Med utgångspunkt i två biografier tecknar Maxim Grigoriev ett porträtt av den undflyende ryskfranske filosofen, Hegeltolkaren och ämbetsmannen Alexandre Kojève, fascinerande men oroande med sin skrupelfria opportunism, sin politiska makt i skuggorna på båda sidor järnridån och moraliska flexibilitet i lyxlivets.
År 1895 möttes läsaren av amerikanska Harper’s New Monthly Magazine av illustrationen ”Two philosophers meet at Jena”. Teckningen utspelar sig år 1806, då Napoleon just besegrat den preussiska armén. Den elegante kejsaren kommer ridande på en kullerstensgata, åtföljd av sviten. Vid vägrenen står Hegel, med en bunt i vänsterarmen – det alldeles nyss färdigställda ”Andens fenomenologi” – och hatten lyft. Blickarna möts.
Detta allegoriska möte mellan makten och tanken utgör upprinnelsen till en föreställning som attraherat åtskilliga tänkare under 1900-talet. ”The present world seems to confirm that the fundamental principles for sociopolitical organisation have not advanced terribly far since 1806”, skrev Francis Fukuyama 1989 i sin berömda The End of History? Men föreställningen om att den politiska historien har ett slut, och att detta slut redan inträffat, är inte nödvändigtvis ”hegeliansk” – även om Hegel i ett brev kallade Napoleon för ”Världsanden till häst”. Den formulerades av den ryskfranske filosofen, Hegeltolkaren och ämbetsmannen Alexandre Kojève (1902-1968).
*
Kojèves ovanliga livsöde och karriär har förlänat honom epitetet ”le mystère” i Frankrike och på senare år har ett flertal nya verk försökt ta ett helhetsgrepp på denne undflyende, men inflytelserika figur. Det gemensamma för både Marco Filonis The Life and Thought of Alexandre Kojève (2025; ursprungligen på italienska) samt Boris Groys Alexandre Kojève: An intellectual biography (2025) är en fascination med Kojève både som biografisk figur – en rysk emigrant och outsider som först blev kultfilosof och sedermera fransk ämbetsman med politisk makt i skuggorna – och som tänkare, i synnerhet politisk. Just hans läsningar av Hegel förefaller ligga bakom så många andra 1900-talets grundföreställningar – inte minst Fukuyamas.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Kojève föddes 1902 som Alexander Kozjevnikov i en högborgerlig familj i Moskva. Hans fars halvbror var den berömde målaren Vasilij Kandinskij. Fadern hade mördats under rysk-japanska kriget när pojken var tre; styvfadern mördades strax efter revolutionen, under ett försök att försvara familjegodset. Alexander själv greps efter att ha spekulerat med tvål, och skulle kanske ha arkebuserats, om det inte vore för att en släkting till honom var Lenins livläkare.
Tillsammans med en vän flydde han till Polen – där de misstänktes vara ryska spioner – och så småningom till Berlin. De lyckades smuggla med sig en del familjediamanter, vilket gjorde att Kozjevnikov kunde skriva in sig på filosofikurser i Heidelberg.
Unge Alexander ville ägna livet åt filosofin, i synnerhet den österländskt inspirerade ”intets filosofi” vars rötter han såg både i buddhismen och i den ryska modernitetskritiken. I grunden låg ett tydligt avståndstagande från upplysningsidealen och individbegreppet. Ämnet för hans doktorsavhandling blev den religiöse ryske tänkaren Vladimir Solovjov.
*
I Paris fanns en vän till Kojève, Alexandre Koyré. Denne hade etablerat sig som fransk universitetsfilosof och när han bad Kojéve att hoppa in för honom på en Hegelkurs, inleddes de seminarier som hans livstecknare betecknar som ”legendariska”. 1933-1939 vägledde den dittills helt okände Kojève sådana blivande intellektuella stjärnor som Bataille, Merleau-Ponty och Lacan i en intensiv närläsning av ”Andens fenomenologi”. Kojève, heter det, fick fransmännen att upptäcka Hegel. Men det var en speciell Hegel. Det vill säga: Kojèves Hegel.
Exilryssen presenterade en nihilistisk, hård läsning av ”Andens fenomenologi” med inspiration hos Marx och Solovjov. Grundtanken hittade han i det berömda fjärde kapitlet, där Hegel hävdade att förutsättningen för självmedvetandet är en ”strid på liv och död”. Han illusterar detta med ett möte i en skogsglänta, där två (manliga) vildar börjar slåss om vem som är ”jag”. Både frågan om medvetandet – vad människan är – och om historien – hur människan organiserar sitt liv – blir en fråga om kampen för det som Hegel kallar erkännande och Kojève prestige. Så inleds dialektiken – historiens inre utveckling tillika kamp. Den heroiske man som vågar riskera sitt liv blir herre; den som inte gör det – slav.
Att sätta sitt liv på spel för någonting abstrakt – eller meningslöst – är för Kojève själva det urmänskliga. Det är en negativitet, som ytterst uttrycks i den mest radikala mänskliga friheten – att ta sitt eget liv. Människan är ett djur, men ett som förstår att hon ska dö. I sitt arbete om ateismen (L’Athéisme, utgiven 1998; på engelska 2018) försöker han visa hur både den religiösa impulsen och det ateistiska förnekandet är lika i det att de följer av denna insikt och försöker hantera döden genom att negera den materiella existensen. Medan religionen får människan att blunda för sin frihet, gör ateismen i Kojéves mening allting politiskt.
Tankarna låg kanhända i tiden; Nietzsche var inte okänd; Kojèves seminarier gjorde stort avtryck på de deltagande och bidrog till att rikta den franska filosofins uppmärksamhet mot frågor om makt och historia. Själv fortsatte Kojéve med att skriva – men publicerade nästan ingenting. Hans föreläsningar gavs ut efter kriget som ”Introduction à la lecture de Hegel” (1947) av surrealisten Raymond Queneau.
*
Andra världskriget innebar en prövning för Kojéve som tänkare, en prövning han i en viss mening inte bestod. Mitt i ockuperade Paris satt Kojève och omarbetade Hegelföreläsningarna till ett tusensidigt ryskt manuskript, där tankegodset utan större svårigheter kunde stuvas om i en ”marxistisk-leninistisk-stalinistisk” tappning. Manuskriptet gick till den ryska ambassaden – tillsammans med ett hyllningsbrev till Stalin. Arbetet finns numera att läsa på franska under titeln Sophia (2025).
Samtidigt skissade han på ”Projet Kojève” – åter samma tankegods, men nu anpassat för Vichy-regimen. Strax därpå kom även ett utkast till ett ”latinskt imperium”, där det nu var den katolska kyrkan som skulle gå i bräschen för Frankrikes återupprättelse när kriget väl var slut. Samtidigt höll Kojève också nära band till motståndsrörelsen.
Lite av varje, alltså, men inget alldeles för moraliskt komprometterande? Efter kriget stod Kojève utan arbete, och en gammal elev ordnade jobb åt honom som översättare på finansministeriet, på avdelningen som lade upp strategierna för fransk ekonomisk utrikespolitik. Kojève avancerade snabbt till vad man i dag skulle kalla ”teknokrat”: en icke-folkvald ämbetsman med stor informell makt, en rådgivare i kulisserna. Så arbetade han fram till slutet av sitt liv. Han var bland annat med och förhandlade fram Rom-fördraget, och kan således sägas ha stått bakom dagens EU. Han dog 1968 av hjärtstillestånd mitt i en EU-förhandling i Bryssel.
*
Kanske kan man hävda att denna ”karriär”, då en ung man går från ett filosofiskt löfte till en omtyckt byråkrat, en ”söndagsfilosof” som är en italiensk titel på Filonis bok, och därefter till att bli kallad för ”ett mysterium” och ”martyr” i sig utgör ett slags bevis på historiens slut. Men man kan också lika gärna hävda motsatsen. För mig förefaller Kojèves liv vara ett exempel på när filosofens och maktmannens blickar möts – och filosofen väjer undan. Efter kriget ändrade han sig igen och hävdade att det kanske var USA och dess konsumtionskultur som var slutet på historien. Efter ett besök i Japan tänkte han att det kanhända var Japan.
Kanske är det just det som gör att intresset för Kojéve är så stort just nu. Den figur som han representerar kan sägas vara vår tids sorglige hjälte: en i grunden nihilistisk man och en mycket flexibel tänkare som ställer upp på lite vad som helst så länge det leder till ett bekvämt liv. Själv tyckte Kojève om att provocera genom att hävda att hans Hegelföreläsnignar bara var ”propaganda menad att skaka om” och att han inte alls saknade filosofin utan trivdes alldeles utmärkt med den kosmopolitiska lyxtillvaron som ämbetsman.
Det är inte så mycket hans filosofiska insats – vars värde kan ifrågasättas och har ifrågasatts – som hans skrupelfria, skarpsynta opportunism som fascinerar. I dag framstår den till synes kontradiktoriska kombinationen av den filosofiska pseudoheroismen och enorm moralisk flexibilitet i lyxlivets tjänst inte alls som någon djupsinnig undersökning av det mänskliga medvetandets villkor. Det är snarare den ganska platta världsbilden hos de teknokrater, tech bros och politiker som styr vår värld.
Demokratin segrade just då, och Kojève blev en av dess många byråkrater. Det är inte självklart längre att den kommer att segra nästa gång. Det finns nämligen ytterligare en skugga i Kojéves figur, också den en varning. Samtidigt som han av sina vänner och bekanta hyllats som omvälvande maktfilosof eller inflytelserik fransk ämbetsman – den grå eminensen bakom EU har han kallats – har han också sedan 1940 förekommit på KGB:s listor på värdefulla medarbetare. Detta har bekräftats av flera offentliggjorda dokument från Ryssland och Rumänien, och hävdades i en Le Monde-artikel redan 1999 och senast 2018.
Såväl hans biografer som alla de som numera gärna själva gör akademisk karriär på Kojève förbigår sådant med tystnad eller avfärdar det som irrelevant. Det är denna tystnad som är både talande och tidstypisk.
- Klicka här för att apropå den ständigt aktuella frågan om den enskildes ansvar, läsa om Otto Meissner – ”bara en oskyldig ämbetsman” – som under drygt 25 år, från socialdemokraten Friedrich Ebert, via Hindenburg och Hitler till Nazi-Tysklands siste ledare Karl Dönitz, var en nyckelperson inom den tyska statsförvaltningen
- Lyssna här på ett program om Kojève från France Culture