporterar till Abraham Gottlob Werner om var han hittat kolfyndigheter. På grundval av Novalis kartläggning av brunkolsfyndigheterna söder om Leipzig upprättades år 1802 – ett år efter hans död – den första petrografiska kartan, som visade de topografiska förutsättningarna för den omfattande utvinningen av kol som skulle följa under 1900-talet.
Han reser och skriver. Studerar och praktiserar. Vetenskaperna skulle poetiseras och poesin fyllas med vetenskap. Mellan 1798 och 1799 författar Novalis Lärljungarna i Saïs som han själv betecknade som en naturroman, ett epitet som visar på närheten till Friedrich Schelling och hans naturfilosofi. Vid templet i den fornegyptiska staden Saïs samlas elever kring en lärare. Den unge lärjungen, bokens berättare, lyssnar när en mängd röster och motröster talar om naturfilosofi och försöker skapa sig en egen uppfattning. Något narrativ i vanlig bemärkelse går det inte att tala om. Som fragment spränger den genrer, som romantisk text vägrar den också att underordna sig klassicistiska regler.
Berömd är romanens första mening:
Mångahanda vägar går människorna. Den som följer och jämför dem kommer att se förunderliga figurer uppstå; figurer vilka tycks höra till den stora chifferskrift som man varseblir överallt; på vingar, äggskal, i moln, i snön, i kristaller och i stenbildningar, på tillfrysande vatten, i det inre och yttre av bergarter, växter, djur, människor, i himlens ljus, på berörda och bestrukna skivor av beck och glas, i filspånen runt magneten och i slumpens egendomliga förbindelser.
Motivet naturen som skrift återkommer, liksom motivet naturen som musik och mytologi, och om poeten som den som är mest lämpad för att avläsa och avlyssna den. Det handlar om att övervinna den filosofiska dualismen objekt-subjekt för att uppnå ett slags ursprungligt tillstånd där människan inte var en främling, men hemma i världen.
Romanfragmentet vittnar om Novalis intensiva studier i naturvetenskap och filosofi. Här finns spår av såväl fichteansk jag-filosofi där naturen blir en produkt av jaget, ett objekt som underkastar sig subjektet, och av Schellings Spinoza-inspirerade naturfilosofi där naturen inte reduceras till ett passivt objekt, utan betraktas som en skapande kraft, där den externa naturen inte ska ses som blott ett derivat av jaget, utan där de båda framträder som likar.
Novalis arbetar sig fram till en natursyn genom dialog och dialektik, röster möter motröster. ”Lärljungen hör med rädsla rösterna som korsar varandra.” Den natur som Novalis kallar fram, besjunger, bejakar är den som består av krafternas samspel, som är i rörelse och i blivande. Naturen med ett förflutet och en framtid, som ”förvandlar sig överallt och oupphörligt«´”. Den besjälade och heliga naturen, som inte går att reducera till en ”enformig maskin”. Han skriver fram en natur som är ”produkten av ett obegripligt samförstånd mellan oändliga väsen”, ständigt i rörelse och blivande.
Novalis lämnade romanfragmentet ofullbordat. Studier, arbetet vid saltverken och i gruvorna tog visserligen författarens tid i anspråk, men det var inte arbetet som hindrade honom från att skriva, snarare hoppade han till ett nytt skrivprojekt, en ny roman, medeltidssagan Heinrich von Ofterdingen, den roman som tydligast inspirerats av hans yrke, kunskaper och längtan till underjordens fördolda hemligheter.
- Detta är andra delen av en längre, tredelad essä om Novalis i den underjordiska skogen. Essän har gjorts möjlig genom ett essästöd från Västra Götalandsregionens essäfond.
- Klicka här för att läsa den första delen av essän